Perceptionssensation

 

Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.

Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information. 

Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet". 

Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.

Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli. 

Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt. 

Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!

Extremt roligt

Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.

Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".

Hudkostym.

Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!

Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.

Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av. 

Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com

God Jul 2024

 

Tvivelsutan,

slut i rutan.

Sjuttonde balladen 2024

 

AI försöker ge mig Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel. Ok. Ikoniska bilden på Cornelis med gitarren och bar överkropp kan jag se kopplingen till, och Povel har väl "aldrig" haft hår, men... 

Det kostar på att hålla fred, Gud vet, med den som trugar mig att jag skall äta.

Hela december är ett maratonlopp, en snitslad bana fylld av fällor och fallgropar. Det är julbord och julbak, julklappspel, glöggmyskvällar, kristyr och kakor och saffransbullar och en massa choklad i alla former. Polkagrisstänger, Non Stop, Aladdinaskar och ännu mer godis i alla julklappsspelspaket. Och så är det middagar och julnubbar och irish coffee och tjejhäng på stan med bubbel. 

Det är svårt att inte dras med i hedonistiskt frosseri.

En något förbättrad prompt, men ingen kan se att det skall föreställa Povel Ramel till höger.

Jag hittar en gammal anteckning från förr, när jag summerade en period av hård sockerdetox och träning:

"Då vet man att det GÅR att träna och äta klokt och komma ner på en mera hälsosam vikt. Det är ju detta med leder och fötter och hjärt- och kärl. Det är inte långsiktigt sunt att gå och dra på en massa ballast i onödan. Det roliga var att det inte ens var jobbigt eller ansträngande! Jag blev gladare, orkade mera och hade PMS som var som ett skämt, jämfört med hur det brukar vara. Istället för att gråta över fin reklam och snörvla över alla det är synd om och på slutet av PMS-veckan känna mig som den värsta människan på jorden och nästan gå under av självförakt, handlade det om max tre dagar, då jag funderade över att kanske börja jobba på ett lager. Ensam."

Och så funderar jag över det faktum, att om man inte ger sin kropp de bästa förutsättningarna att hitta sin egen balans (8 timmars sömn på regelbundna tider, en näringslärebaserad kost, daglig fysisk träning, ingen läsk, godis, fikabröd eller alkohol), blir det svårare att tackla andra kroppsliga och själsliga jobbigheter. 

Blir lite nojig, faktiskt. Borde jag dra ett rött streck NU, den sjuttonde december och följa min inre övertygelse om att ett långsiktigt hälsosamt liv inte kan sättas på paus bara för att det råkar vara juletid, eller skall jag se detta som ett tillfälligt avbrott i min (inte lika hårda som ovan nämnda stålbad, men nu  pågående) hälsodrive, och lova mig själv att det blir bättre i Januari?

Ja, nu börjar det likna något!

Sådärja!

För folk vill väl. Bullar upp och ger bort. Bjuder. Det känns så trist att inte bejaka. Människor är glada att kunna ge. Har stått och fixat och lagat och bakat. Blir glada när man äter och säger att det är gott. För det ÄR ju gott och fint och härligt, också. Jag är orolig att min inre strid syns på utsidan och att människor snappar upp att det är något som skaver. Jag får fatta att det är jag som har problem med allt julöverflöd och att jag inte skall göra en grej av det; typ börja skrika och kasta lussebullar på nästa person som bara ville vara snäll.

Dilemmat beskrivs oerhört tydligt HÄR, men jag vet inte riktigt om jag är villig att acceptera sens moralen i denna historia. "Så kan det gå!"

- Du, vi var hunkiga genom AI-filtret!

Fantomkladdet

Body Shop saluför nu en glycerintvål som skall dofta Mango.

Men för oss som hade vår ungdom under 80-talet, då håret skulle vara stelt och styrt på olika vis, ger doften helt andra associationer. Tvålen luktar exakt som frisyrgelén från Lóreal. Stu-stu-stu-studiolajn!

