SÅ HÄR BLIR 2015

I alla fall kanske…

 I år ingick jag inte i DN Kulturs unika expertpanel, som skulle sia om 2015 och skåda i kaffesump efter tecken. Panelen var sammansatt av ett gäng insiktsfulla och roliga personer, som tillsammans gav en mångfacetterad bild av ett tänkt 2015.

Läs: http://www.dn.se/arkiv/kultur/sa-har-blir-2015

Men OM jag varit med, hade jag svarat såhär på Hanna Fahls och Catia Hultqvists frågor:

Jaha...

 

Mika Nikon
Retorikpedagog

 

Årets stora Genombrott:

Alla på bollen! Man slänger allt man någonsin stått för, tyckt och tänkt och hemfaller åt mellanstadiepopularitetens trick: Man lyssnar och tar reda på vad de flesta tycker. Sedan ser man till att skrika högst och samla argument FÖR och föra fram dessa, på alla möjliga sätt. Hårt. Oschysst. Utan urskiljning. Men så länge de flesta håller med en är man förlåten, eftersom man tycker ”rätt”, och blir belönad med popularitet och hyllad för sin kompromisslöshet. Och så är det så skönt att ingå i en skränande hop som har RÄTT. Den stora vinsten är, att om opinionen och strömningarna vänder, behöver man inte skämmas alls. Man springer på nästa boll, skränar, skriver debattartiklar och går i polemik mot sina forna fränder och berömmer sig själv för att vara stark nog att kunna ändra sig, även fastän man egentligen är totalt hållningslös och enbart söker bekräftelse.

 

Årets accessoar:

Ärret. Stolt visar man upp ärren från bortopererade implantat, raderade tribaltatueringar och korrigerade felstavade latinska citat. För visst är man så mycket mera GENUIN när man LIDIT för sin naturlighet?

 

Årets tekniska framsteg:

Glöm selfiepinnen! Det nya är att fästa kameran på en drönare och ta selfies från viket avstånd som helst. Selfiedrönaren är det nya, allerstädes närvarande verktyget för skrytbilder. 2016 års tekniska framsteg kommer att bli att förse varje drönare med ett litet chip för att drönarna inte skall krocka med varandra över grillfesterna och falla ner i poolen.

 

Årets Filosofiska fråga:

Om en Partiledare aviserar sin avgång, kvarstår som partiledare på pappret men går upp i en liten blå liten rök – räknas ersättaren som Partiledare, Marionett eller Närmast Sörjande? Om ingen hör eller ser vad Partiledaren Säger och Gör, har det då hänt överhuvudtaget? Och vilken av Partiledarna menar man har gjort vad?

 

Årets Politiska Diskussion:

Alla marginella formfrågor där man spetsfundigt kan slå varandra på fingrarna med paragrafer och praxis.

 

Årets Genre:

Alla genrer kommer att översvämmas av det nya svarta: Gnället!

 

Årets Djur:

Burfågeln kommer starkt i år! Den försvann ur var mans hem av två anledningar: 1) Nya Jordbruksverksbestämmelser gjorde att djuraffärerna inte längre hade plats för exponering av fåglarna, vilket gjorde affärerna till stora akvarieshopar, med ett hörn för smågnagare, vandrande pinnar och två zebrafinkar, för dumma i huvudet för att bli deprimerade. Minskad exponering = Minskad försäljning. 2) Fåglarna i hemmen dog som flugor, så det var ingen ide att fortsätta köpa nya. Bara att ge upp. Nu har väl Tepyakitrenden och gjutjärnsstekpannan trängt ut teflonpannan, så nu är det fritt fram att laga mat igen utan att fåglarna dör av teflonångorna. Den avgörande tredje faktorn som bäddar för burfågelns återkomst, är längtan tillbaka till det trygga hemmet där tjattrande och skrikande var ett självklart inslag i ljudbilden.

 

Det äter vi:

Vi fortsätter att äta allt – men i perioder. Råkostmånad, Fasta, Rårisdiet, Fasta, Frosseri, Fasta. Efter Lattetrender och kaffekedjeval efter wannabeidentitet, surdegsbröd, mikrobryggeri och lakritskorv kommer nu nästa hipstertrend: Att verkligen LAGA maten i alla kokböcker man har. Nästa våg är att 15 olika kulturmän, oberoende av varandra, vittnar om vilken livsomvälvade insikt man fått efter detta handfasta OMFAMNANDE av en brukskultur, direkt kopplad till överlevnad.  They could have asked every houswife in the world, but…

 

Det bråkar vi om på kultursidorna:

Historierevisionism i alla dess former. Att berätta en Bellmanhistoria blir ett risktagande om man inte har koll på Kontext, Cisnorm, Nationella stereotyper, över- och underordning etc. etc. Och över alltihopa kommer frågan att sväva: Är historian berättad ur ett Jag-perspektiv och VEM är i sådana fall Bellman? (Tre olika Kulturmän räcker upp handen och spelar generat träffade, fastän de nöjt fogar ytterligare en bit till sitt imagepuzzle.)

