Lifehack!

 

Idiotgrejerna man gör om och om igen:

* Klippa lugg

* Tänka "men vad fräscht med citron-roll on!"

* Ta på sig de nya Dr Martensarna när man vet att man ska gå toklångt

* Påbörja hårfärgning när man känner sig pigg, vid 22.00-tiden

Ja, de flesta har väl sina egna jättebra idéer som varje gång visar sig vara riktigt dåliga. Och som man dessutom agerar ut. Flera gånger. Hur fan funkar man egentligen?

"Hm. Jag ser så tråkig ut. Och tjock. Kanske kan en LUGG lyfta utseendet så att jag ser lite mera välordnad och pigg ut?" Näe. Luggen är ingen magisk bantningskur. Man är lika fet och trött, fast med en ful hemklippt lugg.

Jättefräscht att lukta som en budgetstädad offentlig toalett.

Alla vet ju att det tar ett tag att "gå in" ett par nya kängor. Vilken BRA IDE att passa på att ta de nya då, när man ändå ska skubba runt en hel dag! Så man riktigt får en bra start. För skorna. Inte för fötterna. Som fått svåra blåsor och skav, långt bort från ombytesskor och plåster och lika långt att gå tillbaka. 

Och åter befinner man sig fångad i att slutföra hela hårfärgningsceremonin, fast klockan är alldeles för mycket och ögonen är torra. När man lägger sig är man trött och sur. Att man aldrig lär sig.

Sjuttonde balladen 2024

 

AI försöker ge mig Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel. Ok. Ikoniska bilden på Cornelis med gitarren och bar överkropp kan jag se kopplingen till, och Povel har väl "aldrig" haft hår, men... 

Det kostar på att hålla fred, Gud vet, med den som trugar mig att jag skall äta.

Hela december är ett maratonlopp, en snitslad bana fylld av fällor och fallgropar. Det är julbord och julbak, julklappspel, glöggmyskvällar, kristyr och kakor och saffransbullar och en massa choklad i alla former. Polkagrisstänger, Non Stop, Aladdinaskar och ännu mer godis i alla julklappsspelspaket. Och så är det middagar och julnubbar och irish coffee och tjejhäng på stan med bubbel. 

Det är svårt att inte dras med i hedonistiskt frosseri.

En något förbättrad prompt, men ingen kan se att det skall föreställa Povel Ramel till höger.

Jag hittar en gammal anteckning från förr, när jag summerade en period av hård sockerdetox och träning:

"Då vet man att det GÅR att träna och äta klokt och komma ner på en mera hälsosam vikt. Det är ju detta med leder och fötter och hjärt- och kärl. Det är inte långsiktigt sunt att gå och dra på en massa ballast i onödan. Det roliga var att det inte ens var jobbigt eller ansträngande! Jag blev gladare, orkade mera och hade PMS som var som ett skämt, jämfört med hur det brukar vara. Istället för att gråta över fin reklam och snörvla över alla det är synd om och på slutet av PMS-veckan känna mig som den värsta människan på jorden och nästan gå under av självförakt, handlade det om max tre dagar, då jag funderade över att kanske börja jobba på ett lager. Ensam."

Och så funderar jag över det faktum, att om man inte ger sin kropp de bästa förutsättningarna att hitta sin egen balans (8 timmars sömn på regelbundna tider, en näringslärebaserad kost, daglig fysisk träning, ingen läsk, godis, fikabröd eller alkohol), blir det svårare att tackla andra kroppsliga och själsliga jobbigheter. 

Blir lite nojig, faktiskt. Borde jag dra ett rött streck NU, den sjuttonde december och följa min inre övertygelse om att ett långsiktigt hälsosamt liv inte kan sättas på paus bara för att det råkar vara juletid, eller skall jag se detta som ett tillfälligt avbrott i min (inte lika hårda som ovan nämnda stålbad, men nu  pågående) hälsodrive, och lova mig själv att det blir bättre i Januari?

Ja, nu börjar det likna något!

Sådärja!

För folk vill väl. Bullar upp och ger bort. Bjuder. Det känns så trist att inte bejaka. Människor är glada att kunna ge. Har stått och fixat och lagat och bakat. Blir glada när man äter och säger att det är gott. För det ÄR ju gott och fint och härligt, också. Jag är orolig att min inre strid syns på utsidan och att människor snappar upp att det är något som skaver. Jag får fatta att det är jag som har problem med allt julöverflöd och att jag inte skall göra en grej av det; typ börja skrika och kasta lussebullar på nästa person som bara ville vara snäll.

Dilemmat beskrivs oerhört tydligt HÄR, men jag vet inte riktigt om jag är villig att acceptera sens moralen i denna historia. "Så kan det gå!"

- Du, vi var hunkiga genom AI-filtret!

Oluckan nr 12, 2024 - Förnumstigheter och Ordspråk

Ill: Sarah Granér

Om man... 

... kissar i lovart, får man skylla sig själv.

... gråter en hel dag, får man äta en hel hink Ben och Jerry helt själv.

... letar tillräckligt noga, kan man hitta fel på det perfekta.

... tror på Tomten, står han i farstun. Det är ett psyko som tagit på sig ett lösskägg, men det finns ingen som kan luras bättre än den egna övertygelsen, så det dröjer innan sanningen kommer fram.

... vevar i 100 år, får man kanske en bulle! (Ty E=mcc, och det borde ju fungera åt andra hållet också)

... hoppar ner från Eiffeltornet, kommer man inte att bli räddad av Ted Gärdestad.