När man duschat går man och luktar på sina händer och känner igen precis! Fast, det är ju det där att om man kände den lukten från sina händer på den tiden, betydde det också att man borde tvätta sig om dem. För då var det som en kladdig hinna kvar från stylingen, eller från om man bara råkat dra handen genom håret eller känt lite försiktigt ovanpå det.

Det är svinskumt att istället ha en alldeles nyduschad, torr och ren känsla till doften. Jag har helt betingat gått och tvättat händerna fastän de är helt rena, bara för att det känns som om jag borde. För även om det inte ÄR kladdigt, är det som om doften lockar fram KÄNSLAN av kladd ändå.

Och gissa vilken tvål man då använder... Det blir som en ond cirkel.

Djurpäls och Kroppsbehåring

Lucka 21!

Om man vill retas lite, finns det fina möjligheter. Objektivt neutrala saker kan bära med sig en viss laddning, som man hoppas att omgivningen känner av.

Första dagen på jobbet skall man kanske komma i mumindräkt på morgonen och hälsa på alla genom att ta i hand och grymta genom muminhuvudet. När man hälsat på alla, tar man av huvudet och kör stenseriöst ansiktsuttryck genom hela dagen. Man beter sig supervanligt - konverserar passande och beter sig normalt. Man kommenterar inte att man har på sig en vit, vadderad kroppskostym med svans. Om någon antyder, agerar man oförstående och byter ämne. När andra tar på sina ytterkläder vid arbetsdagens slut, tar man på sitt muminhuvud och åker ner i hissen med de andra. 
Man sköter jobbet oklanderligt i sin muminkostym hela första veckan.

Så hoppas man att någon eller några blir superprovocerade! Om ens klädsel inte inverkar menligt på hur man utför arbetet och om man i övrigt beter sig helt normalt, skapar man en konflikt inuti vissa människor.
"Hur skulle det se ut om alla..?"
"Det där är inte hur vi brukar vara klädda här!"
Konflikten uppstår när den första känslan av att något är FEL, krockar med insikten att det inte finns rationella argument för VARFÖR det är fel.
De drar sig för att påpeka att man är opassande klädd, eftersom de kan framstå som inskränkta.
Eller så försöker de förlöjliga klädseln med "humor" och nedsättande kommentarer alternativt bara dissa klädseln, rakt av. Då är det ju öppet mål för att själv komma med argument som får tyckaren att verka tyckmycken. Inte på något aggressivt sätt, eller för att sätta dit personen. Nej, man frågar bara stillsamt t e x om vilken färg på byxorna som är tillåten, och varför. Man ställer enbart principiella frågor och berör inte den egna mumindräkten alls, till dess att man arbetat sig fram till den punkt då personen målat in sig i ett hörn.

Sådant kan man roa sig med.

Eller så kan man gå vidare till andra klädesplagg och attribut. Man kan svassa omkring i en uppenbart äkta päls från något utrotningshotat eller fångenskapsplågat djur. Ha Make America Great Again-Keps på sig, på ett uppenbart oironiskt sätt. (Hur fan visar man att man INTE är en hipster med ironisk keps? Svar: Genom att kombinera kepsen med Suv, Jeans och vadderad täckväst med en badge från NRA.) Och apropå huvudbonad - man kommer till en Eldkvarnkonsert med Pluras sedan länge saknade HATT på sig, och vägrar ge den tillbaka till Plura, för "Jag snodde den, så nu är den min!" Och agerar STOLT och som om man förväntade sig High Five från alla; även från Plura.

Det kan bli roligt! När folk blir arga!
Fast då kanske man åker på stryk...

Nä, då är det roligare att retas precis så mycket att människor inte vet hur de skall förhålla sig. Man skall förstås inte BETE sig provocerande. Hellre vara korrekt och t o m trevlig, för då ger det en bättre effekt på konflikträdda personer. Något byggs upp inom dem, som de inte vet hur de skall kanalisera.

Det kan vara en så enkel sak som att ha på sig en likadan kanelfärgad tröja som Jean Claude Arnault hade på sig i rätten. Man börjar kopiera hans klädsel rakt av! Frisyren! Glasögonen! De som ser, ser. Men de kan inte gärna påpeka, för det verkar ju skumt. Anklaga någon för att ha JCA som stilförebild... Barockt!



