Kusliga Dalen

I den verkliga världen är det upp och ner, barr och moln, "goddag goddag" och post i brevlådan.

Världen vi alla känner igen.

Vill man ha lite spänning i sin tillvaro kan man gå och se en skräckfilm eller hoppa fallskärm. Självvald adrenalinhöjning. Det trista är när man inte kan välja och stressnivån är lågintensiv under lång tid, eller kommer som ett plötsligt trauma. Med en bitterljuv rysning kan man minnas kalla krigets ständiga atombombberedskap...

Det saknas inte sådana omvärldsliga lågintensiva stressorer nuförtiden, heller, direkt. Jag orkar inte räkna upp dem alla. 

Fast i vardagen är det oerhört obehagligt att råka ut för saker man inte riktigt förstår. Vad är detta? Jag vet inte vad jag ser...

Såhär skriver Wikipedia:

Kusliga dalen eller kuslighetens dal, på engelska uncanny valley, är en hypotes relaterad till mekaniska, men verklighetstrogna avbildningar av människor. Hypotesen säger att sådana försök till exakta avbildningar av människor – exempelvis i form av robotar – leder till att mänskliga iakttagare finner dem motbjudande. Begreppet myntades av robotteknikern Masahiro Mori.

Moris hypotes säger att allteftersom en robot blir mer människolik i sitt utseende och sina rörelser, blir en människas emotionella respons till roboten mer positiv och empatisk, ända till en vändpunkt där reaktionen snabbt övergår i avsky. Men allteftersom utseende och rörelser blir mindre särskiljbara från en mänsklig varelses blir responsen positiv igen.

Det motbjudande området mellan "knappt människa" och "helt och hållet människa" är det som kallas för kusliga dalen. Namnet fångar upp idén att en robot som "nästan" är en människa kommer att verka kuslig, och därför misslyckas med att väcka den empati som krävs för produktiva människa-robot-interaktioner.

Joråsåatte...

Jag vet inte om jag är överkänslig just nu, men jag tycker att den ovan beskrivna känslan numera uppkommer allt oftare. Tyvärr inte bara när man ser på robotar eller nästanverkliga animationer eller sådana rörliga filterbilder där människor liknar kändisar. Nej, numera känns det som om vissa människor, alltså RIKTIGA MÄNNISKOR, hamnar i den där kusliga dalen och jag undrar vad det är jag ser. Hallå? Ser ni andra också det där docklika, svagt motbjudande?

Leenden som är av/på. Inget mellanting.

Ryckiga gester.

Död, nyansfattig hud.

Glasartade ögon.

Hu.

Mulm

 

Jag tycker mycket om ordet "mulm". Jag gillar också materialet mulm.

Den här texten är hämtad från Wikipedia och handlar om mulm. Jag fick glädjerysningar av textens torra saklighet och självklarhet. Läs långsamt och låt leendet bli större!

Denna text är som ASMR, fast litterärt. Allt som står där stämmer och presenteras logiskt. Den sista meningen är som att stryka över redan finborstad päls.

Mulm

Mulm är det lösa material som ansamlas inuti ihåliga träd. Den består framförallt av lös, murken ved. Där finns också ofta exkrementer från vedlevande insekter, fåglar och fladdermöss, gamla fågelbon samt rester av döda djur. I mulmen lever en artrik och särpräglad fauna, bestående av bland annat skalbaggar, tvåvingar och klokrypare. Välkända arter är bland annat läderbagge, matt mjölbagge, mulmknäppare och gammelekklokrypare.

Träd med mulm kan kallas mulmträd.

Aaaaah!

Sex och våld

Den som tycker detta är osmakligt får skylla sig själv. Detta är helt oavsiktligt.

Overklighetskänslan som sägs skall föregå ett fascistiskt styre, kom ju redan när Liberalerna lanserade sin nya partisymbol. Antingen SÅG de inte, eller så VÅGADE ingen protestera eftersom ingen annan protesterade (utspätt ansvar är ingens ansvar), eller så SÅG de, men brydde sig inte. Värst är om De arrogant VILL utöva dickpickterror varhelst det är partimöten och valrörelse. JB myser över att han lite subtilt tvingar folk att förhålla sig till sitt eget symboliska kön, utan att någon ”kan säga något”. Skulle man antyda, åker man på ”den som sa´t han va´t”-shaming, för att man i ett helt vanligt ”L”, läser in sexuella övertoner.

Men det är överspelat och normaliserat nu. Det är bara chockerade turister och hitresta korrespondenter som reagerar över detta helt vanliga ”L”.

Och det är inte speciellt roligt heller. Det går inte att krama mer humor ur rådande läge utan att känna sig som sist i hela världen på den övergivna och punkterade plastbollen.