... har extrem otur, föds man som jude i Tyskland på 30-talet, eller sitter fast på 2000-talet medan ekosystemen kollapsar och syret tar slut.

... har bråttom och bara skall gå ut med hunden lite snabbt innan det viktiga mötet, kommer hunden att hitta färskt bajs och rulla sig i det.

Luckan, den 5 december 2024

 

Jag har en missbrukarpersonlighet.

Då får man styra om sitt missbruk så att det inte blir destruktivt, fast det kan det å andra sidan bli ändå. Arbetsnarkomani är lömskt, eftersom man får en massa positiv förstärkning på vägen mot utbrändhet och havererat socialt liv. I grunden kan det handla om något så trivialt som ångesthantering. Och har man gott om ångest, måste man ha koll på sina strategier och hitta en balans i detta.

Det finns en hel solfjäder med copingmekanismer. Några som inte fungerar så bra i längden är självmedicinering med allt man kan tänka sig. 

Även jag har hittat ett sätt att dämpa ångest, stå ut lite till, använda som default och multitaskingsavledning i många, många år. Det har fungerat bra, men på senare tid har jag förstått att det inte hjälper mig längre. Jo, det är klart att det hjälper mot rastlöshet och ångest - ger mig ett rum som är strikt logiskt och ändå ger lätta dopaminkickar - men det börjar gå ut över mitt liv nu. Det tar mer än det ger.

Jag har varit utbildare i Polisens program för människor som lagförts för rattfylla. Rattfyllan i sig kan vara ett tecken på att personen har ett eskalerande bruk, och utbildningen  - Prime For Life - erbjuds till alla som fångats i en vägkontroll med en oroväckande hög promillehalt. Himla kul att få föreläsa och reda ut myter och "tyckande" kring detta med alkoholnormen! Det bästa är när man föreläser för en random grupp människor, som då inte haffats i någon vägkontroll: Man hänvisar till var aktuell forskning står i fråga om riskbeteende (frekvens och mängd) och hälften av folket tycker att det är larvigt lite som utgör gränsen "Amen vafan, då är ju ALLA alkoholister! Sådär lite är det väl ingen som dricker! och hälften tycker att "De där gränserna är alldeles för generösa!"

Ett tydligt tecken på att man utvecklat alkoholism, är när man tror att man bara ska ta EN öl, eller EN liten Wirre och sedan inte kan sluta dricka förrän pengarna eller alkoholen är slut.

Och nu är det samma sak för mig. Jag förstår ju, att det är helt jävla vansinnigt att sitta och spela samma monotona spel, om och om igen, när jag egentligen har en hel massa annat att göra. Men... "Bara EN gång till!" Nu har det gått så långt att jag kan sitta i TRE timmar i sträck, fastän jag VET att det är dumt och inkräktar på allt annat liv. 

Jag noterar att jag innan, tänker: "Bara EN omgång!" Och det är ju att tydligt tecken; när det inte blir bara den där gången. Och när man i samma spelsession fortsätter att säga: "Okej, nu har jag suttit för länge, men denna gången blir den sista!" Om och om igen, tills hela förmiddagen har gått.

Min decemberutmaning skall alltså bli att vara på avgiftning från det där spelet. Jag kanske skall försöka hitta något annat, mera konstruktivt, att ersätta det med. 

Men dåråva´, har ju alla andra en chans att komma ifatt i statistiken. Ett Spel består av tre nivåer. Det är lätt i början, men blir svårare på slutet. Det handlar om att rensa spelplanen på brickor genom att klicka bort brickor som ligger ihop med samma typ av brickor. När det inte finns fler brickor som gränsar till sina kompisar, får man Bomber för att skapa fler sammanhängande brickor. Man får olika mycket poäng beroende på hur många combos - kedjereaktioner - man får. 

Om man klarar att ta sig genom alla tre nivåerna lär man ha en poäng kring 15000. Mitt rekord är 15610.

Slå det!

Inkörsporten till Tyngre Droger

Julkalender 2024, Andra Luckan

 Då har årets Julkalender på SVT dragit igång.

Vi befinner oss i fjällvärlden, men trots att det är december har ingen snö kommit. Det är barmark kring anläggningen som huvudkaraktärsfamiljen driver. Där är hela premissen: Utan snö - inga turister - ingen ekonomi. Om man nu skulle följa decembernarrativet med extremt uppretade röster som varje år tycker att det är för lite snö, ingen julstämning och alldeles för WOKE, med inkvoterade representanter för alla etniciteter och sexuella inriktningar, ser jag för min inre syn hur fåtöljtyckarna gemensamt reser sig och liksom låter Jul-harmen fylla sina kroppar, så bringorna spänns ut, ögonens blodkärl blir synliga och handens grepp kring 50-centilitaren hårdnar, när de kopplar: "Vafan, ska årets julkalender handla om samer och klimathysteri!" "NU JÄÄÄÄÄÄVLAR!"

Men kollar man vidare handlar det om spännande väsen och någon slags magisk förklaring till att just deras fjälltopp lämnats bar. Puh. 

Foto: Johan Philips

Då huvudpersonen drömmer att hennes avlidna aahka har ett viktigt budskap - call of adventure - tillsammans med tecknet: Tre svarta fjädrar, vaknar hon med ett ryck. När hon senare i skogen ser samma svarta fjädrar, förstår hon att drömmen är sann: Hon är utvald att genomföra uppdraget för att ställa iordning naturens obalans, så att snön kan komma och familjen kan fortsätta att bo och leva i området. 

