lördag 28 februari 2015

När, om inte nu?




Efter en vecka tillbaka i verkligheten, vaknar jag upp på lördagen och är full av energi.

Vad, nu?

Arbetsveckan har varit full av skojiga ögonblick och lite lycka, när teori testas och visar sig fungera i praktiken. Jag har fått hjälp av duktig e-learningguru och fått låna både program och expertis, för att på rekordtid bygga en 50-minuterskurs för mina ungdomar. Tack!

Dådkraften och Farten är idag ingenting som behöver boostas, men vad skall man börja med?

Det som MÅSTE göras, eller det som VILL göras? De ligger i olika hörn och ropar eller viskar till mig med förföriska röster, de där projekten som är påbörjade, nästan avslutade eller som vill bli igångsatta NU. "Ta mej! Jag är spännande!" "Ta mej! Jag har väntat så länge..." "Ta mej!" "Nej, Mej!"

Jag tror att mitt första måste bli att rensa min telefon. En liten rund prick indikerar att minnet är fullt, och det går knappt att skicka och ta emot mess längre. Fyra års selfies skall flyttas över till en mapp, och jag har ett halvt bokmanus i telefonen, dumt nog. Men min medförfattare och jag har samarbetat via mess, så alla vändningar är sparade där. OCH nu har hennes telefon kraschat, så jag har allt viktigt i min snart proppfulla telefon.

Var på Net on Net med barnen, för att köpa nytt tangentbord, och kom hem med en ny mikrovågsugn (Ja just det - mormor körde ju bestick i mikron sist, tills det började lukta brända komponenter. Lika bra att köpa en ny.) och surfplatta till Yngste: "Men mamma, du får pengar när vi kommer hem!" De hade Mozartkulor, som jag var tvungen att köpa, som kompensation för de Mozartkugeln det hade varit too obvious och tacky att inmundiga under min Österrikiska vecka, och så lastade vi på en massa kontorsmaterial också.

De har en smart försäljningsstrategi på Net on Net. Här och var finns det högar med fyndvaror till nedsatt pris. Det kan vara returnerade datorer, högtalare, hemmabiosystem, kameror etc. Klart man kollar! Det står också varför varan är nedsatt. Det kan vara en repa nånstans, eller att man måste komplettera med ett nätaggregat... Nu kommer tricket: När man kollar grejerna, börjar man först öppna en liten möjlighet i hjärnan. Är det ett FYND, kanske man skulle... Vi hittade en 70-tumsskärm i fyndhögen. 70 tum! Det är ju helt galet och överdrivet, men... Genast började vi fundera på om vi inte skulle ta ner en hel bokhyllevägg och möblera om för att få en biosalong i biblioteksrummet. Jag menar, vi hade ju aldrig börjat tänka så om vi inte lockats av Fyndstapeln och sett bautaskärmen. Så kollade vi priset. Jaa... den var nedsatt från 20 000 till 19 500.

Då börjar man ju tänka, att om man ändå lägger ut 19 500, kan man ju lika gärna lägga ut 500 spänn till för att få en skärm utan skönhetsfel och i en oöppnad kartong. Varför var den reade skärmen returnerad, förresten? Det kanske blir en massa krångel och dolda fel med den där skärmen. Näe, det kan vara värt 500 spänn att slippa det där krånglet... Och så går man och klämmer på motsvarade fullpriskartong och har i tanken redan köpt den och inrett biorummet komplett med det där Hemmabiosystemet de rekommenderar där borta i hörnet.

Alltså - de där fyndhögarna är egentligen Teleporters till en värld där man tycker det är RIMLIGT att köpa prylar man inte haft en tanke på att köpa innan. Dessutom köper man prylarna till fullpris, eftersom fyndvarorna är så larvigt lite prissänkta.

Våra exalterade planer kring biokvällar i saccosäckar ("Vi kan ha skitmånga saccosäckar så alla som kommer hem till oss får varsin!") började skavas lite i kanterna när vi körde in bilen i garaget. Redan nu står det massor av kassar med böcker där, sedan vi ställde in pianot i en sektion hyllor.

"Men var skall vi göra av alla böcker, då?"

Flytta böcker är det jobbigaste som finns.

Vår TV duger nog ett tag till.

Jag har annat att pyssla med.

Rensa telefonen till exempel.