 

Det provoceras vi mest av:

Grannarna. Eller hur?

 

Det är vi rädda för:

Fel saker. Under 2014 dog 5500 människor i Ebola, i Västafrika. Ca 50 dog i Kongo. I USA dog 2. (Nov -14) Det amerikanarna var räddast för under 2014 var Ebolaspridning i USA – ett land med högklassig sjukvård. http://www.expressen.se/nyheter/ebola-skrack-i-usa--flera-skolor-stangs/

 

Det slutar vi prata om, en gång för alla:

Nejnejnej. Vi slutar aldrig prata om någonting. Allt skall tröskas igenom gång på gång och ältas ihop med dagens färg. När all modellera är gråbrun är det inget roligt längre, men då lägger man bara i en ny färg och börjar om från början tills den nya färgen är integrerad, leran brungrå och man kan börja om igen.

 

Det ser jag mest fram emot personligen:

Med förväntan undrar jag: Och NU? Vad skall hända NU?

 

Detta ser jag i kaffesumpen:

Jag kan inte läsa i kaffesump. Det är därför jag så förväntansfullt ser fram emot 2015. Alla pågående samtal, alla undergångsvisioner, alla universallösningar, allt skvaller och alla felaktiga slutsatser, alla bråk om vem som har tolkningsföreträde, alla förnumstiga råd, alla nya hälsolarm, alla repriser, covers och remakes på gamla format, all moralpanik och all personkult. Redan nu vet jag att jag kommer att älska 2015 för att den gamla goda tiden bara bytt referensnummer. Allt kommer att vara exakt samma.

 

 

 

Uppdatering: Ärret - check! http://www.expressen.se/noje/har-ar-skadisarna-som-har-arr--pa-riktigt/
 

 

Var otraditionell!



Okänd, genialisk upphovsman/kvinna.

I år blev jag lite fundersam under Kalle Anka. Själv tröttnade jag på Kalle Anka när barndomens förtrollning falnat och jag inte kunde känna varken nostalgi eller entusiasm inför uttjatat tecknat.

Barnen har inte heller visat någon större entusiasm, till min stora belåtenhet. Det där med Tecknat på Julafton fyllde sin funktion på den tiden då barn i allmänhet satt och väntade på Anslagstavlan för att få se animerat, och då Linus på Linjen mellan två program, höll en vaken halva natten av ren eufori, efteråt.

Det är svårt att uppfostra sina barn i en kultur som från alla håll tränger på och proklamerar vad som förväntas och vad som är ”rätt”. Visst, vi sitter där och ser Kalle, halvt av plikt och halvt av ironi. Vad skall man annars göra klockan 15.00 när julvärden tänt sitt ljus? Upprepningens makt och kopplingen till julen gör att NU, i år, visar barnen tydliga tecken på assimilering i masskulturen. ÄKTA nostalgi och måste-känsla inför Kalle Anka-klippen! Jaha...

Detta kan väl inte vara sunt?

ALLA förväntas sitta och kolla på SAMMA sak, SAMTIDIGT varje år. Jag hade förstått det bättre om det varit någon ettårsplan som skulle proklameras av sittande regering, eller något riktigt påkostat  - Jul på Skansen med utdelning av Årets Hjältepriser till förtjänta kanslister, eller något ultratraditionellt, typ National-luciatåget med Krampus och häcklande av sittande makthavare medelst vedträn i valda bakhuvuden.  Men gamla Disney-klipp?

Är det inte dags att förnya traditionerna nu?

Resten av kanalerna lämnar Walk Over direkt. De bryr sig inte ens om att försöka skapa nya traditioner. Detta pågår på de övriga kanalerna samtidigt som Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul:

SVT2:                            Kristendomens historia

Barnkanalen:              Oscars Oas/Pakten/Leonardo

Kunskapskanalen:     De obekväma (På teckenspråk)

TV3:                              Klappjakten. Amerikansk Familjekomedi

TV4:                              12 men of christmas. Amerikansk romantisk komedi

5:                                   Nu är det jul igen 3. Amerikansk komedi

6:                                   2 ½ men. (Am. Komedi?)

7:                                   Besatt av djur.

8:                                  Four in a bed. Amerikansk komedi

 

Mmmm, vad jag känner mig lockad av detta utbud!

Åtminstone SVT borde försöka bredda sig – de förlorar inte tittare om några väljer en annan kanal. Fast, det är klart – då kan man inte stoltsera med Årets Näst Mest sedda TV-program längre…

Nästa fråga är hur mycket SVT betalar Disney för att få visa detta varje år. Vad skulle man få för de pengarna istället? Kan inte Svenskarna lite hemligt komma överens om att nästa år SPELA IN skiten till sig själva, om man nu privat vill se Disneyklippen de kommande 40 åren, så kan SVT använda pengarna till något annat, för allas bästa. Win –win. Ingen kommer att sakna något och en massa pengar frigörs.