Kul. Spännande. Magi. 

Men jag funderar på alla de gångerna då man själv vaknat med ett ryck, borstat av sig drömmen och gått till skola och jobb som vanligt. Och när man då fått en bekräftelse: Man MÖTER samma person som i drömmen, man HITTAR den konstigt formade stenen och man HÖR samma melodi som i drömmen, inifrån en öppen dörr... Då säger man till sig själv att inte vara barnslig nu, och går vidare i sitt vanliga liv. 

Kan du relatera?

Skall vi bilda en klubb?

Vi kamrerssjälar. 

Vi som aldrig vågade kolla bakom tillvarons kulisser. Vi som inte trodde att uppmaningen till äventyr gällde oss. Den Bilbon som i en alternativ tidslinje stannade hemma i sitt trivsamma hem och fortsatte brygga gott te och gillade det. Förnöjt. 

Kanske skall man inte, som i Martina Haags bok "Från och med Nu", skriva ner en massa önskade äventyr och upplevelser att beta av under ett år som en Bucket List. Kanske det räcker med att hålla ögon och öron öppna och att inte säga till sig själv att inte vara barnslig. Och att skriva ner EN önskan som man verkligen arbetar på att förverkliga under året som kommer.

Då väljer jag att se årets julkalender som ett rejält tecken och en hint om vad som är viktigt att ta tag i: I år skall vi banne mig dra igång den där återträffen i Kiruna, som vi började fixa med INNAN PANDEMIN och som har legat och puttrat i grytan sedan dess. Kokat torrt. 

Kollatips: Årets Julkalender

Välj den linjal som visar DIN uppfattning om centimetern!

 

Fler och fler människor nås av desinformation. Delas denna "info" av släktingar och vänner, uppfattas den som trovärdig. Så bekräftar man varandra, gärna på öppna forum, så att desinformationen verkar som vedertagen kunskap.

Man kan självklart diskutera Covid, Åtgärder, Tidsplan, Sjukvårdsresurser etc. och tycka olika, ha olika ingångar, vikta utfall olika etc. men då måste man veta att man har de relevanta sakförhållandena klara för sig. Om en flat-earther och en rundjordsperson skall samarbeta om bästa sättet att skjuta upp och operera en satellit, lär det inte fungera alls. En av dem dömer ut beräkningar som bygger på gravitationens existens och den andre sliter sitt hår. En av dem dömer ut iden om att klistra fast satelliten på himlakupans insida och den andre känner sig kränkt över att inte tas på allvar. Med andra ord - det är svårt att diskutera lösningar om man inte vet hur saker ligger till.

Nu har människor i min närhet börjat sprida att:

1) PCR-testen ger utslag för snoriga barn och vanlig influensa

2) Att PCR-testernas uppfinnare dömer ut dem (eftersom Covid är ett påhitt och man inte kan detektera något som inte finns)

3) Att CDC helt dömer ut PCR-testerna.

Det skrämmer mig att i övrigt helt normala människor börjar förlita sig på andrahandskällor och virala rykten. När man ber dem källkolla, finns det 2 vanliga svar:

1) Jag behöver inte kolla för att veta att dina källor är etablissemangstrogna propagandamegafoner!

2) Jag HAR kollat! Forskat själv! (Och när man går in på de där sidorna de hänvisar till, är de ekokammare och fulla av hänvisningar till uttalanden och artiklar de inte fullt ut förstått och misstolkar.)

Jag orkar inte vara en enmansarmé just nu, så jag gör det lätt för mig. Detta är en bra, svensk debunkingsida, där man kan hitta uppdaterade kollar på de myter som sprids på nätet just nu:

https://kallkritikbyran.se/

Och, för att vara lite aktuell: https://www.journalisten.se/nyheter/henrik-evertsson-och-juryn-stora-journalistpriset-utsedda-till-arets-forvillare

Klockan är nu 15:05, en lördag. Måste sova. När jag vaknar hoppas jag det är till en rimligare debatt, grundad på faktiska omständigheter. Man kommer ingenstans om man måste slå fast centimeterns längd gång på gång och slåss mot folk som kommer dragande med elastiska måttband, eller folk med skjutmått som hävdar att man faktiskt inte vet något alls, eftersom man inte kan enas om den femte decimalen.

Livsmålen

Istället för ett kors 

Det är ingen ordning på min tidslinje.

Sedan April 2021 har det varit lite kaos. Akut livshotande sjukdom. Nedsövning och hallucinationer och drömmar som lade sig fel i minnet och hamnade i det "vanliga" minnet. 

Och i vilken ordning hände allt detta?

Och varför minns jag inte saker som bevisligen hänt?

Med hjälp av IVA-läkare och annan personal, kuratorer och psykologer samt närläsning av journaler, har jag börjat kunna skilja på drömmar och verklighet. Jag vet nu hur det är att ligga i en säng utan att kunna kommunicera alls. Respiratortrack i halsen så man inte kan prata, armar och fingrar som inte lyder. Resten av kroppen helt orörlig.

Rehab är bra. Idag kan jag stå och gå själv. 

Jag upprätthåller normaliteten och kontakten med ett vanligt liv genom att lösa Melodikrysset varje lördag och genom att skriva texter. Hjärnan fungerar. Fingrarna också. Jag kan skoja med pojkarna precis som vanligt. Skriver SMS till vännerna.

