Äldre

Hur kunde AI veta hur jag ser ut?

Dagens moment.

Dagens jävla faktum.

Jag är gammal nu, men hade ändå gått upp tidigt för att springa i skogen med en vän. 5 kilometer iklädd sportiga syntetkläder i svart och rosa. För det är ju bra. 

Fast på väg mot strumplådan i tvättstugan, hakar min lilltå i en rem på en väska som står i passagen. Jävlar, vad den bråttomhastigheten i horisontalled, omsattes i andra vektorer. Kraften som måste pareras för att inte falla handlöst orsakade en stukning på höger fot, eftersom den veks och vreds. 

Sedan föll jag ju ändå handlöst platt på golvet medan lilltån tvingades ur led, samtidigt som min hjärna delade upp alla krafter i vektorer, ner till minsta ligament i vänster fot. Det var så jävla kaotiskt, samtidigt som det måste passa in i systemet av sinus och cosinusdefinitioner.

Jag fick ordning på analysen, medan jag skrek rakt ut av smärta i flera minuter. Nästan blackout. Den tomheten mitt i alltihop. 

Jag försökte resa mig, men det gick inte. En stukad fot, och en annan där alla småben hamnat snett. Jag fick åla in till badrummet och knäa mig till medicinskåpet och ta en Ipren. Sedan gråtande grevinna af Smärta i soffan SMS:ande till väntande vän. 

Nu är den där foten med lilltån ur led, mycket större än den andra foten och dessutom helt blå på ovansidan. 

Det är sånt som händer när man är gammal. Benägenhet att falla. Skörare skelett. Svaga ligament.

Det är åt helvete.

Speciellt nu, när Yngste Sonen flyttar ut.

Nu skall jag ju börja nästa fas i livet. Eller kanske återgå till min gamla. Jag ska förstås bli energisk och äventyrlig, eller bara leka. Fast det går ju inte om man har ont och inte kan förflytta sig från soffan.

Som tur är, kom Yngste hem med Irländsk Whiskey alldeles nyss, som tröst. Han har varit ute och köpt sängkläder till sin nya lägenhet. Och på måndag börjar mottagningen på KTH. Jag är gammal, skör och trött. Fast fertil. Det är ju alltid något att trösta sig med när allt annat liksom bara slutar att fungera. PMS och svullnad består, år efter år.  

Det är skumt, det där med kroppen. 

Om man har djup sorg, om man flyr från krig, om man upplever akut trauma, fortsätter hjärtat att slå. Man måste fortfarande gå på toaletten. Det är helt absurt! Man tuggar frukt, man tvättar händerna, man andas, samtidigt som världen är helt förändrad. Man fortsätter sina ritualer för att man måste - inte för att de känns meningsfulla. Allting känns som tomma gester. 

Perspektiven förskjuts. 

Jag får ibland bilder av framtiden. Så väntar jag ibland i flera år. Och i vissa ögonblick sammanfaller bilderna med det varande nuet. Och det är aldrig dramatiskt. Bara ett stilla konstaterande.

Vad är då meningsfullt? Vad leder fram till detta ögonblick? Vilka stunder bygger man sitt liv fram till?

Jag har återkommande visioner av vind mot huden. Vatten och sand. En vila i att det blev bra så som det blev. Men hur ser vägen dit ut?

  

Luktloben

Hata AI-bilder! Såhär fel kan det gå, om man ber AI att göra en schematisk bild över hur doftdetektering går till. Om man själv inte riktigt har koll, kan man tro att AI har rätt, och så kan skit spridas till ännu fler som LÄR SIG felaktigheter. AI ljuger och hittar på. Bilder genereras, men det är minsann inget facit. 

 

Alla luktar så mycket.

Det är en massa doft hela tiden. 

Jag känner på lukten vilka människor som passerar och vilka som varit före mig i kopieringsrummet.

När jag kommer hem har jag olika dofter på olika delar av min påklädda kropp. 

Olika människor tar på olika delar av mig.

Ena ärmen luktar herrparfym och den andra doftar kryddad kyckling, efter någon som ville ha kroppskontakt under lunchen. 

Ryggen och armbågarna har tagit åt sig av någon som parfymerade sig hårt, innan den satte sig i stolen jag senare använde.

Mina skor luktar inte rosor. Det är en blandning av läder, skoputsmedel och skitstad som kletat sig under sulorna. 

Det är överväldigande. Jag hade glömt hur det är att ha ägglossning och superskärpt luktsinne.

Friskt vågat, hälften pannkaka.

Alltså, tidigt åttiotal... Då tyckte man att det var helt normalt att ha såna här promobilder. 
Detta är mjukhårdrockarna Scorpions som visar upp sin bästa sida. (OKEJ hade ju såna halvporriga affischer på både tjejer och killar. Samantha Fox och han, killen i badkaret där man såg ALLT.)

Var är proportionaliteten?

Var är tanken om fartblindhet?

Var är betongväggen vi snart kommer att åka in i, eftersom alla som knackar föraren på axeln, ses som bakåtsträvare?

***

Jag tror att det i dagens läge är superlockande att gå in i någon enfrågekult och stanna där, eftersom hela resten av samhället är så svårhanterligt att greppa, speciellt om man trott stenhårt på att de lösningar man anammat och genomfört, skulle fungera. När de kom med biverkningar, är det inte roligt längre,

Då kan man antingen förneka rådande tillstånd, eller anklaga budbärarna för lögn eller dolda agendor, eller pressa ännu hårdare på att fortsätta äta arsenik. 

***

Det är så trist att privat stå på en trampolin och arbeta upp ett jävla momentum inför det där trippelhoppet man övat på, men precis när man ska till att hoppa, då går trampolinjäveln av och man tumlar 5 meter ner i bassängen och måste dessutom passa sig för att inte få en halv trampolin i huvet. Bildligt talat, alltså.

