Dum

...och dålig.

Min värld är mycket mindre än den, där saker sprängs och stora pengar byter ägare.

Och i den lilla världen är jag just nu SÄMST.

Friskt vågat, hälften pannkaka.

Alltså, tidigt åttiotal... Då tyckte man att det var helt normalt att ha såna här promobilder. 
Detta är mjukhårdrockarna Scorpions som visar upp sin bästa sida. (OKEJ hade ju såna halvporriga affischer på både tjejer och killar. Samantha Fox och han, killen i badkaret där man såg ALLT.)

Var är proportionaliteten?

Var är tanken om fartblindhet?

Var är betongväggen vi snart kommer att åka in i, eftersom alla som knackar föraren på axeln, ses som bakåtsträvare?

***

Jag tror att det i dagens läge är superlockande att gå in i någon enfrågekult och stanna där, eftersom hela resten av samhället är så svårhanterligt att greppa, speciellt om man trott stenhårt på att de lösningar man anammat och genomfört, skulle fungera. När de kom med biverkningar, är det inte roligt längre,

Då kan man antingen förneka rådande tillstånd, eller anklaga budbärarna för lögn eller dolda agendor, eller pressa ännu hårdare på att fortsätta äta arsenik. 

***

Det är så trist att privat stå på en trampolin och arbeta upp ett jävla momentum inför det där trippelhoppet man övat på, men precis när man ska till att hoppa, då går trampolinjäveln av och man tumlar 5 meter ner i bassängen och måste dessutom passa sig för att inte få en halv trampolin i huvet. Bildligt talat, alltså.

***

Men vem klagar? Det är bara att klättra upp ur bassängen och köra igen. 

***

Förändrat sinnestillstånd p g a hög feber och en släng av Post Covid. Fattar att det är Covid, när kaffet smakar skit, allt är salt och jag känner folks parfymer, fast på ett vidrigt sätt. Alla luktar kemiskt. Denna gång är jag luttrad och är bara glad att jag verkar överleva utan IVA, denna gång. Fast då är det det där med hjärntrögheten, då. Och den ojämna kognitionsprofilen. Jag får inget gjort, precis som förra gången, då jag kunde sitta och kolla på tandborsten i 90 minuter innan jag satte igång med borstningen. Samtidigt gjorde jag nu ett sånt Matrigmatest on line, för ett jobb jag sökt. Och satte alla, utom två, som timade ut innan jag hann klicka. Det är så förvirrande. Jag känner inte igen mig själv. Eller jo, jag minns ju hur det var efter IVA, men det var inte hur jag brukar vara.

Tänker bra och snabbt inuti huvudet, men utifrån ser det ut som om jag är en svettig säck potatis. 

*** 

En bekant som jag stött ihop med i olika sammanhang, i olika städer, helt oberoende av varandras agendor; vi jobbar inte ens inom samma fält, men verkar känna samma människor, började prata om bästa sättet att fixa en passiv inkomst. Båda sade samtidigt: STIM! Så nu ska vi skriva en jullåt som ska ge oss ett årligt tillskott tills vi dör. OBS! OBS! Utan inblandning av AI. AI är fusk.

***

Nu är jag så trött på allt. Jag vill vara en kattunge i en korg med mjukt. Somna bort lite.

***

Förra gången jag hade strikt diet, gick jag ner 5 kilo och har behållit den vikten sedan dess. Det är bra. Då vet jag att jag har en god kosthållning till vardags och att det är en balans mellan intag och förbränning. Nu är målet att gå ner ytterligare 5 kilo. Jag har nu en lista över saker jag vill äta när jag får. Cravings: Mandelskorpor, Champagne, Jordgubbstårta, Pommes Frites, Havrebollar, Coca Cola, Polly med Bilinnanmäte, Snickersglass, Pizza med Bearnaisesås och krispig Tacotallrik. Guinness. 

***

Det är så kul att vara bland människor. Tag 30 personer som inte känner varandra, sätt dem i arbete med att lösa ett gemensamt problem. Först i teorin och sedan praktiskt. Ge dem 20 veckor i ett hus med allt de behöver för att lösa uppgiften och mat på regelbundna tider. Givetvis kommer de att fixa det de blev satta att göra, men det intressanta är att iaktta vad som händer socialt. Vem som sätter tonen, hur grupperingar bildas och bryts upp, vilka konflikter som uppstår osv. Det bästa är om det inte är meningen att någon skall titta på det, så störningsmoment som utröstning och tävlingar och sånt slipper man. Löööööv it!

***

Byta jobb, byta miljö. Byta sociala interaktionsmönster. Byta status och byta arbetstider. Jag har ett datum och en adress att dyka upp på. Och såna privatspanarlågskor med smala snören.

***

.Jag sover alltid med öppet fönster, oavsett väder och temperatur. Fryser man, är det bara att slänga på ett extra täcke och sätta på flanellmössan. Därför kan jag nu med säkerhet skriva in i almanackan att Koltrasten kommit exakt precis nu! När jag gick och lade mig (03.00) satt den utanför fönstret och hänföresjöng att våren var här!

***

Bästa poddarna just nu är: 

Vetenskapsradion som bjuder på 20 minuter vetenskapsfördjupning i något speciellt ämne, varje vardag. Det finns massor med gamla avsnitt att leta bland, och lyssna på.

Dagens Eko som förvirrande nog INTE är nyheterna, utan ett nytt 20-minutersmagasin som gräver lite djupare än man hinner med i vanliga nyhetssändningarna. 

Söndagsintervjun med Martin Wicklin. En timmes intervju med någon man är nyfiken på, eller inte kände till så mycket om. 

***

...och så säger jag som Astrid Lindgren när hon talade med sin bästis i telefon: "Döden, döden", och så var det avklarat. Fast jag säger "Jävla Trump" och så är det avklarat. Jag skulle kunna skriva 1000 krönikor med olika vinklar och med stöd i officiella beslut och diplomatiska riktlinjer och promemorior och peka på en massa saker som skevar, men jag orkar faktiskt inte nu. Hellre löser jag Palmemordet en gång för alla, om jag så skall krossas och kvävas under tyngden av alla arkiverade handlingar. Typ så trött är jag på samtiden. Börja peta i ett 40 år gammalt mordfall utan facit.... så unket!

***

Trött på allt

 

Det handlar kanske främst om att ingå i ett sammanhang, eller flera.

Tillfälliga sammanhang, som när tåget stått stilla i snöstorm mellan Kiruna och Fjärran i flera timmar. Då börjar man prata med varandra och kanske hjälpa en uttråkad nioåring att stå ut. Kortlek är bra att ha i sin väska.