Om några dagar är det medicinskt igen. Det måste göras, men det kan gå hursomhelst.

Nu blir det tydligt att den där tidslinjen är trasig. Saker händer i fel ordning och jag är med och tar del i saker som andra inte får chansen att göra. Bonus. 

När jag låg och sov, bedömde läkarna att det var helt kört. Familjen fick komma och säga hejdå till den sovande, ännu varma Mikan. Dödsbud gick ut till mina kollegor, släktingar och vänner. Sedan skulle de stänga av alla apparater.

Fast de väntade lite. Såg en liten förbättring. Väntade lite till. Väntade. Avvaktade. Ville inte väcka förhoppningar hos familjen, som redan andats in och ut i en ny verklighet. En utan mig.

Hur länge kan man vänta? Vilket mod krävs för att ändra en definitiv dödsdom till ett svagt hopp?

Men jag är här nu.

Och saker händer i fel ordning. När jag vaknat och börjat förstå vad jag varit med om, fick jag läsa mina kondoleanser. Egoboost. 

Och idag skall jag planera min begravning, om det inte skulle gå bra med det där som måste göras.

Det är väl fint?

Jag får det som jag vill ha det. Familjen slipper gissa och undra. Framförallt kan jag styra lite över gästlistan. Påminna om folk som borde bjudas in. Porta sådana som gråter mest av alla för att visa hur fina de är, fast de knappt kände liket.

Jag vill ha denna som ingångsmusik: 

Och denna som sista låt:

Jag får själv vara med och välja bilden som skall stå på kistan. Det är bra.

Sedan får familjen ordna resten i samråd med prästen. Jag är supernyfiken på hur prästen kommer att beskriva mig och på hur människor kommer att minnas mig, men sådant ordnar man inte med förrän efter döden, så det kommer jag inte att få ta del av.

Såhär har min komihåglista sett ut sedan de väckte mig ur sömnen. Det är så trist att jag inte haft den med mig sedan 20-årsåldern, utan bara i några månader. Men den har varit till stor hjälp:

Livsmålen:

 1) Att göra sig vän med döden

2) Att fylla livet med det som egentligen spelar roll

3) Komma ihåg att Gud bor i musiken och i mötet mellan människor

Du får den av mig. Jag är klar nu.

Swwwwwosh!

 Det är ljudet då jag sitter vid köksbordet och på radiolan hör en ganska smetig, traditionellt arrad dansbandslåt. 

Fast den är ju bra. Speciellt i slutet av versen och när refrängen drar igång. Men vad långsamt den går... Det skall ju vara... galna, distade gitarrer här! Och en nasal engelsk röst som sjunger! Och så skall man stå och hoppa upp och ner och skrika rakt ut!

Varför känns det som om jag är typ 22 år gammal och superhip? Varför vill jag gå på klubb och ha på mig kläder som bara går att köpa i London?

Jo, talar Erik Blix, om för mig, efter låten. "Det här var Arvingarna med Prinsessan, alltså deras variant av Popsicles Hey Princess."

WHAT?!!!

DEN såg jag inte komma.

Nu är det overkligt, här. Osannolikhetsdriften är i full gång och jag sitter i köket och det allra mest osannolika har just inträffat:

Det där bandet som Popsicle önskade livet av, har gjort en cover på en Popsiclelåt. Och den spelas idag, 2021, i radio. Det är ju 30 år sedan de där banden aktivt stod på var sida om diket som skiljer svensktopp från indie. Jag tror, ärligt talat, att jag faktiskt dog eller ligger i koma och att min hjärna spinner loss och blandar och ger. Det här finns ju inte.

***

Efter lite research:

Se efter 5:39

The Art

1. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

ELAINE sitter i en soffa och talar i telefon.

                            ELAINE

    Då åker ni och hämtar arvegodset imorgon! Det viktigaste är      mina lådor från vinden och källaren, Arabiaservisen och            Kandinskylitografierna. Original! Från femtiotalet... Ja, de       hängde i mitt barndomshem, så de är inte hennes!

KLIPP TILL:

2. INT. JERRYS VARDAGSRUM - DAG

JERRY står upp och talar i telefon.

                            JERRY

    Jag tar med mig George och Kramer för bärhjälp. Hur skall vi     veta exakt vad som är ditt? 

KLIPP TILL:

3. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

                            ELAINE

    Pappas tant sade att hon skulle ställa fram allt som är           mitt.  Det skulle finnas en förteckning över allt jag ärvt,       men den följde inte med bouppteckningen... Jag undrar var        den tog vägen. Det  spelar egentligen ingen roll, bara            teservisen och mina gamla grejer kommer hem. Och konsten!

4. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Hallen och angränsande rum är belamrade med lådor, väskor och påsar. Över några lådor ligger balklänningar, kavajer och en dressyrhatt. Dörren ut mot trapphuset är öppen.

Elaine står med händerna i sidorna och betraktar alla kollin. Jerry, KRAMER och GEORGE kommer in genom dörren. Jerry bär en låda. Kramer bär två kassar. George stänger dörren när alla är inne och drar händerna mot byxsidorna. Jerry ställer ner lådan. Kramer fortsätter in i lägenheten. George följer efter honom.

                            JERRY

    Det var det sista! Tur att vi hyrde en stor skåpbil!

