Luktloben

Hata AI-bilder! Såhär fel kan det gå, om man ber AI att göra en schematisk bild över hur doftdetektering går till. Om man själv inte riktigt har koll, kan man tro att AI har rätt, och så kan skit spridas till ännu fler som LÄR SIG felaktigheter. AI ljuger och hittar på. Bilder genereras, men det är minsann inget facit. 

 

Alla luktar så mycket.

Det är en massa doft hela tiden. 

Jag känner på lukten vilka människor som passerar och vilka som varit före mig i kopieringsrummet.

När jag kommer hem har jag olika dofter på olika delar av min påklädda kropp. 

Olika människor tar på olika delar av mig.

Ena ärmen luktar herrparfym och den andra doftar kryddad kyckling, efter någon som ville ha kroppskontakt under lunchen. 

Ryggen och armbågarna har tagit åt sig av någon som parfymerade sig hårt, innan den satte sig i stolen jag senare använde.

Mina skor luktar inte rosor. Det är en blandning av läder, skoputsmedel och skitstad som kletat sig under sulorna. 

Det är överväldigande. Jag hade glömt hur det är att ha ägglossning och superskärpt luktsinne.

Psykologiskt spel

 

Påsktider och påsktro att anfäkta och anamma

Ja, jag skrev ju i ett tidigare inlägg, om att stänga in ett antal människor i ett hus, och ge dem en uppgift att lösa. Mat och sovplats tillhandahålls. Det är tid, resurser och så en massa samlad hjärnkraft och expertis. Jag skrev att uppgiften naturligtvis löstes, och att det intressanta, för mig, personligen, förutom att bidra med lösningsförslag och hands on-verkstad, var att studera de sociala bitarna.

Nu är jag i ett litet dilemma, faktiskt.

Nästa scenario jag kastats in i, handlar också om att, i en mindre grupp, ta till sig en massa info som är ny för ALLA, och sedan använda denna information på ett konstruktivt vis. Det låter ju simpelt. Och något som är underförstått, är förstås, att gruppen kommer att arbeta bättre och mera effektivt om ingen i gruppen helt har missat grundläggande förutsättningar. Alltså agerar man i allas intresse om man hjälper varandra; förklarar om någon missat något viktigt. Annars riskerar man att få göra om de bitar som inte fungerar. 

Men vad gör man om en av personerna i gruppen om 5 personer, visar sig vara icke mottaglig? Jag är två veckor in i detta experiment och har två veckor kvar. Alla är respektfulla och ingen har ifrågasatt eller visat någon som helst irritation över denna individ. Och det är bra. 

Men själv har jag kämpat som fan med att hålla en professionell attityd och att INTE dras med i irrelevanta diskussioner om RELIGION, OLIKA FOLKGRUPPERS FÖRMODADE EGENSKAPER, ARBETSGIVARENS (förmodat usla) PERSONALPOLICY och SEXISTISKA UTTALANDEN. Personen har också ett ytterst skickligt sätt att "stjäla" fokus, genom att slänga ur sig halvt ämnesrelaterade frågor till någon, som då förstås svarar relevant, samtidigt som föredragande person får pausa i sin powerpoint, medan eventuell irritation riktas mot den stackare som svarade.

Dessutom har jag låtit bli att kommentera ständigt sena ankomster till möten och den märkliga ovanan att släppa sig offentligt i små rum, innan han snabbt avlägsnar sig och lämnar alla andra att sitta i gasmolnet.  

Jag har hittills svarat så kort som möjligt på försöken att dra igång diskussioner, varken givit rårasistiska kompissvar, eller antirasistiska pamfletter tillbaka, utan återfört diskussionen till Topic. Frustrationen har istället pyst ut (hahaha) hemma, till allas stora förnöjelse. Anektdoterna är oräkneliga, häpnaden är stor. Vad är detta?

Det här är så pass extremt att det inte borde förekomma på denna nivå. Hur har personen lyckats buffla sig in på det här sättet? Det är så pass osannolikt att jag landat i slutsatsen att han är en del i testet. De vill veta hur vi andra, som individer, bemöter och hanterar provokationer. Helst på ett sätt som inte kan användas emot oss om det dokumenteras. 

Puh. Då ska jag under kommande två veckor ha i huvudet att detta är ett test. Han ingår i testet.

Detta är inte personligt.

Jag skall inte samla på mig frustration som byggs upp till en bomb. 

Jag skall le och navigera mig förbi grynnorna, med grace.

Friskt vågat, hälften pannkaka.

Alltså, tidigt åttiotal... Då tyckte man att det var helt normalt att ha såna här promobilder. 
Detta är mjukhårdrockarna Scorpions som visar upp sin bästa sida. (OKEJ hade ju såna halvporriga affischer på både tjejer och killar. Samantha Fox och han, killen i badkaret där man såg ALLT.)

Var är proportionaliteten?

Var är tanken om fartblindhet?

Var är betongväggen vi snart kommer att åka in i, eftersom alla som knackar föraren på axeln, ses som bakåtsträvare?

***

Jag tror att det i dagens läge är superlockande att gå in i någon enfrågekult och stanna där, eftersom hela resten av samhället är så svårhanterligt att greppa, speciellt om man trott stenhårt på att de lösningar man anammat och genomfört, skulle fungera. När de kom med biverkningar, är det inte roligt längre,

Då kan man antingen förneka rådande tillstånd, eller anklaga budbärarna för lögn eller dolda agendor, eller pressa ännu hårdare på att fortsätta äta arsenik. 

***

Det är så trist att privat stå på en trampolin och arbeta upp ett jävla momentum inför det där trippelhoppet man övat på, men precis när man ska till att hoppa, då går trampolinjäveln av och man tumlar 5 meter ner i bassängen och måste dessutom passa sig för att inte få en halv trampolin i huvet. Bildligt talat, alltså.