Det är synd att jag inte är man och har skäggväxt. FAN vad jag skulle älska att ha en liten rektangulär mustasch under näsan!

Liket lever

Hur kallt är det i vattnet?
Ni-ni-ni-ni-nitton!

(Paul Hardcastle)

Man kliver upp från soffan och ser sig själv i spegeln. Nog orkar man. Med lite invärtes kemisk hjälp, tvål, vatten och schampoo, hårstyling och smink, kan man passera som både närvarande och (re-) presentabel.

-          God dag, god dag. Trevligt.

Årets andra julbord står dukat på ett hotell inne i city.

Denna gång är det ett annat sällskap som står för notan. Jag är glad att jag står på gästlistan, så jag stiger upp från min bädd, som en mumie i en skräckfilm, för att delta i det uppsluppna skvallret.

Hemma igen orkar jag knappt tvätta bort färgen från ansiktets canvasduk. Måste sova. NU.

Besvikelsen

Åtta kilo smör tar ganska mycket plats, men man kan gömma smöret mellan kroppens organ så det fungerar som skiljeväggar och stötdämpare. Då syns det mindre från utsidan. Och skillnaden blir knappt märkbar om man lyckas bli av med fettet.

Smetar man åtta kilo smör likformigt över hela kroppen, blir det inte ett så tjockt lager ändå. Huden är kroppens största organ. Om min hud är 1,5 kvadratmeter, blir smörlagret bara 0,6 cm tjockt. Det kan man leva med.

Och utan.

Fastän det inte syns någon skillnad.

Panik

Nu har jag varit i en fotostudio igen. Denna gång var det ofrivilligt.

Å ena sidan var det rätt kul och fotografer är ju duktiga på att få en att känna sig som snyggast i världen.

Å andra sidan fick man se bilderna efteråt.

Den där ”snyggast i världen och larger than life”-känslan försvann rätt snabbt när musiken stängdes av och fotografen tyckte att: ”Den DÄR bilden, DEN kör vi på!”

Ja. Den bästa bilden var en där jag såg ut som en padda.

De andra bilderna var helt förskräckliga, så jag förstår att fotografen gillade paddbilden.

Lite Reality-check, nu:

 Jag får acceptera att jag blivit äldre.

Jag får acceptera att jag blivit en rund tant.

Jag får acceptera att man måste ta minst 50 bilder på mig för att åtminstone EN skall bli… publicerbar.

Och så nästa tanke:

Kan jag GÖRA något åt att självbilden inte sammanfaller med verkligheten?

Jodå.  Jag får justera självbilden en aning. ÄR jag inte 25, kan jag inte begära att jag skall se ut som 25.

Men sedan kan jag faktiskt justera verkligheten en hel del. Jag MÅSTE inte vara en överviktig och otränad tant. Nu plockar jag fram rehab-pappren och tar tag i min träning igen!

IDAG börjar TRÄNINGSVECKAN!

Skräcken

Jag var på föreläsning.

Föreläsaren visade reklam från sjuttiotalet.

Nu har jag ägnat osunt mycket tid åt att söka på nätet efter flera bilder som får en att tänka:

"Hur TÄNKTE de?"

De vidrigaste bilderna är de, där dagens fotografer skulle kassera bilden eller åtminstone Photoshoppa bort konturer av könsdelar. Men NÄÄ. Det verkar som om MÅLET med vissa bilder var att visa hur härligt avslöjande plaggen man ville sälja, var.

Åtsittande där kroppen behöver svängrum - i leder och där armar och ben möter kroppen och svinmycket tyg där det inte alls behövs eller där det är extremt opraktiskt - längst ner på benen...

Sjuttiotalet var ett märkligt modedecennium.

Lycka 1

 

 

 

Kenzo tillverkar inte längre den guldiga versionen av sin parfym Kenzo Amour: le Parfum.

Det är nästan katastrof.