                            ELAINE

    Herregud! Att det var så mycket!

                            JERRY

    Hon försökte få oss att stanna och köra iväg alla hennes         möbler som hon inte ville ha med till sin nya lägenhet. Det       har vi aldrig lovat. 300 kvm möbler... Helt osannolikt: Hon       tyckte att vi skulle hyra bilen en dag till på din                    bekostnad, och agera flyttgubbar åt henne. Hon stod och       skrek åt oss på gatan när vi körde iväg.

                            ELAINE

    Hon har alltid försökt luras i stort och smått. Oh!        (Kommer plötsligt på...) Var är Arabiaservisen? (Börjar öppna          lådor) Har hon krossat den?

                            GEORGE

    (Off Scene) Kom nu! Vi är hungriga!

5. INT. ELAINES KÖK - KVÄLL

Runt köksbordet sitter Jerry, George och Kramer. Kaffe, bullar, kakor och frukt finns framdukat. Det står lådor och kassar längs väggarna och på lediga ytor. En stor IKEA-kasse med inramade litografier står bredvid köksbänken. Elaine öppnar kylskåpet, tar fram fyra öl och ställer fram på bordet. Jerry, George och Kramer äter hungrigt. Elaine får syn på IKEA-kassen, sätter sig på huk och bläddrar genom konsten.

                            ELAINE

    Åååå! De här kommer jag ihåg från när jag var liten!

                            JERRY

    Ja, jag tog en runda genom huset och tog ner alla Kandinsky       jag hittade!

                            ELAINE

    Men hon hade väl ställt fram allt som var mitt?

                            JERRY

    Ja, det stod tre Kandinsky bland lådorna men två hängde i            vardagsrummet.

                            ELAINE

    Men så kan man inte göra! Även fast hon är en skräcktant,          kan man inte slita ner grejer från folks väggar!   

                            KRAMER

    Jerry, hakade du ner konst som hängde på väggen? (Menande            tystnad) 

                            GEORGE

    (Med mat i munnen) Klart etikettsbrott. Inte för att jag bryr         mig, men klart etikettsbrott.

                            JERRY

    Men hon sade inget när jag tog tavlorna...

                            ELAINE

    (Står nu upp vid köksbänken) Vem vet... Kanske hade hon              gjort upp med pappa om att hon skulle få just de två                  tavlorna? Hon hade ju ställt fram tre. Tänk om hon         hade minnen med de tavlorna? Och nu är pappa död.

                            JERRY

    (Lutar sig framåt med ansiktet i händerna) Ååå! Nu känner            jag mig som en förövare, en skurk. Jag skäms!

                            ELAINE

    (Sätter sig vid bordet och söker allas blickar) Vad skall vi         göra?

                            GEORGE

    Jerry, du talade hela tiden i bilen om att denna gång skulle          du inte bli fintad av tanten - du skulle inte gå på          några fula trix! Och nu är det du som är helt känslokall.         Ingen tanke på affektionsvärde. Du gick fram och plockade        ner hennes konst och såg dollartecken när du fick med dig        tavlorna.

                            JERRY

    Å herregud, har jag stulit värdefull konst?

                            ELAINE

    Googla Kandinsky... Men vad skall vi göra? Nu är det ju VI       som är skurkarna. Jag vill inte vara skurken.

                            GEORGE

    (Äter nöjt hela tiden) Ingenting, jag skulle inte tänka mera          på det.

                            KRAMER

    (Håller mobilen framför sig med uppspärrade ögon, drar handen      genom håret och skakar Kramer-karaktäristiskt) Kandinsky,          litografier, 1953... Det är mycket pengar, Jerry! Mycket!

                            JERRY

    (Skakad) OK. Jag messar henne och frågar om hon vill ha de           två tavlorna som minne av din pappa, Elaine. Vi får köra      förbi henne innan vi lämnar tillbaka hyrbilen. Herregud...              (Börjar messa)

6. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Elaine, Jerry, Kramer och George står i hallen.

                            ELAINE

    Tack för hjälpen, allihopa. Vilken tur att det löste sig.

                            JERRY

    Ja, hon verkar inte ens arg, hör här: "Jag skulle gärna              vilja ha de två tavlorna."

                            KRAMER

    (Håller IKEA-kassen med två tavlor i) Jag måste skynda mig          om jag skall hinna köra tavlorna och lämna tillbaka bilen,      så jag sticker nu. Förresten, Tanten kastade det här på mig        när vi skulle köra därifrån. (Tar fram ett papper ur        jackfickan, ger det till Elaine och skyndar ut genom ytterdörren)

                            ELAINE

    (Vecklar upp pappret) Jaha! Här är förteckningen över det jag         ärvde av pappas saker! (Läser) Va? "Konst: Hans                     Hermansson, 1 st, Peter Norrman, 1 st, Gunnel Boman,      Skulptur "Sittande Kvinna", Wassily Kandinsky, (höjer           rösten) 5 st! 

                            JERRY

    Var det DÄRFÖR hon inte sade något när jag plockade ner               tavlorna?

                            ELAINE

    Hon lät två tavlor hänga uppe och hoppades att vi inte                skulle ta dem, fast hon visste att de var mina! Och jag           fick aldrig det här pappret (håller upp pappret) förrän      hon insåg att ni faktiskt tagit med er det jag skulle ha!

                            GEORGE

    Du talade hela tiden i bilen om att du inte skulle låta dig          bli fintad av tanten denna gång, Jerry.

