lördag 28 mars 2015

Man gör som man vill

 
 
Eget alster. Finn fem fel!



Saker som jag INTE tänker beröra:

Tranströmer
Åkesson hos Skavlan
SVT
Saudiarabien/Kina

Å ena sidan...å andra sidan... å tredje å en halv.

Sådär, nu vet ju redan alla vad man HADE kunnat skriva och spelade alltså upp det hela inuti sina hjärnor och inte blev någon gladare av det, eller hur?

Och inte hade något nytt blivit sagt, heller.

Jag har inga originella infallsvinklar på dessa ämnen och inget att tillägga. Jag tänker inte heller skriva om något av ovanstående för att visa att jag är samtidstillvänt duktigt uppdaterad mediekonsument. Så som man skall, om man skall vårda sitt varumärke och appellera den tilltänkta målgruppen. Vilken jävla målgrupp?

De som vill vara i min målgrupp vill jag ändå inte ha som läsare. (Fritt efter Marx)

Jag skulle förresten bli personligt förolämpad om jag upptäckte att jag ingick i någon annans tilltänkta målgrupp. Tror de att de vet vem jag är och vad jag skall gilla? Jag klarar väl att hitta bättre saker på egen hand!

Nu skall jag gå och måla en jättestor tavla med acrylfärg (bättre än olja) som jag inte tänker visa för någon. Om man tänker bort alla målgrupper och alla ögon överhuvudtaget, tror jag att man kan nå mycket längre än om man omedvetet lägger till och drar ifrån folk från målgruppen i takt med att man lägger in referenser som "vissa" kan humma instämmande och igenkännande åt. Det är ett sånt spel som pågår hela tiden, medvetet eller omedvetet. ("Ah, jag ser att hon använder en färgskala från Schjerfbeck för att understryka en sinnesstämning" Ja, och jag gjorde det just för att DU skulle få känna dig lite smart och initierad så du känner att du har på Kultursidorna att göra. För om jag talar med din chef och nämner att du såg det, får du en Guldstjärna hos honom och så får du fler jobb och så ses vi nästa gång jag har vernissage - deal?)

Nu stänger jag in mig och kommer att tillbringa min lördagkväll med att måla en skitstor tavla i acryl, med en färgskala som jag säkert snott av nån sextiotalssnubbe jag inte minns namnet på, men som jag vet kommer att understryka min sinnesstämning perfekt.
 
Folk får kolla på mina tavlor när jag och alla andra initierade är döda. Det är enda sättet att få en rättvisande bedömning eller impuls eller känsla eller vad man nu får ut av att lukta på plast på en duk. Och om framtidens konstkritiker sågar eller talar om banbrytande, intresserar mig inte.


fredag 27 mars 2015

Cabarét Finesse




Om texten inte håller, blir det inte roligare för att man står konstigt med armarna, talar på dialekt, har konstiga glasögon, fula tänder och tics.
Ett tips, bara.

- Men publiken verkar ju ha roligt!
- Det får stå för dem.

torsdag 26 mars 2015

Den skånska humlan


 
 
Såhär efter Vårfrudagen och Vårsolståndet och inför våren och påsken, kom jag att tänka på Beppe Wolgers.

För många är han enbart skäggisen i knasluvan i en säng full med dockor.

Men han var ju så mycket mera: Poet, författare, revyförfattare, sångtextförfattare och krönikeskrivare. Kreativ medarbetare, filmskapare…

Framförallt genomsyras hans texter och funderingar av omtanken om jorden, ekosystemen, det ursprungliga. ”Jag ser en get i…. Serengeti…”

Och så detta med att se det stora i det lilla: Klappa en humla på ryggen.

Han fick mycket kritik för det där med humlorna. Så pass att han själv skrev en riktigt elak text till sig själv, som Lars Ekborg sedan fick framföra på scenen, som om det kom spontant från Lars. Publiken drog efter andan! Elakt och roligt!
 

Nu är Beppe död, men humlorna är kvar. En liten stund till.