Någon har huvudvärkstabletter och en grupp körsångare är på resa. Egentligen för att åka skidor på en glaciär, men nu går de mellan vagnarna och sjunger snapsvisor.

De längsta sammanhangen är kanske familj, partner, ett skrå.... landet man bor i.

Att bli människa - så som människan umgicks på savannen - i varandras ögon. Och att uppleva sann kontakt ger ett svar i kroppens belöningskemi, precis som svaret på en kanyl i armen. Instant lycka. 

Men det kräver också att man anstränger sig lite, för att connecta. Vara snäll. Hitta en gemensam grund. I ditt öga ser jag mig själv. Jag kan se vad du behöver och försöker göra din tillvaro lite lättare. 

Fast då finns ju ett annat sätt, att snabbt få till den där mysiga känslan av gemenskap... Att dela upp i "vi" och "dom andra" och hitta gemenskap i att försöka hitta så mycket fel på "de andra" som möjligt.

Det ena kräver lyhördhet och ansträngning. Det andra kräver bara att våga bröta på och hänga på andras bröt. Det är så sorgligt, alltihop. 

Brr Brr Patapim!

Det hände sig en gång för inte så länge sedan, att jag inte orkade röra mig alls. Jag hade rört mig runt i en ny stad hela dagen och försökt befinna mig på olika ställen vid vissa tidpunkter, samtidigt som andra människor också skulle navigera sina fysiska kroppar till samma punkter i tid och rum. Det är väl så man gör, för det mesta. Så man lever. Den urbana människans hållpunkter varje dag. Hur skulle det se ut om patient och tandläkare inte befann sig på samma ställe, under samma tidsperiod? Då blir inga tänder lagade.

Så jag hade gått, åkt buss och taxi runt om i den där staden. Lyckats få till möten och tillsammansätande med olika personer. Bestämt lite saker, besökt olika lokaler, fått reda på nytt.

Men i hotellrummet tog det stopp. Jag orkade inte röra mig. Jag låg på sängen i en lite obekväm ställning och visste att jag nog måste ner igen för att få i mig näring innan sömnen slog till. Men inte just nu. Ligga utmattad lite till. Bara lite till. 

Fjärrkontrollen till TV:n låg förstås så att den inte gick att nå. Men med en viljestyrka likt Gunde Svans (då han föll och fick en skelettskada i Holmenkollen 1989 men vägrade att bryta tävlingen) kunde jag hasa mig så pass långt att jag kunde nå fjärrisen med yttersta fingertopparna och sedan kasta mig bakåt på sängen igen, i en ny obekväm ställning.

Okej, TV. Kolla kanalerna. Kanske någon rolig bizarr kanal med ryskspråkiga tanter som spår folk i realtid? Måske dansk film? Kanske konstiga TV-shower? Kanske CNN? Kanske Skenet Bedrar eller Vicar of Dibley på BBC?

Men nu var det sån Smart-TV och en massa flerval innan man kom fram till kanalerna. Ett av flervalen var Youtube, och inom Youtube var det redan förvalt vilken video som låg först.

Jaja, jag klickar väl då.

Och i mitt komaliknande tillstånd mellan dröm och vaka, spelas det upp film efter film i ett oändligt pärlband i flera timmar. Den ena filmen följer på den andra och mina ögon är öppna, men jag förstår inte vad jag ser. Det är ingen handling. Bara lösa musikbitar och ljudeffekter och namn på figurerna som snabbt avlöser varandra. Det bara fortsätter och fortsätter. Efter ett långt tag, förstår jag att några av de AI-genererade karaktärerna återkommer om och om igen, och jag lär mig vad de heter.

Värst är en trädliknande jätte, för varje gång han kommer aktiveras min synestesi och hela kroppen vibrerar inuti på ett jobbigt vis. Lugn blir det bara när en levande ballerinakaffekopp kommer och hela kroppen sätts i flight/fight-tillstånd när en krokodil som egentligen är ett bombplan kommer flygande. Ja, alltså, visste man inte bättre skulle detta kunna vara början på en psykos eller bara en sådan där hetsig dröm precis innan man vaknar. Men nä, det sker på skärmen i mitt hotellrum och jag är för trött för att bryta. Lite fascinerad också. 

Jag hade alltså hittat ITALIENSK BRAINROT. 

My god. 

Kolla själv, HÄR
 

Lifehack!

 

Idiotgrejerna man gör om och om igen:

* Klippa lugg

* Tänka "men vad fräscht med citron-roll on!"

* Ta på sig de nya Dr Martensarna när man vet att man ska gå toklångt

* Påbörja hårfärgning när man känner sig pigg, vid 22.00-tiden

Ja, de flesta har väl sina egna jättebra idéer som varje gång visar sig vara riktigt dåliga. Och som man dessutom agerar ut. Flera gånger. Hur fan funkar man egentligen?

"Hm. Jag ser så tråkig ut. Och tjock. Kanske kan en LUGG lyfta utseendet så att jag ser lite mera välordnad och pigg ut?" Näe. Luggen är ingen magisk bantningskur. Man är lika fet och trött, fast med en ful hemklippt lugg.

Jättefräscht att lukta som en budgetstädad offentlig toalett.

Alla vet ju att det tar ett tag att "gå in" ett par nya kängor. Vilken BRA IDE att passa på att ta de nya då, när man ändå ska skubba runt en hel dag! Så man riktigt får en bra start. För skorna. Inte för fötterna. Som fått svåra blåsor och skav, långt bort från ombytesskor och plåster och lika långt att gå tillbaka. 

Och åter befinner man sig fångad i att slutföra hela hårfärgningsceremonin, fast klockan är alldeles för mycket och ögonen är torra. När man lägger sig är man trött och sur. Att man aldrig lär sig.

Filmtips!

 Det är faktiskt ingen skam att bromsa, när alla vill peppa en att gasa.

Nu säger de att det är vår, och då ska man må bättre genom att påbörja en massa nytt. Folk är fan som det där återkommande uppslaget i KP inför varje sommarlov:

"Har du svårt att hitta på något att göra? Här är 50 tips! Skrev ner alla tips på små lappar och dra en lapp när du har tråkigt!"

Nej. Mitt problem är inte att jag inte har skojiga saker att göra. Problemet är att ha tid att överhuvudtaget göra något, när alla måsten är avklarade. Tid och ork. För jag orkar inget mer när all energi är slut efter alla måsten.