                            JERRY

                 Satan!

                                                            

Orkar inte

 

OA. Min själsfrände. Jag skrattar jättemycket och igenkännande åt hans bilder. Teckningarna. Halsbrytande. Den stillsamma, lite bistra humorn. Knif.

Erfor i gymnasieåldern stor lycka av att någon, flera år bort, tänkte precis som jag och säkert hade suttit och fröjdat sig vid ritbordet - skrattat åt sina egna överdrifter - som jag. 

Fast sedan var det någon som pratade om själavandring och återfödelse och då blev det inte lika roligt längre. Tänk om OA var jag, i ett tidigare liv? Då skulle jag inte ha någon död själsfrände, då skulle det plötsligt kännas väldigt ensamt. Som om man satt och lekte tebjudning med sig själv och låtsades ha kompisar.

Om man utvecklar tanken om själavandring ännu mera, kan man tänka sig att man återföds som alla de människor man träffar på under sitt liv, så man skall få känna på att vara på båda sidor, liksom. Så om man är otrevlig mot någon, är man det mot sig själv, egentligen. Förr eller senare lär man få känna på. 

Det i sin tur betyder också att alla människor man träffar när man är någon av de andra, blir ens nya motparter och att man måste leva sig igenom alla deras liv också. Och så vidare.

Jag blev så trött.

Jag ORKAR inte leva mig igenom alla dessa människors liv, i alla dessa olika tider. Om jag träffat någon riktigt gammal människa under min levnad, kommer jag att behöva återfödas i slutet av 1800-talet. Och om den i sin tur... Ja, man fattar. Man kommer att behöva leva sig igenom alla tider, bakåt och framåt i all evighet. Alla deras umbäranden. Allt slit. Alla examina. Det tar aldrig slut!

Och så är det jävligt ensamt, också, för man möter bara sig själv hela tiden.

Och alla små vardagssysslor! Hur många gånger går man på toaletten under ett liv? Under 10 000 liv? Under 1 000 000 liv? All tandvärk. Alla gånger man skall dö. 

Hur skall Lillan orka?

Den viktigaste slutsatsen man kan dra av detta tankeexperiment, är väl att man som människa (Ja, jag har läst min Sartre) alltid skall verka för att göra sina medmänniskors liv så drägliga som möjligt. Man kommer att tacka sig själv en dag. Jag är samtidigt alla de medlöpare som på någons order och egen övertygelse utför folkmord i många olika länder i många olika tider. Jag var Hitler. Ja, jävlar. Jag var Hitler. Och Moder Teresa. Och varvsarbetare Larsson. Och risbonde Huang. 

Tids nog kommer jag också att vara Du. 

Och Du har antingen varit Jag, eller kommer att bli Jag.

Till mig själv, när jag läser detta utan minne av att jag skrivit det en gång i tiden: 

Du kommer att orka, för du har inget val. Du måste leva dig igenom alla dessa människors liv, peta i dig tunga droger, ta emot piskrapp, slita hårt för födan, glassa på Rivieran, jaga varg, lära dig gå, bli halshuggen och torterad, rida på kamel flera dagar genom öknar, döda och dödas om och om igen.

Jag ORKAR inte...

Du nya sköna värld

Julkalenderlucka nummer sexton!

När radiomonopolet bröts, förespeglades en mångfald av olika röster, program och musik från olika källor och tider. Vilket mångfacetterat utbud vi skulle få! I verkligheten resulterade det i massor av olika kanaler som nu spelar samma blandning av listmusik och reklam.

På samma sätt genomgår alla Facebookgrupper en liknande likriktning, vilket gör att allt till sist blir en likartad smet av skvaller, djur som gör roliga saker och ganska plumpa memes som skickas runt i cykler.

Facebookgruppernas oundvikliga evolution sker i tre steg: 1) Gruppen bildas av någon eller några med ett specialintresse och flera med samma specialintresse ansluter. I gruppen diskuteras intresset, med relevanta sidospår och utvikningar. En lätt eufori uttrycks medlemmar emellan, eftersom man hämningslöst kan nörda in på detaljer som ingen annan förstår.

2) Nya medlemmar tillkommer och innan de socialiserats in i gruppens interna ton, börjar de dela, skriva trådstarter och svara i trådar på ett sätt som inte är i linje med gruppens syfte. De flesta i gruppen ignorerar detta. Man vill väl vara tolerant. Några i gruppen agerar grupp-poliser. I detta skede kan det bli smärre konflikter, men inte farligt. De tillrättavisade tar till sig av kritiken och poliserna blir mindre nitiska.

Men lugnet är bedrägligt, för detta är gruppens kritiska utvecklingsfas. Utan att någon anar det, står nu gruppen och väger på kanten till Meme/Fredags/Hahaha-stupet.

Gamla medlemmars motstånd mot skojiga skämtdelningar och spridda memes har försvagats samtidigt som nya medlemmar vill ha gillatummar. Man börjar lägga in skojigheter man hittat eller fått i sitt flöde. ”Den här tycker alla säkert är kul!” Efter att trådpoliserna fått höra att de är humorlösa, väljer de att scrolla förbi bilder på katter som ser ut som Hitler och sexskämt, utan att reagera utåt. Man får välja sina strider.

