lördag 27 oktober 2018

Trick or Sprit



Foto: Jonas Ekströmer



Snart är det Halloween. Jag, som är Nordisk Anglofil, gillar inte plastpumpor och detta "Trick-or Treatande". Räcker det inte med att ge kladdigt målade, tiggande barn godis vid Påsk?
Det är fint att gå till kyrkogården första lördagen i November och tända ett ljus i skymningen. Allhelgonahelgen är en tid för tyst funderande på liv och död, samtidigt som även naturen går in i sömn.
Jag tycker på allvar att det är STÖTANDE med billiga effekter, skrikande svävande spöken, självlysande skeletthänder och färgen orange överallt, i denna tid. Granris, kottar och en sober lykta är mera min melodi.


Men i år tänker jag omfamna denna nyimporterade variant av högtiden. Fast på mitt sätt-. Jag tänker gå runt grannskapet, helt omaskerad, och fråga efter sprit. Och ger de mig inte vad de har i skåp och källare - då blir det jävlarimej konsekvenser. Audi och BMW-ägare är larvigt måna om sina bilar.... Brevlådor är tacksamma mål, liksom fönsterrutor och praktrosenbuskar.
Så kanske de tänker sig för nästa gång de skickar ut sina ungar för att tigga godis. Vad är det för fostran?

I början av November får man bete sig som värsta ligisten om grannarna inte ger en godis. Får man en tråkig apelsin är det fritt fram att kasta ägg på trästaket (ett helvete att få bort) och äkta mattor på vädring (kemtvätt är krångligt och dyrt). Men vad väntar man sig av föräldrar som på veckorna kör sina BMW:s till jobbet, klagar på skatten, renoverar kök.... dvs. beter sig fullt normalt, men om det är DERBY blir det plötsligt okej att kissa på gatan, dänga flaskor i huvet på folk, kasta smällare på barnvagnar och skandera "låt han dööööööö", när en kille ligger medvetslös på plan.
Samme man åker en helt vanlig tisdag på väg till jobbet, iklädd skjorta och slips, förbi en bilolycka. Inte fan saktar han ner, vevar ner rutan och brölar åt ambulanspersonalen vid båren: "Låt han döööööö!"
Men är det MATCH får man bete sig hur vidrigt som helst.
Och på Halloween är det deras ungars tur att få känna på laglöshetens sötma.

"5000 spänn för att kemtvätta mattan? Hur vet du att det var min son? Han hade ju mask på sig! Det är ju bara Halloween en gång om året, kom igen nu!"
Som om 5000 spänn inte är 5000 spänn att lägga ut, bara för att det är en viss dag i November?
Så i år skall jag lära föräldrarna till skitungarna att 20 000:- för en repad framdörr är lika mycket pengar, oavsett när den repades, och oavsett om förövaren var iklädd batmandräkt eller ej.




onsdag 17 oktober 2018

Sex och våld


Den som tycker detta är osmakligt får skylla sig själv. Detta är helt oavsiktligt.


Overklighetskänslan som sägs skall föregå ett fascistiskt styre, kom ju redan när Liberalerna lanserade sin nya partisymbol. Antingen SÅG de inte, eller så VÅGADE ingen protestera eftersom ingen annan protesterade (utspätt ansvar är ingens ansvar), eller så SÅG de, men brydde sig inte. Värst är om De arrogant VILL utöva dickpickterror varhelst det är partimöten och valrörelse. JB myser över att han lite subtilt tvingar folk att förhålla sig till sitt eget symboliska kön, utan att någon ”kan säga något”. Skulle man antyda, åker man på ”den som sa´t han va´t”-shaming, för att man i ett helt vanligt ”L”, läser in sexuella övertoner.

Men det är överspelat och normaliserat nu. Det är bara chockerade turister och hitresta korrespondenter som reagerar över detta helt vanliga ”L”.

Och det är inte speciellt roligt heller. Det går inte att krama mer humor ur rådande läge utan att känna sig som sist i hela världen på den övergivna och punkterade plastbollen.