Ett tungt arbete ligger framför mig nu. Hitta en parfym som jag kan stå ut med i längden. En som jag blir lika glad av varje dag och som betyder äventyr och liv.

Jag tycker att Escadas dofter ofta är nya och behagliga, så jag har testar mig igenom deras sortiment. Hittar en favorit.

Så ställer jag den mot en parfym i skrynklig flaska utan känt varumärke, som påminner om hur det luktade på Indiska förut.

Men – är den inte lite för rökig?

Jag går hem och funderar lite till.

 I somras ville jag prova Armanis nya Si! men det var äckligt trångt i båtens taxfreeshop och de hade ändå inte Pez med My Little Ponyhuvuden, så jag struntade i alltihop. Idag var jag ute på mellandagsträngsel och fick så prova Si!

 Lyckan när jag inser att jag inte behöver leta längre efter en ny favorit är stor.

Min julklapp till mig själv.

Dessutom är det snyggedagen idag, så det passar bra.

 

En klen tröst

Marsutmaningen fortsätter!

Under 2014 var det inget kul att klä sig, så man fick ta till annat för att förgylla vardagen:



 

 

 

Klädkod

Jag som passar in i alla sammanhang... Vaddå skjortan?
 

Ah.

Det roliga med att vara frilansande pratperson, är alla olika sammanhang man förväntas smälta in i.

Nu har jag tagit 80 stycken 18-åringar under mina vingars skugga för att föra in dem i Vetenskapens Värld. Jag skall träffa dem fortlöpande under våren och låta dem bekanta sig med evidens, stringens och strikt vetenskapliga arbetsmetoder. Källkoll och källkritik. Vetenskap och Pseudovetenskap.
Det hela skall utmynna i ett examensarbete.

Jag gillar att Gymnasiet väljer att lägga in en sådan kurs för de ungdomar som skall ut i samhället och fungera! Fast... borde inte alla 18-åringar få en sådan grundkurs i hur saker fungerar? TV-program som "Det Okända" och tidningar som "Nära" skulle dö sotdöden om alla insåg att det var skit och humbug. Nu ökar istället intresset för Det Okända, och allt "man inte vet så mycket om, än" förklaras med KVANTFYSIK. Hallå? Hallå? Man lånar alltså terminologi från ett etablerat forskningsfält för att legitimera och jämställa Irr- med Forskning.

I detta sammanhang vandrar jag i korridorer tillsammans med män i rutiga skjortor och jeans. Vissa är långbyxvägrare och har håriga ben som sticker ut ur shorts. Någon har träskor.



Nästa dag är jag på Nya Företaget, där Vuxna Män Med Nakna Underben skulle ha burits ut av en tre meter lång ordningsman. (De bara MÅSTE ha en sådan i ett skåp!) Ordningsmannen skulle, med yttersta spetsarna av tumme och pekfinger, ha fattat tag bak i kragen på den nakenbenade och med ett äcklat uttryck i ansiktet släppt ner denne i en snödriva på parkeringsplatsen, utom synhåll från huvudingången.

Eftersom jag nu inte har ett obegränsat antal kläder att alternera med på Nya Företaget, är det skönt att sticka emellan med Andra Kläder när jag skall vara Vetenskapskvinnan. Igår var det extra skönt med mjuktröjan och bekvämbenen, eftersom jag i förrgår var så pass brydd, att jag plockade fram Kritstrecksdräkten!
Jag kom i byxorna, men kavajen gick fortfarande inte att knäppa. Vitskjorta och blänkande joddisar fullbordade utstyrseln. Kände mig utklädd, men väl där var det ingen som höjde på ögonbrynen. En vanlig dag på jobbet. Dessutom registrerade jag flera med samma klädmix.

Hmm...det här gick ju bra...

 

 

 

Men... hemma är bäst.

 

Dresscode

På Nya Företaget har man Dresscode.
Inga gymnastikskor, inga Converse.
Inga Jeans. Inga luvtröjor.
Mycket Kostym och Dräkt.