Nej. Härom veckan var det hanteringen av overklighetskänslan, sprungen ur Kavanaughaffären, som var svår.

En kvinna vittnar om sexuella övergrepp. Man tror henne, men det får inga konsekvenser för förövaren. Om hennes vittnesmål ändå inte skulle spela någon roll för utfallet – varför lät man henne gå igenom detta?

USA:s president hånar henne offentligt efteråt. Han antyder dessutom att hon på något vis är kopplad till en makthungrig och konspirerande Judelobby.

Hon blir förföljd och får ta emot hat.

Till dagens 17-åriga kilar signalerar USA:s högsta politiska ledning att sexuella övergrepp är OK att begå när man är 17, ung och dum. Det var väl inte så farligt?

Mannen det handlar om blir också intervjuad och förhörd. Han beter sig obalanserat och koleriskt. På vilken annan anställningsintervju som helst skulle han strukits direkt. Speciellt om ämbetet som skall tillsättas kräver eftertanke och korrekthet. Men här spelar det ingen roll alls.

Bra. Då vet vi.

Men hallå? Vad är det vi ser här? Hur kan det bli såhär?

Jag hoppas på att Socialpsykologin kan ge mig svar. Där finns en massa skojiga teorier som kan appliceras på en massa till synes ologiska handlingar.

Och - Bingo! – jag hade en svag aning om en uppsättning mekanismer under en större rubrik, och nu har jag funnit dem alla!

Albert Bandura har forskat om det som han kallar Moraliskt Disengagemang.

De där mekanismerna kan användas för att rättfärdiga sina handlingar då man egentligen vet att man handlar omoraliskt och inhumant, och i förlängningen också se till att man faktiskt inte uppfattar sina handlingar som klandervärda.

Människan hatar ju att handla mot sina principer och övertygelser. Detta erbjuder alternativa förklaringar och uppfattningar, för att mildra den upplevda dissonansen och till sist helt eliminera den inre konflikten. Sedan kan man rentav gå ännu längre i fråga om fruktansvärda handlingar riktade mot andra.

Vill man bygga en armé av omänskliga mördarmaskiner är det inte alls svårt. Vill man piska upp stämningar mot vissa utpekade människor; grannar i bostadsrättsföreningen eller folkgrupper i samhället är det lätt som en plätt.

”Inte skulle väl vi, välutbildade och civiliserade människor i ett fungerande, upplyst och modernt samhälle…” Nej, det var vad de välutbildade samhällsmedborgarna i Tyskland sade till varandra på trettiotalet. Inte trodde man att detta med att man var jude skulle spela någon roll, heller. ”Nej, vi bidrar ju till samhället. Jag är en aktad medborgare i samhällets övre skikt. Inte skulle mina kollegor plötsligt…”

Nejdå. Var lugn. Ingen fara. Man vi kan väl kolla lite på vad Bandura hittat, när han undersökt den mänskliga naturen. Så vi vet. Så vi känner igen. Så vi kan benämna. Så vi kan skydda oss mot att dras med. Så vi kan peka på vad som händer så att vi inte blint börjar sjunga: ”Tja la la la laaaaa!”

Ok.

Moraliskt Disengagemang.

Dessa fyra sociala och psykologiska processer kan fungera var för sig, eller kombineras för önskad effekt. För tydlighetens skull, skall påpekas, att detta sker inne i människan av egen maskin, men att man naturligtvis utifrån kan påverka så att denna inre process underlättas eller drivs på. Men har man väl börjat blir det lite som en lavin. Man måste ju rättfärdiga det man gör.

1)      Kognitiv rekonstruering. Här har man gjort något, eller tänker göra något som är otvetydigt jättefel. Men sådan är man ju inte. Man är ju moraliskt högstående. Eller hur? Bara DET visar ju att det där man gjort/tänker göra inte är så fel ändå. Om man dessutom tänker att man agerar i ett högre, gott syfte med höga moraliska övertoner, är man inne på vad Bandura kallar Moraliskt Rättfärdiggörande. (Ändamålen helgar medlen) Man FÅR mobba ut någon som man tycker inte bidrar till det gemensamma målet och/eller stämningen på arbetsplatsen. För sånt är ju viktigt!

Här kan man också passa in detta att liksom benämna saker på ett sätt så att det inte verkar så farligt: ”Amen, det var ju bara skojbråk” eller ”Det är väl inte så konstigt att man glömmer säga till” när man egentligen sett till att någon utesluts från en aktivitet.

Om man blir konfronterad med att man betett sig illa, kan man börja jämföra: ”Men att göra XXXXX är ju ingenting jämfört med om man skulle YYYYYYY!”