Nej. Härom veckan var det hanteringen av overklighetskänslan, sprungen ur Kavanaughaffären, som var svår.

En kvinna vittnar om sexuella övergrepp. Man tror henne, men det får inga konsekvenser för förövaren. Om hennes vittnesmål ändå inte skulle spela någon roll för utfallet – varför lät man henne gå igenom detta?

USA:s president hånar henne offentligt efteråt. Han antyder dessutom att hon på något vis är kopplad till en makthungrig och konspirerande Judelobby.

Hon blir förföljd och får ta emot hat.

Till dagens 17-åriga kilar signalerar USA:s högsta politiska ledning att sexuella övergrepp är OK att begå när man är 17, ung och dum. Det var väl inte så farligt?

Mannen det handlar om blir också intervjuad och förhörd. Han beter sig obalanserat och koleriskt. På vilken annan anställningsintervju som helst skulle han strukits direkt. Speciellt om ämbetet som skall tillsättas kräver eftertanke och korrekthet. Men här spelar det ingen roll alls.

Bra. Då vet vi.



Men hallå? Vad är det vi ser här? Hur kan det bli såhär?



Jag hoppas på att Socialpsykologin kan ge mig svar. Där finns en massa skojiga teorier som kan appliceras på en massa till synes ologiska handlingar.

Och - Bingo! – jag hade en svag aning om en uppsättning mekanismer under en större rubrik, och nu har jag funnit dem alla!



Albert Bandura har forskat om det som han kallar Moraliskt Disengagemang.

De där mekanismerna kan användas för att rättfärdiga sina handlingar då man egentligen vet att man handlar omoraliskt och inhumant, och i förlängningen också se till att man faktiskt inte uppfattar sina handlingar som klandervärda.

Människan hatar ju att handla mot sina principer och övertygelser. Detta erbjuder alternativa förklaringar och uppfattningar, för att mildra den upplevda dissonansen och till sist helt eliminera den inre konflikten. Sedan kan man rentav gå ännu längre i fråga om fruktansvärda handlingar riktade mot andra.

Vill man bygga en armé av omänskliga mördarmaskiner är det inte alls svårt. Vill man piska upp stämningar mot vissa utpekade människor; grannar i bostadsrättsföreningen eller folkgrupper i samhället är det lätt som en plätt.

”Inte skulle väl vi, välutbildade och civiliserade människor i ett fungerande, upplyst och modernt samhälle…” Nej, det var vad de välutbildade samhällsmedborgarna i Tyskland sade till varandra på trettiotalet. Inte trodde man att detta med att man var jude skulle spela någon roll, heller. ”Nej, vi bidrar ju till samhället. Jag är en aktad medborgare i samhällets övre skikt. Inte skulle mina kollegor plötsligt…”

Nejdå. Var lugn. Ingen fara. Man vi kan väl kolla lite på vad Bandura hittat, när han undersökt den mänskliga naturen. Så vi vet. Så vi känner igen. Så vi kan benämna. Så vi kan skydda oss mot att dras med. Så vi kan peka på vad som händer så att vi inte blint börjar sjunga: ”Tja la la la laaaaa!”



Ok.



Moraliskt Disengagemang.

Dessa fyra sociala och psykologiska processer kan fungera var för sig, eller kombineras för önskad effekt. För tydlighetens skull, skall påpekas, att detta sker inne i människan av egen maskin, men att man naturligtvis utifrån kan påverka så att denna inre process underlättas eller drivs på. Men har man väl börjat blir det lite som en lavin. Man måste ju rättfärdiga det man gör.

1)      Kognitiv rekonstruering. Här har man gjort något, eller tänker göra något som är otvetydigt jättefel. Men sådan är man ju inte. Man är ju moraliskt högstående. Eller hur? Bara DET visar ju att det där man gjort/tänker göra inte är så fel ändå. Om man dessutom tänker att man agerar i ett högre, gott syfte med höga moraliska övertoner, är man inne på vad Bandura kallar Moraliskt Rättfärdiggörande. (Ändamålen helgar medlen) Man FÅR mobba ut någon som man tycker inte bidrar till det gemensamma målet och/eller stämningen på arbetsplatsen. För sånt är ju viktigt!