***

Men vem klagar? Det är bara att klättra upp ur bassängen och köra igen. 

***

Förändrat sinnestillstånd p g a hög feber och en släng av Post Covid. Fattar att det är Covid, när kaffet smakar skit, allt är salt och jag känner folks parfymer, fast på ett vidrigt sätt. Alla luktar kemiskt. Denna gång är jag luttrad och är bara glad att jag verkar överleva utan IVA, denna gång. Fast då är det det där med hjärntrögheten, då. Och den ojämna kognitionsprofilen. Jag får inget gjort, precis som förra gången, då jag kunde sitta och kolla på tandborsten i 90 minuter innan jag satte igång med borstningen. Samtidigt gjorde jag nu ett sånt Matrigmatest on line, för ett jobb jag sökt. Och satte alla, utom två, som timade ut innan jag hann klicka. Det är så förvirrande. Jag känner inte igen mig själv. Eller jo, jag minns ju hur det var efter IVA, men det var inte hur jag brukar vara.

Tänker bra och snabbt inuti huvudet, men utifrån ser det ut som om jag är en svettig säck potatis. 

*** 

En bekant som jag stött ihop med i olika sammanhang, i olika städer, helt oberoende av varandras agendor; vi jobbar inte ens inom samma fält, men verkar känna samma människor, började prata om bästa sättet att fixa en passiv inkomst. Båda sade samtidigt: STIM! Så nu ska vi skriva en jullåt som ska ge oss ett årligt tillskott tills vi dör. OBS! OBS! Utan inblandning av AI. AI är fusk.

***

Nu är jag så trött på allt. Jag vill vara en kattunge i en korg med mjukt. Somna bort lite.

***

Förra gången jag hade strikt diet, gick jag ner 5 kilo och har behållit den vikten sedan dess. Det är bra. Då vet jag att jag har en god kosthållning till vardags och att det är en balans mellan intag och förbränning. Nu är målet att gå ner ytterligare 5 kilo. Jag har nu en lista över saker jag vill äta när jag får. Cravings: Mandelskorpor, Champagne, Jordgubbstårta, Pommes Frites, Havrebollar, Coca Cola, Polly med Bilinnanmäte, Snickersglass, Pizza med Bearnaisesås och krispig Tacotallrik. Guinness. 

***

Det är så kul att vara bland människor. Tag 30 personer som inte känner varandra, sätt dem i arbete med att lösa ett gemensamt problem. Först i teorin och sedan praktiskt. Ge dem 20 veckor i ett hus med allt de behöver för att lösa uppgiften och mat på regelbundna tider. Givetvis kommer de att fixa det de blev satta att göra, men det intressanta är att iaktta vad som händer socialt. Vem som sätter tonen, hur grupperingar bildas och bryts upp, vilka konflikter som uppstår osv. Det bästa är om det inte är meningen att någon skall titta på det, så störningsmoment som utröstning och tävlingar och sånt slipper man. Löööööv it!

***

Byta jobb, byta miljö. Byta sociala interaktionsmönster. Byta status och byta arbetstider. Jag har ett datum och en adress att dyka upp på. Och såna privatspanarlågskor med smala snören.

***

.Jag sover alltid med öppet fönster, oavsett väder och temperatur. Fryser man, är det bara att slänga på ett extra täcke och sätta på flanellmössan. Därför kan jag nu med säkerhet skriva in i almanackan att Koltrasten kommit exakt precis nu! När jag gick och lade mig (03.00) satt den utanför fönstret och hänföresjöng att våren var här!

***

Bästa poddarna just nu är: 

Vetenskapsradion som bjuder på 20 minuter vetenskapsfördjupning i något speciellt ämne, varje vardag. Det finns massor med gamla avsnitt att leta bland, och lyssna på.

Dagens Eko som förvirrande nog INTE är nyheterna, utan ett nytt 20-minutersmagasin som gräver lite djupare än man hinner med i vanliga nyhetssändningarna. 

Söndagsintervjun med Martin Wicklin. En timmes intervju med någon man är nyfiken på, eller inte kände till så mycket om. 

***

...och så säger jag som Astrid Lindgren när hon talade med sin bästis i telefon: "Döden, döden", och så var det avklarat. Fast jag säger "Jävla Trump" och så är det avklarat. Jag skulle kunna skriva 1000 krönikor med olika vinklar och med stöd i officiella beslut och diplomatiska riktlinjer och promemorior och peka på en massa saker som skevar, men jag orkar faktiskt inte nu. Hellre löser jag Palmemordet en gång för alla, om jag så skall krossas och kvävas under tyngden av alla arkiverade handlingar. Typ så trött är jag på samtiden. Börja peta i ett 40 år gammalt mordfall utan facit.... så unket!

***

Bifynden

 

Jag har hittat saker som inte platsar i mina skriverier, men som ändå borde komma andra till del. Hade det varit en polisutredning hade detta varit "slasken"; information man grävt upp i sin research, men som inte är relevant i det man skriver om. Sådana här bifynd är så intressanta!

Nu vet jag - och snart du - vilka Sveriges första poddare var. 

Nu får man tänka sig tillbaka till 1930-40-talet. På den tiden var radiomediet ganska nytt. I Sverige började Radiotjänst sända 1925, i en kanal. Redan då var Sven Jerring igång, och han skulle hänga sig kvar i riksradiosändningar ända till 1972. 

Men under andra världskriget såg en vanlig radiovecka ganska trist ut i våra ögon. Folkbildningsperspektivet var framträdande, samtidigt som Sverige var präglat av protestantisk kyrklighet. Det var Högmässa, Nyheter, Radiokören och klassisk musik. Och så Barnens Brevlåda, förstås. 

