Amendårå...

John Lind, f. 1877. Damimitatör.

 ... kom jag ihväg till fina, fina Divautställningen på Millesgården.

Det är magiskt och det känns i hela kroppen. Det är tätt, tätt med föremål och kläder som bär med sig en alldeles speciell laddning. Det är fysiskt och på riktigt.

All denna historia och alla historiska steg mot acceptans och att få vara larger than life, plus alla lysande människor som vidrört föremål och varit inne i kläderna - hud mot tyg, på denna begränsade yta, skapar ett kraftfält som är speciellt.

Detta rekommenderas starkt!

Mer info!

En Nåbel Woffla 2024

 

Vaere? Ere woffler på G?

Idag är det den bästa dagen. Vi högtidlighåller mänsklighetens framgångar, på det att de skall komma alla till gagn. Inga framsteg kommer till i ett vacuum. Själva civilisationen är ett tillsammansprojekt. För att människor skall kunna forska - lägga ner enorma mängder tid och använda de nyaste verktygen och algoritmerna - krävs ett samhälle där var och en inte enbart måste odla sin egen mat, bygga sina egna hus och sy sina egna kläder för att överleva. Ett stabilt samhälle där det finns plats och tid för utbildning, forskning och utbyte av kunskaper är en förutsättning för utveckling.

Årets pristagare och deras bidrag till en bättre värld finns Här!

 Idag kan man, om man vill, ta ledigt och tillbringa hela dagen framför TV:n och riktigt frossa i Vetenskap, Fredsarbete och Frasiga klänningar.

SVT1 kl. 10:35-11:00,  Nobelstudion

                12:50-14:15, Fredsprisutdelning i Oslo

                15:55-17:30, Prisutdelningen i Stockholms Konserthus

                20:00-23:40, Banketten i Stockholms Stadshus

Däremellan kan man passa på att se Pristagarporträtten.

George Herriman, 1944

George Herriman, 1944

                

Den Finska luckan - lucka 6, 2024

Mind the Missbildade Mumintrolls...

 

Idag är det fint. Idag är det Sibelius på högsta.

Och så är det Ismo Alanko och Sielun Veljet. Det finska vemodet som bara finns i Österbotten och i Tornedalen. Ljuset över gårdsplanen, potatislandet och längtan bort. 

Exakt såhär

Men när man sitter på en fancypancy bar i Paris, längtar man tillbaka, förstås.

Det är hit man kommer när man kommer hem.

I Finland är det helgdag och alla får vara hemma från skolan och börja julpynta, baka pepparkakor och så.

Och så är det lite som vår nobeldag, för i Finland är det nån fin bankett som direktsänds i TV på självständighetsdagen och så har det varit sedan TV började sända reguljärt i Finland, tror jag. Det är väldigt fint och högtidligt.

Till skillnad från Sveriges urvattnade nationaldag, som mest handlar om Taube och Flaggor och som egentligen är rätt sent påtänkt (1983) och rätt krystad (man hittade något historiskt att hänga upp dagen på, så man kunde fortsätta ha den på samma datum som Svenska Flaggans Dag, som från början lanserades av näringsidkare för merförsäljning) handlar Finlands Självständighetsdag om reella segrar och om att lyfta upp Lottor och Soldater. Mycket Runeberg blir det. 

Så idag ska vi, härhemma, förstås sätta igång årets pepparkaksbak! Vi skall spela Satumaa och alla andra tjustangolåtar samtidigt som vi dekorerar snirkligt med kristyr. 

Frank Zappas band framför Satumaa

Vi får väl se vad det blir i år. 

Tår-tricket, tårt-ricket, tårtricket

Det finns några säkra sätt.

Redan innan allt detta med död och nästandöd och trauma, fanns det saker som till 100% fick mig att börja gråta. Nuförtiden behöver jag bara tänka på de här grejerna för att jag skall börja hulka.

Tänkte jag skulle bjuda på några av mina bästa populärkuturella gråt-triggers. 

Först är det förstås när någon förmedlar en text så att den riktigt går fram. Personen, uppläsaren, skådespelaren, sångaren glömmer bort sig själv och det enda viktiga är textens inre mening. Det blir ett skälvande NU. Bäst är det när den som förmedlar även är tekniskt skicklig och utnyttjar detta just för att förmedla; inte för att briljera. När allt bara stämmer. Känsla och Perfektion.