2)      Minimering av det egna aktörskapet. Man gör dåliga saker, MEN det egna ansvaret för det vill man göra mindre än det egentligen är. Och HAR man överhuvudtaget något ansvar? Nejnej. För ”man följde bara order” eller ”han sade, och han borde ju veta” (ansvarsförskjutning) eller ”jag gjorde ju bara som alla andra” eller ”ingen annan gjorde ju något, så varför skulle just jag” (ansvarsdiffusion).

3)      Förbise eller förvränga konsekvenserna. Man vill inte se hur ens handlingar påverkar människan som är utsatt. ”Äh, det var väl inte så farligt”, ”Amen, tjut, då!” Även om konsekvenserna blir riktigt allvarliga – man har t e x förtalat någon och den har hamnat i en förtroendekris med någon annan – kan man tycka att ”det är ingen skada skedd”. Personen kan få en personlig kris, bli grubblande och sjukskriven, men då kan man ta till nr 4:

4)      Skylla på offret. ”Han är för känslig” eller i ett annat sammanhang än i trean tycka att offret får ”skylla sig själv” av en massa anledningar. Man kan alltså i ett skede tycka att det är ”rätt” att behandla någon illa, därför att… ”hon började”, ”han har säkert förtjänat det”, ”Vad hade hon på sig när hon blev våldtagen?” I detta ingår också att dehumanisera offret. Att se till att det blir svårt att identifiera sig med offret gör också att det blir lättare att ge den personen olika typer av hemskheter. Gärna tortyr. Det allra värsta. Men det fungerar, för ”de är inte som oss”, de ”känner inte smärta som vi” etc. etc.  Som åskådare är det ju jobbigt att kolla på, så det är lätt att själv intala sig att det verkligen stämmer. Och när detta väl är igång finns det ju ingen hejd.

Veckans uppgift:

Spana och försök hitta exempel på Moraliskt Disengagemang

a)       I din närhet b) I världen c) Historiskt

Vår

Mina fantasier är inte av socker.

Mina fantasier består av skir grönska.

De handlar mest om ljus

och vatten för den törstige.

Varför kopplar man inte bara en sladd från uttagets plus till uttagets minus?

Om målet är att strömmen på sin väg till minus skall utföra ett arbete; kanske se till att vi kan laga mat eller lyssna på väderleksrapporten, är frågan fel ställd, och dessutom farlig:

Huset riskerar att brinna ner.

Men för den som glömt syftet och vill se effektivitet kvarstår frågan:

Varför kopplar man inte bara en sladd från uttagets plus till uttagets minus?

Rynkar sina ögonbryn



Och jag säger dessa orden... ner, till dom som går på jorden...

 

 

De som sköter golfbanornas gräsmattor borde vara experter på gräs. Veta vilka grässorter som är bäst som underlag för bollsport och vad de gräsen kräva för att må bra. Deras jobb kan inte bara handla om att klippa gräset så det är lagom kort för peggar och swing och inte bara handla om att vattna så att det inte blir fula, bruna fläckar på banan. Men tydligen förstår man inte bättre än att låta det stanna därvid. Klia sig i huvudet över att gräsmattan bara blir sämre och sämre, toppa med ny matjord, vattna, gödsla och så nya gräsfrön och undra varför det inte tar sig…

Alltså, Golfarna tycker det är OFRÄSCHT att se högar av daggmaskbajs på banan. Vad gör klubben? Man FÖRGIFTAR maskarna!

Vet de inte att maskarna gräver gångar och luckrar jorden så att gräsrötterna har lättare att växa och nå näring och vatten? Lucker jord=Snygg gräsmatta med gräs som varken gulnar av torka eller har svårt att få fäste.  Maskarna för upp näringsämnen och mineraler från de djupare jordlagren till gräsets rötter. Dessutom har maskarna kalkkörtlar som stabiliserar jordens pH-värde om det är utsatt för försurande nederbörd. Man slipper tillföra extra kalk!

Deras gångar är cementerade inuti, vilket gör jorden stabil. Lucker jord kan ta emot mera regn. Utan maskar kommer jorden att ”svämma över” vid regn.  När vattnet sedan rinner bort, tar det med sig det övre, näringsrika jordlagret, så man ständigt måste börja om med ny toppjord. Jorden under blir torr och hård. Inga näringsämnen kommer därifrån, vilket gör att man måste hålla på med att tillföra konstgödning, hela tiden.

Dessutom behöver lucker jord med maskbajs i, inte vattnas lika ofta, eftersom den lagrar fukt bättre än hård. Vattnet finns där redan.

Att döda maskar är egentligen samma sak som att ASFALTERA hela golfbanan och sedan lägga ett lager jord ovanpå och hoppas att gräset man sår skall klara sig. Ha! Klart det behövs en massa extra, dyrt och tidskrävande duttande, då!