Mikael Olsson - my Hero!
Foto: Sven-Olof Englund
 

God Jul!

Vem bloggar när man kan springa på stan och leta små skruvar och lödtenn till julklappstillverkningen? Vem bloggar när man kan fixa idealjulen? Vem bloggar när man kan klä hela hemmet i röda textilier och pappstjärnor från föräldrahemmet? Vem bloggar när man kan fixa teaterbiljetter till en föreställning som egentligen är slutsåld? Vem bloggar när man kan sitta och fnissande idea fram de mest opassande klapparna till släkten? Vem bloggar när hela tonårsgänget i grannskapet blivit utkörda hemifrån och blivit tillsagda att "ta lite luft" och hamnar hemma hos vår tonårsson? (De fick göra julgodis.) Vem bloggar när man kan experimentera med glöggtemperaturen som en sann destillationsexpert? Vem bloggar när man kan leta Sheasmör åt en ingift kusin? Vem bloggar när man måste sätta både andraaltstämman OCH förstasopranstämman i "Gläns över sjö och strand"? Det tar tid att sjunga upp och ner och dessutom minnas stämmorna, så då sitter man i bilen lite extra med låten på repeat för att känna sig riktigt nöjd. Vem bloggar när man kan sitta med familjen och käka hembakade lussebullar och se på Pirates of the Caribbean och känna myslugnet?

Inte jag!

Identitet

Jag är Jason.

Vem är rädd för vargen?

Du är det finaste jag vet.


Jag är Zlatan

Vem är Sveriges statsminister?

Du gamla, du fria.


Jag är inte rasist, men…

Vem är Svensk?

Du är inte min talman.


Je suis Charlie

Qui rire?

Tu meurs.


Uppdatering, januari 2015: De sista tre raderna.

Seriös Journalistik

The magic 8-ball har alla svar!

 

Vi lever i en spännande tid.

Rysslands ekonomi ser ut att krascha, samtidigt som Putin vill återupprätta Ryssland som stormakt.

I Sverige har vi ett oklart parlamentariskt läge, där ett block förväntas genomföra det andra blockets budget och ett parti som ingen vill samarbeta med, hotar att ställa till kaos om de inte får gehör för en fråga som 87% av väljarna prioriterat ner.

Fast det är ju mera hanterbart att bry sig om sånt, än att lyfta blicken och börja ta tag i riktigt besvärliga och komplicerade problem som global uppvärmning och kollapsade ekosystem.

Nä, då blir det alldeles för jobbigt. Vilken tur att det är bra på TV ikväll!

Så, för att erbjuda service och trygghet, kommer jag och The Magic 8-ball nu att besvara Svenskens allra mest brännande frågor, så kan alla sova lugnt sedan.

 

Fråga: Kommer styrräntan att ligga kvar på noll under hela 2015?

Svar: Go for it!

 

Fråga: Är Ryska flygplan och Ubåtar enbart Cannabisfantasier?

Svar: Who knows?

 

Fråga: Den kände skådespelaren, misstänkt för våldtäkt – är han bara ute efter rubrikerna?

Svar: Looking good!

 

Fråga: Kommer Svenskarna att resa sig som en man och kräva FLERA matlagnings- och baknings- program med tävlings-, mys- eller kändisinslag?

Svar: Absolutely not!

 

Fråga: Är Roy Andersson Hugo Rask?

Svar: Forget about it!


Fråga: När jag senast träffade mina vänner för en fika lade jag märke till att de under konversationen titt som tätt drog upp sina mobiler. Detta reagerade jag starkt på. Jag anser att det är otrevligt att rikta sin uppmärksamhet mot elektronik när vi har träffats för att prata och umgås. Min fråga är: Visst är det väl ändå respektlöst att sitta med sin mobil i sociala sammanhang?

Svar: Don´t bet on it!

 

Fråga: Blir det en vit jul?

Svar: My sources say no.

 

Fråga: Kommer Pigge Werkelin att komma upp till minst fem comebackartiklar om sig själv under 2015?

Svar: Who knows?

 

Fråga: De där skumma killarna som i flock sitter på parkeringshustak, går nerför gator, hänger i gathörn… De pratar inte med varandra heller, bara agerar tillsammans i likadana kläder. Jag tycker de är ett störande och lite skrämmande inslag i gatubilden. Kommer det att lagstiftas om att de får deporteras tillbaka till Dressmanland?

Svar: I have my doubts.

 

Fråga: Såg du matchen?

Svar: Looks good to me.

 

Fråga: ”Helena Bergström i tårar i Stjärnorna på slottet” Är det en autentisk rubrik, den mest troliga datorgenererade rubriken utifrån alla rubriker de senaste tio åren, eller en oneliner från Jonas Gardells nya scenshow?