Sport tog en relativt stor plats i tablån. Man sände direkt från större evenemang, som Finnkampen och Vasaloppet. Kulturen, såsom diktuppläsning och radioteater ansågs vara viktig för folkbildningen och man var tidig med Skolradio (Som mycket senare skulle bli TRU och UR). Tolvslaget och dagens dikt var en viktig milstolpe i radio varje dag, precis som idag.  En timme i veckan fick man bänka sig vid rörradioapparaten om man ville höra ny, "populär" musik. Det kunde vara shillingtryck, dragspelsmusik, Bing Crosby och Evert Taube. Annars var det Sune Valdimirs underhållningsorkester som stod för musikillustrationer och inslag, både i andra program och i egna underhållningstimmar. Det var Radiotjänsts ständiga husband. 

Tilltalet var väldigt formellt. Inget småprat. I radion skulle det vara ordning och reda. 

Man sände 8 timmar om dagen, med två nyhets- och vädersändningar under dessa 8 timmar. Dagens Eko kommenterade och fördjupade nyheterna. 1938 var första gången en kvinnlig röst läste nyheterna. Detta sågs som något oerhört! Inte kunde väl en kvinna förmedla så allvarliga saker som nyheter? Hur skulle man kunna lita på att en kvinna hade koll på händelser, in- och utrikes? Folkstorm!

Kvinnor kunde ha sin plats som schlagersångerskor, i radioteaterroller och som hallåor - på sin höjd - men man tyckte att den sakliga och allvarliga tonen i Radio bäst upprätthölls av en man.

Under andra världskriget insåg både axelmakterna och de allierade, radions räckvidd och propagandapotential. Förutom FM-sändningar, var det många länder som använde kort- och mellanvågvågssändningar för att nå landsmän utomlands och för att sprida sin information. Vi som haft gamla rörradioapparater av trä, minns hur spännande det var att läsa alla namn på städer, trycka på kortvågsknappen och ratta in Luxemburg, Paris, Hilversum, Stavanger och Riga... Sverige startade sina utlandssändningar 1939. Tyvärr kunde den tyska befolkningen inte nås av dessa, eftersom det var förbjudet att inneha radioapparater som kunde ta emot annat än FM, i Tyskland.

Däremot sändes det extremt mycket propaganda på mellanvåg, FRÅN Tyskland. Det fanns en hel propagandaradiostation i Königsberg, som sände på många språk, däribland Svenska. Det var inte bara vinklade nyheter och judehat -  då hade propagandan varit för uppenbar - utan också önskemusik, husmorstips och reportage. Man förstod att Svensken i gemen var skeptisk till NSDAP, så man ville framstå som ett trevligt, normalt parti för trevliga, normala människor. Ungefär 10 % (hundratusentals) av Svenskarna vid denna tid, lyssnade regelbundet på sändningarna. 

Göbbels hade värvat protyska svenskar som gärna ställde upp för att sprida en nazistisk världsbild. Det roliga är att man från början proklamerar att detta är SANNINGEN. Alla andra nyheter är vinklade, men detta är bara fakta, "för att du själv skall kunna bilda dig en uppfattning och ta ställning". (Samtidigt som man utmålar Judar som paria, lägre stående och ett problem, och samtidigt som man förtiger allt som kan ses som negativt för Tyskland som nation och Regimen i synnerhet...) Man betonade Sveriges och Tysklands historiskt och kulturellt starka band och utbyte, så att det skulle kännas som en självklarhet att vara på Tysklands sida i kriget. 

Och. 

Bland dessa propagandaspån, fanns det då ett program som var flera årtionden före sin tid. Istället för rappa män som läste nyheter eller dikter - framförde en SAK, sändes regelbundet från Königsberg ett program som byggde på att man fick lyssna på två "Fruar" som drack kaffe och småpratade om ditt och datt på ett hemtrevligt och skojigt sätt, precis som en podd från vår tid! Som lyssnare bjöds man in i deras samtal och man lärde känna de två Fruarna som om de var ens egna väninnor. Så: Fru Wolf och Fru Schlach (Ja, de hade båda gift sig med tyskar) var faktiskt Sveriges första kvinnliga poddare!

Och - det är klart - börjar man gilla de där väninnorna, identifiera sig med dem och längta efter nästa program, är man nog lite mindre kritisk gentemot dem, när de mellan kakrecept och skojiga iakttagelser, sticker emellan med "...och han var förstås jude, den där tjuven..."

Mer här!

Och en bok som handlar om den där radiostationen: Tyskland Talar

Artikel från 1944

basfiol och flöjt

 

Jag håller på att skriva allvarliga artiklar åt seriös beställare.

Det är historia och det är krigskonst.

Strategi och diplomati.

Och allt lägger sig som ett tunt silkespapper ovanpå ett ljusbord, så att samtid och dåtid bildar sådana där bilder som fanns i Bamsetidningen när man var liten. 

Det var fyra rutor som man skulle lägga ett smörpapper på, och rita i linjerna som fanns i varje ruta. När man flyttat pappret och ritat i alla fyra rutors streck, blev det en bild. Kanske på Lille Skutt.

Jag skriver fram sådana bilder i mitt huvud, samtidigt som jag målar upp nittonhundratalshistoria i datorns worddokument. 

Det är intressant. 

Att skriva faktatexter är inte samma sak som att skriva skönlitterärt. Att skriva faktatexter är att dubbelkolla fakta och att ange källor rätt, när inspirationen tryter. Att tvinga sig att sitta ner och läsa igenom för att hitta fel och saker som måste förtydligas, när man egentligen vill gå iväg och ta något att äta. Eller plantera om en trött växt, fastän klockan bara är 11 på förmiddagen. Det kan också vara att hamna i flow och glömma bort att äta. Idag var en sådan dag. Det var lycka.