Äldre människor talar om Jussi, förstås. Att det var helt fantastiskt att få höra Jussi sjunga. Jag fattar. Men i min värld är det alltid Tommy Körbergs röst som fungerar som Valium och Speed på samma gång. Och så börjar jag gråta. 

Exempel 1: Lyssna igenom hela. Koncentrerat. Det är guld rakt igenom. Aldrig slentrianupprepning.  Varje vers är sin egen.   

Exempel 2: Detta är så fint. Björn och Benny behövde någon som kunde sjunga på demotapen och frågade Tommy Körberg om han kunde komma in och lägga på sången. "Visst..." Så kommer Tommy in från gatan i jeans och skjorta och bara sätter det. Bäst är Bennys min på slutet, när han får bekräftat att det här, det är en hit. Och att Tommy bara gick in och gjorde magi. Sedan hittade de ingen som kunde toppa, så Tommy fick följa med till London och göra rollen som Anatolij i Chess. 

Sedan är det vissa röster och låtar som triggar nostalgin.

Hela denna konsert är som en godispåse med bara goda bitar. Först hedrar de Freddie Wadling som dog alldeles innan. Bara det ger ju tårar som kommer. Alla låtar är som en tidsmaskin för mig och Håkan sjunger fram mitt Göteborg. Gatorna, parkerna, spårvagnarna, morgnarna och kvällarna, festerna, småbarnsåren, filmfestivalen, restaurangerna, konserterna, biblioteket.

Gråten kommer när Sven-Bertil Taube gästar, för då knyts så mycket ihop. Förr och nu. 

Gråten kommer också när Miriam Bryant ligger på scenen tillsammans med Håkan Hellström mitt i ett fullsatt Scandinavium och sjunger "Det är så jag säger det". När man vet att hon som ung suttit timmar med Håkan i lurarna och haft honom som idol. Och nu står hon helt självklart där. Miriam Bryant kan mer än hon visar. Hon är SÅ bra. Ge henne vilka noter som helst och hon fixar det. 

Gråten kommer förstås även när Håkan sjunger "Känn ingen sorg" och han har hållit igång i nästan tre timmar. Sjungit sig från dag genom skymning till mörk kväll. Sådan energi fram och tillbaka mellan publik, orkester och artister. Magi.

Och till sist. Den klassiska scenen ur Sound of Music, där kapten von Trapp sjunger Edelweiss som en motståndshandling och publiken vågar sjunga med.

Ja, mitt mansideal är förstås präglat av att jag sett Sound of Music tusen gånger sedan späd ålder. Christopher Plummer och Opsis Kalopsis är för mig de ideala männen.

 

 

ABBA-feber?

 Nej.

I mina ögon peakade Agnetha här, tillsammans med Sten och Stanley!

Helt obegriplig video, men fantastisk på sitt sätt. 

Agnetha som en svensk Brigitte Bardot eller Jane Birkin, suddiga bilder från någon aula där Snyggebrodern Nilsson är den stora stjärnan, turnebilder och något slags kostymdrama.

Måste ses!

Fast det är klart att jag också deltog i ABBA-yran, häromdagen. Direktsändning från London och på storbildsskärm i många storstäder runtom klotet. 

Det var fint.

Profetiskt

 

Jules Sylvain eller Stig Hansson, som han egentligen hette, är en av mina favoritlåtskrivare. Jag är uppvuxen med hans låtar och gillar dem. Hantverket! Texterna! Melodierna!

Igår var jag ute och hörde kvällssyrsorna och så kom hela texten till "Sång om syrsor" upp i huvudet. Första versen är bara ett bitterljuvt svärmiskt minne, men andra versen är en dystopi, en "efter-katastrofen"- tablå.

Texten till Jules Sylvains fina melodi är skriven av Gösta Rybrant. Jag gissar att han var inspirerad av efterkrigstidens dubbelhet; å ena sidan modernitet och tekniska framsteg, å andra sidan hotande katastrofer med andra världskriget i färskt minne. Harry Martinsons "Aniara" hade kommit ut några år tidigare och fick stort genomslag.