Och då kan det ju vara skönt att bara sitta och doomscrolla på sin telefon. Men inte ger det något.

Bättre då att ickemultitaskande verkligen koncentrera sig på en film. Är det en bra film, blir hjärnan glad.

Men om man nu bestämt sig för att se en film, kan man leta i 2 timmar på olika strömningstjänster innan man hittar den bästa. Om man är fler än en som ska se, kan det bli ännu svårare.

SÅ för min egen skull, och för alla andra som vill slippa leta, kommer här länkarna till saker som man borde se. Länkarna kommer att bli gamla och trasiga, förstås, men allt och alla är färskvaror i ett längre perspektiv. 

Film:

Fröken Chic (Sickan Carlsson)

Kortfilm:

Sallys Film

Dokumentär:

En sista Kväll...

Slow TV:

U6 - Finaste linjen!

Konsert: 

The Sparks hemma hos

Serie:

Hugh Grant

Undantagstillstånd

 

AI är nästan otäckt bra. Såhär ser det ut hemma hos mig. 

Det finns mycket att skriva om läget i världen just nu. Det kommer nytt hela tiden. Men om jag börjar undersöka och dra paralleller, blir det en hel essä. Och så måste jag kolla upp allt också, så jag inte svamlar loss. Tycka går ju, men det är dumt om man springer på en boll som aldrig fanns, när det verkar som om tillräckligt med människor fattar beslut utifrån rena irrpåståenden. Det är som en soppa, alltihop, redan som det är.

Jag är mest trött nu.

Ja, trött. 

Huvudlösa utspel.

Fast jag tänker "Gish Galopp", och tänker inte springa mig trött. 

Så i det där rummet på bilden härovan, utropar jag härmed undantagstillstånd! Från och med nu, och fram till Måndag morgon, skall enbart P2 höras i högtalarna. Kanske the Cures nya album, då. Inga skärmar, förutom på lördag kväll, då det kommer folk hit, för att kolla på mello och äta gott. På söndag kommer nya husdjuren och skall installeras. Tiden däremellan skall ägnas åt familjeaktiviteter, böcker, pussel och skrivande. 

Nyhetsdetox. Beredskapsdetox. 

Hitta balansen-tid, i en tid då människor försöker skaka om hela världsordningen. Viktigt.

Sova och vakna i förtröstan. Sol och te. Senare kaffe med grannarna. Viktiga saker.

Nätverkande och sånt

 

Eftersom jag är en gammal stofil som aldrig använt sociala medier för att marknadsföra mig själv, har jag inte heller använt LinkedIn. Jag blev uppmanad att öppna ett konto där, typ 2004, men glömde av det öppnade kontot, totalt. Jobbade mycket och hårt och kände aldrig behov av att skapa och upprätthålla något slags digitalt karriärnätverk. Jag var sen med Facebook också. Hoppade på, först då det höll på att bli passé. Samma sak med bloggandet. 

Skulle jag nu börja LinkedIn:a mig, skulle LinkedIn säkert börja dö i samma sekund jag aktiverade det där gamla kontot. Jag har dessutom tagit del av helt GALNA LinkedIn-poster och undrar om det är kutym att humblebragga och att cringeinfluensa. Då vill inte ja´va´me´.

Fast å andra sidan kan man väl utforma sin presentation som man vill. Utan pinsamt.

NU är det lite trist att jag inte har 20 års upparbetade yrkeskontakter på ett eget konto, för nu är det dags för mig att börja jobba igen. Jag orkar. Har testat.

Mina skills: Föreläser om Naturvetenskap, Teknik och Vetenskap, gärna med fysiska demonstrationer och humor. Undervisar i Matematik och Fysik på gymnasienivå. Sjunger på semiprofessionell nivå.

Mina kvarstående handikapp efter sjukskrivningen: Svårt att hantera intryck såsom många människor och stökig miljö med hög ljud- och ljusnivå. Sånt leder till extrem trötthet. Skador på stämband och ärrbildning i halsen. Hosta och slem. Det betyder alltså att det jag är bra på, också är sånt jag inte kan göra längre.

En föreläsning fungerar. Eller ett undervisningstillfälle. Men att göra det flera gånger per dag, fem dagar i veckan, skulle trötta ut min sköra hjärna. Och fortfarande saknas flera oktaver i mitt tonomfång. Det låter inget bra, heller.

Så nu ska det bli spännande att försöka hitta nya sätt att jobba. 

Och hade jag haft ett aktivt LinkedIn-konto, hade jag gått ut med ett allmänt anrop:

"Jag är en social kameleont med 100 000 högskolepoäng. Begränsningar: Känslig för intryck och med återkommande pausbehov. I övrigt levererar jag med omsorg och spets. Vad skall jag nu hitta på?"

Oluckan nr 12, 2024 - Förnumstigheter och Ordspråk

Ill: Sarah Granér

Om man... 

... kissar i lovart, får man skylla sig själv.

... gråter en hel dag, får man äta en hel hink Ben och Jerry helt själv.

... letar tillräckligt noga, kan man hitta fel på det perfekta.

... tror på Tomten, står han i farstun. Det är ett psyko som tagit på sig ett lösskägg, men det finns ingen som kan luras bättre än den egna övertygelsen, så det dröjer innan sanningen kommer fram.

... vevar i 100 år, får man kanske en bulle! (Ty E=mcc, och det borde ju fungera åt andra hållet också)

... hoppar ner från Eiffeltornet, kommer man inte att bli räddad av Ted Gärdestad.

... har extrem otur, föds man som jude i Tyskland på 30-talet, eller sitter fast på 2000-talet medan ekosystemen kollapsar och syret tar slut.

... har bråttom och bara skall gå ut med hunden lite snabbt innan det viktiga mötet, kommer hunden att hitta färskt bajs och rulla sig i det.

Fin dikt till Polismyndigheten som trots kontaktuppgifter och allt, lade ner utredningen:

 

Bouppteckningar är sånt jobbigt man måste igenom.

Vid arvsskiftet skall så alla skulder hit och dit, regleras.

Lösöret skall fördelas.

Om man är en sådan person

som inte bryr sig så mycket om prylar och pengar

borde det vara enkelt.

Det finns inte så mycket att bråka om

och varför skulle man vilja bråka

när det är någon viktig, omtyckt, som dött?

Fast om det står i testamentet

att man ärvt ¼ av ett hus

och den som äger ½, försöker lura en att skriva på ett papper

där man avstår från sitt arv,

och man upptäcker att det inte var en formalitet

utan ett bedrägeriförsök -

Då blir man så ledsen.