***

Men vem klagar? Det är bara att klättra upp ur bassängen och köra igen. 

***

Förändrat sinnestillstånd p g a hög feber och en släng av Post Covid. Fattar att det är Covid, när kaffet smakar skit, allt är salt och jag känner folks parfymer, fast på ett vidrigt sätt. Alla luktar kemiskt. Denna gång är jag luttrad och är bara glad att jag verkar överleva utan IVA, denna gång. Fast då är det det där med hjärntrögheten, då. Och den ojämna kognitionsprofilen. Jag får inget gjort, precis som förra gången, då jag kunde sitta och kolla på tandborsten i 90 minuter innan jag satte igång med borstningen. Samtidigt gjorde jag nu ett sånt Matrigmatest on line, för ett jobb jag sökt. Och satte alla, utom två, som timade ut innan jag hann klicka. Det är så förvirrande. Jag känner inte igen mig själv. Eller jo, jag minns ju hur det var efter IVA, men det var inte hur jag brukar vara.

Tänker bra och snabbt inuti huvudet, men utifrån ser det ut som om jag är en svettig säck potatis. 

*** 

En bekant som jag stött ihop med i olika sammanhang, i olika städer, helt oberoende av varandras agendor; vi jobbar inte ens inom samma fält, men verkar känna samma människor, började prata om bästa sättet att fixa en passiv inkomst. Båda sade samtidigt: STIM! Så nu ska vi skriva en jullåt som ska ge oss ett årligt tillskott tills vi dör. OBS! OBS! Utan inblandning av AI. AI är fusk.

***

Nu är jag så trött på allt. Jag vill vara en kattunge i en korg med mjukt. Somna bort lite.

***

Förra gången jag hade strikt diet, gick jag ner 5 kilo och har behållit den vikten sedan dess. Det är bra. Då vet jag att jag har en god kosthållning till vardags och att det är en balans mellan intag och förbränning. Nu är målet att gå ner ytterligare 5 kilo. Jag har nu en lista över saker jag vill äta när jag får. Cravings: Mandelskorpor, Champagne, Jordgubbstårta, Pommes Frites, Havrebollar, Coca Cola, Polly med Bilinnanmäte, Snickersglass, Pizza med Bearnaisesås och krispig Tacotallrik. Guinness. 

***

Det är så kul att vara bland människor. Tag 30 personer som inte känner varandra, sätt dem i arbete med att lösa ett gemensamt problem. Först i teorin och sedan praktiskt. Ge dem 20 veckor i ett hus med allt de behöver för att lösa uppgiften och mat på regelbundna tider. Givetvis kommer de att fixa det de blev satta att göra, men det intressanta är att iaktta vad som händer socialt. Vem som sätter tonen, hur grupperingar bildas och bryts upp, vilka konflikter som uppstår osv. Det bästa är om det inte är meningen att någon skall titta på det, så störningsmoment som utröstning och tävlingar och sånt slipper man. Löööööv it!

***

Byta jobb, byta miljö. Byta sociala interaktionsmönster. Byta status och byta arbetstider. Jag har ett datum och en adress att dyka upp på. Och såna privatspanarlågskor med smala snören.

***

.Jag sover alltid med öppet fönster, oavsett väder och temperatur. Fryser man, är det bara att slänga på ett extra täcke och sätta på flanellmössan. Därför kan jag nu med säkerhet skriva in i almanackan att Koltrasten kommit exakt precis nu! När jag gick och lade mig (03.00) satt den utanför fönstret och hänföresjöng att våren var här!

***

Bästa poddarna just nu är: 

Vetenskapsradion som bjuder på 20 minuter vetenskapsfördjupning i något speciellt ämne, varje vardag. Det finns massor med gamla avsnitt att leta bland, och lyssna på.

Dagens Eko som förvirrande nog INTE är nyheterna, utan ett nytt 20-minutersmagasin som gräver lite djupare än man hinner med i vanliga nyhetssändningarna. 

Söndagsintervjun med Martin Wicklin. En timmes intervju med någon man är nyfiken på, eller inte kände till så mycket om. 

***

...och så säger jag som Astrid Lindgren när hon talade med sin bästis i telefon: "Döden, döden", och så var det avklarat. Fast jag säger "Jävla Trump" och så är det avklarat. Jag skulle kunna skriva 1000 krönikor med olika vinklar och med stöd i officiella beslut och diplomatiska riktlinjer och promemorior och peka på en massa saker som skevar, men jag orkar faktiskt inte nu. Hellre löser jag Palmemordet en gång för alla, om jag så skall krossas och kvävas under tyngden av alla arkiverade handlingar. Typ så trött är jag på samtiden. Börja peta i ett 40 år gammalt mordfall utan facit.... så unket!

***

Brr Brr Patapim!

Det hände sig en gång för inte så länge sedan, att jag inte orkade röra mig alls. Jag hade rört mig runt i en ny stad hela dagen och försökt befinna mig på olika ställen vid vissa tidpunkter, samtidigt som andra människor också skulle navigera sina fysiska kroppar till samma punkter i tid och rum. Det är väl så man gör, för det mesta. Så man lever. Den urbana människans hållpunkter varje dag. Hur skulle det se ut om patient och tandläkare inte befann sig på samma ställe, under samma tidsperiod? Då blir inga tänder lagade.

Så jag hade gått, åkt buss och taxi runt om i den där staden. Lyckats få till möten och tillsammansätande med olika personer. Bestämt lite saker, besökt olika lokaler, fått reda på nytt.

Men i hotellrummet tog det stopp. Jag orkade inte röra mig. Jag låg på sängen i en lite obekväm ställning och visste att jag nog måste ner igen för att få i mig näring innan sömnen slog till. Men inte just nu. Ligga utmattad lite till. Bara lite till. 