Idag är en dag präglad av larmrapporter om världens och samhällets tillstånd i stort och i smått, så en framtid där vi sitter i ett skyddsrum på en ödelagd jord och minns tillbaka till det fina i det lilla livet, känns inte längre långt borta. Gösta visste vad han gjorde.

Jag tänker i alla fall njuta av dessa sista sommardagar. Allt grönt! Alla insekter. Alla fåglar. Solen. Möten med människor. Varje sekund känns värdefull.

Lyss!

Billy är död

Lucka numro Nio!

I sin krafts dagar

Vår fina avelshanne Billy somnade idag in i sin matskål efter en kortare tids trötthet. Han var frisk och pigg trots sin höga ålder; drygt 2, 5 år. Det är inte illa för en mus.

För bara två veckor sedan levde han runt som vanligt och fick vara med i vardagen. Springa och undersöka påsar och papplådor, gosa in sig i tröjärmarna och äta knäckebröd på vardagsrumsbordet medan jag satt och skrev. 

Pigg och nyfiken

De senaste veckorna blev han tröttare och tröttare och sov mer än han brukar. Vi har kollat till honom lite extra, för vi anade att han inte hade långt kvar. Igår tog vi upp honom och kliade honom bakom öronen. Han brukar gilla det - myser och gosar. Men igår somnade han istället för att efter ett tag vilja vidare. Lilla, trötta...

Gårdagens äldre herre

När vi släppte ner honom i buren trulsade han tungt in i sitt sovhus. I morse låg han tyst och stilla i sin matskål.

Hejdå Billy!

Musiken till Ditt Cocktailparty

Vårens inre arbete

Dagens boktips

Det är sorgligt, men ibland måste man förstå själv att man kommit till vägs ände.

Under säkert 20 års tid, försöker man gång på gång sträcka ut handen och även ta emot en utsträckt hand, för att man så gärna VILL ha en normal relation med en familjemedlem.

Det sker med goda intentioner från båda håll varje gång, och varje gång med det där hoppet om att det skall fungera. Det MÅSTE fungera. Man VILL att det skall fungera.

 Men varje gång släcks det där hoppet, och varje gång gråter man en skvätt och varje gång säger man till sig själv att det var synd. Varje gång lovar man sig själv att man inte skall lägga ner mera energi på den där relationen, eftersom det aldrig fungerar så länge förhållandena är som de är.

 Men man VILL ju så gärna. Och man HOPPAS. Och man ser att det finns en ärlig intention även från det andra hållet, så nästa gång försöker man igen. Och blir lika ledsen igen.

 Och så gör det extra ont att varje gång höra att det var ens eget fel att det inte fungerade den här gången heller. Skam. Skuld. Utpekande.

 Jo. Det är ju mitt fel att jag inte bara kan acceptera att det smusslas, att mina saker försvinner, att jag blir anklagad för diverse hemskheter, att jag och mina barn plötsligt medverkar i scener ur maffiafilmer, att det konspireras och ljugs.

När jag till sist, som alltid, tvingas sätta stopp, då kommer SKAMMEN och SKULDEN, och den är alltid min.

Men så kommer Brene Browns bok i min väg. Hon forskar om skamkänsla. Hon reder ut skillnaden mellan skam och skuld och talar om för mig att skulden är lättare att bära. Har man handlat fel, kan man se på handlingen och säga: Jag gjorde fel.

Men skammen handlar om vem man är.

Lätt att se på sig själv och säga: Jag är fel. Lätt att ta på sig skammen, men så svårt att bära.

Lätt att låta skuld och skam gå hand i hand.

 Hon ger mig modet att stå upp för mig själv och säga:

”Jag vägrar att skämmas för att ni tvingade mig att handla!”

Det är faktiskt värre att stå kvar och låta sig misshandlas, än att gå därifrån.

Värre, men SÅ mycket svårare.  Att bryta ett mönster som andra upplever som bekvämt.

Om då människor kallar ens handlingar för dåliga, eftersom de avslöjar att något är fel (man hade inte gått om allt varit bra) och säger att man ÄR en dålig människa, då är det DE som kletar på en både skuld och skam.

Det som gör mig mest ledsen är att jag i så många år verkligen trott att de har rätt. Jag har på allvar tagit deras ord till mig och skämts över att jag ÄR en så DÅLIG människa, samtidigt som jag inte har kunnat reagera annorlunda.

