Hedengrens är förpassad till en källare i Sturegallerian, utan skyltfönster ut mot gatan. So much for that culture, Kulturkanon eller ej.
Glöm inte att all kultur växer underifrån. Utan näring blir det till sist inga äpplen att plocka. För nya träd tillåts aldrig slå rot.
Satsar man enbart på A-laget, finns till sist ingen bredd att plocka nya A-lagsspelare från.
Sverige är ett litet land, så vår USP är att vi satsat på bredden. Givit ALLA en god chans att testa på det mesta och kunna hitta sin nisch. Alla skall ha möjlighet att studera och utöva idrott och konst. Så får vi också en spets, jämförbar med andra mycket större länder.
Komplettera gärna en Kulturkanon med att återställa anslagen till de institutioner som säkerställer fortsatt utveckling här och nu, speciellt alla kulturskolor runt om i Sverige, där barn och ungdomar får utvecklas inom sång, musik, ensemblespel, instrumentspel, teater, dans och bild. Speciellt alla ställen som ger möjlighet att bilda band, ha en replokal och arrangera konserter. Årets budget drog ner. Tyvärr i många fall ner till under gränsen för genomförande och bärighet.
Typ, om du ska åka tåg en gång om året för något superviktigt uppdrag, och biljetten kostar 200:- och du får ett resebidrag på 300 spänn varje år.
Biljettpriset höjs lite varje år.
Det fungerar i några år, fram tills dess du får skippa kaffet och bullen, för då räcker det till biljetten.
Fast efter ytterligare år är biljetten så pass dyr att det nu saknas 25:- för att du skall kunna åka.
Så då larmar du till resebidragsgivaren att nu har du fått 300:- i alla år, men att du nu behöver liiiiite extra för att du skall kunna fortsätta göra det där superviktiga som de givit dig i uppdrag att göra.
"Nämen! Har du fått 300 spänn i så många år! Fattar du hur mycket pengar vi har givit dig? Nu får du allt klara dig själv! Vi drar ner lite till, här!"
Så istället för att ge precis så mycket som behövs för att verksamheten skall kunna fortsätta - en pytteliten del av budgeten - ser man det mer som en utgift som varit "onödig" hela tiden. För kulturen skall ju vara "självbärande". Man ser det inte som att man först sår, och sedan får skörda. Man ser det som att skördebiten är lukrativ och spännande. Såbiten är bara kostsam och onödig. Usch. Varför skall man behöva finansiera något så onödigt?
Gärna en Kulturkanon, men slå inte undan benen för det som om 100 år skall utgöra 2125 års Kulturkanon. Snälla.
Sport är ju bara roligt att titta på om det finns chans att någon gör sig riktigt illa.
Klassikern är förstås bakfylletittandet på backoppningen i Garmich-Partenkirchen, då man rycks upp i slögloendet när någon hamnar fel och landar så att det gör ont i kroppen även på åskådare och TV-tittare. Och så repriser på det! I slowmotion. Och om igen i normal hastighet, så man kan se nya detaljer. En handled som verkar ha hamnat i ett onaturligt läge. En skidspets som rispar upp kinden och missar ögat med en halv centimeter.
Fälttävlan tycker jag om, även om ingen skadar sig, men i terrängmomentet finns det många möjligheter till ont. Fasta hinder, rullgrus, oväntade skrämselmoment för hästarna. Salt!
Hockey visas sällan på TV numera... Det är synd. Jag vet inte om skadeförekomsten numera är kulturellt betingad. Det känns som om 70-80-talet var en orgie i blod och tappade tänder, internationellt. Men nu tänker jag mig att spelarna är helvadderade och skyddade, iallafall i Sverige. Kanske är det annorlunda i NHL? Håller det på att bildas två ishockeykulturer? En woke-kultur, med stoppord, samtyckeskontrakt, skyddsombud och allt, och en gore-kultur, där allt är tillåtet? Jag vet vilken liga jag hade kollat på.
Lågintensivt roligt är det också att titta på t ex friidrott där ofta ingen går sönder framför våra ögon, men där de bakom kulisserna tränar sönder sina kroppar, dopar sig, får ätstörningar och psykiska problem. Helst skall det vara i ligan under eliten, där idrottsutövarna kämpar lika hårt som eliten, men aldrig når toppen. Det är lågintensivt tillfredställande att tänka på alla ungdomar som slösar sina liv och väljer bort grundskole- och gymnasiestudier för oändliga träningstimmar i sporter där de slås ut eller hamnar i någon gärdsgårdsserie.