Nu är det snö på buskarna. Nu har utefåglarna fått nya fröer. Nu skall jag skriva eget. 

Det var säkert 30 år sedan jag var inne i Fanzinesvängen, förresten. Alla Punkfanzines, SF-blad och egenutgivna serier man fått och gjort. Hemsidor, Bloggar och Instagram tog över. Videobloggar och Youtubekanaler. Twitterflöde. Poddar. 

Tänk om man skulle ta å knåpa ihop ett pappersfanzine igen? Så jäkla kul! Det är ju något visst med prasslande papper och ozonosande kopieringsrum. Fast nu kan man i o f s formge allt på skärmen och skriva ut i fyrfärg. Eller välja att vara renlärig ner till skrivmaskinsnivå, kopiera upp och färglägga varje enskild kopia med vattenfärg, där man tycker det behövs. 

Ja, kanske...

Maj, för 10 år sedan.

 

På väg hem från Nya Företaget, mitt i city, går jag förbi en glassbar som säljer Ben och Jerryglass. Två fredagar nu, har jag stannat där, släppt ut håret, stoppat ner namnbrickan i väskan och en gång också knölat ner kavajen där.

Jag unnar mig en bägare med tre skopor Cherry Garcia. Sedan STROSAR jag genom staden (istället för att smälla med klackarna mot gatan i snabb takt) och njuter av glassen och solen och fredagskänslan.

Och via World Wide Web kan man, om man vill, lyssna på Äntligen Fredag från SR P4 Östergötland, för att få dialekten, musiken och fredagsstämningen som man minns den från sitt åttiotal.

Igår var det ingen arbetsdag - dock arbetarnas dag - så jag gick miste om min glass och det var inget Äntligen Fredag på SR P4. 

***

Och nu är det mycket som är annorlunda.

Barnen är 10 år äldre, medan jag inte åldrats alls. Inuti.

Glassbaren är borta. Det ligger något annat i lokalen nu. Någon tillfällig klädoutlet?

Äntligen Fredag går inte längre att lyssna på via Sveriges Radios app, även om man väljer P4-knappen. P4 Östergötland bestämde sig för att fokusera på aktualiteter istället för Fredagskänsla och trams, så det nöjet försvann också. 

Men man klarar sig utan körsbärsglass och P4. Och utan klackar, namnbricka och kavaj.

Men det var ju lite gött, ändå, 2015.

Nätverkande och sånt

 

Eftersom jag är en gammal stofil som aldrig använt sociala medier för att marknadsföra mig själv, har jag inte heller använt LinkedIn. Jag blev uppmanad att öppna ett konto där, typ 2004, men glömde av det öppnade kontot, totalt. Jobbade mycket och hårt och kände aldrig behov av att skapa och upprätthålla något slags digitalt karriärnätverk. Jag var sen med Facebook också. Hoppade på, först då det höll på att bli passé. Samma sak med bloggandet. 

Skulle jag nu börja LinkedIn:a mig, skulle LinkedIn säkert börja dö i samma sekund jag aktiverade det där gamla kontot. Jag har dessutom tagit del av helt GALNA LinkedIn-poster och undrar om det är kutym att humblebragga och att cringeinfluensa. Då vill inte ja´va´me´.

Fast å andra sidan kan man väl utforma sin presentation som man vill. Utan pinsamt.

NU är det lite trist att jag inte har 20 års upparbetade yrkeskontakter på ett eget konto, för nu är det dags för mig att börja jobba igen. Jag orkar. Har testat.

Mina skills: Föreläser om Naturvetenskap, Teknik och Vetenskap, gärna med fysiska demonstrationer och humor. Undervisar i Matematik och Fysik på gymnasienivå. Sjunger på semiprofessionell nivå.

Mina kvarstående handikapp efter sjukskrivningen: Svårt att hantera intryck såsom många människor och stökig miljö med hög ljud- och ljusnivå. Sånt leder till extrem trötthet. Skador på stämband och ärrbildning i halsen. Hosta och slem. Det betyder alltså att det jag är bra på, också är sånt jag inte kan göra längre.

En föreläsning fungerar. Eller ett undervisningstillfälle. Men att göra det flera gånger per dag, fem dagar i veckan, skulle trötta ut min sköra hjärna. Och fortfarande saknas flera oktaver i mitt tonomfång. Det låter inget bra, heller.

Så nu ska det bli spännande att försöka hitta nya sätt att jobba. 

Och hade jag haft ett aktivt LinkedIn-konto, hade jag gått ut med ett allmänt anrop:

"Jag är en social kameleont med 100 000 högskolepoäng. Begränsningar: Känslig för intryck och med återkommande pausbehov. I övrigt levererar jag med omsorg och spets. Vad skall jag nu hitta på?"

Luckan, den 5 december 2024

 

Jag har en missbrukarpersonlighet.

Då får man styra om sitt missbruk så att det inte blir destruktivt, fast det kan det å andra sidan bli ändå. Arbetsnarkomani är lömskt, eftersom man får en massa positiv förstärkning på vägen mot utbrändhet och havererat socialt liv. I grunden kan det handla om något så trivialt som ångesthantering. Och har man gott om ångest, måste man ha koll på sina strategier och hitta en balans i detta.

Det finns en hel solfjäder med copingmekanismer. Några som inte fungerar så bra i längden är självmedicinering med allt man kan tänka sig. 

Även jag har hittat ett sätt att dämpa ångest, stå ut lite till, använda som default och multitaskingsavledning i många, många år. Det har fungerat bra, men på senare tid har jag förstått att det inte hjälper mig längre. Jo, det är klart att det hjälper mot rastlöshet och ångest - ger mig ett rum som är strikt logiskt och ändå ger lätta dopaminkickar - men det börjar gå ut över mitt liv nu. Det tar mer än det ger.