Många gånger har jag verkligen FÖRSÖKT stå ut med hån, stöld, elakheter, förstörda eller bortslängda saker, utskällningar för påhittade saker, utpressning etc. etc.  Varför?

Jo. Man är så känslig för om ens närmaste familj skall acceptera en eller ej. Man hoppas att man skall förtjäna deras gillande om man visar sig vara ”bra”. Man gör allt för att slippa ett fördömande och man kan gå alldeles för långt för att slippa SKAMMEN.

Brene Brown gör mönstren tydligare. Hon säger till mig att skammen aldrig var min börda att bära.  Jag har aldrig slutat protestera när dessa konstiga saker riktas mot mig. Efter protesterna kommer – som alltid - fördömanden och påförd skam. Men nu är skillnaden att jag inte kommer att utsätta mig mera. Jag har ingenting att bevisa, och ingen skam att göra mig av med genom rening i korselden.

Skammen var aldrig min.

Ögonblick, vecka 2

Nja...

Jag står längst fram i en fullsatt sal. Åldern på åhörarna är mellan 16 och 18 år. De vet att jag skall berätta om jordens stigande medeltemperatur och om klimatmötet i Paris som ägde rum alldeles innan jul.

Jag tänker börja med en Powerpoint (haha – vem blev förvånad?) om de största hindren vid förhandlingarna i Paris, och om hur man löste knutar som många trodde var olösliga.

Sedan tänker jag låta dem brainstorma lite innan de skall få lyssna på ett utdrag från Johan Rockströms Vinterprogram.

Sedan blir det frågestund och förtydliganden.

Jag hälsar dem välkomna medan jag kollar att det finns Wifi, så jag kan nå SR:s hemsida, och loggar in på den. DÅ SER JAG ATT DAVID BOWIE ÄR DÖD. Det står så på Sveriges Radios Förstasida!

Det blir overkligt.

Jag lyssnade inte på nyheterna innan jag åkte hemifrån och nu står jag här och VET. Jag måste väl säga något? Berätta? Tänk om många härinne inte heller vet?

”Vet ni, det står här att David Bowie är död!”

Hälften av åhörarna drar efter andan. Någon säger: ”Va?”, och någon annan säger: ”Neeeeeej!”

Den andra hälften frågar den som sitter bredvid: ”Vem är DET?”

Den ena hälften blir irriterad på den andra hälften och ett högljutt förklarande tar vid.

”Men fattar du inte? Han var STÖRST!”

”Lägg av, jag kan väl inte rå för att jag inte hört talas om honom?”

”Men det var ju DAVID BOWIE!”

”Och?”

Etc. Etc. Etc.

Det håller på ganska länge och det är rätt emotionellt, dessutom.

Jag står och känner mig gammal. Många av de här personerna vet inte vem DB är.

Men det är stort att en 69-årings död kan skapa så starka känslor hos så unga människor.

Jag lät dem få förklara färdigt för varandra. Man kan inte låta någon gå omkring och vara helt omedveten om DB! Speciellt inte nu när han har dött.

It´s allright

 

Mikas Julkalender

Lucka 10!

 

 

Ibland blir man förvånad.

Imorse när jag körde Yngste till skolan (bara det ett helt äventyr: en spännande färd på oupplysta slingervägar fram till byskolan) hörde jag mig säga: ”Jag tror att det blir bra.” Vi hade precis lyssnat på ekot i bilen där de talat om kompromisser och tidsnöd på klimatmötet i Paris.

Plötsligt kände jag att den senaste tidens svartsyn lämnat mig.

Det är ett sådant HOPP att världens ledare, experter och tjänstemän anstränger sig för att sy ihop ett avtal. De tar det på allvar!

Jag känner ett sådant sammanhang och sådan glädje över att få ha varit med när Tu You You tog emot Medicinpriset för projekt 523 som Mao beordrade fram på sextiotalet. Alltså, historien bakom detta! Och så hennes kreativa arbete i denna stelbenta struktur! Oförtröttligheten och räddade liv. Helt rätt!