Och jag sitter i publiken och hetsar, äter chips och myser. Ingenting har ändrats sedan romarrikets dagar. Människans natur är sig lik. Om hela samhället premierar detta gladiatorspel genom TV-sändningar, galor, övergångssummor, tabeller, träningsgurus, program med enbart sportnyheter, glorifiering av gladiatorer etc. etc. finns inga incitament att sätta stopp. Det kommer alltid att finnas nya gladiatoradepter och människor som tjänar pengar på dem. Det kommer alltid att finnas människor som vill se på när gladiatorerna förstör sina liv.
Photnot: I måndags var det idrottsgala och Duplantis representerade den framgångsrike gladiatorn.
Nu tar vi julpaus och går all in på 60-årsjubileet av Kontrapunkt!
När det begav sig, var det Lundaprofilen Sten Broman som ledde den mycket nischade frågesporttävlingen i TV. Klassisk musik och kunniga tävlingsdeltagare. Vill man se hur det gick till, med Sten Broman som excentrisk programledare, uttalande Norge med hårt "G", kan man klicka Här!
(Av upphovsrättsliga skäl är musiken borttagen från första frågan, men det kan man spola förbi.)
Men om vi då åker hemåt med tidsmaskinen, till idag, klockan 21:00 i TV1 (inte SVT 1, eller Kanal 1, för jag är fortfarande lite kvar i dåtiden), kommer då Kulturfrågan Kontrapunkts jubileumsprogram!
Och då får vi se Måns Nilsson i samma lag som Jan Guillou, tävla mot andra kulturpersonligheter. De kommer att vara snälla mot Måns, och fråga om klassiska designföremål i stengods och porslin. JG har varit med i både på Spåret och i Alla mot Alla, så han har rutin, men jag gissar att även han får en specialfråga för att inte helt falla igenom. Kanske om samma musik som Hamilton lyssnar på, när han korkar upp ett väl mognat vin från samlingarna.
Det skall bli kul att se dynamiken.
Programmet Kontrapunkt är annars hela tiden på väg att bli en parodi på sig själv, men håller sig precis på rätt sida gränsen. Jag gillar mycket att det inte är lättköpt och inkluderande så att alla kan hänga med. Vissa grejer måste faktiskt få vara smala och riktade till människor som levlat många gånger. Inte så att jag själv kan tävla med de i burarna, men det är helt fascinerande med folk som kan resonera sig fram till rätt svar, även fast de inte visste först. Jag bugar och myser.
Idag börjar det! Dygnet runt på SR och på SVT Play. Din musik räddar liv. Såäre. Årets finaste, snällaste vecka där man kan välja att engagera sig supermycket eller bara önska en låt. Varje krona räknas.
Fast i år skaver det lite med temat: "Alla har rätt att överleva sin graviditet".
Fakta: Varannan minut dör en kvinna i världen, kopplat till graviditet och förlossning.
Det är hemskt, förstås. Det kan handla om brist på kunskap, brist på mödravård, brist på förlossningsläkare, långa avstånd och dålig infrastruktur, (speciellt i krigsdrabbade länder där vägar och sjukhus kan ha bombats) brist på mat och medicin, vidskeplig praxis, oönskade graviditeter p g a ingen sexualupplysning och förbjudna preventivmedel, farliga hemmaaborter p g a abort-tabu, missfall och fosterskador som innebär livsfara för mamman om eftervård inte finns eller nekas.
Det är klart man vill hjälpa till.
Och då tänker man sig en fattig ung tjej i något fattigt land. Hon står barfota, höggravid, på något sandigt underlag. Hon visste inte att hon kunde bli med barn och hennes religiösa tillhörighet gör att hon aldrig ens vetat att preventivmedel finns. Abort är inget alternativ, för det räknas som mord, även om hon måste sluta skolan och säga hejdå till en bättre framtid när barnet kommit. Det går en buss i veckan till en stad, fyra timmar bort, och där ligger en tillfällig vårdcentral i ett skjul. Dit tänker hon ta sig när det blir dags att föda. Men hey - barnet föds för tidigt och hon håller på att förblöda!