Jag har varit utbildare i Polisens program för människor som lagförts för rattfylla. Rattfyllan i sig kan vara ett tecken på att personen har ett eskalerande bruk, och utbildningen  - Prime For Life - erbjuds till alla som fångats i en vägkontroll med en oroväckande hög promillehalt. Himla kul att få föreläsa och reda ut myter och "tyckande" kring detta med alkoholnormen! Det bästa är när man föreläser för en random grupp människor, som då inte haffats i någon vägkontroll: Man hänvisar till var aktuell forskning står i fråga om riskbeteende (frekvens och mängd) och hälften av folket tycker att det är larvigt lite som utgör gränsen "Amen vafan, då är ju ALLA alkoholister! Sådär lite är det väl ingen som dricker! och hälften tycker att "De där gränserna är alldeles för generösa!"

Ett tydligt tecken på att man utvecklat alkoholism, är när man tror att man bara ska ta EN öl, eller EN liten Wirre och sedan inte kan sluta dricka förrän pengarna eller alkoholen är slut.

Och nu är det samma sak för mig. Jag förstår ju, att det är helt jävla vansinnigt att sitta och spela samma monotona spel, om och om igen, när jag egentligen har en hel massa annat att göra. Men... "Bara EN gång till!" Nu har det gått så långt att jag kan sitta i TRE timmar i sträck, fastän jag VET att det är dumt och inkräktar på allt annat liv. 

Jag noterar att jag innan, tänker: "Bara EN omgång!" Och det är ju att tydligt tecken; när det inte blir bara den där gången. Och när man i samma spelsession fortsätter att säga: "Okej, nu har jag suttit för länge, men denna gången blir den sista!" Om och om igen, tills hela förmiddagen har gått.

Min decemberutmaning skall alltså bli att vara på avgiftning från det där spelet. Jag kanske skall försöka hitta något annat, mera konstruktivt, att ersätta det med. 

Men dåråva´, har ju alla andra en chans att komma ifatt i statistiken. Ett Spel består av tre nivåer. Det är lätt i början, men blir svårare på slutet. Det handlar om att rensa spelplanen på brickor genom att klicka bort brickor som ligger ihop med samma typ av brickor. När det inte finns fler brickor som gränsar till sina kompisar, får man Bomber för att skapa fler sammanhängande brickor. Man får olika mycket poäng beroende på hur många combos - kedjereaktioner - man får. 

Om man klarar att ta sig genom alla tre nivåerna lär man ha en poäng kring 15000. Mitt rekord är 15610.

Slå det!

Inkörsporten till Tyngre Droger

Punchvisa en torsdag på Gyldene Freden

 

Melodi: Jungfru Skär

Abdul-razak; Postkolonial

Kinderägg i smeten -  legitimiteten:

Professor för de lärde och flykting för de små

Zanzibar, Paradis - allt är med på något vis!

"För klyftor-na, mellan kontinenter-na"

sa Runesson, Bo Ralph och Ingrid Carlberg och ja´!

"För medkäns-la, utan kompromisser-na"

sa Espmark, Engdahl, Englund och Per Wästberg och Ja´!

Puuuuuunch!

(Citaten skall sjungas med Karl Gerhardsk diktion, och öppna "a":n, förstås)

Djurpäls och Kroppsbehåring

Lucka 21!

Om man vill retas lite, finns det fina möjligheter. Objektivt neutrala saker kan bära med sig en viss laddning, som man hoppas att omgivningen känner av.

Första dagen på jobbet skall man kanske komma i mumindräkt på morgonen och hälsa på alla genom att ta i hand och grymta genom muminhuvudet. När man hälsat på alla, tar man av huvudet och kör stenseriöst ansiktsuttryck genom hela dagen. Man beter sig supervanligt - konverserar passande och beter sig normalt. Man kommenterar inte att man har på sig en vit, vadderad kroppskostym med svans. Om någon antyder, agerar man oförstående och byter ämne. När andra tar på sina ytterkläder vid arbetsdagens slut, tar man på sitt muminhuvud och åker ner i hissen med de andra. 
Man sköter jobbet oklanderligt i sin muminkostym hela första veckan.

Så hoppas man att någon eller några blir superprovocerade! Om ens klädsel inte inverkar menligt på hur man utför arbetet och om man i övrigt beter sig helt normalt, skapar man en konflikt inuti vissa människor.
"Hur skulle det se ut om alla..?"
"Det där är inte hur vi brukar vara klädda här!"
Konflikten uppstår när den första känslan av att något är FEL, krockar med insikten att det inte finns rationella argument för VARFÖR det är fel.
De drar sig för att påpeka att man är opassande klädd, eftersom de kan framstå som inskränkta.
Eller så försöker de förlöjliga klädseln med "humor" och nedsättande kommentarer alternativt bara dissa klädseln, rakt av. Då är det ju öppet mål för att själv komma med argument som får tyckaren att verka tyckmycken. Inte på något aggressivt sätt, eller för att sätta dit personen. Nej, man frågar bara stillsamt t e x om vilken färg på byxorna som är tillåten, och varför. Man ställer enbart principiella frågor och berör inte den egna mumindräkten alls, till dess att man arbetat sig fram till den punkt då personen målat in sig i ett hörn.

Sådant kan man roa sig med.

Eller så kan man gå vidare till andra klädesplagg och attribut. Man kan svassa omkring i en uppenbart äkta päls från något utrotningshotat eller fångenskapsplågat djur. Ha Make America Great Again-Keps på sig, på ett uppenbart oironiskt sätt. (Hur fan visar man att man INTE är en hipster med ironisk keps? Svar: Genom att kombinera kepsen med Suv, Jeans och vadderad täckväst med en badge från NRA.) Och apropå huvudbonad - man kommer till en Eldkvarnkonsert med Pluras sedan länge saknade HATT på sig, och vägrar ge den tillbaka till Plura, för "Jag snodde den, så nu är den min!" Och agerar STOLT och som om man förväntade sig High Five från alla; även från Plura.