Och så får jag ta långfrukost för första gången på två månader…

Sitter och prazzlar med tidningen och får euforiska känslor över att människor tänker, tycker och skriver så att jag kan få ta del av deras tankar. Det är en sån LYX att få läsa tidningen ifred. Satan, vilka bra skribenter det finns, och satan vilken kvalitetsprodukt som kommer i brevlådan varje morgon! Embrace!

Här blir jag påmind om att problem naturligtvis finns, men också om att människor vill hitta vägar att lösa dem. Jag blir påmind om Marguerite Duras briljans och livshållning och blir fnissig och glad. Alexej Navalnyj låter sig inte stoppas av Putinstyrets repressivitet, utan hittar nya sätt att nå ut. På YouTube!  Titiyo visar sitt Vasastan från Tennstopet till Bråvallagatan och jag går med och känner igen mina kvarter. Lycka. Hanna Fahl är en av mina favoritskribenter för att hon är så klar i tanken och samtidigt har ett så roligt språk att läsa.  Idag har hon ett uppslag i DN Kultur – en intervju med Ray Kurzweil. Jag inser att jag nog ändå måste gå och se Leviatan (fastän jag har stretat emot, eftersom jag vet att jag kommer att bli ohälsosamt drabbad och riskerar att sparka igång en depressiv period) för att jag inte KAN tacka nej till en sådan filmisk upplevelse. Jag ser att Richard Wulff nu hamnat hos Brel, efter Piaf och Barbara. Jag blir glad av att han följer sin väg och att så många vill följa med och ta del.

Idag grät jag inte över dödsannonserna heller!

 

 

 

 

 

Samtiden

 

 

Det mest upprörande med att Jimmie Åkesson festat med Ultima Thule är att han hade så extremt fula shorts på sig på bilderna. Lite stil kan man väl ändå begära av en som skall föreställa presentabel?

Två människor, varav en kör buss, har sex. (Det är bara ett räkneexempel!) Vafan! Vad säger trafikpolisen? Vinkeln på artikeln var dock inte trafiksäkerhet, utan att någon annan hade råkat se dem och blivit upprörd… inte av trafiksäkerhetsskäl, utan av moraliska… Paret var dock inga blottare och blev nog lika illa till mods av att vara betittade, men artikelförfattaren väljer att framställa dem som omoraliska samhällsomstörtare.

Heder åt Chris o Neill! I en intervju berättar han att han tar hela försörjningsansvaret för sin kärnfamilj! Ingen kunglig titel åt honom, och vi skattebetalare behöver inte betala en krona till Madeleines utsvävningar! Gött! Men… jag kollade nyss, och Madeleine har inte avsagt sig något apanage. Hur går det ihop? Han sade faktiskt att om han inte arbetade skulle de inte kunna få mat på bordet. Jag hoppas att det betyder att Madeleines försörjningsbidrag numera är justerat ner till lägsta socialbidragsnorm. Jag menar, man får ju inte vänta sig att stekta sparvar flyger in i munnen…

Varje Veckas Löpsedlar Hela Sommaren: ”NU kommer sommarvärmen!”

Det känns som om hela Sverige tvångsanslutits till någon Sekt. Om vi bara TROR tillräckligt mycket, och bortser från att jorden aldrig gick under och att silverarken aldrig kom, kanske vår sektledare har rätt den HÄR veckan… Inse, vilseförda själar, att sommarvärmen aldrig kommer och att ni måste jobba på den INRE lyckan och edra kackiga äktenskap själva, utan hjälp av vädergudarna och grillölen. Det kan leda till en djupare lycka än tjockleken på hudens pigmentlager!

(Själv har jag nyss kommit hem från Danmark där solen sken hela tiden och där det fanns Tuborg Grön, så i år slipper jag ta tag i livets surdegar och klarar mig ett år till. Men det är bara som det skall vara: Den som predikar säck och aska till menigheten skall själv leva i överflöd!)

Och nu är det rötmånad och nyhetstorka. Klart att det dyker upp en UBÅT, då! Jag tror minsann att Sverige har ett hemligt försvarsavtal med Främmande Makt, så att det skall hända NÅGOT intressant för svenskarna att samlas kring, när det mesta bara är samma, samma och tidningarna tycker det är relevant att ”avslöja” att Jimmie har kvar sina polare från förr.