Då kan man förtvivlas och tänka att JÄVLAR vilken hemsk sits denna unga tjej befinner sig i. Fattigdom, långa avstånd, kunskapsbrist = ingen upplysning om hur man blir med barn och om preventivmedel, religiösa uppfattningar som styr över hennes kropp...
Med riktade insatser kan man hjälpa. Man kan utbilda människor. Öppna fler kliniker på närmre håll. Om hon bara hade kunna ta sig till läkare, hade hon sluppit förblöda!
Men om människor inte VILL bli hjälpta, då? Om pengar och upplysning ses som onödigt, rentav farligt?
Just nu dör unga mammor i delstater i det rika USA, för att läkare riskerar att hamna i fängelse om de utför rutinåtgärden att skrapa rent efter ett missfall, eller att de hjälper mamman att föda fram ett dött eller skadat barn som man vet kommer att dö efter förlossningen. Det räknas som abort, och abort är numera olagligt. Läkare tvingas att vänta tills mamman håller på att dö av sepsis, istället för att behandla direkt. I detta helt onödiga vågspel, stryker människor med. Det är t o m olagligt att hjälpa kvinnor att ta sig till andra delstater där abort är lagligt.
Man vill banna all form av sexualupplysning i skolorna, eftersom man eftersträvar "purity" och tror att ungdomar och barn kommer att uppmuntras till sexuella aktiviteter, även fast all statistik visar att i länder där man har skolupplysning, som i Sverige, är förekomsten av tonårsgraviditeter, övergrepp och grooming extremt mycket lägre. "Stopp min kropp!"
Responsen på att fler och fler kvinnor dör helt i onödan i de delstater man infört hårda abortregler i, är att man från och med nu inte skall föra statistik längre. Så bra. Då är problemet borta. Då blir varje död kvinna ett eget tragiskt fall. Inte ett tecken på att något är riktigt fel. En opinion kan inte bildas, eftersom problemet är "osynligt".
Jag undrar om Musikhjälpen vågar lyfta att problemet med att kvinnor inte överlever sin graviditet, är en realitet även i ett rikt västland, eller om man lite bekvämt väljer att ställa sig på "hjälpsidan" gentemot ett fattigare land på andra sidan jorden. Det är liksom lite enklare om man tänker sig att alla vill väl, men att omständigheter och fattigdom ställer till det.
För hur fan hjälper man de som inte vill bli hjälpta?
Ängsligt höjs ögonbryn och det tisslas och tasslas.
Det blir ju så dålig stämning om någon uttalar det som alla redan vet.
Då kanske någon måste ta ansvar och börja peta i skiten.
Tänk om det blir jag?
Vad skall folk tänka?
Nej, det är lika bra att låtsas som om allt är helt normalt.
Vi kan ju till och med romantisera skiten också, så att alla som undrar varför ingen gör något, inte tittar snett på en för att man inte grep in. Man kan höja lite till, förresten: Anklaga den som reagerar för stelbenthet och gammaldags moral. Herr och Fru Tråk. Oförmögna att förstå skönandarnas upphöjda liv.
Vem är vem? Staffan H och Calle B som valpar
Nu är det Staffan Hildebrand som är på tapeten. Nu. Jag undrar varför.
Redan då det begav sig, visste man hur det låg till med honom och killarna som sprang hemma hos honom. Några skrattade i smyg åt honom och tyckte att de lurade gubbjäveln på sprit och cigg. Några blev regelrätt groomade. Det var lika fel då som nu med sexuella relationer barn-vuxen. Det var INTE tidsandan som talade genom hans handlingar. Vi ungdomar tyckte det var lite äckligt men spännande att prata om. Konstigt nog kommer jag inte ihåg att jag eller någon annan berättade detta för någon förälder. Det hörde liksom till ungdomssfären.
Det var något reportage - Kan det ha varit i Kamratposten eller i Lyckoslanten? - där Staffan Hildebrand hade adopterat en Thailändsk tolvåring. I artikeln beskrevs det som en solskenshistoria. Mitt tonåriga jag reagerade med starkt äckel. Redan då talade man om "Pojkarna i Bangkok" som gubbresmål.