Jo, så är det.



onsdag 25 februari 2015

Tröttheten




-          Tyvärr, vi kan inte släppa ut dig i samhället med en så tung baksmälla och kvarhängande fylla. Vi tänker förvara dig i vår tillnyktringsenhet, här, och släppa dig vidare i ditt liv, när din utandningsluft inte innehåller minsta spår av ditt ohejdade supande.

Det är härmed min utopi och högsta önskan, att man vid varje tågstation faktiskt inte släpper någon som inte kan blåsa grönt, utanför stationsområdet. Då kanske folk slutar betrakta varje tågresa över två timmar som ett tillfälle att svina, ofreda folk, spy ner toaletterna, tafsa, somna i andras säten, vråla, störa folk som vill sova, försöka bjuda folks hundar på Vodka Explorer och dra i nödbromsen, efter att skojfriskt (och jävligt nöjt med att ha kommit på detta geniala skämt) ha hojtat ”VART ÄR VI PÅ VÄG?” i en halvtimme, och sedan skrikit ”Helsingborg!!!!” och dragit, EFTER att tåget passerat Helsingborg (logiken?).

Varför är just TÅG att betrakta som en ALLT TILLÅTET-zon, när man inte får bete sig störande på annan allmän plats? Det är ju värre på tåg, eftersom man inte bara kan avlägsna sig och gå hem, om människor börjar bete sig.

Har folk så torftiga liv, att det första som ploppar upp i huvudet, när man får kravlös tid är: ”SUPA!” Är det deras Högsta? Det man helst av allt vill ägna sig åt och tar varje chans till? Även fastän man reser av en anledning – man skall jobba, träffa andra, leva, ser man till att man kommer fram i ett icke-operativt tillstånd. I mitt huvud ser jag hela Sverige ovanifrån. Vid varje station där ett tåg stannar, ser jag hur det pumpas ut enorma mängder bakfulla och salongsberusade människor i samhället, bara för att de valt att åka tåg. Som om det vore en naturlag att människor som inte själva kör, måste dricka sprit. Och bland alla dessa, lite ostadiga människor, finns det då några som riktigt raglar och har piggat upp sig med en sista påfyllning efter det hårda jobbet att förpesta livet för sina medpassagerare på olika sätt.

Det är de som märks. De man blir förbannad på. Men jag undrar om de verkligen skulle finnas i såna mängder (minst en på varje resa) och så våldsamt störande, om det inte fanns en sån acceptans gentemot tågsupandet i gemen. Som om det ”hör till” att dricka alkohol på tåg. Toleransen är högre än i övriga samhället och ingen säger stopp som på andra ställen. Jag tror, att de som själva tycker att de kan ”hantera” sitt tågsupande, underlättar och legitimerar de jobbiga passagerarnas supande. Och… vet man verkligen själv om man kommer att stiga av i Ånge som en av de Jobbiga? Man skulle ju bara ta sig en liten jävel som färdknäpp…

Och förresten, hantera…  Bara för att man inte spyr och sitter sönder tårtkartonger och drar i nödbromsen, betyder det inte att man kan hantera spriten. Det är ganska vidrigt, även med kostymklädda herrar som tagit med sig matsäck. Lågmält och slirigt går de runt i sin Wiskeyförstärkta självförtroendebubbla och tror att de konverserar belevat (till skillnad från fyllot i jeansjackan som just vrålar Ulf Lundelltextrader åt blondinens håll) samtidigt som de missar att kvinnan framför dem för tredje gången tagit tag i deras händer och lyft bort dessa från bröst och bak. Hade det inte varit så attans lång kö till bistron, hade hon stuckit för länge sedan, och vem vill ställa till med en scén?

-          Tyvärr, vi kan inte låta dig hålla på att ofreda dina medmänniskor bara för att du gör det på ett tåg. Ja, du har köpt biljett, men det har dina medmänniskor också. Friheten att ofreda måste vara underordnad friheten att slippa bli ofredad. Ditt beteende blir inte mindre opassande för att flera andra också beter sig opassande. Under en övergångsperiod ber vi om ursäkt för att Fyllecellen är proppfull och att ni bara har varandra att ofreda, men vi hoppas att det inom en snar framtid har gått fram att även transpormedel på räls är en del av det övriga samhället. Då kommer det att finnas svängrum i fyllecellen för er som envisas med att tro att SJ betyder Supa Järnet.

söndag 22 februari 2015

Visdom från Kronen Zeitung

 

Ihr Wochenhoroskop


vom 16.02 - 22.02.2015
Steinbock

Steinbock
22.12.-20.1.