Förra veckans SCOOP var att en totalt ointressant flumtant först ville ha en LEJONHANNE vid sin sida, och att hon senare tyckte att hon själv var det bästa ligg hon haft. Jaha.

Jag hoppas att detta med Ubåten blir mera spännande än följetongen ”Kändisdotter manifesterar sin översexualiserade världsuppfattning i artiklar som hon tagit initiativ till själv” eller den oändliga artikelserie där kränkta människor rasar över att samma regler gäller för dem som för alla andra.

Min bästa: ”Polisen vägrade utreda stölden på min cykel!” Jaa… Det är inte lätt att jaga en cykeltjuv utan spår och utan spaningsuppslag. Hur länge tycker man det är rimligt att Polisen letar en stulen cykel i alla förråd och utanför varje hus i hela Storstockholm? Det räcker väl med en anmälan och ett ramnummer så Polisen kan kolla av mot beslagtaget gods? Nää… Då är det bild med besviket ansiktsuttryck och korslagda armar framför det tomma cykelstället.

Jag tror på fullaste allvar att man numera blir snäppet dummare i huvudet efter en genomläsning av dagens tidningar, istället för det önskvärda: att man blir upplyst och uppdaterad.

Skall nu inleda mediadetox för att komma ut på andra sidan; renad, fokuserad och kanske lite mindre förbannad.

Populärkultur

Tage och Jag

Kaprifol är fint
Koprofil är fult

Den skånska humlan

 

 

Såhär efter Vårfrudagen och Vårsolståndet och inför våren och påsken, kom jag att tänka på Beppe Wolgers.

För många är han enbart skäggisen i knasluvan i en säng full med dockor.

Men han var ju så mycket mera: Poet, författare, revyförfattare, sångtextförfattare och krönikeskrivare. Kreativ medarbetare, filmskapare…

Framförallt genomsyras hans texter och funderingar av omtanken om jorden, ekosystemen, det ursprungliga. ”Jag ser en get i…. Serengeti…”

Och så detta med att se det stora i det lilla: Klappa en humla på ryggen.

Han fick mycket kritik för det där med humlorna. Så pass att han själv skrev en riktigt elak text till sig själv, som Lars Ekborg sedan fick framföra på scenen, som om det kom spontant från Lars. Publiken drog efter andan! Elakt och roligt!

 

Nu är Beppe död, men humlorna är kvar. En liten stund till.

Jordhumlor, Lundhumlor, Stenhumlor och Åkerhumlor…. Men var är Klöverhumlorna nu då? Varför syns de inte till? Fler än jag borde bli oroliga nu.  Dels gillar inte bönderna rödklöver, så de har besprutats kraftigt. Dessutom ser man till att skörda rödklövern innan blomning. Detta under flera år, har dragit undan all möjlighet för Klöverhumlorna som art, att överleva på lång sikt. Och klöverhumlorna är bara en av många arter som står på tur för utrotning, om vi fortsätter tro att vi vet bättre än naturen själv.

Åkerogräs och växter som förut fanns vid vägkanter och mellan åkrar, var som små oaser för humlorna, då jordbruket blev mer kemiintensivt och monokulturellt.  Nu försvinner även dessa oaser, till förmån för ”nyttoväxter”, utrotning av ogräs som kontaminerar åkrarna i närområdet  och lättskötta vägrenar utan växtlighet alls.

Paradoxalt nog, kommer denna rationella praktik att leda till att frukt-,  bär- , och rapsoljeodlare kommer att märka att vinsterna minskar ner till noll, när själva maskineriet i deras verksamhet slutat att fungera. Utan pollinerare – ingen avkastning!

Men inte bara odlare blir fattigare. Alla blir fattiga när de sista fruktträden blir gamla och dör. Inga nya frön kan växa upp till träd. Okej, havre, vete, råg och korn är ju såna, luftlandsättningspollenväxter, så de får vi ha kvar. Och de flesta träd, de utan frukt. Men en stor del av våra vilda växter är faktiskt beroende av pollinerande djur för att överleva på sikt.

Ett utarmat landskap med ett förändrat djurliv kommer att gynna helt andra växter och djur. Landskapet förändras. Det kan bli spännande, men det mest troliga är, att det där med svensk frukt och fågelsång kan bli rätt trixigt att få ta del av.