Fjärrkontrollen till TV:n låg förstås så att den inte gick att nå. Men med en viljestyrka likt Gunde Svans (då han föll och fick en skelettskada i Holmenkollen 1989 men vägrade att bryta tävlingen) kunde jag hasa mig så pass långt att jag kunde nå fjärrisen med yttersta fingertopparna och sedan kasta mig bakåt på sängen igen, i en ny obekväm ställning.

Okej, TV. Kolla kanalerna. Kanske någon rolig bizarr kanal med ryskspråkiga tanter som spår folk i realtid? Måske dansk film? Kanske konstiga TV-shower? Kanske CNN? Kanske Skenet Bedrar eller Vicar of Dibley på BBC?

Men nu var det sån Smart-TV och en massa flerval innan man kom fram till kanalerna. Ett av flervalen var Youtube, och inom Youtube var det redan förvalt vilken video som låg först.

Jaja, jag klickar väl då.

Och i mitt komaliknande tillstånd mellan dröm och vaka, spelas det upp film efter film i ett oändligt pärlband i flera timmar. Den ena filmen följer på den andra och mina ögon är öppna, men jag förstår inte vad jag ser. Det är ingen handling. Bara lösa musikbitar och ljudeffekter och namn på figurerna som snabbt avlöser varandra. Det bara fortsätter och fortsätter. Efter ett långt tag, förstår jag att några av de AI-genererade karaktärerna återkommer om och om igen, och jag lär mig vad de heter.

Värst är en trädliknande jätte, för varje gång han kommer aktiveras min synestesi och hela kroppen vibrerar inuti på ett jobbigt vis. Lugn blir det bara när en levande ballerinakaffekopp kommer och hela kroppen sätts i flight/fight-tillstånd när en krokodil som egentligen är ett bombplan kommer flygande. Ja, alltså, visste man inte bättre skulle detta kunna vara början på en psykos eller bara en sådan där hetsig dröm precis innan man vaknar. Men nä, det sker på skärmen i mitt hotellrum och jag är för trött för att bryta. Lite fascinerad också. 

Jag hade alltså hittat ITALIENSK BRAINROT. 

My god. 

Kolla själv, HÄR
 

Vrål i vinden

Augusti är minsann också en sommarmånad!

Just idag är det blåsigt och mulet, för den där stormen pågår över Sverige. Jag är inne i en hälsodrive som inbegriper Folsyra, B12 och Järn, samt såna kapslar med Omegaoljor. Jag går drygt en mil varje dag i alla väder och springer 5 km en gång i veckan. Nästa vecka tillkommer simning också. 

Oväntad effekt: Mens. Regelbunden menstruation. Jag är fertil. 

Om jag låter mig bli befruktad nu, kommer jag att vara 75 när det nya barnet tar studenten. 

Fast, jag vet inte, jag. Vägvalet. Familjeliv i 20 år till, eller en andra period av äventyr?

Jag har hittat en fin sten. Jag stannar och luktar på nyklippt gräs. Jag fyller på igelkottens vattenfat.

Det är viktigt i mitt liv. För på samma gång som jag är supervuxen och övermogen så pazz att jag blir förvånad över kroppens intakta funktioner, har sommarens lugna lunk tagit mig tillbaka till femåringens enkla förundran över de små sakerna: en liten vacker sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och frihetens luft.

Jag pekar ut små mirakel för mina barn när de väljer att hänga på ut till skogen. "Kolla! En groda!" Men de är blasé och ointresserade. De har installerat en elektronikverkstad i köket, programmerar mystiska små lådor och kollar signaler med oscilloskop. Åker till studieorten för att förbereda studentkårsjox inför det nya läsåret. De är inte fem år längre. De är vuxna och på väg ut i sina egna liv. Det är så härligt!

Men jag har regredierat till femåringens sommartillstånd, nu när jag inte längre behöver vara ansvarig småbarnsförälder eller skjutsande tweenieförälder eller stöttande gymnasieförälder. 

När hösten drar igång på riktigt måste jag nog växla upp lite. Förhandlar med verkligheten: "Om jag leker vuxen på 50%, får jag vara typ 12 på halvtid? Leka, vara med kompisar, gå till badhuset, hänga i stallet, sjunga i kör och samla på Sanriogrejer?"

Detta mellantillstånd är helt nytt för mig. 

Om man börjar från noll med all den kunskap och erfarenhet man har med sig - hur skall man då bygga sig ett liv? Vill man verkligen satsa på att samla Merch? 

Refrängen i min nya låt:

Handlar det mera om OCH, än om ELLER?

Man kan inte göra ALLT, på samma gång, heller.

Klart Slut från Ströms Vattudal, från Morgonrodnadens Portar och från under yllefilten. En liten stund till blir jag här. Sedan ett andetag. Sedan allt det nya!

Tiden är inte min vän

 Tiden flyr mig, och jag är trög och seg.

Jag missar alla tåg, även de jag skulle ta eftersom jag missade de förra.

Jag kollar på matchen Norge-Italien, och tycker domaren har dåliga ögon. Italiens taktik är att gå in våldsamt i situationer så att det gör ont på norskorna och sedan kasta sig på marken och rulla runt, så att det ser ut som om DE är skadade och har råkat ut för fubb. Domaren ger då Italien frisparkar och Norge gula kort.

Jag har annars inte ens en situation att befinna mig i, som di Leva skrev.

Jag har varit och tappats på blod som samlats upp i massor av provrör med olika färger på propparna. Så har det testats i något labb. Min läkare kryssade i alla rutorna, så jag är nu besiktigad helt och hållet. Fick hem ett brev som jag ska rama in. Nu är det noll. Varken sjuk eller på topp. En ny början från origo. Härifrån kan det gå åt vilket håll som helst.

Men ändå - isen håller! På med skridskorna!