So stehen die Sterne für das Sternzeichen Steinbock
Liebe: Bringen Sie Ihre Liebesschäfchen ins Trockene. Venus wandert bald ins (zumindest für Sie) nicht so geschmeidige Widderzeichen. Gesundheit: Aufgestautes? Lassen Sie das gar nicht zu. Erfolg: Damit Ärger nicht vorprogrammiert ist, den Frust bitte dort lassen, wo er hingehört. Und fragen Sie sich ruhig auch, wo der überhaupt herkommt.


Ja, herregud. Var kommer frustationen ifrån?
Och jag lovar att träna mera.
Och hålla mina lammungar från kärlekens hemskiga bråddjup.
Bra så?


 

fredag 20 februari 2015

Sömnlös i Schönbrunn



 
I perioder har jag haft väldigt svårt att somna. Det är ibland som om kroppen glömt bort hur man gör. Tänk om någon skulle vara superkissnödig, men håller sig. Det kan man ju. Men när personen äntligen kommer till en toalett har den glömt hur man gör för att INTE hålla sig. Det borde vara enkelt att bara slappna av, men kroppen tycker det är enklare (fast obekvämt) att stanna kvar i detta tillstånd. Och hur var det nu man gjorde för att kissa? Att gå från att hålla sig till att kissa är att ge kroppen rätt signaler. Men hur var det nu man gjorde?

Sedan jag kom på insomningsknepet med podradioavsnitt av Mammas Nya Kille har jag inte behövt ta till Det Hemskaste. Nä, numera är det så pass djupt betingat att jag bara behöver höra signaturen till Mammas Nya Kille för att sömnkemin skall börja arbeta och sända ut de rätta ämnena. Knepet är att det finns så pass många avsnitt att det blir rätt blandning av välkänt (ljudbilden och rösterna) och nytt (nya sketcher) att det blir rogivande och otrist på samma gång. Numera räcker ett avsnitt en hel vecka, eftersom jag somnar innan det är slut och kan börja lyssna där jag somnade senast.

Men… vad är då Det Hemskaste?

Jo. Det är att gå upp och börja rota bland dagstidningarna efter SPORTEN, som jag vanligtvis inte läser alls. Regeln är då att jag måste läsa HELA sporten, från början till slut och inte hoppa över någonting. Man måste läsa tabellerna också! Och travtipsen. Tills man somnar.

Under en period i början av 2000-talet började jag känna igen namn, lag och idrottstermer. Jag började plötsligt känna till saker som vilken SPORT laget Varta utövade, att ishockey spelas i TRE perioder och inte i två halvlekar, samt vilka idrottsprofiler som var mest i ropet.

På krogen kunde jag med pondus bryta in i samtal och på fullaste allvar och med analyshatten på, säga saker som: ”Det var alldeles för tidigt att byta in Zacke, speciellt så tidigt i matchen. Man får ju tänka på att han varit skadad hela säsongen och inte hunnit träna ihop sig med Lunkan i anfallspelet. Nä, jag hade låtit Fredde K spela först, och sedan låtit Zacke komma in på slutet.”

Jag menar, bland amatörförståsigpåare är en ann lika god som en ann.

Men roligt var det inte, att tvingas läsa något så i grunden ointressant. Lära sig om spektakel som folk anordnar och låtsas som om resultaten av lekarna verkligen betyder något. Lag Gul spelar mot lag Grön. Grön vann med 14-33. Jaha. Och hur påverkar det mig i mitt liv?

Herr Johansson kastar en slägga 45 meter. Herr Svensson kastar samma slägga 45 meter och 5 cm. Vad gör dessa 5 cm för skillnad i mitt liv?

Man river folks bostäder och lägger stora delar av statsbudgeten på att bygga OS-arenor och boendebyar, som sedan skall stå och förfalla i brist på underhåll och idrottsutövare. Det griper verkligen in i människors liv, men ofta inte på något bra sätt. Speciellt inte för de som dött vid byggena. Snabbt och billigt skall det vara. Är SPORT verkligen så pass viktigt att det är motiverat? För VAD? För att få veta vem som just nu springer snabbast i världen? Och när man fått reda på det – vad gör man med den informationen?