Svar: Du kan bara ställa ja- och nejfrågor till The Magic 8-ball.

 

Fråga: Är detta Woody Allen?

 

 

Svar: Absolutely Not!

 

Fråga: Finns det några snälla barn?

Svar: Yes.

 

Fråga: Är Annie Lööf en robot från rymden?

Svar: Looks good to me.






Mobiltelefonfrågan kommer direkt från Magdalena Ribbings etikettspalt i DN. Den var perfekt - exakt den rätta tonen, så jag lånade...

Överdos och Motgift

 

 

Populärkulturens…

Tugga på ett gammalt tuggummi                           Simma i glitterhav i solnedgång

 Mikael Persbrandt                                                      Tommy Berggren

Kränkthetsbattle                                                         Lösningsinriktat

James Bond                                                                 Sherlock

Beckfilmer                                                                   Mannen på taket

TV-galor                                                                      Musikhjälpen

Anders Timell                                                              Erik Schüldt


 

Feber

Ligger däckad i soffan med hög feber och rinnande näsa.

Allt rinner. Tårarna rinner. Med stigande kroppstemperatur ökar blödigheten.

Det är Musikhjälpen på TV och det är så FINT att man före jul varje år verkligen lyfter upp ett brännande hjälpbehov och visar att alla kan hjälpa till med lite eller mycket. Varje krona räknas.
Det är ett sådant engagemang.

Gråter lite i feberdimman och somnar en stund.

Vaknar.

Det är ju LÖRDAG. Helt sanslöst - Barnkanalen på SVT har världens bästa lördagar. De har inte gått ut och slagit på stora trumman, utan kallar det t o m Hemlig Lördag. För de som letar. För de som hittar dit. Å ena sidan vill jag hålla det lite hemligt, men å andra sidan måste jag tipsa om detta FINA som bara händer på lördagarna...

De har nämligen långfilmslördagar nu och det är inga dassiga massproducerade långfilmer eller Staffan Götestam i trikåer, utan RIKTIGA, BRA filmer eller teaterföreställningar! Det är en sån kvalitet! De har t ex visat TOTORO! Man blir helt varm i hjärtat över omsorgen och kvalitetstänkandet.

Och när hjärtat då ändå är varmt, kommer man att tänka på Minimello, där barns inskickade artister, gjorda av toarullar, får en varsin låt och en varsin röst att tävla med. Det är fantastiska låtar, skrivna av "riktiga" musiker och textförfattare, och med "riktiga" artister som röster. Det är en sådan respekt för barnens alster och för tittarna. Så väl genomfört. Seriöst och med glimten i ögat.

Och så kommer det lite tårar igen.
Det är förkylningen! Det är förkylningen! Somnar under filten igen.

Vaknar av att barnen kommer hem från kompisar. De är för stora nu, men blödiga mamman fortsätter att älska Public Service och Bolibompa. Och ikväll kommer de stora barnen att sitta framför Bolibompa även fast de är för stora, för nu har de fått smak på Japansk Animerad Film, och ikväll är det Lånaren Arrietty av Hayao Miysaki!


Pst! Missa inga guldkorn! http://blogg.svt.se/barnkanalen/

Post Sovjet

 

 

 

Skolans fotbollsplan med vacker fond.
 

Första gången jag besökte skolan i Ukraina, var det ingen riktig kulturkrock när det gällde skola, undervisning, centralt innehåll etc.  Det handlar en del om brist på resurser, vilket var väntat, men samtidigt har läraren högre status både i klassrummet och i samhället. Man ställer också högre krav på eleverna – när de är 12 läser de matematik som svenska elever blir presenterade för först i årskurs åtta – som överkurs.

Det som slog mig var istället hur man valt att planera bebyggelsen. I Sverige har vi tydliga industriområden, bostadsområden, rekreationsområden, stadsbebyggelse… I denna lilla tätort utanför en större stad verkar det som om de tänkt ”tomt som tomt”. Allt är helt blandat! Boende, skola, industri, hagar…

Skolans närmaste granne är nån kemisk fabrik. Hallå! En SKOLA vägg i vägg med tung industri!!!  (Det sitter anslag i lärarrummen om vad man skall göra vid ev. kemiska utsläpp. Man skall kolla vindriktningen och gå vinkelrätt, klassvis, bort från skolan.)  Längs med skolan och fabriken finns en sjö/ ett vattendrag med större, äldre trävillor som säkert varit jättefina när de byggdes, fast himla nära fabriken. Ytterligare en bit bort finns betonghus och ett idrottscenter med skitstor rackethall, gymnastiksal, simhall, fotbollsplan utomhus, rundbanor och friidrottsgropar. Helt överdimensionerat; det är ingen hejd.  Och bostadshus där det får plats, lite mellan allt annat. Bibliotek. Det är dåligt med matställen och affärer (det finns bara en affär för motorsågar/större maskiner och en Optiker – inget man behöver till vardags) men man kan köpa saker på bensinmacken och äta inne på ett äldreboende om man ger personalen pengar.