Jordhumlor, Lundhumlor, Stenhumlor och Åkerhumlor…. Men var är Klöverhumlorna nu då? Varför syns de inte till? Fler än jag borde bli oroliga nu.  Dels gillar inte bönderna rödklöver, så de har besprutats kraftigt. Dessutom ser man till att skörda rödklövern innan blomning. Detta under flera år, har dragit undan all möjlighet för Klöverhumlorna som art, att överleva på lång sikt. Och klöverhumlorna är bara en av många arter som står på tur för utrotning, om vi fortsätter tro att vi vet bättre än naturen själv.

Åkerogräs och växter som förut fanns vid vägkanter och mellan åkrar, var som små oaser för humlorna, då jordbruket blev mer kemiintensivt och monokulturellt.  Nu försvinner även dessa oaser, till förmån för ”nyttoväxter”, utrotning av ogräs som kontaminerar åkrarna i närområdet  och lättskötta vägrenar utan växtlighet alls.

Paradoxalt nog, kommer denna rationella praktik att leda till att frukt-,  bär- , och rapsoljeodlare kommer att märka att vinsterna minskar ner till noll, när själva maskineriet i deras verksamhet slutat att fungera. Utan pollinerare – ingen avkastning!

Men inte bara odlare blir fattigare. Alla blir fattiga när de sista fruktträden blir gamla och dör. Inga nya frön kan växa upp till träd. Okej, havre, vete, råg och korn är ju såna, luftlandsättningspollenväxter, så de får vi ha kvar. Och de flesta träd, de utan frukt. Men en stor del av våra vilda växter är faktiskt beroende av pollinerande djur för att överleva på sikt.

Ett utarmat landskap med ett förändrat djurliv kommer att gynna helt andra växter och djur. Landskapet förändras. Det kan bli spännande, men det mest troliga är, att det där med svensk frukt och fågelsång kan bli rätt trixigt att få ta del av.

I sommar skall jag klappa varje humla jag kommer åt, som tack för att den jobbar så hårt. Och så skall jag så ofta jag kommer åt, att slå ett slag för biologisk mångfald i alla forum som vill höra min röst.

Istället för att lägga en blomma på Beppes grav, som en hedersbetygelse.



Uppdatering: http://www.hd.se/nyheter/sverige/2015/06/17/rodklover-ger-fler-humlor/

 
 
 

 

måndag 23 mars 2015

I am with the band


 
Om man för trettio år sedan (1985 – under värsta hetsen mot di hemska hårdrockarna) skulle berätta för den indignerade menigheten att ”Om trettio år, om trettio år kommer en av låtarna i Melodifestivalen att ha dessa textrader i sig, och alla kommer att sjunga med och låten bli en hit i på alla förskolor i landet!” – vad skulle hända då?

Tillsammans är vi alltid bäst
Ikväll så blir det fest så sjung
Hallå hallå hallå hallå

För vi ska ta en Groupie
Ja, vi ska ta en Groupie

Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Ingen vill ju vara helt själv, ta en Groupie ikväll

 
För vi ska ta en Groupie ikväll

Vi ska ta en Groupie
Ja, vi ska ta en Groupie

 

 Och det här dagisordet: Funkismello!

 För trettio år sedan hade Eurovisionsschlagerfestivalen inte börjat kallas Mello (Ah, jag hör Sven Stolpe i min hjärna, gasta om Svenskens Infantilisering!) och Funkis var bara en kortform av Funktionalismen.

 

Min gissning, för trettio år sedan, på vad ”Funkismello” är, skulle varit en gissning färgad av Alva Myrdals utopiskt kökslösa lägenheter – med ett storkök i källaren som via mathiss portionerade ut måltider on demand.  Funkismello måste vara nån typ av tidsbesparande femtiotalsaktigt färdigmellanmål i form av giftgön, illröd, illgul eller orange Jello, inköpt i portionsförpackning, på Snabbköpet.

 

Men så är det ju inte.

 

lördag 21 mars 2015

Vakans Våndor



 
 
Jag har alltid haft ett stort sömnbehov. Sover mer än de flesta. Blir ofta överväldigad av intryck och somnar under föreställningar jag verkligen vill se. Måste sova när jag träffat folk. Måste sova igen. Men å andra sidan är jag väldigt närvarande när jag är vaken.