(Och i huvudet spelar Anslagstavlans signatur upp, och jag kommer förstås ihåg den där ramsan som skulle påminna en om var långfärdsskridskoåkningen kunde sluta med blöta kläder: "Vass, råk, brygga, bro, udde, avlopp, utlopp, inlopp, sund, grund och vindbrunn".)

Men som sagt: Dagarna rinner mellan fingrarna som vatten. Och vi gör vad vi kan för att hålla dem kvar. Stannar uppe längre och längre så att dagen skall räcka lite till. Det är en superdålig taktik, för vi sover till sent och äter frukost vid 14.00. 

Tidningsbilen stannar utanför och lämnar DN i brevlådan. Vi är alltid vakna när de kommer. 

Konturerna är sig lika, men världen sjunger en annan sång. 

Om man inte tar ut en egen kurs, blir man en omständigheternas lekboll, så det är karta, kompass och kronometer som gäller nu. Kängor, Ränsel och Kronans choklad. 

Toppa Formen

 

Detta är den där veckan då Jesus var död, innan han återuppstod.

Detta är nåjdens ensamvandring innan han kommer tillbaka, transformerad.

Detta är ett andetag innan nästa andetag.

Och man undrar om det räcker med en vecka.

Fast - å andra sidan blir inget gjort om man flyttar fram en deadline.

Jag vill klistra in texten till Erik Norbergs låt "Här", här, men jag hittar den inte på nätet,

Så då drar vi lite brottstycken ur minnet:

Det finns ingen början och det finns inget slut. 

Inuti finns bara det som alltid längtar ut.

Och Här. Vad händer se´n? Hur ska vi fortsätta berättelsen?

Här. Vi slutar Här. Och börjar om.

Jag har i alla fall Duschat. Bra sak om man skall börja ett nytt liv.

Eller som Bella och Gustav skulle uttryckt det: "Om en liten vecka..."

Mycket att ta tag i. Många att ringa. Mental omställning. Lite otäckt men också lite spännande.

Allt avslutas samtidigt. Många cirklar sluts.

Vad händer med det som blir över om saker inte går jämnt ut?

Samtidigt finns min största glädje och stolthet  - barnen - alltid med som en pågående konstant. Deras utveckling och egna vägar, som jag får följa nära och på avstånd. Då kan ingenting bli riktigt hemskt, vad som än händer.

Love, Love, Love.

Perceptionssensation

 

Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.

Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information. 

Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet". 

Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.

Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli. 

Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt. 

Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!

Extremt roligt

Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.

Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".

Hudkostym.

Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!

Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.

Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av. 

Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com

Idrottsgalan och Jerringpriset

Sport är ju bara roligt att titta på om det finns chans att någon gör sig riktigt illa.

Klassikern är förstås bakfylletittandet på backoppningen i Garmich-Partenkirchen, då man rycks upp i slögloendet när någon hamnar fel och landar så att det gör ont i kroppen även på åskådare och TV-tittare. Och så repriser på det! I slowmotion. Och om igen i normal hastighet, så man kan se nya detaljer. En handled som verkar ha hamnat i ett onaturligt läge. En skidspets som rispar upp kinden och missar ögat med en halv centimeter.

Fälttävlan tycker jag om, även om ingen skadar sig, men i terrängmomentet finns det många möjligheter till ont. Fasta hinder, rullgrus, oväntade skrämselmoment för hästarna. Salt!

Hockey visas sällan på TV numera... Det är synd. Jag vet inte om skadeförekomsten numera är kulturellt betingad. Det känns som om 70-80-talet var en orgie i blod och tappade tänder, internationellt. Men nu tänker jag mig att spelarna är helvadderade och skyddade, iallafall i Sverige. Kanske är det annorlunda i NHL? Håller det på att bildas två ishockeykulturer? En woke-kultur, med stoppord, samtyckeskontrakt, skyddsombud och allt, och en gore-kultur, där allt är tillåtet? Jag vet vilken liga jag hade kollat på.

Lågintensivt roligt är det också att titta på t ex friidrott där ofta ingen går sönder framför våra ögon, men där de bakom kulisserna tränar sönder sina kroppar, dopar sig, får ätstörningar och psykiska problem. Helst skall det vara i ligan under eliten, där idrottsutövarna kämpar lika hårt som eliten, men aldrig når toppen. Det är lågintensivt tillfredställande att tänka på alla ungdomar som slösar sina liv och väljer bort grundskole- och gymnasiestudier för oändliga träningstimmar i sporter där de slås ut eller hamnar i någon gärdsgårdsserie. 

Och jag sitter i publiken och hetsar, äter chips och myser. Ingenting har ändrats sedan romarrikets dagar. Människans natur är sig lik. Om hela samhället premierar detta gladiatorspel genom TV-sändningar, galor, övergångssummor, tabeller, träningsgurus, program med enbart sportnyheter, glorifiering av gladiatorer etc. etc. finns inga incitament att sätta stopp. Det kommer alltid att finnas nya gladiatoradepter och människor som tjänar pengar på dem. Det kommer alltid att finnas människor som vill se på när gladiatorerna förstör sina liv.

Photnot: I måndags var det idrottsgala och Duplantis representerade den framgångsrike gladiatorn.

Duplantis Blues

Nätverkande och sånt

 

Eftersom jag är en gammal stofil som aldrig använt sociala medier för att marknadsföra mig själv, har jag inte heller använt LinkedIn. Jag blev uppmanad att öppna ett konto där, typ 2004, men glömde av det öppnade kontot, totalt. Jobbade mycket och hårt och kände aldrig behov av att skapa och upprätthålla något slags digitalt karriärnätverk. Jag var sen med Facebook också. Hoppade på, först då det höll på att bli passé. Samma sak med bloggandet. 

Skulle jag nu börja LinkedIn:a mig, skulle LinkedIn säkert börja dö i samma sekund jag aktiverade det där gamla kontot. Jag har dessutom tagit del av helt GALNA LinkedIn-poster och undrar om det är kutym att humblebragga och att cringeinfluensa. Då vill inte ja´va´me´.