Steget över till fas tre, ser alltid ut på samma sätt. Då vet man, Det är när någon skriver: ”Ja, jag vet att detta är off topic och inte har med gruppen att göra, men eftersom många andra har lagt ut sånt här…”

3. Då öppnas dammluckorna på vid gavel och gruppen översvämmas av skojiga saker som både nya och gamla medlemmar vill dela med sig av. Andelen inlägg som rör gruppens huvudsakliga ämne går ner till 30%, och är anledningen till att folk ändå är kvar. Själva gruppen har blivit en likadan grupp som alla andra grupper på fb. Det är inte säkert att fas fyra inträder, men OM den gör det, får man lämna gruppen och kanske starta en egen, ny grupp. Det är när någon lägger ut något som i fas 1-gruppen skulle rendera en massa intressanta diskussioner, men trådstartaren får nu respons som: ”Jag fattar inte vad det roliga är! Vem fan är du?”

Mera av samma!

Vidrig December

Julkalenderlucka 3!

Jag mår så illa.

Vi har bakat lussekatter och pepparkakor. Ja. Redan nu. Det skall finnas hela december.

Jag tål dock inte saffran. Börjar må illa och vaknar alltid på natten och behöver kräkas om jag ätit någon maträtt med saffran i, eller då lussebullar.

Därför halverar vi mängden saffran i våra familjelussebullar. Det smakar saffran ändå, bröden blir gula och jag kan äta en lussekatt till fikat. Det är gott, fast farligt.

Men idag åt jag två goda, nygräddade.

Nu vill jag dö.

Klart slut.

Och så denna håglöshet...

Oavslappnat förhållande till ordningsmakten

… trodde jag.

 För i själva verket är jag inte alls håglös och slö. Nej. Jag brinner för några riktigt skojiga projekt och i fantasin är jag redan igång med olika delar av dem. Ringa folk, kolla upp var man kan få tag på material, börja skissa, leta i pärmar… Jippi!

Problemet är att det finns en hel del riktigt tråkiga saker att göra först.

Och jag får ju inte äta efterrätt innan varmrätten. Duktigt. Präktigt. Strängt talar jag om för mig själv att jag minsann INTE får börja ta i NÅGOT förrän jag petat på med de tråkiga arbetsuppgifterna. Och där är startsträckan för tillfället redan uppe i två dagars slösurfande och småätande.

Summan av det hela är att jag inte får NÅGOT, varken roligt eller måsten, gjort. Marschhastighet noll.

Snacka om att lura sig själv med missriktad stränghet.

Tänk om jag ägnat dessa två dagar åt skojigheter istället? Vilken energi jag hade haft. Kanske till och med så det räckte för detta trista, sedan. Och så kunde jag se tillbaka på en massa delresultat.

 Lärdom: Aktivitet är bättre än vånda.

Och hur omsätter vi detta till praktik?

Jo, nu är helgen snart slut, så det är bara att sätta sig med pappersarbetet och bita ihop.

Lugnare med livvakter i MIN tjänst...

Besvikelsen

Åtta kilo smör tar ganska mycket plats, men man kan gömma smöret mellan kroppens organ så det fungerar som skiljeväggar och stötdämpare. Då syns det mindre från utsidan. Och skillnaden blir knappt märkbar om man lyckas bli av med fettet.

Smetar man åtta kilo smör likformigt över hela kroppen, blir det inte ett så tjockt lager ändå. Huden är kroppens största organ. Om min hud är 1,5 kvadratmeter, blir smörlagret bara 0,6 cm tjockt. Det kan man leva med.

Och utan.

Fastän det inte syns någon skillnad.

PT eller Piller?

Nyfödda Adiposer

Nu har jag sparkat igång min fysiska träning och hållit på ett tag. Jag känner mig inte speciellt duktig eller framgångsrik eller frälst eller som om ett nytt liv har börjat. Inte heller känner jag någon större lust att lägga upp lufsrundorna på facebook. Det är mest jobbigt och tar tid.

MEN det finns en inre tillfredställelse i att leva som man lär.

För länge sedan skrev jag ett litet häfte om hur man skall leva för att syresättningen, skelettet, muskelrörelse och inre mekanik skall fungera så bra som möjligt. Detta häfte distribuerades ut till ungdomar i Göteborgsregionen och var småvinklat så att rökningens inverkan på ovannämnda kroppsfunktionsbitar lyftes fram.

I veckan, när jag rotade i gamla lådor, hittade jag det där häftet.

SKAM.

Jag vet alltså precis vad kroppen behöver för att må så bra som möjligt, men har jag praktiserat detta i min vardag?

Nej.

Fast, det är klart… När jag skrev det där häftet för 10 år sedan, var jag nyförlöst tvåbarnsmamma med järnfysik och superkropp. Då gick det an att uttala sig inte bara med kunskap om fysiologi, utan också med mig själv som gott exempel.

Nu känner jag mig som ett vrak. Mina leder har inget muskelstöd och senorna är uttänjda. Konditionen är katastrofal och muskelcellerna vilar i sina buntar som komapatienter. Där sker ingen förbränning.

Jag kan inte skylla på gammal sjukdom längre. Jag har faktiskt haft gott om tid att ta mig ur det här tillståndet. Jag är frisk nu. Och ingen annan kommer att fixa detta åt mig.

Jag skall använda mina egna gamla ord (svårt att förklara bort med att författaren är en idiot) från häftet som bibel. Läsa igenom regelbundet och checka av vilka punkter jag uppfyller.