Stoppar in den på Sportsidorna, förstås, så att sömnlösa människor kan läsa totalt intetsägande och icke-meningsbärande text, med svenska språkets grammatik och syntax, så att det ändå går att få flyt i läsningen. Det är bättre än telefonkatalogen i alla fall.

 

onsdag 18 februari 2015

Ein...Zemla, bitte?




In der Hauptstadt des Konditories, gibt es nie Semla!

Tydligen har den brutala och icke-förfinade seden att äta vetebröd med mandelmassa och grädde INTE anammats i Caféstaden Wien. Vad gör man då, när fastlagsperioden inleds, och damerna runt en sitter med hatten på och knaprar... annat?

-Haben Sie nicht Zemla? Ein... Bun, mit Schlagzahne und Marzipaaaaaan?

Nej. De har inte Semlor.

Men de har samma hysteri och tester kring ett annat bakverk under fastlagstiden: Krapfen!

Vilket Cafe gör de bästa Krapfarna? Hypehype!

Fast man blir besviken. Krapfarna är samma som de där sockriga bullarna med fyllning i (Vanilj eller Äpple) som brukar finnas på Konsum året runt. Fast i Wien är det Aprokosfyllning i.



måndag 16 februari 2015

Im Ostmark


- Och hur är maten?
- Sådär.




- Och hur är musiken?
- Som Army of Lovers, fast med rullande "r".



- Men det där var väl tidigt nittiotal. Hur är Musikscenen IDAG?
- Hmmm... Igår var det ORF Radiosymfoniker på Musikverein. Prokofjev och Poulenc.




Men, alltså - vad lyssnar folk på hemma?
- Peter Alexander...



-Är det SANT?

-Ja. Gammalt är det nya Nya. Fast på Radiolan är detta hetast just nu:


- Men... detta verkar ju vara nåt slags Strulband eller Ploj? Typ Drängarna eller Brandsta City Släckers?
- Nejnej. Detta är Erste Allgemeine Verunsicherung . Ett mycket populärt band. Just nu ligger det etta på albumlistan och det har en massa hittar bakom sig. De har hållit på sedan 1977.
- Ja, man hör ju Alpenjådelbumpet bakom allt... men..?


Jag skall vara en artig gäst och inte fråga mera. Bejaka. Omfamna. Leva med.
 

lördag 14 februari 2015

Klädkod


Jag som passar in i alla sammanhang... Vaddå skjortan?
 


Ah.

Det roliga med att vara frilansande pratperson, är alla olika sammanhang man förväntas smälta in i.

Nu har jag tagit 80 stycken 18-åringar under mina vingars skugga för att föra in dem i Vetenskapens Värld. Jag skall träffa dem fortlöpande under våren och låta dem bekanta sig med evidens, stringens och strikt vetenskapliga arbetsmetoder. Källkoll och källkritik. Vetenskap och Pseudovetenskap.
Det hela skall utmynna i ett examensarbete.

Jag gillar att Gymnasiet väljer att lägga in en sådan kurs för de ungdomar som skall ut i samhället och fungera! Fast... borde inte alla 18-åringar få en sådan grundkurs i hur saker fungerar? TV-program som "Det Okända" och tidningar som "Nära" skulle dö sotdöden om alla insåg att det var skit och humbug. Nu ökar istället intresset för Det Okända, och allt "man inte vet så mycket om, än" förklaras med KVANTFYSIK. Hallå? Hallå? Man lånar alltså terminologi från ett etablerat forskningsfält för att legitimera och jämställa Irr- med Forskning.

I detta sammanhang vandrar jag i korridorer tillsammans med män i rutiga skjortor och jeans. Vissa är långbyxvägrare och har håriga ben som sticker ut ur shorts. Någon har träskor.



Nästa dag är jag på Nya Företaget, där Vuxna Män Med Nakna Underben skulle ha burits ut av en tre meter lång ordningsman. (De bara MÅSTE ha en sådan i ett skåp!) Ordningsmannen skulle, med yttersta spetsarna av tumme och pekfinger, ha fattat tag bak i kragen på den nakenbenade och med ett äcklat uttryck i ansiktet släppt ner denne i en snödriva på parkeringsplatsen, utom synhåll från huvudingången.