För det var inte

vad den döde ville.

Och man får hjälp av en jurist att reglera det hela så att det blir bra.

Om man får en lista på sånt som man ärvt

med alla lådor man fått hem

och märker att värdesakerna fattas när man packar upp lådorna

tänker man

att de nog skall överlämnas separat,

kanske med kvitton på överlämnandet.

Så väntar man till arvsskiftet

och får höra att de är borta

och att det säkert är man själv som stulit dem -

Då blir man undrande.

-Varför skulle man stjäla

saker man ändå skulle ha?

Jo, för tror man det - då kan den som skulle ta hand om

och förvalta värdesakerna

vägra lämna tillbaka dem, eller vägra ersätta värdet av dem.

Då står ord mot ord

och saker med affektionsvärde

och ett värde på tiotalstusen är bara – borta!

Och man tänker att man inte orkar göra en grej av det. Vill skriva på och göra klart.

Fast så vill man kolla upp värdet av det försvunna

och hittar liknande saker på en köp- och säljsida.

Liknande? Nej! Exakt samma!

Vilken tur!

Fast annonserna är 12 månader gamla,

så man ber admin att låsa upp dem, så man kan se.

Och då ser man att säljarens namn

är samma namn

som den som ville att man skulle skriva på det där bedrägeripappret.

Då vill man bara gråta.

Att gradvis regrediera

Vill man leka lite mera med bokstäverna i rubriken, kan det bli Dagdrivarestrategier.

För det handlar om strategier för att hantera en lång sjukskrivning där jag mer och mer inser att jag inte kommer att vara operativ på mycket länge. Jag orkar inte ens tänka. 

Jag levde länge på glädjen att få vara hemma, och att ha överlevt. Tankar på nya, roliga projekt att sätta igång med, så snart jag kunde, fungerade som morot.

Fast nu förstår jag att jag faktiskt inte kan. Än. På ett bra tag.

Och jag är så trött på alla filmer, poddar, nyheter och böcker. Och på att jag inte orkar resa mig och ta tag i saker jag ser måste göras. Kroppen trilskas. Huvudet behöver vila.

Och kommer ryssen är jag totalt värdelös i fält. Det är nog mest stressande just nu. Hur fan skall jag kunna skydda mig och mina barn när jag är hjälplös redan i fredstid?

Mina tankar går till de många i Ukraina som fått sina liv ändade, sönderslagna och totalt förändrade från en dag till en annan. Chocken. Omorienteringen. Den primitiva styrkedemonstrationen som, oavsett mål, slår hårt mot civilt liv. Infrastruktur, kultur, civilisation. Vad är vunnet när så mycket är förlorat? 

Krig känns väldigt gammaldags. Det måste finnas andra vägar att nå sina mål. Dessutom kanske målen inte delas av så många. Vad är då vunnet?

Jag har tid att sitta och fundera över krigets mekanismer, läsa på om utrikespolitik och uppdatera mig via alla tillgängliga kanaler. Det är inte sunt. Jag blir bara bedrövad. Förtvivlad. Rädd. 

Så jag försöker hitta strategier för att strukturera mitt dagdrivarliv på ett sundare vis. Det går inte.

Jag fastnar i tankar om Prepping och förberedelser som jag ändå inte kan genomföra, vilket är stressande i sig. Sedan försöker jag fokusera på de små sakerna i tillvaron som gör mig glad och som jag kan hämta energi från. Inte har jag ro till det.

Så jag regredierar. Lägger mig under en filt och låter stressen komma ut som tårar. Fantiserar om att någon snäll kommer och tar mig i handen och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra.

"Allt kommer att bli bra."

Jag hoppas på att få sova lite.

 

Splendor

 

Detta är ingen recension.

Det är samlade saker som måste ut efter att jag läst Splendor av Stefan Lindberg.

Först ut är det märkliga, att boken får en att minnas hur Stockholmsluften känns mot benen när man går i sommaren mellan olika adresser, serveringar och fester. Trappuppgångarnas marmorkyla, samma året om, som kontrasterar mot ljum eftermiddagsluft utomhus. Minnen av hur man rör sig i okända lägenheter och kanske lagar mat man köpt på närmsta ICA.

Stefan verkar bo vid Fridhemsplan. Jag bodde på S:t Eriksplan. Mina kvarter. Mitt närmaste bibliotek. 

Även Stefan verkar ha lagt ner sitt Palmeprivatspanande, men landat i en helt annan tunna än jag. Jag måste alltså läsa "Nätterna på Mon Cheri" för att se vilka uppgifter han bygger sina slutsatser på. Fast de kanske är fiktiva, hans uppgifter. Om man försöker hitta förhörsprotokollsutdragen han hänvisar till, kanske man märker att ens egna kopior av samma, skiljer sig från hans litterära?

Jag har, som sagt, pressat in min skalenliga pappmodell av Sveavägen och alla mappar i klädkammaren. Orkar inte mer. Men måste ändå läsa Nätterna. Man får inte cykla genom tunneln vid Dekorima. Måste leda cykeln. Jag cyklar ändå. Ha!

Annars var det inte hälsosamt att läsa Splendor just när man efter tung medicinering, nedsövning och hallucinationer med inslag av tidshopp och en känsla av att veta mer än man borde, just börjar få tillvaron på rätt köl. Det är ju meningslöst att läsa en bok där det är meningen att ens världsbild skall utmanas, när man är i stadiet "allt är ändå svårförståeligt just nu så jag accepterar allt absurt utan att ifrågasätta". Det är också lite skrämmande när det egna, nyss lagda pusslet av verkligheten, visar sig vara gjort av lätt bortfläktade bitar av silkespapper. Splendor var alltså den där fläkten. Var tvungen att pausa lite och pussla ihop min verklighet innan jag kunde läsa vidare. 

Jag har slutat med alla mediciner nu, förresten. Vissa är beroendeframkallande och kan i kombination med alkohol leda till utlevande aktivitet och minnesluckor. Ingen bra kombo. "Vakna" i bilen, körande från ett nedsprejat riksdagshus med en piketbuss efter sig... Man stannar och måste argumentera med en ung attitydpolis om att man ALDRIG skulle skriva "Talmannen = Kafferepshitler" med rosa på väggen. Jag har inte märkt några utsättningsbesvär. Förutom extrem trötthet och oföretagsamhet, förstås. Jag tror inte jag tagit ett eget initiativ på över en månad. Orkar knappt gå och kissa även fast jag är jättekissnödig. 