I sommar skall jag klappa varje humla jag kommer åt, som tack för att den jobbar så hårt. Och så skall jag så ofta jag kommer åt, att slå ett slag för biologisk mångfald i alla forum som vill höra min röst.

Istället för att lägga en blomma på Beppes grav, som en hedersbetygelse.



Uppdatering: http://www.hd.se/nyheter/sverige/2015/06/17/rodklover-ger-fler-humlor/

 

 

 

 

Som skalet på ett äpple

Vi människor är så fina.
Oavsett vad vi tar på oss och i vilka sammanhang vi än uppträder, ligger de primitiva instinkterna och den lägsta humorn alltid där, under ytan. Vi låtsas bara vara seriösa och vuxna. Vi beter oss som det förväntas av oss i varje situation.

Alla i konferensrummet vet, att om någon skulle säga: "Bajs!" skulle alla börja fnissa lite. Inuti eller utanpå. Vissa skulle till och med börja bullerskratta. Därför säger ingen: "Bajs!" Inte för att det är så opassande, utan för att det är så svårt att låtsas vara seriös och stå över sånt lågt, när man samtidigt kämpar för att inte skratta.

Nä, jag tänkte luddigt. Det ÄR förstås opassande och lågt att säga Bajs. Ingen skulle vilja säga det på riktigt, rakt ut. Men om någon skulle Råka, eller om man bara TROR att någon var på väg att säga, eller om man inser att alla i sina huvuden nu måste sitta och associera, då blir det metaroligt.

Och då tillkommer ytterligare en nivå - när man inser att 1) Man skrattar åt något så LÅGT... 2) I ett seriöst sammanhang 3) Man borde stå ÖVER sådant 4) Man kapitulerar inför sina lägsta instinkter och skäms över detta => Mer nervöst skrattande

Jag älskar detta klipp för att det är så mänskligt:

Och för att man vet vad alla sitter och tänker! Hela tiden! Och för att de själva skäms för att de tycker att det är så roligt!

Love!

Garn!



Den mörka sidan av Garnet.

Hur kan man glömma bort något så essentiellt som Garnet?

Född och uppvuxen i Stick-, Virk-, Sy- och Vävarland, har jag alltid hållit på med ett par Lovikkavantar, Raggsockor, Broderi eller kanske en klänning. Gardinsömnad. Förr, alltså.

Men på senare år har tyghögarna och korgarna med garn legat/stått orörda och symaskinen bara plockats fram när något skall akutlagas. (Jeansknän!!!)

Hur kan det bli så?

Tack vare dessa helt fantastiska sidor (med små stygnfilmer!) har jag nu fått ny inspiration och lust att ta fram nål och tråd igen! Mitt hjärta pinglar!

http://www.brodera.nu/
http://www.brodera.nu/blogg/

När Arthur Dent blir illamående...

 

 

Kommer det Garn!

Små små steg...

Nu har jag lärt mig mera om hur bloggandet fungerar!

Tidigare kunde jag klistra in en länk här, men nu kan jag bestämma själv vad det skall stå ISTÄLLET för den fula adressen dit jag vill att folk skall leta sig för att läsa mera.

Och om jag vill dirigera människor till en bra sak på Youtube, behöver jag inte ens låta dem klicka på en länk som skall ta dem dit - man kan lägga själva KLIPPET på Bloggen.


Viss musik är som ett tivoli, snurrar igång alla tankar på en gång och man vill bara skrika rakt ut. Det finns inget alternativ, helt enkelt. Broder Daniel hade den där nerviga energin. Och Matti!
Denna låt skall spelas HÖGT och stökigt. Helst på en bärbar bandspelare som distar lite.

 

 

Och den här... Den har vi alla varit med om. Antingen i första, andra eller tredje person.

 

 

 

Mattias Alkberg är ett geni. Av ren tjurighet, jävlaranamma och ett sökande efter saker som är på riktigt. Det bästa är att han inte sätter sig ner och är nöjd eller fortsätter på samma spår av ren rutin. Söker man på riktigt, måste man söka också där det inte verkar självklart. Eller också är det självklart att det är där man skall söka - men poängen är att fortsätta på det sätt man själv vill fortsätta. Att det inte tar slut. Att det blir annorlunda, men att det inte tar slut.