 

Rekreationsområdet. Men se krafttornen i bakgrunden!
 

Vackert

 

Idrottsdag
 

 

Estetiken!
 

 

 



Långsam Konst

Min kropp är ett konstprojekt. En mycket långsam happening. Skulle man se hela verket i alla dess delar, fick man ta två år ledigt och spänt bevaka varje sekund av sömn och vaka. Det går ju inte.

Och skulle jag bjuda in till vernissage, där besökarna fick se kroppen och känna lite på den, skulle det inte ge så mycket heller. Det besökarna då får med sig är ett NU, en momentanbild som blir så stillastående att man inte ens ser riktningen i rörelsen.

Filmen Boyhood (http://www.imdb.com/title/tt1065073/  https://www.youtube.com/watch?v=IiDztHS3Wos ) handlar om just det. Att fånga den långsamma rörelsen genom att vara intensivt i ögonblicket, samtidigt som ögonblicken läggs intill varandra, så man kan se rörelsen i skillnaderna, utvecklingen.

Dagens försök att fånga den mycket långsamma förändringen av min kropp, gick till som följer:

 

Tack till Jaime Hernandez!

 

Med måttband mätte jag omkretsen av min kropp vid var femte centimeter i höjdled, med början vid golvet. Jag stod med fötterna så tätt intill varandra det gick. Då fick jag en uppsättning längder som motsvarar mina kroppsmått. Vid axlarna bildar omkretsen inte en cirkel, direkt. Det är mera som en oval. ”Cirklarna” ligger inte heller centrerade kring en tänkt axel – bröstcirklarna är förskjutna framåt i siktriktningen och stjärtcirklarna är förskjutna bakåt.

Det struntar jag i!

Idén är nämligen att göra en schematisk rotationskropp utifrån måtten. Jag använder varje omkretsmått för att räkna ut radien på en cirkel som placeras vid den plats på min kropp, där omkretsen togs. Förbinds punkterna och roteras kring axeln, får man en rotationskropp som motsvarar hur min kropp ser ut just nu:

 

Om 10 kilo skall jag göra samma sak igen, och se hur rotationskropparna skiljer sig från varandra. Man kanske till och med kan fråga någon träslöjdare om den kan svarva till en 3D-modell?


 

En annan nivå

 

Bild: Richard Young - In the kitchen

 

Jag skulle vilja slå ett slag för detta med att ljudsätta och musiklägga sin vardag. I huvudet har man en  jukebox som helt utan kontroll plockar fram låtar som man går omkring med, vare sig man vill eller ej. Vissa gillar man inte ens och gör allt för att bli av med. Andra går man och nynnar på rätt förnöjt och tycker det hjälper en i vardagen.

Jag arbetade med en utställning en gång; skjutsade, byggde och hängde i en vecka innan vernissagen, hela tiden med en peppande och uppmuntrande låt i skallen. Jag trallade i bilen, på stegar och vid ljussättning. Högt. Med nedvevade rutor och bland folk.

Kom på sedan, att det kanske inte var den lämpligaste låten… https://www.youtube.com/watch?v=MD6oDnm43HA

 Ett sätt att bli av med hjärnans irriterande val, är att själv välja. Sätta på det man vill ha. Walkman och MP3. Blandband och Spotify.

Fast denna enorma frihet blir också rätt… förutsägbar i längden. För även om man har hela världen samlade musikskatt i sin mobiltelefon, är det ändå den egna fantasin som sätter gränser för hur mycket man vidgar eller fördjupar sin världsbild. Klart man inte skall ändra ett vinnande koncept – jag skulle aldrig våga byta ut Jan Johansson eller Jaques Loussier när man skall in i kreativt, tidsupplösande flow, men till vardags…

När man stått och diskat till Roxy Music några gånger känns det ganska… gjort, så jag har experimenterat lite.

Mina allra bästa tips följer nedan! Testa! Kommentera gärna och kom med egna förslag!

Bilkörning: Hela soundtracket till ”Drowning by Numbers” – allt man ser blir meningsfullt och det känns som om mänskligheten ändå inte är dömd att gå under av rent feltänk och ignorant idioti. (Ja, man måste få fly verkligheten ibland)  https://www.youtube.com/watch?v=3NRzj0JZk9M

Häftigt gräl:  https://www.youtube.com/watch?v=KxibMBV3nFo    

Med denna i bakgrunden, högt, blir grälet en surrealistisk happening!

Diskande: https://www.youtube.com/watch?v=aF6fm783kno  

Det är inte särskilt glamoröst, men det FÖRHÖJER varandet rätt rejält. Om man rör sig lite till musiken också, släpper allt man trodde sig veta om sig själv, och man upptäcker nya sidor som aldrig fått komma fram innan.