De mikroorganismer som bryter ner gräsklipp och annat dött organiskt material som hamnar på greenen, behöver maskbajs för att må bra. Utan maskbajs = sämre nedbrytning = mindre näring till gräsmattan. Sedan är det ju inte så dåligt att maskbajset också innehåller små myceter som producerar antibiotika som dödar anaeroba bakterier i jorden. Som bonus käkar maskarna upp magsjukeframkallande colibakterier i jorden, bearbetar dem i sitt matsmältningssystem med hjälp av enzymer och bajsar ut dem som döda och oskadligjorda!

Under jorden fortsätter maskbajset att göra nytta när masken ringlat vidare:

Det förbättrar jordstrukturen, ökar bördigheten, har ett neutralt Ph, innehåller näringsämnena N, Mg och Ph, så stödgödning knappt behövs. Ännu bättre är att det hjälper jorden att binda tungmetaller så de inte tas upp av växter och gräs som djur äter. Tungmetallerna stannar i jorden och tas bort från kretsloppet. Om man nu inte FÖRGIFTAR maskarna så att pH:t sänks och tungmetallerna ändå fälls ut, Galore, allt på en gång, så ännu flera mikroorganismer dör och gräsätarhararna får i sig vådliga mängder tungmetaller. Varför vinglar hararna så? Varför får de inga ungar? Varför mår rovfåglarna som äter upp alla lättfångade harar, plötsligt så dåligt?

Ovan jord är de där högarna man inte ville se på banan faktiskt ett tecken på att gräset mår bra. Låter man högarna vara, hjälper man de viktiga pollinerarna att överleva, så man kan få äpplen och plommon på sina fruktträd.

Maskhögarnas konsistens är nämligen bättre än ren jord att mura bon av! Murargetingarna använder maskbajs för att bygga krukor att bo i. De kollar högen, flyger fram och nappar åt sig en bit bajs, formar den till en kula och tar med den till bobygget. 

Utan maskbajs – sämre förutsättningar för murargetingarnas överlevnad.

Men förutom att man då försämrat för getingar, harar, rovfåglar och växter, har man också sett till att den där jätteviktiga gräsmattan fått sämre förutsättningar och behöver massor med extratid och extrainsatser för extrapengar för att överhuvudtaget fungera som underlag för Korpentouren i Golf.

SMART.

Prägling

Mikas Julkalender

Lucka 20

Många man talar med har aldrig hört talas om Bröderna Landby.

Det är frustrerande, eftersom det är så mycket med bröderna L som jag och brorsan bara kan sammanfatta i ett "Landby" och förstå varandra totalt.

Med andra människor som inte ens vet att bröderna existerar är det inte lika enkelt. Då måste man först berätta allt, och sedan när man skall komma till VARFÖR man ville viska "Landby" (det kan vara något som någon sade, ett utseende eller en attityd) är tillfället förbi, och personen man talade med är bara förvirrad.
Själv framstår man som osammanhängande (för man vill förmedla allt för mycket på allt för kort tid) och lite tveksam.
"Men det där låter ju bara... konstigt och vidrigt."
"Nejnejnej! Det är inte så!"


Så idag presenterar jag stolt mitt bidrag till folkbildningen, eftersom SVT lagt ut en DOKUMENTÄR om Bröderna Landby på Öppet Arkiv!


Alla måste se!


http://www.oppetarkiv.se/video/2986132/broderna-landby-tva-fria-man

Turkisk Peppar

Mikas Julkalender

Lucka 15

Tarmsystem med en magsäck

Man är ute i skogen och går med hunden och noterar nöjt att man kan se både har- och älgspillning. Men så börjar man tänka.

Älgen är växtätare och idisslare. Borde inte älgbajset då vara mer likt kons? Kor som går ute och betar och tuggar grödan om och om igen får riklig och lös avföring. Komocka, koblaja, eller vad man nu säger. Pladuska.

Kan det vara för att älgen inte enbart äter gräs? Att den äter mera blandat, typ kvistar och blad som stagar upp och ger en bättre konsistens. Och i sådana fall – skulle även korna må bättre om den fick en mera varierad kost? Tänk om vi människor tvingar på korna en ensidig och rännskiteframkallande diet och tror att diarré är kons normala tillstånd?

Man ser tydligt att älgens bajs formar kulor.  Som harbajset, fast större.

Nä – detta måste få en förklaring! Nördkvinnan och naturvetaren kan inte släppa denna tanke.

Något som talar emot min teori är att hästar (som visserligen inte idisslar) som går ute på bete inte får rinnig hästskit. Gräs allena kan inte vara hela förklaringen.

Jag frågar Åke Pehrson på Grimsö, SLU, Institutionen för viltekologi. Han kan om älgar!