Det kan bli roligt! När folk blir arga!
Fast då kanske man åker på stryk...

Nä, då är det roligare att retas precis så mycket att människor inte vet hur de skall förhålla sig. Man skall förstås inte BETE sig provocerande. Hellre vara korrekt och t o m trevlig, för då ger det en bättre effekt på konflikträdda personer. Något byggs upp inom dem, som de inte vet hur de skall kanalisera.

Det kan vara en så enkel sak som att ha på sig en likadan kanelfärgad tröja som Jean Claude Arnault hade på sig i rätten. Man börjar kopiera hans klädsel rakt av! Frisyren! Glasögonen! De som ser, ser. Men de kan inte gärna påpeka, för det verkar ju skumt. Anklaga någon för att ha JCA som stilförebild... Barockt!



Det är synd att jag inte är man och har skäggväxt. FAN vad jag skulle älska att ha en liten rektangulär mustasch under näsan!

Koldioxid i blodet

Lucka 20

Bang bang balans

Hela världen håller andan. Allt står och väger. Vi befinner oss i Limbo. Vilken värld kommer vi att befinna oss i imorgon? 

Kommer Britterna att lämna EU? Det var värst vad det drar ut på tiden, det där. Det skulle ju gå så smidigt. Och nu kan det kanske bli en NY omröstning. För oss som håller andan känns det lite som om syret håller på att ta slut. Men vi måste hålla andan, så att vi kan pusta ut när vi VET hur det blir.

Kommer vi att få en regering, snart? Det var väldans, så svårt det verkar vara. Om alla envisas med att säga nej till allt som inte innebär att man får igenom ALLA sina krav, lär det ju inte bli någon regering. Om det nu vore så att det fanns ett parti som ALLA i hela Sverige stod bakom, hade det synts i valresultatet. Kanske lite...ödmjukhet vore på sin platz? Och nu kan det kanske bli ett NYTT val. För alla oss som håller andan känns det lite som om vi skulle kvävas om vi var tvingade att vänta över ytterligare en valrörelse och ett val.

Kommer de icke bindande avtalen från Klimatmötet i Polen, att leda till att alla länder börjar göra allt de kan utifrån sina förutsättningar? Det var satan vad långt inne det satt att ens enas om ett avtal. Och om det nu är lite frivilligt, så... det kan nog dröja innan man kan andas ut.

Kommer den dysfunktionella ledningen för världens största stormakt snart att bytas ut, efter otaliga skandaler och vederhäftiga vittnesmål? Vi håller andan och väntar... på att kvävningsdöden kommer som en barmhärtig befriare.



För övrigt har jag idag varit på  - nej varken julbord eller middag - affärslunch och ätit goda grekiska grejer mellan summeringar av detta halvår. Denna lunch avåts på en vanlig restaurang, samtidigt som vädret utanför var duggigt och grått. Inget skimmer. Ingen sprit! 


Jag vill vara farlig-romantiken frodas när jag plockar fram denna låt ur hjärnan och låtsas leva dålighetsliv i hemlighet när chefen naivt nöjer sig med att man alltid är i tid.

Liket lever

Hur kallt är det i vattnet?
Ni-ni-ni-ni-nitton!

(Paul Hardcastle)

Man kliver upp från soffan och ser sig själv i spegeln. Nog orkar man. Med lite invärtes kemisk hjälp, tvål, vatten och schampoo, hårstyling och smink, kan man passera som både närvarande och (re-) presentabel.

-          God dag, god dag. Trevligt.

Årets andra julbord står dukat på ett hotell inne i city.

Denna gång är det ett annat sällskap som står för notan. Jag är glad att jag står på gästlistan, så jag stiger upp från min bädd, som en mumie i en skräckfilm, för att delta i det uppsluppna skvallret.

Hemma igen orkar jag knappt tvätta bort färgen från ansiktets canvasduk. Måste sova. NU.

När allt sammanfaller

Julkalenderlucka sju!

I veckan hade jag ett jobbrelaterat möte. För att göra det hela skojigare, tog jag med mig en hel låda skumtomtar så att alla kunde ta så många de ville utan att känna sig som roffare. 
Det blir lite spänt när alla egentligen vill frossa och chompa, men måste hålla igen för att bibehålla en seriös framtoning.

Inte ta för många så att någon blir utan, eller får färre än någon annan.

Men har man en hel låda, kan ingen hålla räkning och så länge man inte ser botten, får man TA!


Jag lämnade dessutom lådan där när jag gick, och såg inom mig hur alla bara kastade sig över tomtarna när dörren gick igen bakom mig. Helt skamlöst proppade de munnarna fulla med tomtar, kastade upp dem i luften och fångade med munnarna, matade varandra, lade upp linjer på konferensbordet att ÄTA sig fram efter. Känslan av att bita itu en tomte genom att hålla fast tomten mellan sina tänder och samtidigt vrida på huvudet och dra i tomten med handen. Ett ymnighetshorn av skumtomtar!

I min fantasi upplät de så ett litet sammanträdesrum enbart för att fylla med skumtomtar, som ett bollhav eller Farbror Joakims kassavalv att ta tomtebad i. Rulla runt i. I vällust.

Min låda skulle förstås inte räcka för att täcka rummets kvadratmeter med ett tomtedjup på en meter, men de skulle bli så pass inspirerade, att de valde att lägga hela sin trivselbudget på ett tomtehav i lilla sammanträdesrummet. Självklart.

Efter mötet har jag liksom haft den där barnrikedomskänslan i huvudet. När man fick pressa munnen full av saker man annars var tvungen att snåla med.

