Vårens inre arbete

Dagens boktips

Det är sorgligt, men ibland måste man förstå själv att man kommit till vägs ände.

Under säkert 20 års tid, försöker man gång på gång sträcka ut handen och även ta emot en utsträckt hand, för att man så gärna VILL ha en normal relation med en familjemedlem.

Det sker med goda intentioner från båda håll varje gång, och varje gång med det där hoppet om att det skall fungera. Det MÅSTE fungera. Man VILL att det skall fungera.

 Men varje gång släcks det där hoppet, och varje gång gråter man en skvätt och varje gång säger man till sig själv att det var synd. Varje gång lovar man sig själv att man inte skall lägga ner mera energi på den där relationen, eftersom det aldrig fungerar så länge förhållandena är som de är.

 Men man VILL ju så gärna. Och man HOPPAS. Och man ser att det finns en ärlig intention även från det andra hållet, så nästa gång försöker man igen. Och blir lika ledsen igen.

 Och så gör det extra ont att varje gång höra att det var ens eget fel att det inte fungerade den här gången heller. Skam. Skuld. Utpekande.

 Jo. Det är ju mitt fel att jag inte bara kan acceptera att det smusslas, att mina saker försvinner, att jag blir anklagad för diverse hemskheter, att jag och mina barn plötsligt medverkar i scener ur maffiafilmer, att det konspireras och ljugs.

När jag till sist, som alltid, tvingas sätta stopp, då kommer SKAMMEN och SKULDEN, och den är alltid min.

Men så kommer Brene Browns bok i min väg. Hon forskar om skamkänsla. Hon reder ut skillnaden mellan skam och skuld och talar om för mig att skulden är lättare att bära. Har man handlat fel, kan man se på handlingen och säga: Jag gjorde fel.

Men skammen handlar om vem man är.

Lätt att se på sig själv och säga: Jag är fel. Lätt att ta på sig skammen, men så svårt att bära.

Lätt att låta skuld och skam gå hand i hand.

 Hon ger mig modet att stå upp för mig själv och säga:

”Jag vägrar att skämmas för att ni tvingade mig att handla!”

Det är faktiskt värre att stå kvar och låta sig misshandlas, än att gå därifrån.

Värre, men SÅ mycket svårare.  Att bryta ett mönster som andra upplever som bekvämt.

Om då människor kallar ens handlingar för dåliga, eftersom de avslöjar att något är fel (man hade inte gått om allt varit bra) och säger att man ÄR en dålig människa, då är det DE som kletar på en både skuld och skam.

Det som gör mig mest ledsen är att jag i så många år verkligen trott att de har rätt. Jag har på allvar tagit deras ord till mig och skämts över att jag ÄR en så DÅLIG människa, samtidigt som jag inte har kunnat reagera annorlunda.

Många gånger har jag verkligen FÖRSÖKT stå ut med hån, stöld, elakheter, förstörda eller bortslängda saker, utskällningar för påhittade saker, utpressning etc. etc.  Varför?

Jo. Man är så känslig för om ens närmaste familj skall acceptera en eller ej. Man hoppas att man skall förtjäna deras gillande om man visar sig vara ”bra”. Man gör allt för att slippa ett fördömande och man kan gå alldeles för långt för att slippa SKAMMEN.

Brene Brown gör mönstren tydligare. Hon säger till mig att skammen aldrig var min börda att bära.  Jag har aldrig slutat protestera när dessa konstiga saker riktas mot mig. Efter protesterna kommer – som alltid - fördömanden och påförd skam. Men nu är skillnaden att jag inte kommer att utsätta mig mera. Jag har ingenting att bevisa, och ingen skam att göra mig av med genom rening i korselden.

Skammen var aldrig min.