Maj, för 10 år sedan.

 

På väg hem från Nya Företaget, mitt i city, går jag förbi en glassbar som säljer Ben och Jerryglass. Två fredagar nu, har jag stannat där, släppt ut håret, stoppat ner namnbrickan i väskan och en gång också knölat ner kavajen där.

Jag unnar mig en bägare med tre skopor Cherry Garcia. Sedan STROSAR jag genom staden (istället för att smälla med klackarna mot gatan i snabb takt) och njuter av glassen och solen och fredagskänslan.

Och via World Wide Web kan man, om man vill, lyssna på Äntligen Fredag från SR P4 Östergötland, för att få dialekten, musiken och fredagsstämningen som man minns den från sitt åttiotal.

Igår var det ingen arbetsdag - dock arbetarnas dag - så jag gick miste om min glass och det var inget Äntligen Fredag på SR P4. 

***

Och nu är det mycket som är annorlunda.

Barnen är 10 år äldre, medan jag inte åldrats alls. Inuti.

Glassbaren är borta. Det ligger något annat i lokalen nu. Någon tillfällig klädoutlet?

Äntligen Fredag går inte längre att lyssna på via Sveriges Radios app, även om man väljer P4-knappen. P4 Östergötland bestämde sig för att fokusera på aktualiteter istället för Fredagskänsla och trams, så det nöjet försvann också. 

Men man klarar sig utan körsbärsglass och P4. Och utan klackar, namnbricka och kavaj.

Men det var ju lite gött, ändå, 2015.

Fin dikt till Polismyndigheten som trots kontaktuppgifter och allt, lade ner utredningen:

 

Bouppteckningar är sånt jobbigt man måste igenom.

Vid arvsskiftet skall så alla skulder hit och dit, regleras.

Lösöret skall fördelas.

Om man är en sådan person

som inte bryr sig så mycket om prylar och pengar

borde det vara enkelt.

Det finns inte så mycket att bråka om

och varför skulle man vilja bråka

när det är någon viktig, omtyckt, som dött?

Fast om det står i testamentet

att man ärvt ¼ av ett hus

och den som äger ½, försöker lura en att skriva på ett papper

där man avstår från sitt arv,

och man upptäcker att det inte var en formalitet

utan ett bedrägeriförsök -

Då blir man så ledsen.

För det var inte

vad den döde ville.

Och man får hjälp av en jurist att reglera det hela så att det blir bra.

Om man får en lista på sånt som man ärvt

med alla lådor man fått hem

och märker att värdesakerna fattas när man packar upp lådorna

tänker man

att de nog skall överlämnas separat,

kanske med kvitton på överlämnandet.

Så väntar man till arvsskiftet

och får höra att de är borta

och att det säkert är man själv som stulit dem -

Då blir man undrande.

-Varför skulle man stjäla

saker man ändå skulle ha?

Jo, för tror man det - då kan den som skulle ta hand om

och förvalta värdesakerna

vägra lämna tillbaka dem, eller vägra ersätta värdet av dem.

Då står ord mot ord

och saker med affektionsvärde

och ett värde på tiotalstusen är bara – borta!

Och man tänker att man inte orkar göra en grej av det. Vill skriva på och göra klart.

Fast så vill man kolla upp värdet av det försvunna

och hittar liknande saker på en köp- och säljsida.

Liknande? Nej! Exakt samma!

Vilken tur!

Fast annonserna är 12 månader gamla,

så man ber admin att låsa upp dem, så man kan se.

Och då ser man att säljarens namn

är samma namn

som den som ville att man skulle skriva på det där bedrägeripappret.

Då vill man bara gråta.

Försent!

Sjuttonde luckan

Insåg idag att jag är för gammal för att i folkmun och folksjäl, någonsin kunna bli en av två i konstellationen "Kända Kulturpar".

Självklart är det med känslan av att ha klarat mig undan, jag konstaterar detta. För skulle jag NU bilda par med Känd Kulturman, dröjer det typ 15 år innan konstellationen blir självklar som referens. PUH.
Och då är man väl så pass trött att man inte orkar mer.

För det finns väl ingenting som är så älskhatat som Kulturpar?

Ulrika Hydman-Vallien och Bertil Vallien
Gösta och Lena Linderholm
Monica och Carl-Axel Dominique
Gösta och Marie-Louise Ekman
Jockum N och Karin M Andersson
Horace och Ebba

Det är bara att fylla på!

och så nytillskottet Marie och Gustav Mandelmann, fast där handlar det väl mera om odlingskultur.


Och apropå århundradets kärlekskrig och den sista grisen; idag kom då TT:s variant på mitt blogginlägg från Nobelkvällen.  Det är bara att läsa HÄR.  
Men jag var FÖRST. 
(Har JAG läckt nu? Har jag gjort en JCA?)


Jag tar den frågan vidare till schäslongen där jag tänker däcka under tre filtar och en stadig irish coffee, för jag har feber och fryser inifrån. Orkar inte reda ut några metanivåer. Vill sova.