Jag tänker också på hur jag skall tackla min psykolog nästa gång jag går dit. Vi har tillsammans arbetat hårt med min generaliserade ångest: Kategoriserat den i kropps/döds-ångest (vilken är reell och förståelig, med tanke på att jag nästan dog och fram till typ nu varit i något slags osäkert läge. Strategi: Rehaba på alla sätt som går, medicinera, gå på kontroller, åka röntgenrör etc. etc.) och Omvärldsångest (vilken är av typen Detta KAN hända, men det är inte säkert och för det mesta är det mest skruvade tankekedjor som drar iväg och eftersom jag, i mitt tillstånd, inte kan påverka Växthuseffekten, Covidmutationer, Extremism etc. kan jag försöka stoppa tankekedjorna och avleda med trevligheter istället.)

Men hur skall jag nu göra när jag jazzar in på mottagningen och händelser som jag radat upp sedan September som dominobrickor som faller på varandra, och som min fina, unga psykolog tålmodigt tillbakavisat med: "Finns det några tecken på att detta skulle kunna hända? Vad är det som säger att ALLA dessa saker skulle leda fram till just detta? Varför skulle allt det värsta hända i en lång sekvens? Förstår du att detta bara är saker som är sanna för dig just när du tänker på dem? Detta behöver inte alls ha med verkligheten att göra." verkligen inträffat?

Det ÄR ju krig i Ukraina nu. Ryssland GICK verkligen in i Ukraina. Hur osannolikt det än verkade vara i September. En överhettad och neddrogad hjärnas paranoia. Vilket hon fått mig att förstå och acceptera. Bara ogrundade fantasier att lägga på hyllan.

Det var inte helt hälsosamt att läsa den där boken samtidigt som verkligheten är skör och Putin gör verklighet av mina fantasier, just som jag börjat släppa dem. Omorientering.

Jag tänker köra en Splendor. Le och tala om att jag sett framtiden i mina hallisar. Att jag vet allt. Och då är det ju inte så jävla konstigt att jag har ångest. Hoppas att jag smittar henne med sviktande verklighetsuppfattning innan hon beslutar sig för att jag behöver semester på någon psykavdelning. 

 

Välj den linjal som visar DIN uppfattning om centimetern!

 

Fler och fler människor nås av desinformation. Delas denna "info" av släktingar och vänner, uppfattas den som trovärdig. Så bekräftar man varandra, gärna på öppna forum, så att desinformationen verkar som vedertagen kunskap.

Man kan självklart diskutera Covid, Åtgärder, Tidsplan, Sjukvårdsresurser etc. och tycka olika, ha olika ingångar, vikta utfall olika etc. men då måste man veta att man har de relevanta sakförhållandena klara för sig. Om en flat-earther och en rundjordsperson skall samarbeta om bästa sättet att skjuta upp och operera en satellit, lär det inte fungera alls. En av dem dömer ut beräkningar som bygger på gravitationens existens och den andre sliter sitt hår. En av dem dömer ut iden om att klistra fast satelliten på himlakupans insida och den andre känner sig kränkt över att inte tas på allvar. Med andra ord - det är svårt att diskutera lösningar om man inte vet hur saker ligger till.

Nu har människor i min närhet börjat sprida att:

1) PCR-testen ger utslag för snoriga barn och vanlig influensa

2) Att PCR-testernas uppfinnare dömer ut dem (eftersom Covid är ett påhitt och man inte kan detektera något som inte finns)

3) Att CDC helt dömer ut PCR-testerna.

Det skrämmer mig att i övrigt helt normala människor börjar förlita sig på andrahandskällor och virala rykten. När man ber dem källkolla, finns det 2 vanliga svar:

1) Jag behöver inte kolla för att veta att dina källor är etablissemangstrogna propagandamegafoner!

2) Jag HAR kollat! Forskat själv! (Och när man går in på de där sidorna de hänvisar till, är de ekokammare och fulla av hänvisningar till uttalanden och artiklar de inte fullt ut förstått och misstolkar.)

Jag orkar inte vara en enmansarmé just nu, så jag gör det lätt för mig. Detta är en bra, svensk debunkingsida, där man kan hitta uppdaterade kollar på de myter som sprids på nätet just nu:

https://kallkritikbyran.se/

Och, för att vara lite aktuell: https://www.journalisten.se/nyheter/henrik-evertsson-och-juryn-stora-journalistpriset-utsedda-till-arets-forvillare

Klockan är nu 15:05, en lördag. Måste sova. När jag vaknar hoppas jag det är till en rimligare debatt, grundad på faktiska omständigheter. Man kommer ingenstans om man måste slå fast centimeterns längd gång på gång och slåss mot folk som kommer dragande med elastiska måttband, eller folk med skjutmått som hävdar att man faktiskt inte vet något alls, eftersom man inte kan enas om den femte decimalen.

The Art

1. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

ELAINE sitter i en soffa och talar i telefon.

                            ELAINE

    Då åker ni och hämtar arvegodset imorgon! Det viktigaste är      mina lådor från vinden och källaren, Arabiaservisen och            Kandinskylitografierna. Original! Från femtiotalet... Ja, de       hängde i mitt barndomshem, så de är inte hennes!

KLIPP TILL:

2. INT. JERRYS VARDAGSRUM - DAG

JERRY står upp och talar i telefon.

                            JERRY

    Jag tar med mig George och Kramer för bärhjälp. Hur skall vi     veta exakt vad som är ditt? 

KLIPP TILL:

3. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

                            ELAINE

    Pappas tant sade att hon skulle ställa fram allt som är           mitt.  Det skulle finnas en förteckning över allt jag ärvt,       men den följde inte med bouppteckningen... Jag undrar var        den tog vägen. Det  spelar egentligen ingen roll, bara            teservisen och mina gamla grejer kommer hem. Och konsten!

4. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Hallen och angränsande rum är belamrade med lådor, väskor och påsar. Över några lådor ligger balklänningar, kavajer och en dressyrhatt. Dörren ut mot trapphuset är öppen.

Elaine står med händerna i sidorna och betraktar alla kollin. Jerry, KRAMER och GEORGE kommer in genom dörren. Jerry bär en låda. Kramer bär två kassar. George stänger dörren när alla är inne och drar händerna mot byxsidorna. Jerry ställer ner lådan. Kramer fortsätter in i lägenheten. George följer efter honom.

                            JERRY

    Det var det sista! Tur att vi hyrde en stor skåpbil!

                            ELAINE

    Herregud! Att det var så mycket!