Jobbar man hemifrån, kan man ta en skvätt sömn i soffan efter långpromenaden, tillsammans med hemmahunden.  Bra rutin.

Men, om man som nu, tackat ja till att vara tillstädes under arbetstid, på olika ställen, (Det borde man väl klara – alla andra jobbar ju hela dagarna på sina jobb!) blir det inte mycket av med sömnen.

Intressanta fenomen uppkommer:

En hel dag med seriella deja-vu-upplevelser – några av dem innefattande föregående deja-vu-upplevelser. Alla dessutom med någon dov underton: Sist detta hände följdes det av en KATASTROF.

Barnens far har byggt ett kontrollrum till sig själv, barnen, morfadern och eventuella gästspelare, så de skall kunna spela spelet Artemis så realistiskt som möjligt. (Trekkienördspel där man sitter i Enterprises kontrollrum och har de olika rollerna – en är ingenjör, en är kapten, en är vapenansvarig, etc. Alla har en egen skärm framför sig, och så har man en stor skärm som fönster ut i rymden. https://www.youtube.com/watch?v=V9Q2X32hZNk) De spelar efter kvällsmaten och när alla läxor och träningar är klara. Alltså, då jag kroknar och somnar. Nu ingår det i deras startrutin… De kollar att alla är på plats, att alla system är igång, att alla uppkopplingar är ok OCH: ”Sovande mamma i soffa – CHECK” (För om jag sover kan de spela ostört skitlänge.)

Drömmarna blir många, långa och detaljerade. Börjar drömma redan innan jag riktigt somnat, och vaknar med minnen av drömmarna väldigt levande. Drömmer om allt, men teman som ofta återkommer är Militära Operationer till Havs och i Luften (identifierar härvid några NYA flygplantyper med svensk beteckning, vilket i drömmen gör mig förvirrad) samt Flyttbestyr – jag skall flytta till, eller inom Kiruna och flyttpackar samtidigt som jag försöker få nyckel till nya stället på olika sätt. Vaknar då med en känsla av glädje och tacksamhet över nåden att få bo där.  Fast jag vaknar ju i Icke-Kiruna, så känslan är bedräglig.

När man är så trött att man, trots behov, bestämmer att man får gå på toaletten imorgon, och faktiskt INTE vaknar mitt i natten för att kissa.

När man frågar gästerna om det är okej om man går upp och lägger sig redan vid åtta, efter middagen, och har överlagt med sig själv om det är etikett, men kommer till slutsatsen att det inte finns något realistiskt val. Killarna är ju vakna, och vi har umgåtts över maten… Gäsp.

Jag älskar mina jobb, just nu, och lär mig enormt mycket hela tiden, men detta med sömnen…


torsdag 19 mars 2015

Ich hab´ ein Duplikat!


Vi tänker oss att...
Ny forskning visar på möjligheten att uppväcka människor från de döda, oavsett hur många år som gått. Vi talar inte om kloning, här, där uppväxten givetvis inverkar på den person som till slut formats. Skulle man t e x klona Hitler och låta honom växa upp i en kärleksfull familj, skulle vi kanske få en mjukisgubbe med intresse för biodling.

Nej! Detta nya kommer att skapa SAMMA person, intakt med minnen, personlighet och preferenser!
Är det inte fantastiskt?

Detta ger förstås upphov till en rad etiska och filosofiska frågor, likaväl som denna möjlighets påverkan på samhället och på vår människosyn. Skall vi satsa på att tillverka arméer av folk som redan är utbildade och briljanta, istället för att kostsamt utbilda... oförutsägbara barn?

Alla länder återuppväcker sina Nobelpristagare, filmskapare, författare, tonsättare, idrottsmän etc. för att hamna i topp! Men är det Rätt?

Världens alla etiska råd sammanträder. Möten i FN. Kyrkans män uttalar sig. Saker ställs på sin spets.

Men SVENSKARNA reagerar alla på samma sätt: "Äntligen kan vi få tillbaka Kent Finell i Svensktoppen!"