Eftersom jag nu inte har ett obegränsat antal kläder att alternera med på Nya Företaget, är det skönt att sticka emellan med Andra Kläder när jag skall vara Vetenskapskvinnan. Igår var det extra skönt med mjuktröjan och bekvämbenen, eftersom jag i förrgår var så pass brydd, att jag plockade fram Kritstrecksdräkten!
Jag kom i byxorna, men kavajen gick fortfarande inte att knäppa. Vitskjorta och blänkande joddisar fullbordade utstyrseln. Kände mig utklädd, men väl där var det ingen som höjde på ögonbrynen. En vanlig dag på jobbet. Dessutom registrerade jag flera med samma klädmix.

Hmm...det här gick ju bra...
 
 
 
Men... hemma är bäst.
 



torsdag 12 februari 2015

Origo



Ja.
Nu sluts cirklarna och allt börjar om på nytt.
Imorgon.
Ikväll skall jag sitta i mitten av allting
och se bakåt och framåt i tiden.

För tåget jag sitter på rör sig snabbt
och rummet är ingen pålitlig referens.
När jag vaknar
har jag bara ett Nu att känna mig hemma i.

tisdag 10 februari 2015

Skäl att gråta





Att på begravningskaffet säga:
"Det här var trevligt, det måste vi göra om!"
kan ju uppfattas som roligt och fräckt anti-
men fattar man inte att folk blir ledsna
är man bara dum i huvudet.

Yttrandefrihet är viktigt
men strider man för sin rätt
att sprida grejer som man VET inte stämmer
är man bara dum i huvudet.

Är man ordningsvakt
och har makt att gripa in med ett visst våld,
men inte förstår när man utövar barnmisshandel
är man bara dum i huvudet.


söndag 8 februari 2015

Som skalet på ett äpple


Vi människor är så fina.
Oavsett vad vi tar på oss och i vilka sammanhang vi än uppträder, ligger de primitiva instinkterna och den lägsta humorn alltid där, under ytan. Vi låtsas bara vara seriösa och vuxna. Vi beter oss som det förväntas av oss i varje situation.

Alla i konferensrummet vet, att om någon skulle säga: "Bajs!" skulle alla börja fnissa lite. Inuti eller utanpå. Vissa skulle till och med börja bullerskratta. Därför säger ingen: "Bajs!" Inte för att det är så opassande, utan för att det är så svårt att låtsas vara seriös och stå över sånt lågt, när man samtidigt kämpar för att inte skratta.

Nä, jag tänkte luddigt. Det ÄR förstås opassande och lågt att säga Bajs. Ingen skulle vilja säga det på riktigt, rakt ut. Men om någon skulle Råka, eller om man bara TROR att någon var på väg att säga, eller om man inser att alla i sina huvuden nu måste sitta och associera, då blir det metaroligt.

Och då tillkommer ytterligare en nivå - när man inser att 1) Man skrattar åt något så LÅGT... 2) I ett seriöst sammanhang 3) Man borde stå ÖVER sådant 4) Man kapitulerar inför sina lägsta instinkter och skäms över detta => Mer nervöst skrattande

Jag älskar detta klipp för att det är så mänskligt:



Och för att man vet vad alla sitter och tänker! Hela tiden! Och för att de själva skäms för att de tycker att det är så roligt!

Love!

fredag 6 februari 2015

Du Nya, Sköna Värld




Jag har det bra. Jag tänker ofta, när jag tassar omkring hemma i raggsockor med en nyfixad kopp kaffe i handen, att jag har det bra. Och så tänker jag, att om någon skulle tagit med den 18-åriga Mikan till ett framtidsfönster och visat, skulle hon häpnat över alla tekniska framsteg!

Då hade jag precis börjat programmera och själv stött emot begränsningarna i vad som var möjligt och inte möjligt. Minneskapaciteten hos en riktigt kraftfull dator hade inte räckt ens till att i ett spel, i realtid, räkna ut vektorer och anpassa grafiken. Nej. Där var det fasta scenerier som gällde!

Och i en tid då mobiltelefonen var en tung väska som man kunde använda att ringa från – om man satt i bilen – hade jag skakat på huvudet åt att det skulle finnas en liten enhet som skulle kunna 1) innehålla världens alla kartor 2) Visa var man själv var på kartan 3) Kunna följa med – i realtid! - under förflyttning och dessutom 4) Kunna visa en bästa vägen till ett önskat mål.

Bara minneskapaciteten!