(Barndomsminne: När jag och mitt slyngelgäng RYMDE från Fritids, gick hem till alla i tur och ordning för att länsa gömställen på lösa mynt och småsedlar, för att sedan gå till OK och köpa massor med godis! Blåa klubbor och RIFF med lakritssmak. Sedan satte vi oss på en klippa och ÅT, medan vi såg hur polisbilar och föräldrar började cirkla kring fritids. Vi tänkte INTE ge oss till känna. Vi var OUTLAWS och fick proppa munnarna fulla med RIFF!)

Så idag fick man reda på att Pete Shelley har dött.

 Genast började en melodislinga spela upp i huvudet. Och så började hjärnan göra en dålig text till, som man kunde gå och sjunga på. Efter ett tag liksom självlagades texten, så det blev lättare att sjunga, men riktigt bra blev det inte.

Fast skråla denna högt går ju:


Alla frågar hur stor den verkar
Alla frågar hur stor
Hur stor den verkar
Alla frågar: Hur stor
mängd tomtar av skum
kan du få plats med i munnen?

Insektsmagi!

Julkalender! Lucka 2

Julklappstips som passar precis alla: Nya Shaun Tan-boken Cikada.

Läs högt för ett barn, titta på bilderna och prata om hur livet är för olika människor.

Läs själv och gläds åt ditt eget liv eller få en spark i baken, beroende på vem du är och hur du vill ha det.

Ge bort till din kollega som du i hemlighet givit max tre år innan utbrändheten hinner ifatt.

Ge bort till alla dina vänner.

Ge till dina föräldrar.

Köp en extra bok att klippa i! Rama in de bästa bilderna och häng upp!

En helt vanlig Jobbsöndag

Söndagen den 14 maj. Årsdagen av skotten i Ådalen 1931.

Arbetare.

Jag är ingen bra arbetare, för jag tillåter mig att känna efter istället för att hugga tag och sätta igång.

Hög tröskel. Knepet: Bara börja. Bättre göra något än ingenting.

Nu!
Och så en belöning efteråt. En liten kaka.

***

Ja. Jag började. Slutförde. Belönade mig för det lilla, lilla jag gjorde. Bra taktik!

Fortsättningen, nu, men först cykla och köpa schampo!

Två gubbar utanför Konsum:

”Det är ju som förgjort med våren! Vi skriver den 14 maj och det är kallt som i mars fortfarande!”

”Och regn och hagel…”

”Men maskrosorna frodas. Det är åt helvete. Till och med för kallt att gå ut och rensa skräpväxter.”

”Och så… mulet hela tiden…”

”Förr om åren kunde man sitta ute och sola hela maj igenom. Vad fan är det här för skitmaj?”

”Och vattennivån…”

”Nä, helvete, här kan man inte stå och vänta på sol. Jag sätter på bastun!”

”Och… öl!”

Och så kommer kvällen med grå himmel och en sol som tar tid på sig att gå ner.

Det är tungt att andas och tungt att leva. Men lättare efter ett arbetspass till. Bara att ta ett djupt, tungt andetag och sakta börja pressa på det tunga loket som står på rälsen. Impuls. Att flytta flera ton en millimeter är svårt och segt, men när loket väl börjat röra sig, krävs bara tillskottsenergi nog till den fortsatta hastighetsökningen.

Jag tröstar och intalar mig själv med samma tanke.

Om man har en spellista igång på Spotify och den tar slut, spelas nya låtar upp, som Spotify tror man gillar baserat på vad man lyssnat på innan. Det är dumt. För om man har barn som lånat ens konto för att lyssna på Verka Serdutchka, Katy Perry och Tunnan och Moroten (modern variant av Könsrock i Onkel Kånkels efterföljd) blir man bara irriterad.

När så klockan är 20.00 är det dags att lydde til P2. Trans Europa Express fyller 40 år! Ett helt program bara tillägnat detta Album.

Hur många gånger har man inte stått i något mörkt rum med mörka kläder och sminkat sig blek till ”Hall of Mirrors”?

Ralf och Florian är galna och sitter fortfarande i Kling Klang Studio och letar efter ett ljud som skall innefatta allting. Jag skall ta med barnen och några lådor med Pizza och knacka på den där ståldörren i Düsseldorf och se om de öppnar.

Dörren kommer sakta att gneka upp och en pust av sovrum och gubbe slår emot den grå kylan innan Ralf sneglar ut och kisar mot dagsljuset. Han och Florian har rationaliserat bort livet utanför studion. De äter, sover och bor där nu.

Heltäckningsmatta och hängande lampor med orange glas kring. Det har sett likadant ut sedan 1977 för det är Ljudet som är det viktiga, här. Inredning schminredning.

Förr var de fyra anemiska och bleka män som mumlade till varandra på tyska och räckte över lurar för lyssning, till varandra. Nu är de bara två kvar.

”Ahh, Mika! Hast du mein spezialpizza gekauft? Haben Sie daran gedacht, was Pizza Florian  gefallen?”

Klart vi får komma in!

Och de kommer att tycka att det är konstigt att mina barn är så stora och de räknar på fingrarna, men fel. Deras cyklar står inte utanför längre. De kommer inte att göra någon sak av att vi bara dök upp från Sverige utan att förvarna. De hummar vänligt och fortsätter lite med att leta ljud innan de sätter sig i manchestersoffan för att äta och det känns bra.

Och medan P2 analyserar det där Albumet som sitter inristat i mitt hörselminne så pass att jag kan minsta ton, avslutar jag dagens arbete.

Och så denna håglöshet...

Oavslappnat förhållande till ordningsmakten

… trodde jag.

 För i själva verket är jag inte alls håglös och slö. Nej. Jag brinner för några riktigt skojiga projekt och i fantasin är jag redan igång med olika delar av dem. Ringa folk, kolla upp var man kan få tag på material, börja skissa, leta i pärmar… Jippi!