                            JERRY

    Hon försökte få oss att stanna och köra iväg alla hennes         möbler som hon inte ville ha med till sin nya lägenhet. Det       har vi aldrig lovat. 300 kvm möbler... Helt osannolikt: Hon       tyckte att vi skulle hyra bilen en dag till på din                    bekostnad, och agera flyttgubbar åt henne. Hon stod och       skrek åt oss på gatan när vi körde iväg.

                            ELAINE

    Hon har alltid försökt luras i stort och smått. Oh!        (Kommer plötsligt på...) Var är Arabiaservisen? (Börjar öppna          lådor) Har hon krossat den?

                            GEORGE

    (Off Scene) Kom nu! Vi är hungriga!

5. INT. ELAINES KÖK - KVÄLL

Runt köksbordet sitter Jerry, George och Kramer. Kaffe, bullar, kakor och frukt finns framdukat. Det står lådor och kassar längs väggarna och på lediga ytor. En stor IKEA-kasse med inramade litografier står bredvid köksbänken. Elaine öppnar kylskåpet, tar fram fyra öl och ställer fram på bordet. Jerry, George och Kramer äter hungrigt. Elaine får syn på IKEA-kassen, sätter sig på huk och bläddrar genom konsten.

                            ELAINE

    Åååå! De här kommer jag ihåg från när jag var liten!

                            JERRY

    Ja, jag tog en runda genom huset och tog ner alla Kandinsky       jag hittade!

                            ELAINE

    Men hon hade väl ställt fram allt som var mitt?

                            JERRY

    Ja, det stod tre Kandinsky bland lådorna men två hängde i            vardagsrummet.

                            ELAINE

    Men så kan man inte göra! Även fast hon är en skräcktant,          kan man inte slita ner grejer från folks väggar!   

                            KRAMER

    Jerry, hakade du ner konst som hängde på väggen? (Menande            tystnad) 

                            GEORGE

    (Med mat i munnen) Klart etikettsbrott. Inte för att jag bryr         mig, men klart etikettsbrott.

                            JERRY

    Men hon sade inget när jag tog tavlorna...

                            ELAINE

    (Står nu upp vid köksbänken) Vem vet... Kanske hade hon              gjort upp med pappa om att hon skulle få just de två                  tavlorna? Hon hade ju ställt fram tre. Tänk om hon         hade minnen med de tavlorna? Och nu är pappa död.

                            JERRY

    (Lutar sig framåt med ansiktet i händerna) Ååå! Nu känner            jag mig som en förövare, en skurk. Jag skäms!

                            ELAINE

    (Sätter sig vid bordet och söker allas blickar) Vad skall vi         göra?

                            GEORGE

    Jerry, du talade hela tiden i bilen om att denna gång skulle          du inte bli fintad av tanten - du skulle inte gå på          några fula trix! Och nu är det du som är helt känslokall.         Ingen tanke på affektionsvärde. Du gick fram och plockade        ner hennes konst och såg dollartecken när du fick med dig        tavlorna.

                            JERRY

    Å herregud, har jag stulit värdefull konst?

                            ELAINE

    Googla Kandinsky... Men vad skall vi göra? Nu är det ju VI       som är skurkarna. Jag vill inte vara skurken.

                            GEORGE

    (Äter nöjt hela tiden) Ingenting, jag skulle inte tänka mera          på det.

                            KRAMER

    (Håller mobilen framför sig med uppspärrade ögon, drar handen      genom håret och skakar Kramer-karaktäristiskt) Kandinsky,          litografier, 1953... Det är mycket pengar, Jerry! Mycket!

                            JERRY

    (Skakad) OK. Jag messar henne och frågar om hon vill ha de           två tavlorna som minne av din pappa, Elaine. Vi får köra      förbi henne innan vi lämnar tillbaka hyrbilen. Herregud...              (Börjar messa)

6. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Elaine, Jerry, Kramer och George står i hallen.

                            ELAINE

    Tack för hjälpen, allihopa. Vilken tur att det löste sig.

                            JERRY

    Ja, hon verkar inte ens arg, hör här: "Jag skulle gärna              vilja ha de två tavlorna."

                            KRAMER

    (Håller IKEA-kassen med två tavlor i) Jag måste skynda mig          om jag skall hinna köra tavlorna och lämna tillbaka bilen,      så jag sticker nu. Förresten, Tanten kastade det här på mig        när vi skulle köra därifrån. (Tar fram ett papper ur        jackfickan, ger det till Elaine och skyndar ut genom ytterdörren)

                            ELAINE

    (Vecklar upp pappret) Jaha! Här är förteckningen över det jag         ärvde av pappas saker! (Läser) Va? "Konst: Hans                     Hermansson, 1 st, Peter Norrman, 1 st, Gunnel Boman,      Skulptur "Sittande Kvinna", Wassily Kandinsky, (höjer           rösten) 5 st! 

                            JERRY

    Var det DÄRFÖR hon inte sade något när jag plockade ner               tavlorna?

                            ELAINE

    Hon lät två tavlor hänga uppe och hoppades att vi inte                skulle ta dem, fast hon visste att de var mina! Och jag           fick aldrig det här pappret (håller upp pappret) förrän      hon insåg att ni faktiskt tagit med er det jag skulle ha!

                            GEORGE

    Du talade hela tiden i bilen om att du inte skulle låta dig          bli fintad av tanten denna gång, Jerry.

                            JERRY

                 Satan!

                                                            

Hoppsan, så det kan bli.

 

- När ska du ta tag i de här lådorna, egentligen?

Tänk dig att du har fått hem en massa flyttlådor från din ena förälder. Föräldern var 40-talist, med allt vad det innebar. Tempus i förra meningen hintar alltså om att flyttlådorna innehåller gamla grejer som förälderns partner inte längre vill ha att göra med, efter din förälders död. Dina egna gamla minnen, släktfoton, vuxenviktigt; typ lagfarter, reverser, postväxlar och kuvert med saker som skall lämnas till angivna människor när de blivit vuxna eller när ett visst datum passerats. Sånt.

Sedan får du tänka dig att du blir alldeles överväldigad av mängden lådor och allt som måste gås igenom, samtidigt som du bearbetar sorgen efter din bortgångne förälder, så lådorna blir stående ett tag, innan du tar tag i upp-packandet på riktigt.

Tänk dig nu riktigt många lådor. Från förälderns vind och källare. En hel del konst och lösöre från bodelen av huset också.  