Tillägg: Dullar upp från under filtarna lite ostadigt och måste naturligtvis påpeka detta andra självklara med kulturpar: Det spelar ingen roll om en eller båda är döda. I det kollektiva medvetandet är man ändå alltid för evigt sammanlänkade som PAR. 
Skiljer man sig och skaffar ny partner är det liksom helt irrelevant, för EGENTLIGEN hör man ihop. Så har det minsann alltid varit, och så skall det förbli, tycker folksjälen.
Kul att stå i skuggan av en allestädes närvarande skugga om man nu kniper en frånskild Kulturman. Han är helt chill. Den förra kvinnan är helt chill. Men i allmänhetens ögon kan man aldrig bli något annat än en vacker parentes. 
Om inte Kulturmannen själv offrar sig för sin kvinna och degraderar sig så pass, att den förra Kulturdrottningen i allmänhetens ögon är värd något bättre. Först då kan förtrollningen brytas, och man är fri att söka sig egna vägar.

Akademins internationella anseende och Nobelpriset på spel... Stina har ju verkligen fått bekräftelse så det räcker för ett helt liv.

Meddelas endast på detta sätt

Jaha. Nu har jag och min PT satt upp ett mål, identifierat vad som skall göras för att nå målet och sedan faktiskt genomfört förändringarna i min livsstil.

Det var lättare än jag trodde att det skulle bli. Allting är lätt när man lärt sig. Det svåra ligger i att sätta igång. Våga. Misslyckas, men inte ge upp. Fortsätta.

Nu har jag passerat gränsen mellan FETMA, klass 1, och Övervikt, (gränsen går vid ett BMI på 30) samt även passerat 10 kilos viktnedgång.

Nu är det bara 10 kilo kvar till Normalvikt!

Mätning av omkretsen på olika höjder ger också en radie, vilken kan användas vid konstruktion av rotationskroppar:

Förbränning noll utan muskler

Bättre förbränning med väckta muskelceller.

Besvikelsen

Åtta kilo smör tar ganska mycket plats, men man kan gömma smöret mellan kroppens organ så det fungerar som skiljeväggar och stötdämpare. Då syns det mindre från utsidan. Och skillnaden blir knappt märkbar om man lyckas bli av med fettet.

Smetar man åtta kilo smör likformigt över hela kroppen, blir det inte ett så tjockt lager ändå. Huden är kroppens största organ. Om min hud är 1,5 kvadratmeter, blir smörlagret bara 0,6 cm tjockt. Det kan man leva med.

Och utan.

Fastän det inte syns någon skillnad.

PT eller Piller?

Nyfödda Adiposer

Nu har jag sparkat igång min fysiska träning och hållit på ett tag. Jag känner mig inte speciellt duktig eller framgångsrik eller frälst eller som om ett nytt liv har börjat. Inte heller känner jag någon större lust att lägga upp lufsrundorna på facebook. Det är mest jobbigt och tar tid.

MEN det finns en inre tillfredställelse i att leva som man lär.

För länge sedan skrev jag ett litet häfte om hur man skall leva för att syresättningen, skelettet, muskelrörelse och inre mekanik skall fungera så bra som möjligt. Detta häfte distribuerades ut till ungdomar i Göteborgsregionen och var småvinklat så att rökningens inverkan på ovannämnda kroppsfunktionsbitar lyftes fram.

I veckan, när jag rotade i gamla lådor, hittade jag det där häftet.

SKAM.

Jag vet alltså precis vad kroppen behöver för att må så bra som möjligt, men har jag praktiserat detta i min vardag?

Nej.

Fast, det är klart… När jag skrev det där häftet för 10 år sedan, var jag nyförlöst tvåbarnsmamma med järnfysik och superkropp. Då gick det an att uttala sig inte bara med kunskap om fysiologi, utan också med mig själv som gott exempel.

Nu känner jag mig som ett vrak. Mina leder har inget muskelstöd och senorna är uttänjda. Konditionen är katastrofal och muskelcellerna vilar i sina buntar som komapatienter. Där sker ingen förbränning.

Jag kan inte skylla på gammal sjukdom längre. Jag har faktiskt haft gott om tid att ta mig ur det här tillståndet. Jag är frisk nu. Och ingen annan kommer att fixa detta åt mig.

Jag skall använda mina egna gamla ord (svårt att förklara bort med att författaren är en idiot) från häftet som bibel. Läsa igenom regelbundet och checka av vilka punkter jag uppfyller.

Och min lågintensiva träning har faktiskt givit resultat! Nu klarar jag av ett sådant där pass utan att behöva sova i två timmar efteråt. Jag simmar regelbundet, dessutom.

Och så har jag med egna ögon sett FYRA små Adiposer lämna kroppen och klättra ut genom sovrumsfönstret!

Fakta om Adiposer

På begäran

Mor och barn

Tre vita, två gråbruna och en nanny

Alla mår bra och är friska. De har börjat få päls, men ligger mest och sover i sitt hus och dricker mammans mjölk.

Hasse Harju är tillbaka!

Sitter vid elden och berättar till kokkaffet.
 

Del 5!

Joorå, såatte…

Det är ju satan att det alltid är samma männscha som kommer i kläm.