Helt fel ute var jag inte, men jag hade inte helt rätt heller. Så här är det:

Älgar äter en mera varierad kost än tamkon, så deras matsmältningssystem är anpassat till detta födointag. Älgen har, liksom kon, fyra magar och idisslar. Skillnaden är att älgens färdigidisslade mat, passerar snabbare genom tarmarna än vad kons färdigidisslade mat gör. Alltså – kons tarmar har mera tid på sig att suga upp vätska än vad älgens har.

Då är det bra med runda klumpar istället för en enda massa. Mer yta/bajsvolym ger en effektivare vätskeupptagning.

Testa själv! Stoppa in en bit Turkisk Peppar i munnen och låt den sakta smälta. En enda klump tar längre tid på sig att lösas upp och smakar inte lika explosivt som om man krossar den med tänderna. Samma volym Turkisk peppar, men i form av små bitar, ger större yta som saliven kan få kontakt med. Smaken exploderar i munnen, men biten räcker inte lika länge.

Kort tid i tarmen kräver mindre bitar. Längre tid i tarmen gör att bajsmassan ger ifrån sig vätska ändå.

Evolution

Men, åååååååå, vad tramsigt!

 

 

Jämför man populationer av samma art, som bor på olika platser, ser man att livsbetingelserna i hög grad påverkar de enskilda individernas storlek.

Det bästa exemplet är väl Enen, som i skyddad miljö kan växa sig hög och tät, men på ett utsatt läge  - i blåst och kyla – istället blir ett litet knotigt kärv på 40 cm, trots att det växt i 50 år.

Utanför Gällivare har jag många gånger stått och väntat, tutat, puffat på renarna för att de skall flytta sig ur vägen. Man drar sig för att gå ut och hetsa. Inte för att de är så värst imponerande i storlek jämförd med kallbloden i stallet, men på Svalbard är de ÄNNU mindre.  Typisk effekt av att leva på en ö.

På öar i Medelhavet har det levt elefanter som vid vuxen ålder var ca 1 m. höga, tillsammans med miniflodhästar, lika små.  Och i Indonesien har man hittat minimänniskor på en ö.

Fast om djuren på fastlandet är mindre än den magiska gränsen- harstorleken! - blir ö-djuren istället STÖRRE! Kolla in skogsmössen på Gotland. Eller jättegnagarna på Cypern.

But how come?

Jo – det är ju bra för djur att inte vara så lättfångade. Storlek och styrka är ett bra skydd. Men saknas naturliga fiender på ön, blir en stor kropp bara onödig att släpa på. Den kräver energi för att hållas igång – man måste äta en stor del av tiden. Alltså är en större kropp bara till besvär. Större djur tenderar att söka sig ner till harstorlek på öar utan fiender.

Men är man en liten mus, är det tvärtom bra att vara liten så man kan gömma sig för andra köttätande djur.

Finns inga rovdjur på ön blir det andra egenskaper än kurragömmaskills som avgör vilka individer som överlever. De starka, som kan röra sig över stor yta i näringssöket, som kan hävda sig i kamp för revir och mat, tenderar att vara större. Efter flera generationer på en ö med bara gräsätare kommer alla djur att vara lika stora som harar.

Jag vill samla Älgar och Möss på en isolerad ö! Om 30 000 år kan man återvända och plocka skitsmå älgar och möss stora som katter. Småälgarna kan man ha i trädgården som små gräsklipppare och mössen håller inflyttande katthonor borta från soffan i vardagsrummet.

Evolutionen i min tjänst!

 

 

Madeleinekakan revisited

 

 

Hon är på väg.

Till ICA.

Hon funderar på hur det skulle vara om hon var på väg till Paris istället. Men satan så banalt. Varför Paris? Hon kan ju inte ens Franska. Frida hade säkert varit på väg till något exotiskt ställe. Zimbabwe. Afrika. Men är det ett kaosland eller ett helt okej land att dricka te på verandor i?

Frida strör citat kring sig:

”Vår värsta fruktan är inte att vi är otillräckliga. Vår värsta fruktan är att vi är ofattbart mäktiga.”

Och så spärrar hon upp ögonen över vinet på krogen, som om hon just sagt en stor, stor sanning och vill se tydligt hur den tas emot. Väntar sig en reaktion. Sitter stilla tills man betalar med en nickning, ett leende eller ett Mmmmmmm.

Sedan känns det som om hon bedömer ens reaktion på citatet. Klassar in en som person. Godkänd eller Icke Godkänd. Fast tydligen har man klarat sig hittills, eftersom Frida fortfarande vill ses, tänker hon.

På ICA doftar det nybakat. Om man älskar kanelbullar skall man äta kanelbullar, även om det verkar banalt, tänker hon. Frida säger att hon alltid älskat känslan av macaron mot gommen. Hon säger det så självklart, som om hon alltid gjort just det, och som om det preciserar henne som person.