Cyklande:

https://www.youtube.com/watch?v=kPUTh6Ek1C8&list=RDkPUTh6Ek1C8#t=37 

Den lurar en att ta i mer än man borde. Lårmusklerna smärtar rejält nästa dag.

Strykning, tvätt och klädlagning: https://www.youtube.com/watch?v=DUmq1cpcglQ

Man får liksom känslan av att man bär världens öde på sina axlar. Allt beror på mig nu. Jag skall tvätta, jag skall stryka, jag skall inte ge upp. Drama i tvättstugan. Å, ni skulle varit med när jag lade in en 60-tvätt! Hjältedåd att föra vidare till kommande släktled.

Matlagning: Släck ner i köket, ta fram de vassa knivarna, låt örhängena klirra och märk hur mycket bättre man hackar grönsaker och styckar kött iförd stilettklackar! Inse att makaroner och falukorv blir så mycket roligare att tillaga om man går in i en annan roll i dessa 40 minuter! Istället för att trött servera tråkmat, får man ny energi av miniverklighetsflykten och serverar korven med mycket blodröd ketchup. Leende och med något vidgade pupiller. https://www.youtube.com/watch?v=s6JATFGeJlM

 Spela HÖGT!!

(nannann)

Andas in - Andas ut

På min bloggkurs säger de att det är viktigt att uppdatera bloggen ofta och regelbundet, annars tror människor att bloggen somnat. Då slutar de gå in och kolla.

Detta är alltså ett sånt Fingal Olsson- inlägg, för att visa att det rör på sig.

Men till mitt försvar kan anföras att det är December, allt skall summeras, viras in i glitter, tändas och nedräknas. Man skall mingla och middaga och lussefira och julfesta. Och idag var de stora punkterna på programmet: 1) Sova efter gårdagens/nattens högtidligheter (kostym- och långklänningsmiddag) 2) Få en orange tand hos min tandläkare, i väntan på en riktig i porslin, samt 3) Konstruera bedömningsinstrument för test i Kemi.

Med alla dessa grejer avklarade återstår då bara att ropa ut i sajberrymden: "Nej, gå inte! Snart kommer ett mycket bättre inlägg! Imorgon! Jag lovar!"

Likgiltigheten

Jag har väntat med att se Carolas dag i "Så mycket bättre", med flit. Ville se helt ostört.
Jag har väntat spänt på melodifestivalartisterna - vilka blir det i år?
Jag har väntat på min lediga dag, då jag skall fixa min walk in closet.

Och IDAG är det min lediga dag och det känns som om Carola inte är intressant; de har säkert klippt bort allt häpnadsväckande och bizarrt. Melloartisterna visade sig vara som lärarutbildningen: ALLA som sökte kom med, och hälften är där för att de inte kom in nånannanstans. Och inte orkar jag städa ur skräprummet heller.





(ikgiltigh!)

Individualism

…or not.

Fotografen Hans Eijkelboom ställer sig i ett gathörn och står i max 2 timmar. På den tiden bestämmer han sig för vad han vill fokusera på idag…

Varje människa som lever i västvärlden idag, har ett fritt val varje morgon vid påklädning. Plagg, färger, stilar, tidsepoker.  Att så många människor ändå väljer typ samma…

 

Se mera!

http://www.anothermag.com/current/view/4045/Hans_Eijkelboom_on_Photography_for_Aliens

 

Down the memory lane

 

 

SVT har nu sänt tvenne reprisavsnitt av ”Här har du ditt liv” med Lasse Holmqvist. Det väckte minnen. När man var liten var det äckelmysigt att sitta sent uppe och se på lördagsunderhållningen när det var de stora, gröna fåtöljerna med blommor på. Man var liten, trött och helt uttråkad när vuxna människor gick ut och in ur studion och kramades och larvade sig. Föräldrarna sade: ”Nämen!” och ”Oj!” och ”Lever han?” och ibland skakade de liv i mig: ”Titta, det här är historiskt!”

Behållningen var det äckelmysiga: Lasse Holmqvist var ju så TJOCK! Man såg hakan som guppade in och ut ur det hängande hakfettet och kroppen var liksom oformlig och täckt i tyg. Glasögonen gav honom en oseende, blank uppsyn samtidigt som han var alldeles för familjär och gubbig. En sån där farbror man träffar på släktträffar och som hela tiden försöker göra en generad.

Äcklet och fascinationen kämpade mot tristessen. Gubbarnas prat om saker som man inte hade några referenser till fick bilderna att ta större plats i mitt huvud än i den vuxna publikens. De skrattade åt halvekivoka anspelningar i studion och jag frågade pappa: ”Vad skrattar de åt? Varför var det så roligt?” Pappa: ”Hehehe, ja…. Man kan säga att de tänkte på vuxensaker när han sade ”Jag drar mig ur”.  Jag : ”Men vad var det för ROLIGT?” Pappa: ”Titta, HAN var känd redan när jag var liten! Lever han?”