Nu hade ju Isotalos yngsta dotter ändå kommit iväg från familjen å börjat frigöra sig. Det hängde ju kvar länge över skallen hennes, det där med att familjen tvingade henne att göra slut med stora kärleken. Sedan att hon tappade bästisen när kärleken och bästisen blev ihop, var ju extra surt.

Två stora jävla offer för att Familjens rykte skulle hållas rent samtidigt som farsan var ute å storsvina inne i Kiruna bakom ryggen på morsan, fast det kom ju fram ändå sen.

Nä, nu skulle hon leva sitt eget liv utan att nån skulle säga nå´.

Två ungar med slarvern från storstan, men nu fick hon i alla fall bestämma själv.

När andra ungen skulle döpas ville hon visa sin polare hon ändå hade kvar, hur mycket hon gillade henne. Hon ville verkligen ha Emma Pohjanen som gudmor, lite för att om det hände nå´, skulle ungen inte helt vara i tokfamiljens våld, men mest för att hon ville visa att hon visste att de alltid sku´ va´ vänner.

Men va´ tror ni?

Då hade ju Farsan å morsan snackat med den kvinnliga prästen i byn, och frågat om de kunde ha dopkaffet på Folkets Hus istället för på prästgår´n. Joo, det skulle väl gå bra, tyckte prällen.

Då brakade helvetet löst. Morsan och farsan bjöd in hela byn till både dop och kaffe och de som inte fick plats i kyrkan skulle få se dopet på storbildsskärm utanför. Inte för att de hade frågat Niskas Ljud och Bild om de kunde fixa det, så först vägrade Niska ställa upp, men då vart ju folk förbannade. De HADE ju blivit bjudna att se! Så då fick Niska börja montera kamera och skärm helt utan ersättning. Nog för att Niska svor och spottade, men det var ju Isotalos som bestämde i byn och inte ville man dra på sig allas ilska heller.

Så kom då Madde Isotalo och slarvern hem till byn från storstan, för att ungen sku´ döpas. Som tur var, hade hon ju polaren Emma kvar i byn. De kunde träffas på Pizzerian och snacka en kväll när morsan och farsan var barnvakter.

”Du är den enda vettiga här. Resten av familjen är skogstokig och alla i byn gör som de säger… Jag är så jävla glad att jag slipper bo här… Satan vad skönt att ha åtminstone EN normal gudförälder bland alla andra konstiga som farsan bestämt. En heter Bajselfis.”

Fast när hon kom hem på kvällen, stod brorsan i hallen med sin nya tjej.

”Sophia vill inte ha Emma på dopet, så du får stryka henne.”

”Skitsnack. Det är väl MITT barn som skall döpas. Jag kan väl inte porta min polare OCH gudmor för att din brud inte kan hantera att du haft ett liv före henne.”

”Hela Familjen håller med.”

”Men vafan! I den här jävla hålan har väl alla vart ihop med alla! Skall man stryka alla som farsan knullat på, lär väl kyrkan bli halvfull och dessutom utan präst! En av dina gamla brudar som dessutom är gift och har barn nu… Vad är problemet?”

”Nu är det bestämt i alla fall.”

Jaha, så då fick Madde Isotalo sitta i bykyrkan med närbild på storbildsskärmen utanför, och försöka svälja att familjen sabbat ännu en vänskap. Brorsans nya tjej hade mer att säga till om än henne själv, på det egna barnets dop. På bilden kunde man se att hon var både ledsen och förbannad, men eftersom hon visste att alla kolla´ var hon tvungen att låtsas att detta var de av de lyckligaste dagarna i hennes liv.

 

Nä fy satan. Tur att man inte har en familj som sabbar allt för en, ändå…

 

 

Del 1 handlar också om familjen Isotalo. Den kan man läsa HÄR!


 

Livet i Byn, del 4, eller Hasse Harjus Historier

Exempel på saker jag inte har nytta av att veta, inte har intresse av att veta, och som inte hjälper mig det minsta i mitt liv, men som jag ändå fått intryckt i min hjärna.

Jag räknar dessutom med att dessa poänglösa historier framstår som lika ointressanta som de är, speciellt om man inte känner de inblandade personerna.

Hasse Harju

Vad Far gör är alltid det rätta. Så brukade han säga, Runar. De flesta trodde han menade Den Himmelske Fadern, och tänkte att han, Runar, var en principfast och rättskaffens man.

Nog var det så, att Runar utan undantag följde sin Faders råd, men det var hans egen farsa han tänkte på varje gång: Gubben Rantakyrö, han som hade Rantakyrös Beg. Bil i Haparanda. Farsan hanses, hade alltid ett gott råd till hands i alla situationer och Runar såg och lärde. Redan som konfirmand visste han hur man varvar kilometerräknaren med en borrmaskin, så den skulle visa rätt innan försäljning, eller hur man sprutar in fogskum i genomrostade balkar så det skulle låta prima, när Bilprovningen knacka´.

Gamle Gubben Rantakyrö hade flera levnadsråd till sonen sin: Ha utan undantag Dyrare Kläder än den du träffar – då ser de hur framgångsrik du är! Blondera håret, använd Brun Utan Sol och le hela tiden – då verkar du på G! Om du inte har ett öre, lev som om du var miljonär – då litar de på att du kan hantera pengar!