Vad säger det egentligen om Frida? tänker hon. Menar hon att hon älskat känslan av macaron mot gommen sedan den första gången hon åt blåblek småkaka? Det var för två år sedan och de smet in på ett litet café för att pausa i julshoppingen. Killen bakom disken bjöd på en macaron till kaffet och de hade fnissat åt att det hette som snabbmakaroner och åt att det fanns olika färger att välja på. Frida tog en blå.

Själv tog hon en blekgul. Bet försiktigt i den, medan Frida raskt stoppade in hela sin kaka i munnen och pressade upp den mot gommen.

Men om hon säger att hon alltid… Menar hon att hon hade älskat känslan av macaron mot gommen hela livet om hon bara fått möjlighet att känna den som barn?

Eller är det Fridas sätt att erövra inte bara rummet, utan också tiden, genom att bestämma hur det varit sedan lång tid tillbaka? Definiera sig själv. Som förra hösten: Måla på nya ögonbryn, färga håret blont och skrattande säga: ”Men jag har ju ALLTID varit blond!”

På ICA är det lätt att gå den vanliga slingan och plocka åt sig det vanliga. Det säger ingenting om mig att jag handlar på ICA i mina blå byxor och min röda vindjacka, tänker hon. Det definierar inte mig som person om jag råkar vara här klockan halv sex en tisdag för att handla färdigrullade köttbullar och pulvermos.

Vad tror Frida att det säger om henne, om det skulle vara så, att hon sedan hon var en kalvbent tioåring, älskat känslan av macaron mot gommen?

Vem vill Frida att man ser, när man ser på Frida?


 

Öga och öra och allt däremellan

Människor lyssnar och nickar.
De vill tro på sagor.
Påpekar man tveksamheter
blir de arga - på den tveksamme.

Är det verkligen så enkelt
att den som är mycket noga
med sin image,
även ÄR det han försöker se ut att vara?

Den som ser ärlighet som självklarhet
ser själv ingen anledning att klargöra det
och den som vill dölja något
riktar inte strålkastaren mot dunklet. .

"Det trodde jag aldrig om honom"
...säger mera om naivitet och dålig fantasi
hos omgivningen,
än om den förmodade dubbelnaturen

Folk med en strategisk image
tangerande det orimliga
i detalj- och kvantitetsobesitet,
är i sig själva en stor varning:

-Här kommer en störd självbild
med tusen lik i garderoben!
En balanserad människa
slösar inte livet på imagebygge.

Får människor skylla sig själva
eller är de att beklaga
om de ÄLSKAR utanpåverket
fastän likmaskar krälar på insidan?

Kung Kokong

 

 

Jord är smulat berg, döda växter och djur. Mineraljorden som är längst ner, består nästan enbart av finfördelad sten. Längre upp blandas det med större och större andel av organisk jord.

Om man borrar sig ner genom de förmultnade växterna och djuren, ner till bergarterna, och lägger sig där, tror jag att man finner någon slags vila. Vattnet som silar ner genom den mera mullrika jorden har passerat lager av olika barriärer av organismer, som använder vattnet på olika sätt. Vissa av dem lever på- och för vidare näringen i de döda materialen till vattnet. Det mesta sugs upp av levande växters rötter, men en del vatten letar sig ner till mig.

Kan det vara nyttigt att dricka vattnet?

Jodå.

Regnvatten skall ju vara finfint, men idag hjälper våra utsläpp till att göra regnet surt. Det hade varit jobbigt om regnet löst ut tungmetaller ner till mig, eller om nitrat från något närbeläget jordbruk följt med ner.

Men förutom detta, blir vattnet gott och drickbart.

Jag kan ligga och fantisera under marken och liksom suga i mig vattnet från uppsugande frottédukar, som jag byter ut då och då, runt väggarna på min kokong.

Jag vill bli en integrerad del av jorden, finna en ny nisch för livsbetingelserna. Kan en biologisk varelse helt byta biotop och levnadssätt? Människan är ju, liksom råttan, extremt anpassningsbar.

Motorvägen i köket

Varje vår är de tillbaka.
De vaknar under tröskeln i tvättstugan, kollar om det är för kallt att gå ut, konstaterar kollektivt att det är det och formerar trupper. Trupperna leds av nån djärv stigfinnarmyra som vet hur man gör för att hitta alternativa födokällor i väntan på utomhusvåren. I en och en halv vecka har vi levt ihop med myrorna i alla rum på entreplanet. De klättrar uppför benen vid tandborstning och kilar över laptopskärmen när man jobbar.

Men igår när vi kom hem sent från påskmiddag hos vänner, hade deras kollektiva beslutsordning slagit till, som den alltid gör när en trupp hittat rätt och kommit tillbaka och rapporterat: "Oändligt matförråd hittat - Uppdrag slutfört!"