Här kan man också passa in detta att liksom benämna saker på ett sätt så att det inte verkar så farligt: ”Amen, det var ju bara skojbråk” eller ”Det är väl inte så konstigt att man glömmer säga till” när man egentligen sett till att någon utesluts från en aktivitet.

Om man blir konfronterad med att man betett sig illa, kan man börja jämföra: ”Men att göra XXXXX är ju ingenting jämfört med om man skulle YYYYYYY!”



2)      Minimering av det egna aktörskapet. Man gör dåliga saker, MEN det egna ansvaret för det vill man göra mindre än det egentligen är. Och HAR man överhuvudtaget något ansvar? Nejnej. För ”man följde bara order” eller ”han sade, och han borde ju veta” (ansvarsförskjutning) eller ”jag gjorde ju bara som alla andra” eller ”ingen annan gjorde ju något, så varför skulle just jag” (ansvarsdiffusion).



3)      Förbise eller förvränga konsekvenserna. Man vill inte se hur ens handlingar påverkar människan som är utsatt. ”Äh, det var väl inte så farligt”, ”Amen, tjut, då!” Även om konsekvenserna blir riktigt allvarliga – man har t e x förtalat någon och den har hamnat i en förtroendekris med någon annan – kan man tycka att ”det är ingen skada skedd”. Personen kan få en personlig kris, bli grubblande och sjukskriven, men då kan man ta till nr 4:



4)      Skylla på offret. ”Han är för känslig” eller i ett annat sammanhang än i trean tycka att offret får ”skylla sig själv” av en massa anledningar. Man kan alltså i ett skede tycka att det är ”rätt” att behandla någon illa, därför att… ”hon började”, ”han har säkert förtjänat det”, ”Vad hade hon på sig när hon blev våldtagen?” I detta ingår också att dehumanisera offret. Att se till att det blir svårt att identifiera sig med offret gör också att det blir lättare att ge den personen olika typer av hemskheter. Gärna tortyr. Det allra värsta. Men det fungerar, för ”de är inte som oss”, de ”känner inte smärta som vi” etc. etc.  Som åskådare är det ju jobbigt att kolla på, så det är lätt att själv intala sig att det verkligen stämmer. Och när detta väl är igång finns det ju ingen hejd.



Veckans uppgift:

Spana och försök hitta exempel på Moraliskt Disengagemang

a)       I din närhet b) I världen c) Historiskt







onsdag 10 oktober 2018

För dåligt för Creepypodden, men duger här...




Foto: Pia Molin


Jag undrar – KAN ett litet stängt utrymme ha en helt egen tid, skild från resten av världen? FINNS sådana stängda rum, där tiden hackar, går baklänges eller alldeles för snabbt?

I början av 1990-talet bodde jag i Atlasområdet i Vasastan i Stockholm. Lägenheterna var rymliga, med öppna spisar och tilltagen takhöjd, men köken var små och renoverade senast på sjuttiotalet, med bruna, medaljongmönstrade plastgolv. Spisen måste ha varit från 50-talet, men eftersom kvarteret fortfarande hade stadsgas var jag lycklig över att spisen inte var utbytt.

Det var en klassisk gasspis med fyra gaslågor på ovansidan och en ugn med tjock, dubbelplåtad, ogenomskinlig lucka nedtill. Den satte man fart på genom att sätta på gasen och sedan föra in en tändsticka i ett rör i ugnens övre del. Flom, sade det och så blev det varmt snabbt.



Det första märkliga som hände med ugnen, hände en sen kväll då jag bakade kanelbullar. Bullarna hade fått stå och jäsa en stund ovanpå den ugnsvarma spisen. Jag hade penslat, pärlsockrat och kollat att temperaturen var den rätta i ugnen. Jodå. Om 10 minuter skulle jag ha mina bullar klara!

