Nu krymper vi världen till det allra, allra minsta.
Vi stänger dörren och städar loss. Vattnar blommorna och sorterar in alla kläder i lådor och garderober.
Lagar mat.
Äter maten.
Lyssnar på Jazzradion i P2, eftersom det är lätt åtkomligt på Sveriges Radios hemsida.
Vi ringer till nära och kära och pratar om minnen och skvallrar om gemensamma bekanta.
Men det räcker inte!
Vi måste krympa ännu mera!
Vi måste göra världen begriplig och lättfattlig. Vi måste ha kontroll över vad som händer i den, så vi kan slappna av. I alla fall litegrann. Ett litet tag.
Så vi bygger ett bo i sängen. En kopp te på sängbordet. En bokreabok och en filt. Sänglampa.
Idag är det den bästa dagen. Vi högtidlighåller mänsklighetens framgångar, på det att de skall komma alla till gagn. Inga framsteg kommer till i ett vacuum. Själva civilisationen är ett tillsammansprojekt. För att människor skall kunna forska - lägga ner enorma mängder tid och använda de nyaste verktygen och algoritmerna - krävs ett samhälle där var och en inte enbart måste odla sin egen mat, bygga sina egna hus och sy sina egna kläder för att överleva. Ett stabilt samhälle där det finns plats och tid för utbildning, forskning och utbyte av kunskaper är en förutsättning för utveckling.
Årets pristagare och deras bidrag till en bättre värld finns Här!
Idag kan man, om man vill, ta ledigt och tillbringa hela dagen framför TV:n och riktigt frossa i Vetenskap, Fredsarbete och Frasiga klänningar.
SVT1 kl. 10:35-11:00, Nobelstudion
12:50-14:15, Fredsprisutdelning i Oslo
15:55-17:30, Prisutdelningen i Stockholms Konserthus
Förra julen kunde man tänka att det skulle bli annorlunda och att det gick att göra det bästa av det. I år känns det tungt. Viktiga, saknade personer har dött och jag får ännu inte vaccinera mig, av medicinska skäl. Måste skyddas.
Det blir en väldigt U-båtsliknande jul, detta.
Förra året var det ju inga tillställningar, men i år är det bara jag som kommer att missa alla julbord, middagar och konserter...
Jag tänker hålla glöggrytan kokande från lucia till nyår. Åker du E4 mellan Göteborg och Stockholm - hör av dig, så tar vi en glögg utomhus på den granrisprydda altanen, Ernst-style. Lusekofta och halsduk, medan råttor och möss rasslar runt knutarna. Det får bli min jul.
Och så tror jag att den nya traditionen att sjunga Stilla Natt kl. 20.00 på julafton har kommit för att stanna. Det är fint.
I slutet på filmen Yellow Submarine, kommer "All together now!" upp som text, skrivet på en massa olika språk. På svenska har de översatt det till: "Allihopa tillsammans nu!"
Det är som en paroll; ett snällt slagord. Nu gör vi det, och vi hjälps åt! Med glatt humör och uppkavlade armar kan vi åstadkomma vad som helst.
... men jag är fortfarande väldigt trött efter Nyår och veckan som följde på den. En film jag gjort, hittades på en hårddisk och jag fick se den efter många år. Skoj! Kolla här:
Alltså, jag gillar de här två gubbarna. I mitt superimproviserade liv, där ingenting egentligen sitter fast, har en av de fasta traditionerna varit, oavsett var jag befinner mig och i vilken konstellation, att på kvällen den 23 december lyssna till P1:s uppesittarkväll med Karsten och Gunnar! I år har de rest iväg till Belgien och kör sin uppesittarkväll därifrån. Det brukar vara så, att jag slår in julklapparna samtidigt som lyssnandet till uppesittarkvällen, och när den är slut, har jag 1000 julklappar till att slå in. Natten till julafton brukar börja med Mysradio och sluta med utmattning och stress. Gör inte som jag. Slå in klapparna innan, men lyssna GÄRNA på Karsten och Gunnar!
Idag har dagen varit full av presenter och små lyckor. 1) Migränen släppte 2) Fin Pianokonsert med yngste sonen i vit skjorta 3) Träffade oväntat på kompis på stan 4) Hittade fina kransar att hänga på ytterdörrarna 5) Årets första julbord på festvåning 6) Hittade okänd människa att spontansjunga hela Povel Ramels "Lingonben" med 7) Lyckan att hamna i ett sällskap där man kunde diskutera Steven Moffats bätrre och sämre sidor som manusförfattare - hur ofta händer det? Hänger denna lycka och rikedom ihop med att jag redan igår bestämde mig för att INTE jobba alls i helgen och INTE ha dåligt samvete för att jag inte jobbar? Avslappning och öppenhet istället för tunnelseende och stress. Och i morgon är det en ledig dag till!
Vi har solvarma kullerstenar. Vi har skor som möter stenarna
och lyfts upp igen. Det är mest olika typer av gymnastikskor (och bland dem är
Converse i olika färger vanligast) men också lågskor, sandaler och - ju närmare kvällen vi kommer - också några högklackade skor.
Vi har ljuden från skornas kontakt med kullerstenarna och
sorlet från skornas ägare som, i den mån de känner varandra, samtalar,
skrattar, hummar, håller med eller inte och i den mån de går ensamma istället
talar i telefon med handsfree.
Vi har också de ljud som är närmare: Prasslet från papper, tangentbord,
glas som ställs ner, bestick mot porslin.
Det starka ljuset dämpas med hjälp av polariserande glas,
men värmen är svår att värja sig mot. Bäst att beställa in någonting mera att
dricka, eller hur?