Fast å andra sidan kan man väl utforma sin presentation som man vill. Utan pinsamt.

NU är det lite trist att jag inte har 20 års upparbetade yrkeskontakter på ett eget konto, för nu är det dags för mig att börja jobba igen. Jag orkar. Har testat.

Mina skills: Föreläser om Naturvetenskap, Teknik och Vetenskap, gärna med fysiska demonstrationer och humor. Undervisar i Matematik och Fysik på gymnasienivå. Sjunger på semiprofessionell nivå.

Mina kvarstående handikapp efter sjukskrivningen: Svårt att hantera intryck såsom många människor och stökig miljö med hög ljud- och ljusnivå. Sånt leder till extrem trötthet. Skador på stämband och ärrbildning i halsen. Hosta och slem. Det betyder alltså att det jag är bra på, också är sånt jag inte kan göra längre.

En föreläsning fungerar. Eller ett undervisningstillfälle. Men att göra det flera gånger per dag, fem dagar i veckan, skulle trötta ut min sköra hjärna. Och fortfarande saknas flera oktaver i mitt tonomfång. Det låter inget bra, heller.

Så nu ska det bli spännande att försöka hitta nya sätt att jobba. 

Och hade jag haft ett aktivt LinkedIn-konto, hade jag gått ut med ett allmänt anrop:

"Jag är en social kameleont med 100 000 högskolepoäng. Begränsningar: Känslig för intryck och med återkommande pausbehov. I övrigt levererar jag med omsorg och spets. Vad skall jag nu hitta på?"

God Jul 2024

 

Tvivelsutan,

slut i rutan.

Sjuttonde balladen 2024

 

AI försöker ge mig Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel. Ok. Ikoniska bilden på Cornelis med gitarren och bar överkropp kan jag se kopplingen till, och Povel har väl "aldrig" haft hår, men... 

Det kostar på att hålla fred, Gud vet, med den som trugar mig att jag skall äta.

Hela december är ett maratonlopp, en snitslad bana fylld av fällor och fallgropar. Det är julbord och julbak, julklappspel, glöggmyskvällar, kristyr och kakor och saffransbullar och en massa choklad i alla former. Polkagrisstänger, Non Stop, Aladdinaskar och ännu mer godis i alla julklappsspelspaket. Och så är det middagar och julnubbar och irish coffee och tjejhäng på stan med bubbel. 

Det är svårt att inte dras med i hedonistiskt frosseri.

En något förbättrad prompt, men ingen kan se att det skall föreställa Povel Ramel till höger.

Jag hittar en gammal anteckning från förr, när jag summerade en period av hård sockerdetox och träning:

"Då vet man att det GÅR att träna och äta klokt och komma ner på en mera hälsosam vikt. Det är ju detta med leder och fötter och hjärt- och kärl. Det är inte långsiktigt sunt att gå och dra på en massa ballast i onödan. Det roliga var att det inte ens var jobbigt eller ansträngande! Jag blev gladare, orkade mera och hade PMS som var som ett skämt, jämfört med hur det brukar vara. Istället för att gråta över fin reklam och snörvla över alla det är synd om och på slutet av PMS-veckan känna mig som den värsta människan på jorden och nästan gå under av självförakt, handlade det om max tre dagar, då jag funderade över att kanske börja jobba på ett lager. Ensam."

Och så funderar jag över det faktum, att om man inte ger sin kropp de bästa förutsättningarna att hitta sin egen balans (8 timmars sömn på regelbundna tider, en näringslärebaserad kost, daglig fysisk träning, ingen läsk, godis, fikabröd eller alkohol), blir det svårare att tackla andra kroppsliga och själsliga jobbigheter. 

Blir lite nojig, faktiskt. Borde jag dra ett rött streck NU, den sjuttonde december och följa min inre övertygelse om att ett långsiktigt hälsosamt liv inte kan sättas på paus bara för att det råkar vara juletid, eller skall jag se detta som ett tillfälligt avbrott i min (inte lika hårda som ovan nämnda stålbad, men nu  pågående) hälsodrive, och lova mig själv att det blir bättre i Januari?

Ja, nu börjar det likna något!

Sådärja!

För folk vill väl. Bullar upp och ger bort. Bjuder. Det känns så trist att inte bejaka. Människor är glada att kunna ge. Har stått och fixat och lagat och bakat. Blir glada när man äter och säger att det är gott. För det ÄR ju gott och fint och härligt, också. Jag är orolig att min inre strid syns på utsidan och att människor snappar upp att det är något som skaver. Jag får fatta att det är jag som har problem med allt julöverflöd och att jag inte skall göra en grej av det; typ börja skrika och kasta lussebullar på nästa person som bara ville vara snäll.

Dilemmat beskrivs oerhört tydligt HÄR, men jag vet inte riktigt om jag är villig att acceptera sens moralen i denna historia. "Så kan det gå!"

- Du, vi var hunkiga genom AI-filtret!

2024 års nionde lucka

 

Idag börjar det! Dygnet runt på SR och på SVT Play. Din musik räddar liv. Såäre. Årets finaste, snällaste vecka där man kan välja att engagera sig supermycket eller bara önska en låt. Varje krona räknas. 

Läs mera Här!

Fast i år skaver det lite med temat: "Alla har rätt att överleva sin graviditet". 

Fakta: Varannan minut dör en kvinna i världen, kopplat till graviditet och förlossning. 

Det är hemskt, förstås. Det kan handla om brist på kunskap, brist på mödravård, brist på förlossningsläkare, långa avstånd och dålig infrastruktur, (speciellt i krigsdrabbade länder där vägar och sjukhus kan ha bombats) brist på mat och medicin, vidskeplig praxis, oönskade graviditeter p g a ingen sexualupplysning och förbjudna preventivmedel, farliga hemmaaborter p g a abort-tabu, missfall och fosterskador som innebär livsfara för mamman om eftervård inte finns eller nekas.