Alltså, man fattade inte skämten och man kände inte till kändisarna och de bara satt där i fåtöljerna och låtsades trivas. Vad gör man?

Man fokuserar på Lasse Holmqvists skrämmande kroppshydda, munnen och hakan. Fettet. Blänket i glasögonen och hans jovialiska, skånska bondingröst som man INTE ville skulle försöka bonda med en på nån fest genom att insinuant fråga: ”Har du nån fäst-man?”, ”Vad skall du bli när du blir stor?”, ”Skall du bli Glädjeflicka?” (och hoppas att man inte skall veta vad det är, tycka att det låter roligt, svara ”kanske” eller ”ja” och på så sätt dra ner skrattsalvor från övriga vuxna.)

Äckligt, men också lite mysigt att sitta i den egna soffan med föräldrar och syskon, på tryggt avstånd från Lasse Holmqvist och hans överdimensionerade (jag tänkte mig att de var specialbyggda för att hålla för hans tyngd) fåtöljer.

Men ack. Nu på reprisen av Ernst-Hugo Järegårds ”Här har du ditt liv”, var jag helt fokuserad på huvudpersonen – fatta! Ernst-Hugo! – och på hans liv och på hans skådespelarkonst (så BRA!) och på hans förtjänstfulla sätt att dra runt en drogad och knappt medveten Cornelis i ett sång- och dansnummer, att jag knappt tänkte på Lassefettet. Och när jag då skulle fokusera på det, insåg jag att svenskens medelvikt sakta närmat sig Lasses vikt under åren som passerat. Lasse skulle bara veta att hälften av de som spanade in honom när det begav sig, inte alls kände igen honom. De var bara fascinerade av att det faktum att det överhuvudtaget FANNS så enorma kostymer. Nuförtiden skulle INGEN vända sig om efter Lasse Holmqvist på stan. Ja, kanske för att han var kändis, då, men inte för att han var uppseendeväckande fet.

Eller… joo… nuförtiden skulle det nog väcka en del uppmärksamhet om Lasse Holmqvist gick på stan. Hur ofta ser man en skitfet Zombie, nyss uppstigen från Limhamns kyrkogård, gå på stadens gator som en vanlig man?

 

Historien bakom bilden



Ögat, även, måste vi ge någonting att bita i.

 

Slitet och fult är det på vissa ställen. Gamla skyltar som trillat ner och ramar som står kvar. Men en morgon hade dagg fastnat på ett spindelnät i ramen. Det är skitsvårt att fota spindelnät – det blir aldrig som ögat ser dem, men med dagg på, kanske..?

Och om man fotar genom nätet utan att ramen syns?

Problemet med att fota spindelnät är annars att bakgrunden ”slår igenom” för mycket om man inte har ett väldigt definierat skärpedjup, eller att det bara är spindelnätet som syns ordentligt. Bakgrunden blir ett sudd.

Nu hjälpte dimman till att lösa problemet. Om man fokuserar på nätet, men vill att bakgrunden skall synas, verkar det inte alls mysko om den är lite odefinierad i konturerna om det blir ännu dimmigare en bit bort.

Såhär blev det:

Vardagsmagi

 

 

 

Milstolpe!

Idag passerades gränsen, så nu är det över 500 sidvisningar på denna blogg! Inte 500 unika besökare, men väl 500 inloggningar.

Man undrar hur många av dem som bara varit inne och vänt och aldrig kommer åter.

500 går att faktorisera som 2 * 2* 5* 5*5, och blir 111110100 binärt. (Tvångstankar)

 

USA toppar listan över utländska besök, och sedan kommer Tyskland. Antingen är det Svensktalande människor som befinner sig i utlandet, som kommer in och läser, med flit, eller så är det bara varje bloggs andel av IRR-surfare som, om man undersökte alla bloggars sammanlagda IRR-tal för varje land, skulle ge en fingervisning om hur uppkopplat varje land är.

Jag undrar om Tyskarna sökt efter Rommel, och vad Amerikanarna finner. Själv finner jag det lite spännande att Ryska människor hittat hit.

De populäraste, eller i alla fall mest lästa inläggen är "Var är Reinfeldt?" och "Portugalarens återkomst." I båda fallen är det andra än jag som står för nytänkande och idé. I Reinfeldtinlägget citerar jag bara en kompis. I Portugalaren har jag visserligen skrivit allt själv, men lånat konceptet av en självutnämnd Professor och Fakir. Jaha...

Jag har en vän som startade sin blogg efter min. Hon har nu över 5000 besökare. Säkert bara IRR-besök! Slumpartade variationer! Nybörjartur!

Uppdatering: Sedan detta skrevs (för bara några dagar sedan) har Frankrike tagit detta som en utmaning! Från ingenstans kom Frankrike och petade ner USA från andraplatsen. På 2 timmar besöktes bloggen av 36 fransmän! Sedan har det varit alldeles tomt på Fransmän här.
Man undrar hur sånt kommer sig...