Vi har grönmålade stolar, Twilight Birds (de sjunger på
engelska med dansk brytning) från uteserveringens högtalare och en klocka som
inte betyder någonting längre.
Det bara pågår och pågår.
Tiden har stannat.
Olika skor passerar på kullerstensgatan nedanför
uteserveringen men flödet bara fortsätter och fortsätter. Solen bara finns och
finns. Ölen fortsätter att ställas fram i lagom takt. Vi har slutat prata. Vi
blundar bakom de polariserande glasen.
När tiden skärper till sig, harklar sig och börjar gå igen
måste vi resa oss och samla ihop våra hjärnor som flutit ut i pölar på och
mellan kullerstenarna. Serveringspersonalen tycker att vi tar för lång tid på
oss för de ”stänger faktiskt nu”, men hallå – det är så svårt att hålla
balansen när hjärnan är till största delen utanför huvudet.
Och det är så svårt att anpassa de egna skornas riktning och
hastighet till flödet.
Kenzo tillverkar inte längre den guldiga versionen av sin
parfym Kenzo Amour: le Parfum.
Det är nästan katastrof.
Ett tungt arbete ligger framför mig nu. Hitta en parfym som
jag kan stå ut med i längden. En som jag blir lika glad av varje dag och som
betyder äventyr och liv.
Jag tycker att Escadas dofter ofta är nya och behagliga, så
jag har testar mig igenom deras sortiment. Hittar en favorit.
Så ställer jag den
mot en parfym i skrynklig flaska utan känt varumärke, som påminner om hur det luktade på Indiska förut.
Men – är den inte lite för rökig?
Jag går hem och funderar lite till.
I somras ville jag prova Armanis nya Si! men det var äckligt
trångt i båtens taxfreeshop och de hade ändå inte Pez med My Little
Ponyhuvuden, så jag struntade i alltihop. Idag var jag ute på mellandagsträngsel och fick så prova Si!
Lyckan när jag inser att jag inte behöver leta längre efter
en ny favorit är stor.
Min julklapp till mig själv.
Dessutom är det snyggedagen idag, så det passar bra.
Imorse när jag körde Yngste till skolan (bara det ett helt
äventyr: en spännande färd på oupplysta slingervägar fram till byskolan) hörde
jag mig säga: ”Jag tror att det blir bra.” Vi hade precis lyssnat på ekot i
bilen där de talat om kompromisser och tidsnöd på klimatmötet i Paris.
Plötsligt kände jag att den senaste tidens svartsyn lämnat
mig.
Det är ett sådant HOPP att världens ledare, experter och
tjänstemän anstränger sig för att sy ihop ett avtal. De tar det på allvar!
Jag känner ett sådant sammanhang och sådan glädje över att
få ha varit med när Tu You You tog emot Medicinpriset för projekt
523 som Mao beordrade fram på sextiotalet. Alltså, historien bakom detta! Och
så hennes kreativa arbete i denna stelbenta struktur! Oförtröttligheten och
räddade liv. Helt rätt!
Och så får jag ta långfrukost för första gången på två
månader…
Sitter och prazzlar med tidningen och får euforiska känslor
över att människor tänker, tycker och skriver så att jag kan få ta del av deras
tankar. Det är en sån LYX att få läsa tidningen ifred. Satan, vilka bra
skribenter det finns, och satan vilken kvalitetsprodukt som kommer i brevlådan
varje morgon! Embrace!
Här blir jag påmind om att problem naturligtvis finns, men
också om att människor vill hitta vägar att lösa dem. Jag blir påmind om
Marguerite Duras briljans och livshållning och blir fnissig och glad. Alexej
Navalnyj låter sig inte stoppas av Putinstyrets repressivitet, utan hittar nya
sätt att nå ut. På YouTube! Titiyo visar
sitt Vasastan från Tennstopet till Bråvallagatan och jag går med och känner
igen mina kvarter. Lycka. Hanna Fahl är en av mina favoritskribenter för att
hon är så klar i tanken och samtidigt har ett så roligt språk att läsa. Idag har hon ett uppslag i DN Kultur – en intervju
med Ray Kurzweil. Jag inser att jag nog ändå måste gå och se Leviatan (fastän
jag har stretat emot, eftersom jag vet att jag kommer att bli ohälsosamt
drabbad och riskerar att sparka igång en depressiv period) för att jag inte KAN
tacka nej till en sådan filmisk upplevelse. Jag ser att Richard Wulff nu hamnat
hos Brel, efter Piaf och Barbara. Jag blir glad av att han följer sin väg och
att så många vill följa med och ta del.
Vid vilken ålder är man ofräsch redan när man kommer ut ur
duschen? En sak är säker: De åren
då man kunde fräscha upp sig på 10 minuter och sedan se ut som 1 miljon dollar
på röda mattan är definitivt förbi.
Sedan säkert 10 år tillbaka har jag därför infört en egen
helgdag. 30 december – Snyggedagen!
Hela dagen går åt till att fixa det som borde fixats för
länge sedan, om inte fortlöpande, samtidigt som man går in i ett meditativt
tillstånd och utför kroppsvården i lugn och ro, bit för bit: Fotbad med efterföljande fotvård, inkl. pedikyr. Minsta
lilla hårstrå som växer på fel plats avlägsnas. Kroppen badas, bastas, peelas,
frotteras och mjukgörs med parabener. Huvudhåret behandlas med sax och färg,
och med ägg och havregryn lyfts de små maskarna med svarta baskrar upp ur huden
i ansiktet. Sist är det fingernaglarnas tur.
Nästa dag kan man utan stress göra sig färdig på 10 minuter
och dessutom låtsas inför sig själv att man inte alls ägnat hela föregående
dygn åt sanering och rekonditionering. Harmoni två dagar i rad är ett vinnande
koncept.