Pengar ja. Runars farsa hade en annan visdom som han präntade in i Runar varje morgon och varje kväll, från det han föddes till det att farsan pekade på Holmas Snyggetös för att Runar skulle åka hit och fria: ”Inget är förbjudet när det handlar om Pengar!”

Så kom han hit, då, Runar. Raka vägen från Haparanda. Han smörade och log, vettu, och tog med Carola Holma på bilträffar och hon fick träffa Merca-Ulf, han som lär ut alla tjuvknep i bilbranschen, och Jokso, som såg till att pengar från under bordet kom in i bokföringen. Fast han är död nu. Ni vet, han var inte så populär i alla kretsar. De säger att det var ett vådaskott när han skulle smörja in pipan, men jag vet inte, jag.

Hon hade väl inte huvud att stå emot, och hennes egen farsa verkade imponerad av grabben. Han fixade skrapet i växellådan åt han, så han var nöjd. Sedan, när lådan kajka´ på riktigt sade de på verkstan att någon hällt sågspån i oljan och frågade om han köpt bilen begagnad i Haparanda. Men int´ fatta han att nåt var galet. Carolas huvud hade inte fallit långt från farsans, om man säger så.

Å när de gifte sig och flytta in i Seväs gamla kåk gjorde han sig direkt omöjlig på Byn. Jaktlaget blev ju som tokig när han satt och sköt av deras tilldelning från fönstret, hemma. Å då skall man veta att det krävs att man varit bofast i minst två generationer för att ens bli påtänkt som drevkarl. Det var ju som stöld! När Carola inte längre ville försörja Runar, å kasta ut han, försökte han ändå verka som om han levde på stor fot.

Ingen i byn var så dum så de betalade Runar 10% av sin lön varje månad, för att han skulle hjälpa dem OM de skulle sälja eller köpa bil nångång…. Bortkastade pengar… Men han lyckades få alla att tro att ANDRA gått med på den dealen. Folk man kände till. Folk man litade på. Folk från Storstan, inte bara från Luleå, utan från Stockholm och Göteborg också. Han kallade sig själv för Drömmarnas Runar och sade att han kunde laga trasiga fläktremmar bara genom att lägga handen på motorhuven.

Fast då vare Nisse på Konsum som ringde å kolla, å storstadsborna Runar talat om, visste inte vem Runar från Haparanda var.

Han har ju vart överallt och knackat på – säg ett fruntimmer  - gift eller ogift - och jag skall säga dig hur det gick med den uppvaktningen. Efter Holmas tös, var han som ett plåster på allt som rörde sig, och han gav sig inte. Alltid var det någon som ville följa med hem. Vissa säger ju att Isotalos grabb är buksvåger med han, Runar…

Snacka sig in och sätta på är en sak, men när det gäller giftermål är det ren bissniss som gäller. Då skall man ta nån brud som är rik, men som har avlidna föräldrar så ingen kan sätta stopp. Då kan man stämma exfrun för att få mer pengar. Eller som Runars Farsa brukar säga: ”Ta alltid kopia på nycklarna till de bilar du säljer! De kan vara bra att ha!”

Man kan också leva som en miljonär tills fruns pengar tar slut och huset är överbelånat. Sedan lämnar man frun med skulderna, bara hon har lånat i sitt namn. Runars Farsas ord igen: ”När kunden provkört och lagt handpenning, äre bara att flytta över de sämsta bildelar man har till bilen! Man blir av med skiten och får betalt för det!”

Och för den som undrar hur det kommer att sluta för Runar, säger jag bara: Vänta och se tills han slipper fotbojan. Det finns många dårar kvar att lura pengar av, men inte här i Byn, i alla fall.

 

Nä, fy Satan - Tur att man inte gått på nå´ jävla mirakelsnack, ändå!

Livet i Byn, del 3, eller Hasse Harjus Historier

Exempel på saker jag inte har nytta av att veta, inte har intresse av att veta, och som inte hjälper mig det minsta i mitt liv, men som jag ändå fått intryckt i min hjärna.

Jag räknar dessutom med att dessa poänglösa historier framstår som lika ointressanta som de är, speciellt om man inte känner de inblandade personerna.

Hasse Harju

Ni vet, det sägs att det är hårt där borta, på andra sidan älven. Alla har kniv och slåss hela tiden. Fast det är förstås bara svammel. Det är väl lika där som här. Fast Micke Oja försöker verka lite tuffing och måste hela tiden prata om att han är från Andra Sidan… som om man får hålla på som han, bara för att man bott i rödhusen med sin morsa.

Morsan hans, såg ju direkt vartåt det barkade – grabben var en hejare på motorer – så hon lät honom vara på Verkstan redan när han var liten. Han skruva´ på Volvo och på Lynx och kunde fixa alla problem med bromsskivor och bränsletillförsel. Satan, vad skicklig han var!

Så när han sluta skolan inne i stan var det ju bara välja å vraka för han. OK eller Statoil, båda mackarna slet ju i grabben och ville att han skulle komma och jobba. Så tog han Statoil, där Örjan Mukka och Thorsten Sten jobbade. Micke ville ju vara med de coola snubbarna och lära sig av dem. Och på kvällarna var det rajtan tajtan nere på Pizzerian med Statoilgänget, fy faan vad de svina! Fast Börje Siikas, han som har Statoil, var ju hård med killarna och när Thorsten började komma sent fick han sparken.