Det är klart man vill hjälpa till.

Och då tänker man sig en fattig ung tjej i något fattigt land. Hon står barfota, höggravid, på något sandigt underlag. Hon visste inte att hon kunde bli med barn och hennes religiösa tillhörighet gör att hon aldrig ens vetat att preventivmedel finns. Abort är inget alternativ, för det räknas som mord, även om hon måste sluta skolan och säga hejdå till en bättre framtid när barnet kommit. Det går en buss i veckan till en stad, fyra timmar bort, och där ligger en tillfällig vårdcentral i ett skjul. Dit tänker hon ta sig när det blir dags att föda. Men hey - barnet föds för tidigt och hon håller på att förblöda! 

Då kan man förtvivlas och tänka att JÄVLAR vilken hemsk sits denna unga tjej befinner sig i. Fattigdom, långa avstånd, kunskapsbrist = ingen upplysning om hur man blir med barn och om preventivmedel, religiösa uppfattningar som styr över hennes kropp... 

Med riktade insatser kan man hjälpa. Man kan utbilda människor. Öppna fler kliniker på närmre håll. Om hon bara hade kunna ta sig till läkare, hade hon sluppit förblöda!

Men om människor inte VILL bli hjälpta, då? Om pengar och upplysning ses som onödigt, rentav farligt?

Just nu dör unga mammor i delstater i det rika USA, för att läkare riskerar att hamna i fängelse om de utför rutinåtgärden att skrapa rent efter ett missfall, eller att de hjälper mamman att föda fram ett dött eller skadat barn som man vet kommer att dö efter förlossningen.  Det räknas som abort, och abort är numera olagligt. Läkare tvingas att vänta tills mamman håller på att dö av sepsis, istället för att behandla direkt. I detta helt onödiga vågspel, stryker människor med. Det är t o m olagligt att hjälpa kvinnor att ta sig till andra delstater där abort är lagligt.

Man vill banna all form av sexualupplysning i skolorna, eftersom man eftersträvar "purity" och tror att ungdomar och barn kommer att uppmuntras till sexuella aktiviteter, även fast all statistik visar att i länder där man har skolupplysning, som i Sverige, är förekomsten av tonårsgraviditeter, övergrepp och grooming extremt mycket lägre. "Stopp min kropp!" 

Responsen på att fler och fler kvinnor dör helt i onödan i de delstater man infört hårda abortregler i, är att man från och med nu inte skall föra statistik längre. Så bra. Då är problemet borta. Då blir varje död kvinna ett eget tragiskt fall. Inte ett tecken på att något är riktigt fel. En opinion kan inte bildas, eftersom problemet är "osynligt".

Jag undrar om Musikhjälpen vågar lyfta att problemet med att kvinnor inte överlever sin graviditet, är en realitet även i ett rikt västland, eller om man lite bekvämt väljer att ställa sig på "hjälpsidan" gentemot ett fattigare land på andra sidan jorden. Det är liksom lite enklare om man tänker sig att alla vill väl, men att omständigheter och fattigdom ställer till det. 

För hur fan hjälper man de som inte vill bli hjälpta?

LUCKA FYRA 2024

 

Exakt såhär blir det. AI är min vän.

Om man blundar och spelar riktigt högt, händer grejer i huvet.

Klicka Här!

Och här!

Näe, det är inget sånt flum med någon speciell frekvens som ska öppna tredje ögat, eller ge en lucid dreams, eller transformera en till ljusvarelse eller... Nejnej. Det här är två fina exempel på Ädel-electronica. På samma sätt som traditionell Kinesisk musik stimulerar andra ställen i hjärnan än vår vanliga, taktdrivna tonartsbundna musik, öppnar denna electronicamusik upp för helt nya upplevelser vid lyssning.

Varsågoda, Kliv in i nya ljudlandskap. 

Vill man, finns det massor med electronica att upptäcka! 

Att gradvis regrediera

Vill man leka lite mera med bokstäverna i rubriken, kan det bli Dagdrivarestrategier.

För det handlar om strategier för att hantera en lång sjukskrivning där jag mer och mer inser att jag inte kommer att vara operativ på mycket länge. Jag orkar inte ens tänka. 

Jag levde länge på glädjen att få vara hemma, och att ha överlevt. Tankar på nya, roliga projekt att sätta igång med, så snart jag kunde, fungerade som morot.

Fast nu förstår jag att jag faktiskt inte kan. Än. På ett bra tag.

Och jag är så trött på alla filmer, poddar, nyheter och böcker. Och på att jag inte orkar resa mig och ta tag i saker jag ser måste göras. Kroppen trilskas. Huvudet behöver vila.

Och kommer ryssen är jag totalt värdelös i fält. Det är nog mest stressande just nu. Hur fan skall jag kunna skydda mig och mina barn när jag är hjälplös redan i fredstid?

Mina tankar går till de många i Ukraina som fått sina liv ändade, sönderslagna och totalt förändrade från en dag till en annan. Chocken. Omorienteringen. Den primitiva styrkedemonstrationen som, oavsett mål, slår hårt mot civilt liv. Infrastruktur, kultur, civilisation. Vad är vunnet när så mycket är förlorat? 

Krig känns väldigt gammaldags. Det måste finnas andra vägar att nå sina mål. Dessutom kanske målen inte delas av så många. Vad är då vunnet?

Jag har tid att sitta och fundera över krigets mekanismer, läsa på om utrikespolitik och uppdatera mig via alla tillgängliga kanaler. Det är inte sunt. Jag blir bara bedrövad. Förtvivlad. Rädd. 