 
 
 
 
Det är just nu Svenskens hetaste och ärligaste önskan: Allt skall vara precis som det alltid har varit!
Såhäräre: Slumpvis utvalda människor får ett brev i brevlådan där det frågas om de under fem veckor vill ingå i Svensktoppsjuryn och lyssna och rösta på listlåtar och utmanare. Det är alltså inte samma konservativa pössvenskar som år ut och år in röstar på samma låtar. Nej.
I söndags  var radiolan i köket på och jag fick höra hur det stod till med den där listan. Jag gissar att det var nån gång i julas jag hörde det sist och det verkade vara SAMMA lista som då. Mando Diao och Magnus Uggla i topp. Så segt! Tycker verkligen alla Svenskar att Strövtåg i Landsbygden och Jag och Min far är bäst? Kan vi då inte bara vara överens om det och lyfta ur de låtarna ur listan, så det kan bli lite dynamik?

Är svensken idag så till den grad trygghetssökande och intensivt längtande tillbaka till enkelhet och förutsägbarhet? Och kan de inte få Folkhemmet, kan de alltid ha Svensktoppens oföränderlighet som snuttefilt?

Av 10 låtar är 4 covers. Gammalt välkänt att tugga om som ett gammalt tuggummi.

Av 10 låtar handlar 3 om pappor, 1 om bröder och 1 om Familjen. 1 sjungs av dottern till Pappan som skrivit låten. Det är över hälften av låtarna, det. Familjen, den trygga.

Av 10 låtar har 2 legat på listan i över två år. Samma.
Man blir ju skrämd.




(Och det är ett jobbigt maner att sjunga BLÅA. Färgen heter BLÅ.)

Uppdatering, 11 maj 2015: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2023&artikel=6160215

(Aviciis låt Hey BROTHER har nu legat ETT ÅR på listan. Det blir ju bara värre...)

tisdag 17 mars 2015

I´m gonna knock on Your door, ring on Your bell...




Jag och Sibelius är inte bästa vänner.

I omgångar har jag verkligen försökt lyssna in mig och sökt olika ingångar, men nej. Det vill sig inte.
Jag kan inte dela Esa Pekkas stora förundran och fascination. Finlandia talar inte till mig. Jag kommer inte in i hans värld. Han släpper inte in mig!

Först på 80-talet, sedan någon gång 97, sedan under min Finska jobbperiod, då jag firade Nationaldag och lilljul och påsk på finskt vis, OCH satt med på högtider där Sibelius var det självklara valet.

Näe. Jag bjuder till, men... jag hör musiken, men den öppnar sig inte, den ger inget mer. Var är Nyckeln?

lördag 14 mars 2015

Dagens Korta



 
Fortfarande Favorit!

 
Enormt skojiga uppdrag får arbetsdagarna att bli långa under en period framöver. Har fyra parallella, nu, men ett är kort och ett har en diffus bortre parentes någon gång i slutet av 2015, så i praktiken är det mest intensivt just nu, i uppstartsfaserna på de båda extrema.

Ikväll är det Mello! Fågel Fenix är ingenting mot den där gamla uträknade elefanten som reser sig gång på gång, trots att den dödförklarats av all expertis, inkluderat mig själv. Klart man måste se alla snygga nummer i alla fall. Och… några låtar är helt okej, nästan bra. Och fastän man kanske spydde av den lilla tunna mintkakan, var det ett bra kalas, all in all.

Marsutmaningen ger mig powerwalks och träning varje dag, plus sund kost och lätt eufori. Har dock inte vägt mig än. Skall bli utvägning i slutet av månaden för att se om det blivit någon skillnad.

Mitt nya knark heter Tiles of the Simpsons och finns på spelsajten y8.

Tonårsuppror och växtvärk är ljuvliga saker att få ha i sin närhet. Liv! Utveckling! Filosofi! (Och en hel del skrik och bråk och konflikter mellan barnaåldrarna och medling och varm choklad efteråt…) Nattliga samtal när alla andra sover, om livet och identitet och oro och perspektiv, får mig att minnas hur det var. ”Mamma? Sover du?” ”Nää.”  Tass, tass, tass, eller Dunk, dunk, dunk, beroende på barnafötternas storlek.

Veckans Lycka: Det har kommit en ny bok av Kate Atkinson!