Veckans Icke-Nyhet!



-Och jag som klippt av hästsvansen för detta... så är det skjortan ni ser!

 

Ur Dagens Nyheter 2014-11-15:

Kometforskaren: Förlåt för skjortan! (Kille i kontrollrum hade skjorta med brudar i korsett)

http://www.dn.se/nyheter/varlden/kometforskare-ber-om-ursakt-for-stotande-skjorta

Killen är NÖÖÖÖRD – vad hade ni väntat er av en kille som tillbringat 10 år i ett kontrollrum? Han tog på sig sin finaste skjorta, dagen till ära, för hans Tjej är nämligen en av brudarna på skjortan och han har döpt henne till Telisia Sundancer och han tvättar aldrig skjortan trots att han sover med den under kudden varje natt och säger god natt till tjejen varje kväll.

Tro mig- även jag har gjort mina timmar i ESAS kontrollrum och sett det mesta i skjortväg. Hawaiilooken ÄR, de facto, en stor subkultur i branschen. Ingen hade höjt ett ögonbryn över killens skjorta en vanlig natt med satellitpassager. Han var bara lite osmidig som inte förstod att klädkoden kunde verka obegriplig för utomstående. Det är en personlig tragedi, förstås, med en kille som vid 40 har en fantasitjej, men det är ingen NYHET.

Hur jag kan vara säker på att han inte har en tjej/fru/kvinna i sitt liv? Jamän, kom igen… Det allra första en kvinna gör, när förhållandet är etablerat och man upptäcker en sån uppenbar SKYMF mot all estetik och smak i partnerns garderob, är att lite diskret låta plagget försvinna. Helt utan kommentarer eller gliringar. Utbrott eller Skrattanfall är klart motiverade, men kvinnor är smartare än så.

”Har Du sett min Bästa Skjorta?”

”Va? Vilken skjorta var det?”

”Den med alla färger och Brudarna!”

”Nej, jag vet inte. När hade du den senast?”

Och så faller skjortan in i kategorin Ouppklarade Mysterier. Sådant man kanske grubblar över ibland, men aldrig får klarhet i. Förrän förhållandet tar slut. Mannen kommer då att finna en oklanderligt struken, NK-mässigt vikt skjorta framlagd på sin säng som en sista hälsning. Alternativt kommer den 102-åriga änklingen att hitta en lika oklanderlig skjorta ovanpå hustruns testamente i bankfacket, strax efter hennes död.

Inse vilket genombrott och seger för mänsklighetens tekniska framsteg, när man kan landa på en skitliten komet med densitet och struktur som sockervadd, så pass långt borta att all telemetri sker med EN HALVTIMMES fördröjning. Testa på att styra en radiostyrd bil med fördröjning på en timme (en halvtimme ena hållet – en timme fram och åter). Med den återkopplingen är det satan en bedrift! Den här killen har alltså ägnat de senaste 10 åren åt detta. Han har inte haft tid att baka surdegsbröd och putsa sitt hipsterskägg och tillägna sig ”de rätta” åsikterna.

Det är ju precis samma sak som när feta killar sitter och äter chips och dricker öl framför TV:n och när Sverige vinner är det ”VI SOM HAR VUNNIT – SEGERN ÄR VÅR!” Nej. Det är de där elva killarna på gräset som har ägnat hela sina liv åt träningar och skadevård och slit i oändliga konstiga serier innan de vann här och nu. De har OFFRAT SIG för att soffkuddarna skall kunna känna sig delaktiga i SVERIGES idrottsliga framgångar.

http://www.youtube.com/watch?v=oB1dOqtyBFY

 

Då är det väl lite småaktigt att klaga på att en av de, som flyttat fram mänsklighetens gränser för vad som överhuvudtaget GÅR att åstadkomma, inte riktigt följt med i debatten utanför ESA:s hägn.

Att stå i direktsändning i Brudskjorta var inget Sexistiskt statement, det var en Nörds aningslöshet. Kan man inte besinna sig och fråga sig vad man ser innan man går till attack?

Det är ett lätt byte att slå ner på: Uppenbart jättefel! På partykillen på Stureplan eller på valfri politiker hade det varit en överlagd provokation. Plagget är så fel att man måste tänka ett varv till – vad ÄR det här? Det handlar inte heller om slentrianmässig, oreflekterad sexism, här. (Höhöhö) Nej. Tristast är väl att det inte heller är ett ironiskt humorinköp+ riktigt dålig timing. Det är främst tragiskt. Och riktigt sorgligt, när man i ett senare klipp ser killen bryta ihop i gråt efter sin ursäkt.

Jag tror att världen är en komplicerad plats att leva i. Därför kan det kännas skönt att känna patos och rättfärdighet i ryggen när man med kraft attackerar ett tydligt övertramp mot det som ”alla” tycker är FEL. Men om man tänker lite till…