Problemet är att det finns en hel del riktigt tråkiga saker att göra först.

Och jag får ju inte äta efterrätt innan varmrätten. Duktigt. Präktigt. Strängt talar jag om för mig själv att jag minsann INTE får börja ta i NÅGOT förrän jag petat på med de tråkiga arbetsuppgifterna. Och där är startsträckan för tillfället redan uppe i två dagars slösurfande och småätande.

Summan av det hela är att jag inte får NÅGOT, varken roligt eller måsten, gjort. Marschhastighet noll.

Snacka om att lura sig själv med missriktad stränghet.

Tänk om jag ägnat dessa två dagar åt skojigheter istället? Vilken energi jag hade haft. Kanske till och med så det räckte för detta trista, sedan. Och så kunde jag se tillbaka på en massa delresultat.

 Lärdom: Aktivitet är bättre än vånda.

Och hur omsätter vi detta till praktik?

Jo, nu är helgen snart slut, så det är bara att sätta sig med pappersarbetet och bita ihop.

Lugnare med livvakter i MIN tjänst...

-Det är ett hårstrå i soppan!

And Jane came along with a lock of Your hair.

She said that You gave it to her

the night that You planned to go clear.

Did You ever go clear?

Jag sitter i ett klassrum fullt av elever som skriver Nationellt Prov i Svenska.
En uppgift de kan välja är att skriva en novell där en hårlock har en central roll.

Jag undrar vad Leonard Cohen hade fått för betyg om han skrivit Famous Blue raincoat här och nu, på vårt språk och lämnat in den som sitt delprov C i Svenska.

På tre timmar hinner jag också skriva en novell om hår. På en vecka hinner jag bearbeta den. På en månad hinner den ligga till sig. På de följande tre månaderna kan jag stryka, skriva till, spetsa till och omformulera. Sedan skall den kylas i en månad, för att till sist kokas ner till ett koncentrat av betydelsebärande meningar där ingenting är överflödigt.

Men nää…

 Idag är jag provvakt.

 Imorgon är en annan dag.

 Jag håller på med en annan bok.

Eleverna är mycket unga, och jag är en tant från forntiden i grön klänning, med syntaxer i håret och pronomen hängande i krokar från örsnibbarna. Svarta skor med sulor av daterade ord och uttryck.

“Tant Svenska Vaktar Prov”, lämplig från 6 år.

Den vill jag att Roald Dahl skall skriva. Om mig. Och om mössen som tittar upp ur klänningsfickorna och ställer till oreda.

Eleverna räcker upp handen ibland och frågar om saker. Jag hjälper dem utifrån vad jag får och inte får hjälpa dem med. Ännu har ingen upptäckt att tre möss sover/klättrar runt i mina kläder. Än så länge har ingen rymt, men OM någon mus sticker skall den få morotsbitar att sysselsätta sig med. De tre vita mössen är så lika att de inte fått namn, men de är mycket tama.

Min novell om hårlocken skulle handla om att äta mat och oväntat få håret i halsen, kanske i paj. Fast, å andra sidan påminner den ploten allt för mycket om morrhår och ärtor.

 Nej.

Den kanske skulle handla om ofrivilligt håravfall och manlig fåfänga istället?

Tupéer i kanapéer.

Fläta i vetelängd.
Tjocklock.
Kubb med stubb.
Pistagepage.
Silvergryta med guldlock.

Såhär då?

Kvinna tappar bort vårdat minne: lock i ask.

Man hittar asken - söker ägare.

Nej. För mycket Amelie från Montmartre. Bryt!

Såhär?

 Upplösningen är när man öppnar asken och hårlocken är blond istället för mörk. Man inser att världen rasar för den som öppnar asken.

Och sedan ytterligare en twist, när en gammal människa, efter att huvudpersonen omvärderat allt den trodde på och bränt alla broar, berättar:
“Ja, han brukade ju färga håret… bytte hela tiden…” och man fattar att
huvudpersonen gjort sig ovän med alla och står på bar backe, helt i onödan.

Jag undrar vad jag hade fått för betyg på den som deluppgift C.

... Sincerly L Cohen

I have a strange hobby

Vaknar varje morgon vid fyratiden och kastar mig över alla tidningar som ligger i brevlådan. DN, SvD och Lokaltidningen.

Fortsätter med Times och Guardian på nätet innan jag kan slappna av.

Förut hade vi pappers-Times hemma och jag kunde läsa pappers-Guardian på jobbet, så det är ett måste.

Äter frukost och fortsätter med Washington Post innan jag kan åka till jobbet.

Det är som knark. Måste läsa vad Trump har hittat på det senaste dygnet och sedan alla analyser av vad som sagts och gjorts.

I måndags förstod jag hur långt inne i missbruket jag är, då jag på jobbet darrade av sömnbrist efter helgen, samtidigt som alla raster gick åt till att febrigt uppdatera mig.

Att hålla sig a jour är ju ett heltidsjobb, samtidigt som jag skall sköta jobbet jag får lön för att utföra.

Skall försöka trappa ner. Kanske se någon katastroffilm för att koppla av. Vända mig till verklighetsflyktens varma famn, när verkligheten är osannolik och svår att hitta reson i.

För det är väl därför jag knarkar nyheter. Hoppas hitta den hemliga nyckeln. Formeln som förklarar allt och i vars ljus allt skall stå förklarat. Logiken bakom, Aha-upplevelsen, lugnet i överblicken.

Jag börjar i en annan ände nu.

Prioriterar sömn framför ytterligare en analys. Prioriterar det konkreta framför det tänkbara. Prioriterar förståelse för mina närmaste framför förståelse för skeenden långt ifrån mig själv.

Behöver fötterna i jorden istället för huvudet i moln av teoribyggen.

Nu.