Jag stoppade in bullarna, tog tid på 10 minuter både med väggklockan och med äggklockan. Vid 8 minuter gläntade jag på luckan för att kunna ta ut dem i tid om de såg ut att bli brända. Nejdå. Det såg bara fint ut. Gyllenbruna bullar med bubblande socker, smör och kanel spred en hemtrevlig doft när luckan öppnades. Två minuter till så skulle det bli perfekt!

Minutvisaren gick två minuter till och äggklockan pinglade till. NU!

Men när jag öppnade ugnen låg där 16 stycken bleka, nypenslade och degiga knyten på plåten. Det såg ut som om de inte hade varit inne i ugnen alls! Inte heller doftade det gott inifrån ugnen, trots att lukten från min första lucköppning fortfarande hängde kvar i köket.

Jag kollade ugnen. Jo – gasen var på och lågan brann hårt. Konstigt,

Men jag ville ju ha bullar, så jag tog tid på ytterligare 10 minuter och därefter hade jag mina varma bullar att njuta till kall mjölk.

Visst tänkte jag på det märkliga, och tänkte att jag nog hade microsomnat vid köksbordet och drömt att jag öppnat luckan första gången – men då borde klockan varit tio minuter mindre, eller…? Och doften i köket?

Nästa gång det hände något oförklarligt med ugnen, handlade det istället om att jag skulle värma en form med ”Flygande Jacob”.

Från kylskåpskall till närmast brandkårsutryckning på mindre än fem minuter – det hade jag trott skulle vara omöjligt om jag inte varit med själv. Prova själv att dra på fullt spett i ugnen! Det värsta som kan hända är att ovansidan blir bränd innan resten blir ätbart. Man märker dessutom om det börjar lukta skumt, så då kan man dra ner.

Detta var annorlunda. Det började ryka som Lützen från ugnen. När jag fick ut formen, efter bara tre-fyra minuter, hade allt det goda gucket som skvalpat över tummen när jag ställde in den, liksom torkat in. Det var snustorrt. Svartnad banan klibbade mot botten och kycklingbitarna var som fnöske. Det rykte från kanterna där såsen förkolnats. Hade någon frågat mig om en diagnos på kycklingrätten hade jag sagt: ”Ja, alltså, låter man maten stå och värmas på högsta medan man är på jobbet, får man skylla sig själv. Om man sedan får lägga ut sura 80 spänn på en nödpizza, kan man ju glädja sig åt att huset står kvar…”

Det såg alltså ut som om formen stått inne i flera timmar – så torr hade den kalla rätten blivit på bara tre minuter!

Det som till sist gjorde att jag misslyckades med att försöka hitta ”en naturlig förklaring” till denna istadighet hos gasspisens ugn, hände alldeles innan min flytt till Kiruna.

Jag vet att jag inte somnade, jag vet att temperaturen i ugnen var perfekt, jag vet vad jag såg och kände.

När jag skulle plocka ut min nyvispade citronskals-sockerkaka var gaslågan på, precis som den skulle. Kakan borde vara färdig – brun och bubblig. Värme strömmade ut genom ugnsluckan.

När jag greppade formen med mina ugnsvantar, kände jag ingen värme genom dem.

Jag stjälpte upp formen på en tallrik, knackade lätt på den för att kakan skulle falla ner och tog tag i formen och lyfte upp den. Kakan ångade inte. Jag tog av vantarna och kände ovanpå kakan. Den var kall!

Tillbaka till ugnen för att känna:  Den var fortfarande varm!
Jag skar en bit av kakan. Den smulade sönder i kalla smulor, som om den stått ute i köket och torkat i en vecka. Smulbitarna var dessutom inte goda att äta. Bara torrt tråk.

Strax därpå tog jag tåget upp till Kiruna med mina viktigaste prylar nedpackade i en stor militär trälåda. Länge lät jag bli att tänka på det där konstiga med ugnen på S:t Eriksplan. Anomalier i verkligheten är besvärliga om de inte kan förklaras. Besvärande, dessutom, om de kan så tvivel om min mentala status. 
Skämshistoria. Knaskalas. Idiotskröna. Storögon med andan i halsen. 
Men ändå...