Så jag försöker hitta strategier för att strukturera mitt dagdrivarliv på ett sundare vis. Det går inte.

Jag fastnar i tankar om Prepping och förberedelser som jag ändå inte kan genomföra, vilket är stressande i sig. Sedan försöker jag fokusera på de små sakerna i tillvaron som gör mig glad och som jag kan hämta energi från. Inte har jag ro till det.

Så jag regredierar. Lägger mig under en filt och låter stressen komma ut som tårar. Fantiserar om att någon snäll kommer och tar mig i handen och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra.

"Allt kommer att bli bra."

Jag hoppas på att få sova lite.

 

Splendor

 

Detta är ingen recension.

Det är samlade saker som måste ut efter att jag läst Splendor av Stefan Lindberg.

Först ut är det märkliga, att boken får en att minnas hur Stockholmsluften känns mot benen när man går i sommaren mellan olika adresser, serveringar och fester. Trappuppgångarnas marmorkyla, samma året om, som kontrasterar mot ljum eftermiddagsluft utomhus. Minnen av hur man rör sig i okända lägenheter och kanske lagar mat man köpt på närmsta ICA.

Stefan verkar bo vid Fridhemsplan. Jag bodde på S:t Eriksplan. Mina kvarter. Mitt närmaste bibliotek. 

Även Stefan verkar ha lagt ner sitt Palmeprivatspanande, men landat i en helt annan tunna än jag. Jag måste alltså läsa "Nätterna på Mon Cheri" för att se vilka uppgifter han bygger sina slutsatser på. Fast de kanske är fiktiva, hans uppgifter. Om man försöker hitta förhörsprotokollsutdragen han hänvisar till, kanske man märker att ens egna kopior av samma, skiljer sig från hans litterära?

Jag har, som sagt, pressat in min skalenliga pappmodell av Sveavägen och alla mappar i klädkammaren. Orkar inte mer. Men måste ändå läsa Nätterna. Man får inte cykla genom tunneln vid Dekorima. Måste leda cykeln. Jag cyklar ändå. Ha!

Annars var det inte hälsosamt att läsa Splendor just när man efter tung medicinering, nedsövning och hallucinationer med inslag av tidshopp och en känsla av att veta mer än man borde, just börjar få tillvaron på rätt köl. Det är ju meningslöst att läsa en bok där det är meningen att ens världsbild skall utmanas, när man är i stadiet "allt är ändå svårförståeligt just nu så jag accepterar allt absurt utan att ifrågasätta". Det är också lite skrämmande när det egna, nyss lagda pusslet av verkligheten, visar sig vara gjort av lätt bortfläktade bitar av silkespapper. Splendor var alltså den där fläkten. Var tvungen att pausa lite och pussla ihop min verklighet innan jag kunde läsa vidare. 

Jag har slutat med alla mediciner nu, förresten. Vissa är beroendeframkallande och kan i kombination med alkohol leda till utlevande aktivitet och minnesluckor. Ingen bra kombo. "Vakna" i bilen, körande från ett nedsprejat riksdagshus med en piketbuss efter sig... Man stannar och måste argumentera med en ung attitydpolis om att man ALDRIG skulle skriva "Talmannen = Kafferepshitler" med rosa på väggen. Jag har inte märkt några utsättningsbesvär. Förutom extrem trötthet och oföretagsamhet, förstås. Jag tror inte jag tagit ett eget initiativ på över en månad. Orkar knappt gå och kissa även fast jag är jättekissnödig. 

Jag tänker också på hur jag skall tackla min psykolog nästa gång jag går dit. Vi har tillsammans arbetat hårt med min generaliserade ångest: Kategoriserat den i kropps/döds-ångest (vilken är reell och förståelig, med tanke på att jag nästan dog och fram till typ nu varit i något slags osäkert läge. Strategi: Rehaba på alla sätt som går, medicinera, gå på kontroller, åka röntgenrör etc. etc.) och Omvärldsångest (vilken är av typen Detta KAN hända, men det är inte säkert och för det mesta är det mest skruvade tankekedjor som drar iväg och eftersom jag, i mitt tillstånd, inte kan påverka Växthuseffekten, Covidmutationer, Extremism etc. kan jag försöka stoppa tankekedjorna och avleda med trevligheter istället.)

Men hur skall jag nu göra när jag jazzar in på mottagningen och händelser som jag radat upp sedan September som dominobrickor som faller på varandra, och som min fina, unga psykolog tålmodigt tillbakavisat med: "Finns det några tecken på att detta skulle kunna hända? Vad är det som säger att ALLA dessa saker skulle leda fram till just detta? Varför skulle allt det värsta hända i en lång sekvens? Förstår du att detta bara är saker som är sanna för dig just när du tänker på dem? Detta behöver inte alls ha med verkligheten att göra." verkligen inträffat?

Det ÄR ju krig i Ukraina nu. Ryssland GICK verkligen in i Ukraina. Hur osannolikt det än verkade vara i September. En överhettad och neddrogad hjärnas paranoia. Vilket hon fått mig att förstå och acceptera. Bara ogrundade fantasier att lägga på hyllan.

Det var inte helt hälsosamt att läsa den där boken samtidigt som verkligheten är skör och Putin gör verklighet av mina fantasier, just som jag börjat släppa dem. Omorientering.

Jag tänker köra en Splendor. Le och tala om att jag sett framtiden i mina hallisar. Att jag vet allt. Och då är det ju inte så jävla konstigt att jag har ångest. Hoppas att jag smittar henne med sviktande verklighetsuppfattning innan hon beslutar sig för att jag behöver semester på någon psykavdelning. 

 

Livsmålen

Istället för ett kors 

Det är ingen ordning på min tidslinje.

Sedan April 2021 har det varit lite kaos. Akut livshotande sjukdom. Nedsövning och hallucinationer och drömmar som lade sig fel i minnet och hamnade i det "vanliga" minnet. 