Har du tänkt färdigt? Visualiserat ditt hem och placerat lådor på var ledig yta och ännu fler lådor ovanpå lådorna? Bra.

Då får du också tänka dig att du tar ett djupt andetag och att du till sist tar tag i skiten. Du öppnar låda efter låda och slänger en del, sparar en del och lägger undan en del till människor som är berörda. Du öppnar en låda med leksaker din förälder lekt med, ler åt slitaget och minns att du själv fått leka med sakerna när du var liten. I en låda ligger dina egna gamla leksaker och i en annan ligger skolkataloger, festivalarmband, stulna askkoppar och ölglas. Ja, sånt.

Du håller på tills du inte orkar längre.

Nästa dag är du full av lust att ta tag i resterande kollin. Snart är du framme vid ungdomstidens teservis, som skall diskas och användas till vardags! 

Fast... i lådan, märkt "fest" du just öppnat finns saker som du inte förstår. Där finns:

* Åtta par Crocs, i olika storlekar och färger

* Åtta Duschmössor, såna heltäckande, med genomskinligt, rektangulärt tittfönster. Även dessa plastmössor i olika färger.

* En påskfjäder

Näe, tänker du. Det här är inget du känner igen eller vill ha. Duschmössor? Så många?

Och i botten på lådan ligger en liten lapp.

Nu får du tänka dig rubriken på lappen: Fjäderleken

Och så får du fundera lite på hur sakerna du funnit i lådan kan användas i ovan nämnda lek.

Under rubriken står, punkt för punkt, hur det är tänkt att duschmössorna, Crocsen och fjädern skall användas. Det framgår tydligt att det inte skall vara några andra attiraljer till. Inte ens kläder skall man ha på sig. Nähä. 

Och du får nu tänka dig att det liksom sjunker in i ditt sinne att dessa prylar och spelreglerna på lappen  indikerar någon slags folkhemsvariant av Eyes Wide Shut, partnerbyte och sjuttiotalsporrestetik.

Vad händer inne i dig?

Först kanske du värjer dig och tycker det är konstigt och perverst. Sedan kanske du påminner dig om att EN orsak till att du aldrig gästat klubben Adam och Eva i Norrköping, är att du haft på känn att du riskerat att träffa på dina föräldrars bekanta där. Du kanske tycker det är lite skönt att du haft rätt känsla kring vissa i umgänget och påminner dig om att även föräldrar har ett sexliv, även om man helst inte vill tänka på det.

Sedan börjar du gapskratta! Du kommer på att den HÄR lådan kommer att saknas hemma hos den överlevande partnern och att denna kommer att FÖRSTÅ att du packat upp den och läst lappen!

Men... skall du ta kontakt med partnern och lämna tillbaka lådan? Deras parmiddagar lär ju fortsätta och de kommer att sakna sina lekar efter kaffet. Jodå. Det kan dessutom vara lite kul att se minen i ansiktet, när hon förstår att du sett och förstått.

Så. Efter ytterligare ett djupt andetag, slår du numret och repeterar tyst för dig själv: "Jag tror att vi fick med oss en låda för mycket..."

Nu får du tänka dig att det gått ca 6 månader sedan din förälder försvann och lämnade hus, handlingar, partner och barn efter sig. Det är fortfarande färskt. Du vill alltså inte vara för brysk och rakt på sak. Samtidigt är ju detta ett kliv rakt in i deras gemensamma, privata sfär. Kanske bäst att inte nämna lådans innehåll alls. Bara säga att du förstod att det var partnerns privata? Nej, inte privata, det blir för intimt... eller?

Flera signaler går fram. Efter ett tag går telefonsvararen på.

Nu får du tänka dig att du hör din förälders partners röst tala om att det inte går att ta samtalet, eftersom det är mobilfri Bröllopsresa i veckorna två. Nygift, happy, happy och lite småfull anger partnern ett kontonummer att sätta in grattispengar på.

Nu kan du, om du vill och orkar, tänka dig att de sista illusionerna du haft, liksom bara faller. Allt är möjligt. Inget är för lågt. Det finns inga spärrar.  

Nu är ditt uppdrag att leva vidare med denna insikt.

Den dag du packade upp den där lådan...

 

 

Orka?

De gamla bör bytas ut, för de är slitna.
Man skall inte tro att ett par likadana, fast nya, ger  samma effekt idag som för 30 år sedan. 

2019 var skojigt, späckat och utmattande på ett personligt plan, men kanske ett inrikes- och världspolitiskt mellanår. Allt satt liksom fast och var trögt, även fastän tonläget var högt och uppskruvat.

Fast nu drar det igång ordentligt direkt!

Det brinner i Australien och Trump har dödat en betydelsefull militär i ett annat land. Brexit är på G och i Sverige är det ett nytt läge med M och SD. 

I DN skrev Jonas Croneman om standuppens tråkiga manér. Att man fastnat i I-landsproblem och vardagens förtretligheter. Publiken skrattar. Kanske för att det är vad man förväntar sig av standup, eller för att dessa små igenkänningar fungerar som en snuttefilt i en ny tid. Trygghet och förutsägbarhet. "Här skall man skratta!"
Jag får känslan av en död och ickerelevant konstform. Får ångest av att behöva stanna i ett unket rum när världen pågår utanför. Vem bryr sig om Lennie Normans tvättförsvunna strumpor när världen utanför erbjuder material för ett helt liv?
Fast just nu överträffar verkligheten både satir och verklighetsfrånvända fantasier, så humorn har svårt att omorientera sig. Hur fan gör man om den fasta marken inte går att ta spjärn emot, när man skall göra sin frivolt? Vem skall förstå om det man gör är lamt eller helt fantastiskt, utan självklara referenser?

Jag är inte säker på om det var i föreställningen "Kim och Jonas", som Jonas Gardell gjorde ett stort nummer av att skinnskallarna egentligen borde ha Folkdräkt på sig. "Har de TÄNKT på det???" Alla skrattade högt och länge åt detta dråpliga. Det måste varit i slutet av 80-talet.
När Jimmie Åkesson 20 år senare gjorde entré i bakvända sämskskinnsbyxor var det ingen som skrattade. HAN hade tänkt på det. Nu verkade det helt rimligt.

(Personlig take på det hela: Mina gamla stålhättekängor med 12 hål var kontroversiella på mitt jobb, ungefär vid samma tid som Jonas och Kims föreställning. Jag blev till och med förhörd om min politiska hemvist av chefen, som menade på att det var olämpligt med NAZISTSYMBOLER då man mötte människor som representant för myndigheten. Nu har kängornas politiska laddning urvattnats och blivit mainstream, oavsett om laddningen låg i att man bar dem för att traska ner till Gamla Stan eller till Tre Backar. På mitt nuvarande jobb är Dr Martens nästan att betrakta som arbetskläder für alle och de är INTE inköpta på Sko-Uno eller på postorder. De finns i alla skoaffärer numera.)