Inte en myra i badrummet! Inte en myra under soffkuddarna! Inget som kittlar över benen när man ligger och läser!

No. Nu var det en prydlig, fyrfilig motorväg hela vägen längs väggen från tvättstugan, under trappan, in i köket, runt väggen bakom kökssoffan och upp vid kaffebänken, över spisen och fram till köksbänken, där vi hade sockerkaka med glasyr i en form, bullar och choklad.

Alltså - fyrfilig! Myror på väg dit eller tillbaka, hungriga dit - sockerstinna och kånkande på smulor tillbaka. Sicken organisation! Sicken disciplin!

Men nu var det nog. Med Myrr fick vi armén att retirera tillbaka in i tvättstugan med uppdraget något justerat: "Hitta ut, myror! Det finns inget dåligt väder - bara veka soldater! Fryser ni? Spring fortare, då!" Och i morse var de borta.

Men!

Idag när jag skulle diska ur sockerkaksformen fann jag tre kvarglömda myror, som i sockerberusning inte uppfattat signalen om reträtt, och som irrade omkring UNDER sockerkakan i jakt på skydd. Dåligt kamouflage med svart mot aluminium... Jag skakade ut dem i tvättstugan och bad att de skulle tala väl om mig. Trots allt hade jag inte tagit krigsfångar, fastän jag hade rätt till det. Och märk nu - att jag nogsamt följde konventionen om att inte döda krigsfångar. Det hade blivit så meckigt att behöva åka till Haag nu, när det är så mycket annat.

Den skånska humlan

 

 

Såhär efter Vårfrudagen och Vårsolståndet och inför våren och påsken, kom jag att tänka på Beppe Wolgers.

För många är han enbart skäggisen i knasluvan i en säng full med dockor.

Men han var ju så mycket mera: Poet, författare, revyförfattare, sångtextförfattare och krönikeskrivare. Kreativ medarbetare, filmskapare…

Framförallt genomsyras hans texter och funderingar av omtanken om jorden, ekosystemen, det ursprungliga. ”Jag ser en get i…. Serengeti…”

Och så detta med att se det stora i det lilla: Klappa en humla på ryggen.

Han fick mycket kritik för det där med humlorna. Så pass att han själv skrev en riktigt elak text till sig själv, som Lars Ekborg sedan fick framföra på scenen, som om det kom spontant från Lars. Publiken drog efter andan! Elakt och roligt!

 

Nu är Beppe död, men humlorna är kvar. En liten stund till.

Jordhumlor, Lundhumlor, Stenhumlor och Åkerhumlor…. Men var är Klöverhumlorna nu då? Varför syns de inte till? Fler än jag borde bli oroliga nu.  Dels gillar inte bönderna rödklöver, så de har besprutats kraftigt. Dessutom ser man till att skörda rödklövern innan blomning. Detta under flera år, har dragit undan all möjlighet för Klöverhumlorna som art, att överleva på lång sikt. Och klöverhumlorna är bara en av många arter som står på tur för utrotning, om vi fortsätter tro att vi vet bättre än naturen själv.

Åkerogräs och växter som förut fanns vid vägkanter och mellan åkrar, var som små oaser för humlorna, då jordbruket blev mer kemiintensivt och monokulturellt.  Nu försvinner även dessa oaser, till förmån för ”nyttoväxter”, utrotning av ogräs som kontaminerar åkrarna i närområdet  och lättskötta vägrenar utan växtlighet alls.

Paradoxalt nog, kommer denna rationella praktik att leda till att frukt-,  bär- , och rapsoljeodlare kommer att märka att vinsterna minskar ner till noll, när själva maskineriet i deras verksamhet slutat att fungera. Utan pollinerare – ingen avkastning!

Men inte bara odlare blir fattigare. Alla blir fattiga när de sista fruktträden blir gamla och dör. Inga nya frön kan växa upp till träd. Okej, havre, vete, råg och korn är ju såna, luftlandsättningspollenväxter, så de får vi ha kvar. Och de flesta träd, de utan frukt. Men en stor del av våra vilda växter är faktiskt beroende av pollinerande djur för att överleva på sikt.

Ett utarmat landskap med ett förändrat djurliv kommer att gynna helt andra växter och djur. Landskapet förändras. Det kan bli spännande, men det mest troliga är, att det där med svensk frukt och fågelsång kan bli rätt trixigt att få ta del av.

I sommar skall jag klappa varje humla jag kommer åt, som tack för att den jobbar så hårt. Och så skall jag så ofta jag kommer åt, att slå ett slag för biologisk mångfald i alla forum som vill höra min röst.

Istället för att lägga en blomma på Beppes grav, som en hedersbetygelse.