Inte fan gick den piken hem hos Micke Oja, inte!

Han trodde ju han var bästa mekanikern i världen, sedan han hade fått komma och semesterjobba på Statoil i både Gällivare och Karesuando, så han sket väl i Börje. Så skulle de ha nåt jippo på Statoil och Börje hade gjort skyltar om att Micke Oja skulle byta olja på tid, gratis till de 10 första kunderna.

Så veckan innan var det ju som ett stort satans långfinger till Börje, för då hade Micke börjat jobba på OK istället, utan att berätta nåt. Jävlar, vad Börje var förbannad!

Fast sen fick Börje skratta länge, för Micke hade ju gått och snackat om att han skulle vara utklädd till Björnen Beorn på OK inne i Kiruna och sagt åt alla att fara in och titta när han bytte tändstift och tankade bilar som Beorn. Men inte fan fanns där nån Beorn med Micke Oja inuti!

Kvinnfolket i Byn är ute efter männen på Mackarna, det är väl så det alltid varit, och mansfolket vill gärna göra sig kompis med dem. Vänskapspris på motorolja och hänga och snacka trimning på Pizzerian. Fast all uppmärksamhet och bjudsprit är det inte alla som kan hantera. Full fart framåt och vad tror ni händer om man slår till backen i 220 km/h? Fy satan…  Jag tror växellådan inne i Mickes skalle aldrig mera slutar rassla, för nu sitter han uppe på Fikets vind och vägrar prata med nån.

Han får sitta däruppe gratis om han gör Fikareklam åt fiket, så de som vill vara lika bra på motorer som Micke, skall tro att man blir det om man fikar på samma ställe som han. Han smetar in sig i motorolja så han skall se ut som en riktigt hård mekaniker, fast han har slutat jobba och skriver med kulspets på fingrarna: ”H A T E” och ”L Y N X” och ritar bilder av olika motordelar på hela kroppen, fast man knappt ser vad det skall föreställa, för han är inget bra på att rita.

Och om ni vill se själva, kan ni ställa er nedanför vindsfönstret, på måndagarna, för då är det hans enda stund och enda sätt att kommunicera med världen.  Det börjar med att han sticker ut en megafon med Fikareklam på, genom fönstret och så vrålar han på engelska om vem han är, "Aj äm", låter det. Sedan fortsätter han på svenska om att han gör en Resa och om att han är från Andra Sidan. Så stängs fönstret igen och ingen vet vad han gör därinne hela veckan till nästa måndag.


Nä, fy Satan - Tur man inte är Mekaniker, ändå.

 

Livet i Byn, del 2, eller Hasse Harjus Historier

Exempel på saker jag inte har nytta av att veta, inte har intresse av att veta, och som inte hjälper mig det minsta i mitt liv, men som jag ändå fått intryckt i min hjärna.

Jag räknar dessutom med att dessa poänglösa historier framstår som lika ointressanta som de är, speciellt om man inte känner de inblandade personerna.

Hasse Harju
 

Det är ju egentligen bara tragiskt, men jag måste berätta det som varning.

Ni minns väl när alla i killar i Byn var hemligt kära i Tuff- bruden och alla tjejer i Byn var kära i Lång-Killen, Sarenpääs grabb? Det är länge sedan nu, men än idag talar man om den där sommaren när alla killar och tjejer gick hem till sitt och grät, när de blev ihop, de där två.

Sedan gick man ju som där å glodde, för det stod inte på förräns det var smått på gång. Och på Hembygdsgården stod Tuffbruden och visade alla byns fruntimmer hur man stickade babykläder – som om de inte visste det förut…

Fast, när det tog slut nästan direkt, då var det som om Barbro och Lasse Sarenpää liksom kände på sig att lilljäntan fick för lite uppmärksamhet, så de började säga ja till allt flickan ville ha och påstod hon att det stod en jätte i skogen, fick de grannen att klä ut sig till jätte och äta sandkakor som flickan bakat i sandlådan. Hellre betalade de på Folktandvården för grannen än att säga nej till flickans fantasier. Ja, Barbro hade ju sitt att tänka på och Lasse hade sitt, så det fick gå så länge det gick.

Först verkade det gå bra. Jäntan var med i lokalrevyn och spelade teater och bra såg hon ut också. Nu var det Malin Sarenpää som grabbarna sprang efter. Allt hade nog gått som föräldrarna hoppades, om hon träffat en redig karl från byn. En som kunde spika ihop en ark och repa en skoter om det skulle knipa. Men då till midsommar, hade Hembygdsföreningen bokat en strupsångare från Riksteatern. Det skulle som vara lite mångkulturellt och alla trodde att det sku´ vara n´där Mongol som kom, men Fan i baljan – det var bara Tommy Juntti från Vittangi som sjöng till gitarr, fast från halsen på nå´ sätt.