Det är blå, molnfri himmel och vårsol ute och i trädgården kommer det upp en massa små olikfärgade blommor. Gula, vita och lila små. En vän som är trädgårdsarkitekt, såg dem en gång, men sade ingenting, fast jag vet att hon tyckte de var småborgerliga och vanilj. Ofarliga och outmanande och inte ens ironiska. Det var hon som för några år sedan hade med sig flera säckar med lökar, som vi gemensamt och genomtänkt och med rätt stort besvär, stoppade ner i jorden. Nu har jag ett hav av röda och svarta tulpaner att vänta i ett hörn, och en skog av påskliljor i ett annat. Men… de små olikfärgade är FÖRST.

Veckans Bilmusik: VEM har bytt ut Världens Bästa Johansson-CD:n mot Alan Parsons Project? Sjuttiotalssymfoniprettorock i min bil???? Konfronterade barnens far, som var så trött på ”dina gitarrgubbar”, att han som överslagshandling greppade den första CD:n i hyllan han inte visste vad det var, för att få ”nåt helt annat”. Mmm. Alan Parsons står ju på ”A”. Denna vecka har jag kört en hel del mil på motorväg och sjungit med i låååånga fraser och hållit ut på samma ton under en hel omkörning.

 

Skeppshult har i år kompletterat sin finaste cykel med tillvalet TURKOSA fälgar! Habegär. Monark och Crescent har i år beslutat att inte ge ut någon cykelkatalog! Skandal. Det är ju vårtradition att gå in på cykelaffären, andas in lukten av cykeldäck och nytt, och hämta årets kataloger. Man måste ju se om det kommit något som man gillar extra mycket. Skeppshult har nu också en serie cyklar med retrofärger och retrotext på, som är så på pricken! Bäst är färgen som finns på gamla geodetutrustningar och liknande: grågrön finkornig Hammarlack. 

Idag är det ledig dag, har jag bestämt.

 

lördag 7 mars 2015

Den fjärde väggen

"Ja, stor är den. Men DÖD. Och den måste vara fejk..."


Man går på bio.

I ca 120 minuter går man med på att tro på den verklighet filmen redovisar just nu är den verklighet som gäller. Ser man Börje Ahlstedt som Rövarhövdingen Mattis, tror man inte på fullaste allvar att Vänsterpolitikern Hanna Zetterberg är Börjes och Lena Nymans barn, och att de strax efter samlaget vid slottet i "Nyfiken Gul", flyttade från Stockholm till en grotta i Dalsland för att ge sin dotter en frihetlig (och något utdragen) uppväxt.

Nej, man går med på filmens premisser så länge filmen pågår. Annars blir det helt orimligt.

Men INOM filmens universum måste historien och premisserna hålla ihop. Det måste finnas en trovärdig logik. Vi VILL låta oss dras in i en annan värld, med andra premisser, MEN vi går inte på vad som helst. Faller logiken ser vi kulisserna. Allt blir skräp och skit.

Visst VET man att Melodifestivalen är ett sätt att lansera nya artister, relansera gamla artister och ett sätt att placera dem på försäljnings- och spellistor. Visst. Visst VET man att Christer Björkman har mera makt än han vill låtsas om, och att de flesta låtarna är "beställda" av de mest kända låtskrivarna. OK. Christer Björkman har också känsla och kunskap för att göra RIKTIGT bra underhållning med klass och underhållningsvärde. Det fungerar!
Så man går med på att under melodifestivalen låta sig förtjusas, förfasas, roas och dras med i tyckarkluster för och emot klänningar och brandstaklappar. Det är ju detta underbara som är Mello!

Men snälla, snälla, snälla  - sluta slå sönder vår illusion av att det inte BARA är en show och ett geschäft. Vi vill så gärna fortsätta tro att det finns en tävling och ett regelverk som följs. Att vi tittare kan påverka med våra telefonröster och att det är en riktig diskussion om "Vann rätt Låt?" som redovisas i kvällstidningarna dagen efter. "Svenska folkets röster..."

Detta med hjärteappen har tre nivåer av orimlighet, som man bara inte kan köpa. Jag kan inte behålla illusionen längre! Jag går inte på vad som helst!