Och om den lilla enheten dessutom skulle innehålla Telefon, Kamera, Telegramfunktion, Almanacka och Walkman, med Radio och All Musik I Hela Världen Att Välja Från…. Nejnejnej. Totalt orealistiskt!

Då får man alltså tänka på att den 18-åriga Mikan varje morgon hade stora problem att välja vilket kassettband på 2*45 minuter, som skulle få följa med i Walkmannen. (Tills den rationella sidan tog över och bestämde ett veckoband. Som sedan blev månadsbandet. Och som sedan blev säsongsbandet. Hela den vintern lyssnade jag ENDAST på Pink Floyd… Och inspirerades till att måla mitt rum helt svart och ligga där och lyssna i timmar.)

Men nu lever den 46-åriga Mikan i allt detta nya och tycker det är helt naturligt. I have got 100 channels of shit on TV to choose from. Jag kan skicka ett mail till vem som helst på Jorden och det är framme på ett kick – det är en makalös manick. All världens samlade kunskap och irrläror finns i mitt knä. Jag tycker inte det är Science Fiction.

MEN när den nya torktumlaren spelar Schuberts ”die Forelle” med plingplongljud när tvätten är torr, DÅ är det som att vara med i en framtidsvision, påhittad av TV2-teatern på 70-talet!

Jag ser mig själv utifrån, med raggsockar och kaffekopp. Den moderna karriärkvinnan som kreerar hemifrån samtidigt som hushållsarbetet sköter sig själv och aviserar sina framsteg medelst melodisnuttar tagna från den tidlösa, klassiska musiken.  Jag touchscreenar lite och tvätten tas omhand, så jag kan återgå till att planera föredrag om Det Vetenskapliga Arbetssättet, resp. Hållbar Utveckling. Det var väl hit vi ville komma?

Den förspillda kvinnokraften är ett minne blott! (För nog är oändligt, trist maintenancearbete mera förspilld kraft och kapacitet än kreativt och skönhetsskapande handarbete? Papperspyssel och broderi är själens vila och glädje!) Nu tas våra hjärnor i anspråk på det sätt det var tänkt från början.

Detta var, vad Ellen Key, Ellen Key
tänkte sig.
 
 
 
 

tisdag 3 februari 2015

Fynd?



Men kolla! Hittade en bortglömd bloggtext bland Dokumenten. Det hade hamnat fel och glömts bort.




 
 
10 december. Nobeldagen.

Har tvingat mig själv att stå på benen genom feber och snor istället för att ha en heldag på Centralbadet inför Nobelmiddagen.  Hade ett viktigt, viktigt möte på förmiddagen och en icke förhandlingsbar deadline på eftermiddagen. 

När jag lämnade in, med 10 minuter tillgodo, var det samtidigt som jag HADE kunnat sitta hos frisören för montering av diadem i håruppsättningen.

Istället för taxi till Stadshuset fick jag själv agera taxi. Hämta och lämna på träningar och på pianolektion och sedan  - medan kungligheter, nobelpristagare och Fridolin placerade sig i Blå Hallen – sjönk jag ner i en stol på hemmaförsamlingshemmet. Där bjöds fin underhållning, mat och fika innan febern hann upp mig.

Nu hemma under filten medan TV:n visar Annie Lööf i uppsatt hår, Drottningen i uppseendeväckande djup urringning, Alice Bah i strandklänning och Stefan Löfvén med sex fingrar på varje hand. Har inte sett Horace. 

(I feberyra: ”Horace! Horace! Var är Horace?”)

söndag 1 februari 2015

Garn!



Den mörka sidan av Garnet.


Hur kan man glömma bort något så essentiellt som Garnet?

Född och uppvuxen i Stick-, Virk-, Sy- och Vävarland, har jag alltid hållit på med ett par Lovikkavantar, Raggsockor, Broderi eller kanske en klänning. Gardinsömnad. Förr, alltså.

Men på senare år har tyghögarna och korgarna med garn legat/stått orörda och symaskinen bara plockats fram när något skall akutlagas. (Jeansknän!!!)

Hur kan det bli så?

Tack vare dessa helt fantastiska sidor (med små stygnfilmer!) har jag nu fått ny inspiration och lust att ta fram nål och tråd igen! Mitt hjärta pinglar!

http://www.brodera.nu/
http://www.brodera.nu/blogg/


När Arthur Dent blir illamående...
 
 
Kommer det Garn!