Det var ju som om de drog ner varann i nån fantasivärld, de där två, Malin och Tommy. Först satt de och grät och fantiserade om att de levt tillsammans i ett tidigare liv, och Malin var van att världen formade sig efter vad hon sa, så för henne var allt normalt. Sedan skrev han en låt om hennes fitta och sjöng långt ner i halsen så alla kunde höra. Alltså, hade de vart ihop med några andra hade de väl fått höra ett å annat. Fast ingen av dem sa: ”Skärp dig!” till den andre, och så gick det som det gick.

Malin satt på Hembygdsgården och tog betalt för att folk skulle komma och titta på henne när hon berättade om Spöken och Andar hon mött. Hon kanske till och med trodde på det själv, men eftersom ingen nånsin satt stopp för hennes fantasier, märkte hon själv inte när det gick över styr. Till sist betalade ju folk för att få komma in och skratta åt henne i smyg.

Och Tommy började rita svart kring ögonen och kalla sig Gamle Svarten. Först trodde man att han blivit galen på riktigt, och man flinade nog lite åt han, och frågade om han blivit en gammal häst… Fast sedan kröp det ju fram att det var det som var meningen. Gubben Nissinen hade rensat ut de gamla växthusen och tänkte odla sockerbetor. Tanken var att Tommy skulle åka runt i byarna och sjunga strupsång och göra reklam för betorna: ”Gamle Svarten Gillar Socker!”

När det kom fram, blev det som officiellt att både Malin Sarenpää och Tommy Juntti hade tappat greppet helt och hållet. Så tog det ju slut också.

 Nä, fy Satan - Tur att man inte lever i nån jävla fantasivärld, ändå.

 

Livet i Byn, del 1, eller Hasse Harjus Historier

 

Exempel på saker jag inte har nytta av att veta, inte har intresse av att veta, och som inte hjälper mig det minsta i mitt liv, men som jag ändå fått intryckt i min hjärna.

Jag räknar dessutom med att dessa poänglösa historier framstår som lika ointressanta som de är, speciellt om man inte känner de inblandade personerna.

 

Hasse Harju
 

          Ni vet familjen Isotalo på kullen, i Byns största hus. Deras status går längre bak än någon levande kan minnas. Kalle Isotalos farfar jagade redan då i samma jaktlag som byns tongivande kraftkarlar; de som styrde och ställde och dömde i byalaget. Fastän byalagsäldstes nu levande släktingar gärna talar sinsemellan om att familjen Isotalo minsann kom in sist i jaktlaget, är det ett evigt fjäskande och springandes upp på kullen med brännvin och hjortron. För en grillkväll med bastu hemma hos Isotalos, smäller högt nere på byn.

Kalle gifte sig inte inom Byn, fastän många brudar stod i kö efter Studenten, då han skulle ta över efter pappan. Ung, men eftersom farsan hans dött i ett vådaskott, så… Då trodde man, att han sku´ komma hemdragande med en brud från Kiruna eller Gällivare, men icket! En Stockholmsbrud som man knappt förstod vad hon sa, var det.  Hade det varit Isacssons grabb hade snacket fått dem att fly Byn, men när det nu var Isotalos grabb, fick det gå för sig.

Sedan, då blev det ju elände med alltihop. Värst var det med yngsta dottern.

Hon var ju förlovad med han, Stålnackes pojk, han med finbilen och jobb inne i stan. Ryktet gick att han delat rum med en norska på Jukkasjärvi marknad, när han var ute på fyllan med grabbgänget. Jojo, nog var det så alltid. Men han kom hem med blommor och förlåt och resa till Pite havsbad i två veckor. Så han blev förlåten och tagen tillbaka och lovade att aldrig mer…

Fast då var det ju snacket på byn, då… Farsan hennes och Morsan från Stockholm var ju som rädda för att Madde, dottern, skulle framstå som bedragen och utnyttjad och det ena med det tredje, så de satte som press på henne. ”Men Farsan, vi är ju sams nu. Det är glömt och förlåtet!” Men de gav sig inte. De tvingade henne att göra slut med grabben och han fattade ingenting. Nu var det ju länge sedan bruden i Jukkas och de hade varit i Pite två gånger sedan dess. Och han hade Satan inte smakat ur Jaris dunk sedan den vidriga kvällen, det kunde hela gänget intyga.

Det bar sig inte bättre än att han tog till både flaska och dunk och nu Jävlar skulle det svinas järnet nere på Pizzerian. Madde var hemma hos familjen och grät, så hennes bästis satt själv i hörnet och vafan – klart grabben satte på henne inne på Handikapp-, och så var den vänskapen slut.

När Madde fick höra att Jonas och Stephanie blivit ihop, bröt hon samman, for ner till Stockholm och tog första bästa Yuppie som verkade ha pengar och kom tillbaka med magen i vädret.  Det var liksom inte läge att ändra sig, när det visade sig att Yuppien var en slapphög. Nu var det som det var.

Nä, dråpslaget var ju när farsan hennes, som varit så noga med allt snack om att otrohet var oförlåtligt och hade tvingat henne att göra slut med kärleken, blev avslöjad. Nog visste man att gubbarna på Byn brukade åka in till Ferrum ibland, men nu blev det liksom lite annat, när det kom ut att Gubben Isotalo hade varit tillsammans länge med Kiruna-Camilla, som annars var mest känd som Hockeyfan. Tydligen visste alla bastukompisar om det också, men ingen hade talat om det för Kalles Stockholmsfru, så hon var ovetandes i flera år.