Jag visste inte, men har ändå lyckats undvika klavertramp, eftersom jag klätt mig efter "medelnivån" jag sett på de andra. Och jag har inte vågat ha skor som inte varit välputsade och av läder.

Good, good, men nu har jag insett att min garderob har tre stora kategorier och inget annat: Frilufts- och sportkläder, Gala-/ Festkläder i Nobelnivå samt Mjukis- slabb- och slaskkläder (Här inkluderas även vansinniga utklädningskläder och annat som man bara kan ha civilt.)

Nu har jag snart uttömt mina kombinationsmöjligheter bland de mera formella kläderna. Grafitgrå pennkjol går att använda till ALLT och med en vit och en svart polotröja kommer man långt... Men när upptäcker de att min repertoir är begränsad?

Snyggedagen

Årets nyårsnaglar

Vid vilken ålder är man ofräsch redan när man kommer ut ur duschen?

En sak är säker: De åren då man kunde fräscha upp sig på 10 minuter och sedan se ut som 1 miljon dollar på röda mattan är definitivt förbi.

Sedan säkert 10 år tillbaka har jag därför infört en egen helgdag. 30 december – Snyggedagen!

Hela dagen går åt till att fixa det som borde fixats för länge sedan, om inte fortlöpande, samtidigt som man går in i ett meditativt tillstånd och utför kroppsvården i lugn och ro, bit för bit: Fotbad med efterföljande fotvård, inkl. pedikyr. Minsta lilla hårstrå som växer på fel plats avlägsnas. Kroppen badas, bastas, peelas, frotteras och mjukgörs med parabener. Huvudhåret behandlas med sax och färg, och med ägg och havregryn lyfts de små maskarna med svarta baskrar upp ur huden i ansiktet. Sist är det fingernaglarnas tur.

Nästa dag kan man utan stress göra sig färdig på 10 minuter och dessutom låtsas inför sig själv att man inte alls ägnat hela föregående dygn åt sanering och rekonditionering. Harmoni två dagar i rad är ett vinnande koncept.

Rommel och Jag

 

Iofs. Engelsmän, men ändå... Plagget till höger!
 

 

Ett av mina bästa plagg är min Ökenkrigartröja. Den är gjord någon gång i mitten av 1900-talet, i någon slags Ylle/syntetblandning. Mest Ylle, för den luktar Ull, och har självrengörande egenskaper. Passar till ALLA kläder och i ALLA väder. Som stilbrytande kontrast till spetsklänning och som självklar fiskartröja i Nordnorge. Som förstärkningsplagg under skaljacka och som ytterplagg. Som kudde vid övernattningar i fält och som stötdämpare runt laptopen i ryggsäcken.

I öknen, där natten faller snabbt och är KALL (inga sommarnätter!) fungerar den som en termos – man behåller värmen inuti tröjan, men den andas samtidigt, så det blir inte fuktigt och instängt. När så solen går upp på morgonen, fungerar den återigen som en termos: Den blir som en sköld mot de varma strålarna och man kan gå omkring i behaglig temperatur nästan fram till lunchteet. Vid en inspelning i ökenmiljö, där jag var scripta, var den till oerhörd hjälp! När alla andra höll på att dö, satt jag sval och oberörd och noterade tagningar och klaffar i min Ökenkrigar. Fältmässighet, på min ära!

Och det är inte slut! Ytan på ylleplagget är tovigt och liksom vattenavstötande. I duggregn stannar dropparna på ytan, behåller sin runda form och tränger INTE in i tröjans inre skikt. Inuti tröjan är man varm, torr och glad, fastän människor runt en slabbar omkring i värdelösa, plötsligt kollapsade moderna plagg som nått sin funktionsgräns.

Jag minns inte hur länge jag haft min Ökenkrigartröja. Jag gissar att den alltid funnits i familjen och att den mest råkat hamna hos mig. Är lite rädd att brorsan skall se den och säga: ”Har DU Ökenkrigar!?” och att jag skall bli tvungen att gå med på delad vårdnad, så jag försöker se till att inte ha den när jag träffar honom.