Nej, Humorn måste omorientera sig om den skall bli något annat än en irrelevant försäkran om att allt fortfarande är som det alltid har varit. Man kanske söker det bekräftande tillsammansskrattet, men hur länge kan man skratta igenkännande åt samma saker innan det blir ihåligt och desperat? Och hur länge kan man vara upprorisk mot betongrövar som inte längre är tunggumpade, utan tvärtom bytt position flera gånger? 
Ironi, rock´n roll-liv och föräldrauppror är för en rigid, stabil och ofarlig tid. En tid som erbjuder fast mark under fötterna på den som vill slå volter för att uppröra och för den som gör det för att den kan.

Nu i 2020-talet, känns det ganska lamt att överhuvudtaget fortsätta blogga. Och ännu lamare att fortsätta blogga om mitt eget navelludd. På samma sätt som stå upp-humorn känns nattstånden, samtidigt som den lyckas kränka alla som finns i skämtets periferi eller t o m inte berörs, känns vardagsbetraktelser i Bloggform som Poänglöst PK-balanserande. Där det som var PK igår, idag är orsak till upprördhet och hat och tvärtom. 
Skall det bloggas, måste jag göra det på ett nytt sätt. Eller tipsa om saker som får en att orka lite till.

Vi får väl se.

TIPS!

Lucka 23Danföredan

På äventyr! 

Alltså, jag gillar de här två gubbarna. I mitt superimproviserade liv, där ingenting egentligen sitter fast, har en av de fasta traditionerna varit, oavsett var jag befinner mig och i vilken konstellation, att på kvällen den 23 december lyssna till P1:s uppesittarkväll med Karsten och Gunnar! 

I år har de rest iväg till Belgien och kör sin uppesittarkväll därifrån. 

Det brukar vara så, att jag slår in julklapparna samtidigt som lyssnandet till uppesittarkvällen, och när den är slut, har jag 1000 julklappar till att slå in. Natten till julafton brukar börja med Mysradio och sluta med utmattning och stress.

Gör inte som jag.

Slå in klapparna innan, men lyssna GÄRNA på Karsten och Gunnar!

Liket lever

Hur kallt är det i vattnet?
Ni-ni-ni-ni-nitton!

(Paul Hardcastle)

Man kliver upp från soffan och ser sig själv i spegeln. Nog orkar man. Med lite invärtes kemisk hjälp, tvål, vatten och schampoo, hårstyling och smink, kan man passera som både närvarande och (re-) presentabel.

-          God dag, god dag. Trevligt.

Årets andra julbord står dukat på ett hotell inne i city.

Denna gång är det ett annat sällskap som står för notan. Jag är glad att jag står på gästlistan, så jag stiger upp från min bädd, som en mumie i en skräckfilm, för att delta i det uppsluppna skvallret.

Hemma igen orkar jag knappt tvätta bort färgen från ansiktets canvasduk. Måste sova. NU.

Musik skall byggas utav glädje

Lucka Aderton

Favoritbilden på Franz och Kim

Ligger i feberdvala och fantiserar vilt.
Mest om fåglar och ljud.
Jag tänker på ljud och rytmer
och så somnar jag.
Drömmen tar vid när de medvetna tankarna släpper
och det bildas ljudlandskap
med symfonirock och ödsliga pukslag.

Otäckt. Då vaknar jag till, lite.

Försöker tänka på bjällerklang och triangel.
Kanske Bing Crosby.
Men det blir bara smetigt och utdraget i drömmen
och när jag vaknar 
smakar det nougat i munnen.

Jag vaknar på riktigt,
går upp och dricker vatten.
Passar på att skriva detta innan klockan blir 12
som en askunge
innan förtrollningen bryts.


Gunatt!

Försent!

Sjuttonde luckan

Insåg idag att jag är för gammal för att i folkmun och folksjäl, någonsin kunna bli en av två i konstellationen "Kända Kulturpar".

Självklart är det med känslan av att ha klarat mig undan, jag konstaterar detta. För skulle jag NU bilda par med Känd Kulturman, dröjer det typ 15 år innan konstellationen blir självklar som referens. PUH.
Och då är man väl så pass trött att man inte orkar mer.

För det finns väl ingenting som är så älskhatat som Kulturpar?

Ulrika Hydman-Vallien och Bertil Vallien
Gösta och Lena Linderholm
Monica och Carl-Axel Dominique
Gösta och Marie-Louise Ekman
Jockum N och Karin M Andersson
Horace och Ebba

Det är bara att fylla på!

och så nytillskottet Marie och Gustav Mandelmann, fast där handlar det väl mera om odlingskultur.


Och apropå århundradets kärlekskrig och den sista grisen; idag kom då TT:s variant på mitt blogginlägg från Nobelkvällen.  Det är bara att läsa HÄR.  
Men jag var FÖRST. 
(Har JAG läckt nu? Har jag gjort en JCA?)


Jag tar den frågan vidare till schäslongen där jag tänker däcka under tre filtar och en stadig irish coffee, för jag har feber och fryser inifrån. Orkar inte reda ut några metanivåer. Vill sova.




Tillägg: Dullar upp från under filtarna lite ostadigt och måste naturligtvis påpeka detta andra självklara med kulturpar: Det spelar ingen roll om en eller båda är döda. I det kollektiva medvetandet är man ändå alltid för evigt sammanlänkade som PAR. 
Skiljer man sig och skaffar ny partner är det liksom helt irrelevant, för EGENTLIGEN hör man ihop. Så har det minsann alltid varit, och så skall det förbli, tycker folksjälen.
Kul att stå i skuggan av en allestädes närvarande skugga om man nu kniper en frånskild Kulturman. Han är helt chill. Den förra kvinnan är helt chill. Men i allmänhetens ögon kan man aldrig bli något annat än en vacker parentes. 
Om inte Kulturmannen själv offrar sig för sin kvinna och degraderar sig så pass, att den förra Kulturdrottningen i allmänhetens ögon är värd något bättre. Först då kan förtrollningen brytas, och man är fri att söka sig egna vägar.

Akademins internationella anseende och Nobelpriset på spel... Stina har ju verkligen fått bekräftelse så det räcker för ett helt liv.