Äldre

Hur kunde AI veta hur jag ser ut?

Dagens moment.

Dagens jävla faktum.

Jag är gammal nu, men hade ändå gått upp tidigt för att springa i skogen med en vän. 5 kilometer iklädd sportiga syntetkläder i svart och rosa. För det är ju bra. 

Fast på väg mot strumplådan i tvättstugan, hakar min lilltå i en rem på en väska som står i passagen. Jävlar, vad den bråttomhastigheten i horisontalled, omsattes i andra vektorer. Kraften som måste pareras för att inte falla handlöst orsakade en stukning på höger fot, eftersom den veks och vreds. 

Sedan föll jag ju ändå handlöst platt på golvet medan lilltån tvingades ur led, samtidigt som min hjärna delade upp alla krafter i vektorer, ner till minsta ligament i vänster fot. Det var så jävla kaotiskt, samtidigt som det måste passa in i systemet av sinus och cosinusdefinitioner.

Jag fick ordning på analysen, medan jag skrek rakt ut av smärta i flera minuter. Nästan blackout. Den tomheten mitt i alltihop. 

Jag försökte resa mig, men det gick inte. En stukad fot, och en annan där alla småben hamnat snett. Jag fick åla in till badrummet och knäa mig till medicinskåpet och ta en Ipren. Sedan gråtande grevinna af Smärta i soffan SMS:ande till väntande vän. 

Nu är den där foten med lilltån ur led, mycket större än den andra foten och dessutom helt blå på ovansidan. 

Det är sånt som händer när man är gammal. Benägenhet att falla. Skörare skelett. Svaga ligament.

Det är åt helvete.

Speciellt nu, när Yngste Sonen flyttar ut.

Nu skall jag ju börja nästa fas i livet. Eller kanske återgå till min gamla. Jag ska förstås bli energisk och äventyrlig, eller bara leka. Fast det går ju inte om man har ont och inte kan förflytta sig från soffan.

Som tur är, kom Yngste hem med Irländsk Whiskey alldeles nyss, som tröst. Han har varit ute och köpt sängkläder till sin nya lägenhet. Och på måndag börjar mottagningen på KTH. Jag är gammal, skör och trött. Fast fertil. Det är ju alltid något att trösta sig med när allt annat liksom bara slutar att fungera. PMS och svullnad består, år efter år.  

Det är skumt, det där med kroppen. 

Om man har djup sorg, om man flyr från krig, om man upplever akut trauma, fortsätter hjärtat att slå. Man måste fortfarande gå på toaletten. Det är helt absurt! Man tuggar frukt, man tvättar händerna, man andas, samtidigt som världen är helt förändrad. Man fortsätter sina ritualer för att man måste - inte för att de känns meningsfulla. Allting känns som tomma gester. 

Perspektiven förskjuts. 

Jag får ibland bilder av framtiden. Så väntar jag ibland i flera år. Och i vissa ögonblick sammanfaller bilderna med det varande nuet. Och det är aldrig dramatiskt. Bara ett stilla konstaterande.

Vad är då meningsfullt? Vad leder fram till detta ögonblick? Vilka stunder bygger man sitt liv fram till?

Jag har återkommande visioner av vind mot huden. Vatten och sand. En vila i att det blev bra så som det blev. Men hur ser vägen dit ut?