Uppdatering: http://www.hd.se/nyheter/sverige/2015/06/17/rodklover-ger-fler-humlor/

 

 

 

 

Som skalet på ett äpple

Vi människor är så fina.
Oavsett vad vi tar på oss och i vilka sammanhang vi än uppträder, ligger de primitiva instinkterna och den lägsta humorn alltid där, under ytan. Vi låtsas bara vara seriösa och vuxna. Vi beter oss som det förväntas av oss i varje situation.

Alla i konferensrummet vet, att om någon skulle säga: "Bajs!" skulle alla börja fnissa lite. Inuti eller utanpå. Vissa skulle till och med börja bullerskratta. Därför säger ingen: "Bajs!" Inte för att det är så opassande, utan för att det är så svårt att låtsas vara seriös och stå över sånt lågt, när man samtidigt kämpar för att inte skratta.

Nä, jag tänkte luddigt. Det ÄR förstås opassande och lågt att säga Bajs. Ingen skulle vilja säga det på riktigt, rakt ut. Men om någon skulle Råka, eller om man bara TROR att någon var på väg att säga, eller om man inser att alla i sina huvuden nu måste sitta och associera, då blir det metaroligt.

Och då tillkommer ytterligare en nivå - när man inser att 1) Man skrattar åt något så LÅGT... 2) I ett seriöst sammanhang 3) Man borde stå ÖVER sådant 4) Man kapitulerar inför sina lägsta instinkter och skäms över detta => Mer nervöst skrattande

Jag älskar detta klipp för att det är så mänskligt:

Och för att man vet vad alla sitter och tänker! Hela tiden! Och för att de själva skäms för att de tycker att det är så roligt!

Love!

Om vi var Blötdjur...

… skulle alla våra inre organ vara samlade i en säck i kroppen. Vi skulle inte ha något skelett – varken inne i våra kroppar eller som stödjande skal utanpå. ”Men Du då?” skulle vi säga åt killen som kom släpande med ett skal. Han skulle svara: ”Amen vaddå, det här är inte något exoskelett, det är bara mitt, liksom… skal.” Och han skulle ha rätt. Hans skal skulle dessutom hjälpa honom att andas. Skulle man få för sig att lacka sitt skal i nån trendig färg, skulle man sakta kvävas till döds.

(Snäckorna i trädgården tar upp syre genom små hål i skalet. Skojfriska skalmålningar är roligt på facebook, men snäckorna dör.)

Strax innanför munöppningen skulle vi inte ha tänder, utan en RADULA! Tänk dig att tungan istället hade en massa små tänder, som liksom raspade sönder maten innan vi kunde svälja. Tänder som slets ner skulle snart ersättas av nya små vassa utskott.

Vissa av oss skulle vara tvekönade och en del av oss skulle inte ha några könsorgan alls. Så olika kan ödets lotter falla. Men som tröst får de som blivit utan könsorgan ett hemligt vapen: Smygblottarens!

 ”Du kanske tror att detta är en helt vanlig ARM?”

”Ehh…jaa…”

”Ta på den!”

”Ja?”

”Du TOG på den! Just som jag omvandlat den till en dold FORTPLANTNINGS-LEM!”

(Jodå – kan DU på rak arm (Häpp!) avgöra vilken av bläckfiskens armar som är DEN armen?)

Så nästa gång det är maskerad – bli ett Blötdjur! Smörj in din nakna överkropp med glidslem. Tag en tysk armehjälm på ryggen som en ryggsäck, trä en Näcken på tungan och håll en dildo, stor som en limpa, i din ena hand. Vifta med den som en fransman skulle gjort under alla samtal och understryk det du säger genom att dunka den i bordet.

Annan maskeradgäst: ”Men… den där… verkar ju bara vara SJUK på nåt sätt… Vad skall det föreställa?”

 



Men Konstapeln... jag är ett Blötdjur!
(Bild: Hannes)
 

 

(Skrivet under inverkan av smärtstillande och endorfiner. Det är inte speciellt bra, men alla fakta stämmer och det kan ju vara lite bra att 1) Få veta mera om våra vänner Blötdjuren 2) Få en liten inblick i hur mina kasserade texter ser ut.)


 

Läxhjälpen

Tydligen skall man sträva efter att ha en BILD till vart inlägg i sin blogg. Dels för att den skall få en lite lättsammare approach (manegementspråk som jag, som den ideala studenten, helt okritiskt anammar) och dels för att läsaren lättare skall kunna orientera sig bland inläggen. ("Inlägget med Sven Stolpe och en sockerbeta i en liten låda, har jag läst.")

Lovar att bättra mig på den punkten. Och för att riktigt visa min goda vilja att bli Superbloggaren, kompenseras nu avsaknaden av bilder med en bild som räcker och blir över:

   - Chris! Den rör sig!