Då minsann var det inget oförlåtligt med otrohet. Då var det bara lite ”kul till kaffet” och ”vända blad”.

Så vet vi ju alla vad som hände sen… Yngsta dottern kommer knappt hem ens till brorsans bröllop och tål knappt se åt föräldrarna sina. Där är hon nu, utan bästis, gift med en misslyckad karl och med andra ungen på armen.

Nä fy Satan – tur man inte bor däruppe på kullen, ändå.




Del 5 handlar också om familjen Isotalo! Läs HÄR!

 

Det var en gång...

Haha!

Måste ju berätta hur det gick till när Katten försvann.
Katten, som försökte flytta in hos oss.

Det höll på ganska länge, det där. Lyfta ut Katt, hålla koll på öppna fönster och mota ut inslinkande Katt med foten, när någon kom eller gick. Passa Hemmahundens matskålar (fast katten verkade kräsen och tog inte av torrfodret) och gå ett varv innan läggdags, för säkerhets skull. Katt hittad i säng - check!

Varje morgon stod den där på baksidan och ville in när man skulle skjutsa till skolan. Varje kväll var det nya försök. Man såg dessutom att den började bli rund om magen, så värsta scenariot hade varit om den hunnit lägga en kull kattungar i nån mysig garderob, innan vi hann lyfta ut den. Då hade man ju blivit tvungen att serva kattmamman med kattlåda och mat.

Men... nu var det såhär....

Jag och Hemmahunden brukar alltid gå ut genom framsidesdörren när vi går ut på första morgonrundan.

Barnens Far tar alltid baksidesdörren, av någon anledning.

Så en morgon när jag verkligen inte ORKADE gå upp och ut, tog de två gubbarna baksidesdörren. Och VEM stod där och väntade på att vi skulle öppna?
Katten förstås.

Hemmahundens tålamod måste ha tagit slut där och då. Dörren öppnas, Hund ser Katt och blir ASFÖRBANNAD: "Är du här nu igen? Fattar du ingenting? Det här är MITT HUS! Passa dig noga! NU skall jag visa dig!!!! Katten sprang iväg, Hemmahunden skällde lite extra för att visa vem som bestämde, och sedan höll han svansen högt, högt resten av turen.

Sedan har vi inte sett till Katten.

 

 

 

 

Dåligt väder, fula kläder...

Det var om möjligt ännu mera deprimerande att komma tillbaka till Ukraina i November.

Tidig morgon

Skolgården i förgrunden.

De säger att det är vapenvila där, nu, men det händer fortfarande att civila dödas i attacker på till synes helt slumpmässiga mål. Jag kommer nog inte tillbaka dit på ett bra tag. Det är inte säkert nog.

Millenniestolpe

 

 

Den 7 januari var det någon som blev den 1000:de besökaren på bloggen. Skoj.
Det tog 4,5 månad att komma upp till 500, men bara 2 månader att fylla på med ytterligare 500.

Det är mellan 3 och 10 personer/dag, som läser här. Ibland blir det toppar, som hjälper besökarsiffrorna att stiga fortare. Inlägget om kontrollrumsmannen i havaiiskjortan (Veckans Icke-Nyhet) var populärt, även utanför Sverige. Det gamla inlägget om det kallnade kaffet fick ny uppmärksamhet och lästes av många människor under två dagar.

Skummast är att ett kort, ointressant inlägg om Nirvanakänsla visats oproportionerligt många gånger. Är det någon Sekt som utropat inlägget till Helig Urkund?

Mest lästa inlägg, totalt: Medan Kaffet Kallnar
Mest lästa inlägg den senaste månaden: Medan Kaffet Kallnar
Vanligaste etiketten, totalt: Kroppen

Gäsp.

Immaterialrätt

Catch Up! Gammal vits som tillhör "alla", eller Nyskapande? Bild: Terry Border (OBS!Skallen!)

Vem har rätt till en idé? Vem var…först?
Inom Patentlagstiftningen finns det tydliga regler, där man, när man söker patentet, noga anger Idéns funktion och begränsningar. Vad är nytt? Patentverket avgör om Idén/konstruktionen är tillräckligt ny för att kunna betraktas som EGEN och om den har tillräcklig verkshöjd. Man går också tillbaka till de gamla patenten för att se om idén är ny ”på riktigt”, är snodd eller om den är nyuppfunnen. Varianter på gamla idéer måste skilja sig på väsentliga punkter för att kunna betraktas som en helt egen idé. Har man glömt ange en patentklass (tuggummi klassas som livsmedel och förströelse) får man finna sig i att någon annan registrerar in samma produkt i en annan klass (tuggummi i klassen träningsredskap: Jaw-trainer).

Så finns det patent som ”gått ut”. Efter 50 år upphör uppfinnarens rätt att själv lansera produkten. Har man helt sonika skitit i att presentera kall fusion för omvärlden, eller totalt misslyckats, FÅR andra människor med bättre förutsättningar ta över.