Och min lågintensiva träning har faktiskt givit resultat! Nu klarar jag av ett sådant där pass utan att behöva sova i två timmar efteråt. Jag simmar regelbundet, dessutom.

Och så har jag med egna ögon sett FYRA små Adiposer lämna kroppen och klättra ut genom sovrumsfönstret!

Fakta om Adiposer

På Söndag, på söndag, på söndag

Jag har ett möte med min Personliga Tränare på söndag.

På söndag och varje söndag framöver under ett år.

Det är inte Prins Daniel som är min nye tränare och jag tänker inte bli beroende av tränaren heller; börja köpa lyxhus, avlöna denne med lika mycket som jag själv tjänar, smuggla in anhöriga till denne på jobbet så de kan använda gratisjobbet som merit i sina CV:n, etc, etc.

Det är lite spännande, dock.

Relationen betalande uppdragsgivare – personlig bodyguard lovar material till en film, en askungesaga eller till en skandal.

I detta fall handlar kroppsvaktandet om att se till att min kropp INTE fortsätter svälla upp
p g a dåliga matvanor och stillasittande. Tydligen är jag själv inte kompetent nog att fixa det. Jag har insett det nu. Målet med detta år är att jag genom att praktisera sunt leverne, även skall lära mig HUR och VARFÖR så att jag själv sedan skall kunna navigera mellan livsvalen. Sådana man gör varje dag.


Som att ta körkort. Man läser teori och får köra när läraren sitter bredvid.
När man är redo att helt själv bestämma var man skall och hur man skall ta sig dit, släpps man ut i trafiken.

På söndag.

 

Då hinner jag äta och dricka skitmycket osunt innan!



 

Panik

Nu har jag varit i en fotostudio igen. Denna gång var det ofrivilligt.

Å ena sidan var det rätt kul och fotografer är ju duktiga på att få en att känna sig som snyggast i världen.

Å andra sidan fick man se bilderna efteråt.

Den där ”snyggast i världen och larger than life”-känslan försvann rätt snabbt när musiken stängdes av och fotografen tyckte att: ”Den DÄR bilden, DEN kör vi på!”

Ja. Den bästa bilden var en där jag såg ut som en padda.

De andra bilderna var helt förskräckliga, så jag förstår att fotografen gillade paddbilden.

Lite Reality-check, nu:

 Jag får acceptera att jag blivit äldre.

Jag får acceptera att jag blivit en rund tant.

Jag får acceptera att man måste ta minst 50 bilder på mig för att åtminstone EN skall bli… publicerbar.

Och så nästa tanke:

Kan jag GÖRA något åt att självbilden inte sammanfaller med verkligheten?

Jodå.  Jag får justera självbilden en aning. ÄR jag inte 25, kan jag inte begära att jag skall se ut som 25.

Men sedan kan jag faktiskt justera verkligheten en hel del. Jag MÅSTE inte vara en överviktig och otränad tant. Nu plockar jag fram rehab-pappren och tar tag i min träning igen!

IDAG börjar TRÄNINGSVECKAN!

Marsutmaningen!

Nä nu!

Jul, helger, lov och födelsedagar innebär en massa tuggande på mjöl- och sockerprodukter.
Kombinera med stillasittande och kvinnan utan muskelmassa (= förbränning) sväller direkt upp till groteska proportioner.

I morse vägde jag 38% mera än min normalvikt. 38%!

För en som väger 55 kg normalt, motsvarar det ett påslag med 21,2 kg!  76,2 kg, totalt.

Om din normalvikt är 80 kilo skulle det innebära att du plötsligt väger 110,4 kg.

Det är illa.

Men jag hoppas på ett annat resultat på vågen efter denna månad, eftersom jag sakta, sakta bygger nya muskler under fettet med hjälp av daglig exercis. Och eftersom jag redan käkat upp alla Mozartkulor, kan jag deklarera stopp för allt socker ett tag framöver.

Andas in - Andas ut

På min bloggkurs säger de att det är viktigt att uppdatera bloggen ofta och regelbundet, annars tror människor att bloggen somnat. Då slutar de gå in och kolla.

Detta är alltså ett sånt Fingal Olsson- inlägg, för att visa att det rör på sig.

Men till mitt försvar kan anföras att det är December, allt skall summeras, viras in i glitter, tändas och nedräknas. Man skall mingla och middaga och lussefira och julfesta. Och idag var de stora punkterna på programmet: 1) Sova efter gårdagens/nattens högtidligheter (kostym- och långklänningsmiddag) 2) Få en orange tand hos min tandläkare, i väntan på en riktig i porslin, samt 3) Konstruera bedömningsinstrument för test i Kemi.

Med alla dessa grejer avklarade återstår då bara att ropa ut i sajberrymden: "Nej, gå inte! Snart kommer ett mycket bättre inlägg! Imorgon! Jag lovar!"

Läxhjälpen

Tydligen skall man sträva efter att ha en BILD till vart inlägg i sin blogg. Dels för att den skall få en lite lättsammare approach (manegementspråk som jag, som den ideala studenten, helt okritiskt anammar) och dels för att läsaren lättare skall kunna orientera sig bland inläggen. ("Inlägget med Sven Stolpe och en sockerbeta i en liten låda, har jag läst.")

Lovar att bättra mig på den punkten. Och för att riktigt visa min goda vilja att bli Superbloggaren, kompenseras nu avsaknaden av bilder med en bild som räcker och blir över:

   - Chris! Den rör sig!