1) I första deltävlingen fungerade inte appen förrän det första bidraget var färdigsjunget, om man inte laddat hem den innan programmet. Många kunde inte rösta på bidraget, eftersom man efter låtens slut, inte kunde "hjärta" låten mera. Det överlägset bästa bidraget i deltävlingen, eller om man vill vara objektiv, det första bidraget i deltävlingen HADE INTE samma chans som de andra.
Trots detta uppenbara, hävdar man att det inte spelade någon roll för resultatet. Men man redovisar inte rösterna och förtiger att apprösterna var betydligt, betydligt flera än telefonrösterna, och har större genomslag.

2) Man kan bara rösta på låtarna så länge de spelas. Eeeeeh? Hur skall jag kunna avgöra vilken låt som är bäst, om jag inte får höra alla låtar innan jag röstar? Och om man skall göra som de säger; "Rösta med hjärtat", måste man sitta och korrigera antalet hjärtan under tävlingens gång. Om hon fick fyra, måste han åtminstone få åtta... Och till sista låten är ens hjärtan SLUT (Man får ett maxantal att fördela per deltävling.)

3) Det är så tydligt att detta med hjärterösterna bara är ett sätt att göra det svårkontrollerat och godtyckligt, så att festivalledningen kan gå in och gripa in när dramaturgin så kräver. Målet är inte längre att genomföra en tävling. Målet är att göra en bra show, som SER UT som en tävling. Det är helt okej, men snälla, be oss inte att gå på så taffliga trix med oputsade speglar. Man går inte på vad som helst, och tappar intresset när det blir för uppenbart. Man LURAR oss att donera pengar till produktionen (ja, en del går till behjärtansvärda ändamål) under förespeglingen att vi kan påverka. Nej. Det kan vi inte. Vi skänker pengar medan Christer Björkman gör som han vill.
I och för sig, kanske det varit så förut, mer eller mindre, men det gick att låtsas. Nu går det inte längre!

Och detta med Molly och Polly och Volley... En akt som Christer Björkman dissade, men sedan gav nån Nisse i uppdrag att skapa en kopia av.

Och detta med Kvinnaböskes låt, som redan var en hit i Japan.

Nu kan man ju inte ens låtsas att REGEL-verket är något som följs. Nu VET man ju att allt är helt godtyckligt.

Illusionen är sönderslagen. Melodifestivalsuniversats egenlogik är självförstörande. Premisserna håller inte längre. FAN, FAN, FAN - det skulle varit ytterligare en månad av tramsig upptagenhet vid kläder, röster, rivalitet, stjärnskott och silverrävar. Lusläsning av festivalbloggar och kvällstidningsbevakningar...

Det enda jag känner är tomhet och totalt ointresse.

Inte för att jag inte tror på att Börje Ahlstedt verkligen ÄR Mattis, utan för att Mattis plötsligt går utanför rollen och SJÄLV HÄVDAR att han är Barbapappa - i Ronjafilmen! Och tycker att jag skall fortsätta tro på Ronjaillusionen i Skogen.

Nu är det inget roligt längre.

torsdag 5 mars 2015

En klen tröst

Marsutmaningen fortsätter!

Under 2014 var det inget kul att klä sig, så man fick ta till annat för att förgylla vardagen:








 
 
 

tisdag 3 mars 2015

Marsutmaningen!

Nä nu!

Jul, helger, lov och födelsedagar innebär en massa tuggande på mjöl- och sockerprodukter.
Kombinera med stillasittande och kvinnan utan muskelmassa (= förbränning) sväller direkt upp till groteska proportioner.

I morse vägde jag 38% mera än min normalvikt. 38%!

För en som väger 55 kg normalt, motsvarar det ett påslag med 21,2 kg!  76,2 kg, totalt.

Om din normalvikt är 80 kilo skulle det innebära att du plötsligt väger 110,4 kg.

Det är illa.

Men jag hoppas på ett annat resultat på vågen efter denna månad, eftersom jag sakta, sakta bygger nya muskler under fettet med hjälp av daglig exercis. Och eftersom jag redan käkat upp alla Mozartkulor, kan jag deklarera stopp för allt socker ett tag framöver.