När man kommer in på Immaterialrätten blir det liiite svårare. Det FINNS ett regelverk, men mycket av det är byggt på kutym och oskrivna regler. Det är Pissigt av en gratistidning att utlysa en tävling om bästa artikeln, dela ut pris till ETT av de inskickade bidragen, och sedan använda resten av de inskickade bidragen (med all bakomliggande research) som underlag för rewrites. Men Åtalbart är det EJ.

Så kan vi mediekonsumenter glädjas åt fenomenet TVILLINGFILMER. Två konkurrerande filmbolag får SAMMA idé, samtidigt och börjar tävla om att vara Först och Bäst med idén. Det handlar förstås om att manus skickas till flera bolag samtidigt. Man säger nej till manuset, men snor idén och sätter någon man känner på att skriva en första skiss. Blir skissen bra går man vidare i produktionen, kopplar in flera människor osv. osv.  Det KAN ju vara så, att bolagen var för sig tänker att: Hmmm. Nu är det 500 år sedan Columbus seglade snett… En Film..? Man kan alltså inte med säkerhet säga, att en idéstöld skett, varför fenomenet inte lagförs. Kända exempel på tvillingfilmer är:

Robin Hood: Prince of Thieves och Robin Hood (1991)

1492 och Christopher Columbus (1992)

Antz och Ett småkryps liv (1998)

Armageddon och Deep Impact (1998)

The Prestige och The Illusionist (2006)

 I TV var det väl lika dåligt, oavsett vilken kanal som försökte vara fräcka och banbrytande när de bjöd in komiker för att ROASTA varandra. Minns ni att kanal 5, efter att ha sett SVT:s variant, sköt upp sitt nederlag Roast på Berns, till senare, för att få tid att lära sig av misstagen i Grillad?

Är det så, att ett produktionsbolag eller en kanal schabblar bort en bra idé är det fritt fram för någon annan att göra en bättre variant på samma idé, bara den skiljer sig väsentligt från den produktion som redan gjorts. Man får däremot INTE göra en oauktoriserad kopia på tex. Robinson, eftersom det är ett skyddat format. (Man vinner inget på det heller, eftersom, om man köper formatet, får med en MYCKET användbar manual, som skyddar en från att göra alla dyra misstag alla andra redan gjort/skyddar formatet från att besudlas av klantigheter).

Med detta sagt, är det mig en icke försumbar glädje att få fortsätta min fiktiva historia om gänget på TV4! Första delen går att läsa här: http://hitomhorisonten.blogspot.se/2014/09/sveriges-aldsta-tonaring.html

Del 2:

Stella, som drogs med i den allmänna Lasse Lönndahl-Yran, såg sin roliga idé om Ungdom vs. Pensionär omstöpas till Säkert Kort Men Ganska Lamt. Hon kände sig inte helt nöjd, men bet ihop och hoppades på nästa chans att göra något riktigt nytt och bra. Ingen hade klagat och Magnus Uggla är ju aldrig fel. Hon fick nog fortsätta köra bilen ett tag till. Puh.

Värre var det med Sebastian. Han var projektanställd och kände sig inte sedd i redaktionen. Under inspelningen med Magnus Uggla stod han visserligen och flabbade tillsammans med det övriga teamet när Magnus Uggla var… Magnus Uggla, men han kände i magen att detta inte blev det program han skulle göra. Trots att han 1) Fick LÖN 2) Fick hänga med ”rätt” människor 3) Numera sade Hej till Fredrik Wikingsson i matsalen (det hade hänt två gånger), kändes det som om han rörde runt i en hink med bajs. Som om han och teamet var de sista kvar i Landet Där Magnus Uggla Var Kung. Vafan, hela programmet byggde ju på det! ENBART på det! Hans jobb var för fan att DÖLJA att själva konceptet inte hade NÅGRA andra stödpunkter än Ugglerier!

Under en lunch med Ricke, en annan projektanställd på ett annat bolag, klagade han sin nöd.

-          Va´ saru? Ungdomar på pensionärshem? Och ni sumpade grejen? Blev det Gubbe på Pensionärshem? Hahaha…. Gör ni Kidsen nu då? Nähä…

Jamän, det var ju givet att Ricke på Det Andra Bolaget inte bara gick tillbaka med Toast och Latte innanför huden, efter lunchen! Tillbaka på kontoret presenterade han snabbt idén och lika snabbt fick han projektansvar för den. Efter ambitiöst arbete med vinkel, målgrupp och budget, samt en snabb dragning med producenten var det raka vägen upp till SVT för att sälja in idén: Ett gäng ungdomar flyttar ihop med ett gäng gamlingar!

När det nu kommer att sändas: Under Samma Tak, SVT, Seriestart 17/3

... gissar jag att Stella kommer att gnissla tänder (-Det var ju MIN idé!), Ricke bli anställd på minst ett år till och Sebastian söka nya jobb när hans projektanställning avslutas. Ingen cred till honom.

(Killen i filmen är INTE han som skrivit brevet, och personerna i min följetong har INTE verkliga förebilder! Promise!)

 

 

 

 Uppdatering: http://www.svt.se/under-samma-tak/

och... hmmmm..... http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/article20419427.ab