Och i vilken ordning hände allt detta?

Och varför minns jag inte saker som bevisligen hänt?

Med hjälp av IVA-läkare och annan personal, kuratorer och psykologer samt närläsning av journaler, har jag börjat kunna skilja på drömmar och verklighet. Jag vet nu hur det är att ligga i en säng utan att kunna kommunicera alls. Respiratortrack i halsen så man inte kan prata, armar och fingrar som inte lyder. Resten av kroppen helt orörlig.

Rehab är bra. Idag kan jag stå och gå själv. 

Jag upprätthåller normaliteten och kontakten med ett vanligt liv genom att lösa Melodikrysset varje lördag och genom att skriva texter. Hjärnan fungerar. Fingrarna också. Jag kan skoja med pojkarna precis som vanligt. Skriver SMS till vännerna.

Om några dagar är det medicinskt igen. Det måste göras, men det kan gå hursomhelst.

Nu blir det tydligt att den där tidslinjen är trasig. Saker händer i fel ordning och jag är med och tar del i saker som andra inte får chansen att göra. Bonus. 

När jag låg och sov, bedömde läkarna att det var helt kört. Familjen fick komma och säga hejdå till den sovande, ännu varma Mikan. Dödsbud gick ut till mina kollegor, släktingar och vänner. Sedan skulle de stänga av alla apparater.

Fast de väntade lite. Såg en liten förbättring. Väntade lite till. Väntade. Avvaktade. Ville inte väcka förhoppningar hos familjen, som redan andats in och ut i en ny verklighet. En utan mig.

Hur länge kan man vänta? Vilket mod krävs för att ändra en definitiv dödsdom till ett svagt hopp?

Men jag är här nu.

Och saker händer i fel ordning. När jag vaknat och börjat förstå vad jag varit med om, fick jag läsa mina kondoleanser. Egoboost. 

Och idag skall jag planera min begravning, om det inte skulle gå bra med det där som måste göras.

Det är väl fint?

Jag får det som jag vill ha det. Familjen slipper gissa och undra. Framförallt kan jag styra lite över gästlistan. Påminna om folk som borde bjudas in. Porta sådana som gråter mest av alla för att visa hur fina de är, fast de knappt kände liket.

Jag vill ha denna som ingångsmusik: 

Och denna som sista låt:

Jag får själv vara med och välja bilden som skall stå på kistan. Det är bra.

Sedan får familjen ordna resten i samråd med prästen. Jag är supernyfiken på hur prästen kommer att beskriva mig och på hur människor kommer att minnas mig, men sådant ordnar man inte med förrän efter döden, så det kommer jag inte att få ta del av.

Såhär har min komihåglista sett ut sedan de väckte mig ur sömnen. Det är så trist att jag inte haft den med mig sedan 20-årsåldern, utan bara i några månader. Men den har varit till stor hjälp:

Livsmålen:

 1) Att göra sig vän med döden

2) Att fylla livet med det som egentligen spelar roll

3) Komma ihåg att Gud bor i musiken och i mötet mellan människor

Du får den av mig. Jag är klar nu.

Litet framsteg - stor lycka!

Skriv ut och färglägg!

Idag!

Idag har jag ensam - utan ledsagare - tagit bussen in till stan. Jag satt inte i rullstol och hade varken rullator eller kryckor. Jag GICK till bussen och till en park, där jag kunde dricka utekaffe med en vän.

Stort.

Dessutom har jag i veckan tränat mitt första rehab-pass på Landstingets totalt oglamorösa gym. Jag gillade mitt hemrehabteam, men det är fint att kunna bocka för: Resa mig till sittande, bre en smörgås, kunna gå själv på toaletten, ta mig från sängen till rullstolen, tvätta håret, gå tre steg i trappan etc. etc. Nu när jag klarar grundläggande grejer i hemmet flyttas jag över till nästa steg. Vajert!

Mina långsiktiga mål inbegriper saker jag gjorde förr, utan att ens tycka att det var något: Kunna springa 5 km, simma 1 km, cykla, rida, köra bil...

Fast det kommer att dröja.

Jag har nyss lärt mig att gå. Och nu måste jag sova, för den där sträckan på 500 meter tog alla mina krafter. 

U-båtsjul

 Tar den här pandemin aldrig slut?

Förra julen kunde man tänka att det skulle bli annorlunda och att det gick att göra det bästa av det. I år känns det tungt. Viktiga, saknade personer har dött och jag får ännu inte vaccinera mig, av medicinska skäl. Måste skyddas.

Det blir en väldigt U-båtsliknande jul, detta.

Förra året var det ju inga tillställningar, men i år är det bara jag som kommer att missa alla julbord, middagar och konserter...

Jag tänker hålla glöggrytan kokande från lucia till nyår. Åker du E4 mellan Göteborg och Stockholm - hör av dig, så tar vi en glögg utomhus på den granrisprydda altanen, Ernst-style. Lusekofta och halsduk, medan råttor och möss rasslar runt knutarna. Det får bli min jul.

Och så tror jag att den nya traditionen att sjunga Stilla Natt kl. 20.00 på julafton har kommit för att stanna. Det är fint.

I slutet på filmen Yellow Submarine, kommer "All together now!" upp som text, skrivet på en massa olika språk. På svenska har de översatt det till: "Allihopa tillsammans nu!"

Det är som en paroll; ett snällt slagord. Nu gör vi det, och vi hjälps åt! Med glatt humör och uppkavlade armar kan vi åstadkomma vad som helst.

Jag vill så gärna tro att det är så.

Cirkeln

Vi andas in och andas ut. Villkor för livet.

Biologin. 

Fysiologin. 

Medicinen. 

Lungorna. 

Syret. 

Atmosfären. 

Biosfären.

Jag andas in och andas ut och deltar än så länge i livet på planeten.