 

Jag har inte betalt för att säga detta, men jag gör det ändå, för att jag vill att alla skall gå till bokhandeln och införskaffa Mattis samlade texter som alldeles nu kommit ut. Skaffa, läs, citera, fundera, stryk under, klipp ut, förstora upp, ha högläsning och ha ensamläsning, tyst...

 

 

 

 

 

 

 

Förälskelsen



Hårt, tungt, skönt att hålla i, går att bearbeta ner till mikrometerprecision...

Det finns ingenting med Molybden som inte är precis som det skall vara. Allting blir till exempel förbättrat om man tillsätter lite Molybden. Stål blir hårdare och människan fungerar bättre. Trivsam densitet och schysst kristallstruktur. Fin yta. Det bästa atomnumret!

Jag har alltid gillat Molybden. Mycket! Mitt favoritgrundämne.  

 

 

Tungur speglur...
Foto: Devaki Knowles

 

Var otraditionell!



Okänd, genialisk upphovsman/kvinna.

I år blev jag lite fundersam under Kalle Anka. Själv tröttnade jag på Kalle Anka när barndomens förtrollning falnat och jag inte kunde känna varken nostalgi eller entusiasm inför uttjatat tecknat.

Barnen har inte heller visat någon större entusiasm, till min stora belåtenhet. Det där med Tecknat på Julafton fyllde sin funktion på den tiden då barn i allmänhet satt och väntade på Anslagstavlan för att få se animerat, och då Linus på Linjen mellan två program, höll en vaken halva natten av ren eufori, efteråt.

Det är svårt att uppfostra sina barn i en kultur som från alla håll tränger på och proklamerar vad som förväntas och vad som är ”rätt”. Visst, vi sitter där och ser Kalle, halvt av plikt och halvt av ironi. Vad skall man annars göra klockan 15.00 när julvärden tänt sitt ljus? Upprepningens makt och kopplingen till julen gör att NU, i år, visar barnen tydliga tecken på assimilering i masskulturen. ÄKTA nostalgi och måste-känsla inför Kalle Anka-klippen! Jaha...

Detta kan väl inte vara sunt?

ALLA förväntas sitta och kolla på SAMMA sak, SAMTIDIGT varje år. Jag hade förstått det bättre om det varit någon ettårsplan som skulle proklameras av sittande regering, eller något riktigt påkostat  - Jul på Skansen med utdelning av Årets Hjältepriser till förtjänta kanslister, eller något ultratraditionellt, typ National-luciatåget med Krampus och häcklande av sittande makthavare medelst vedträn i valda bakhuvuden.  Men gamla Disney-klipp?

Är det inte dags att förnya traditionerna nu?

Resten av kanalerna lämnar Walk Over direkt. De bryr sig inte ens om att försöka skapa nya traditioner. Detta pågår på de övriga kanalerna samtidigt som Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul:

SVT2:                            Kristendomens historia

Barnkanalen:              Oscars Oas/Pakten/Leonardo

Kunskapskanalen:     De obekväma (På teckenspråk)

TV3:                              Klappjakten. Amerikansk Familjekomedi

TV4:                              12 men of christmas. Amerikansk romantisk komedi

5:                                   Nu är det jul igen 3. Amerikansk komedi

6:                                   2 ½ men. (Am. Komedi?)

7:                                   Besatt av djur.

8:                                  Four in a bed. Amerikansk komedi

 

Mmmm, vad jag känner mig lockad av detta utbud!

Åtminstone SVT borde försöka bredda sig – de förlorar inte tittare om några väljer en annan kanal. Fast, det är klart – då kan man inte stoltsera med Årets Näst Mest sedda TV-program längre…

Nästa fråga är hur mycket SVT betalar Disney för att få visa detta varje år. Vad skulle man få för de pengarna istället? Kan inte Svenskarna lite hemligt komma överens om att nästa år SPELA IN skiten till sig själva, om man nu privat vill se Disneyklippen de kommande 40 åren, så kan SVT använda pengarna till något annat, för allas bästa. Win –win. Ingen kommer att sakna något och en massa pengar frigörs.



Mikael Olsson - my Hero!
Foto: Sven-Olof Englund