Och nu, 2021, kommer sunket upp till ytan förstås. Förfalskade adoptivhandlingar och regelrätt trafficking. En känslokall SH som förminskar det hela till ett misstag.
Men HALLÅ! Varför var det INGEN VUXEN som SÅG, FÖRSTOD och GREP IN?
Om jag och alla mina kompisar på avstånd förstod hur det låg till, måste det ha funnits massor av vuxna som förstod. De valde att skydda peddogubben istället för att rädda flera barnpsyken från trauma, självmedicinering och miserabla/förkortade liv.
Nu kommer det upp fler sådana här exempel i huvudet.
Bill Wyman och Mandy Smith, till exempel. Hon var 13 när de började ha sex och leva i ett "vuxet" förhållande. Om hennes mamma var en idiot, borde det funnits andra vuxna som lagt sig i.
I Sverige hade vi Dan Tillberg som också hittade en 13-åring att leka med. Pedofilernas standardförsvar: "Hon verkade så mogen och insiktsfull. Jag skulle aldrig göra något som skadar henne. Jag förundras över denna blandning mellan barn och kvinna. Hon förtrollar mig - det är egentligen hon som har makten." Och så peddostandard 1A: "Det är bättre att jag som är mogen och försiktig inviger henne i kärlekens mysterier, istället för någon fjunig, burdus tonåring." Han skrev en låt om detta: Kvinnobarn.
Och det gjordes reportage om detta förunderliga, lite översinnliga förhållande. Som om Dan T och hans unga brud liksom svävade lite över alla andra och kunde göra saker som vanliga dödliga inte förstod sig på. Pedofili? Nej, usch! Sådant är för vanliga, låga människor! Hur KAN ni ens försöka dra ner oss till er LÅGA nivå?
("Förlåt, förlåt, ärade herr Översinnlighet. Jag är en usel, låg person som tycker det är vidrigt med grooming. Jag insåg inte att ert förhållande var av en annan sort. Jag är allt för ovärdig. Jag skriver en hyllningsartikel så att jag också framstår som förfinad och eterisk. Blir det bra så?")
Borde inte journalisten skriva ett helt annat reportage, här?
Borde inte ANDRA VUXNA SETT, FÖRSTÅTT och GRIPIT IN?
Och så har vi det där tassandet kring nya kulturyttringar. "Hoppsan, bäst jag inte framstår som en gammal stöt, här. Jag ler och försöker passa in. Det här kanske är helt normalt i den här subkulturen?"
Jag talar förstås om den där tragiska historian med Skabb. Punkbandet där medlemmarna var så unga, arga och med så rättframma texter. Sensation! Ja, Medlemmarna var väldigt unga. Typ 12. Utom en. Han var typ 25. Och med stjärnögd fascination beskrevs 25-åringens kärleksförhållande med 12-åringen, helt öppet. Detta var ju så omstörtade! Tillåtande! Subversivt! Fantastiskt!
Men... det har aldrig varit okej med grooming. En 25-åring kan inte ha ett jämställt kärleksförhållande med en 12-åring.
Borde inte reportrar och vuxna i närheten SETT barnet? Barnet indraget i ett sammanhang där det får uppskattning, en plats i livet, en tillhörighet och där barnet får blomma ut och hitta sin särart - MEN där priset också är mycket högt. Man kan spela punk även utan en groomande vuxen. Liksom.
Borde andra vuxna inte FÖRSTÅTT denna gisslansituation och GRIPIT IN?
Jo, självklart. Folk är inte dumma.
Men folk vill vara tillåtande, öppensinnade, upphöjda och med i det som rör sig. Man kan ju inte avslöja sig som småsint, moralistisk, låg och passé. Bäst att inte röra i det där jobbiga. Bättre att upphöja och spela med. Då kanske lite av glansen hamnar lite på en själv till och med?
Och då kommer vi tillbaka till FORUM.
Samma jävla mekanismer. Fast med vuxna. Eller unga vuxna.
Koncentriska cirklar med offret och förövaren som mittpunkt. I den yttersta cirkeln står försvararna och slår hårt mot alla som ser rakt in cirklarnas mitt. Slår med ord som relativiserar och förminskar övergreppen som pågår. Slår med ord som förminskar och skandaliserar den som ser klart. Spelar ut sin bestörtning över att skyddsobjektet ens blivit anklagad.
"Ni är onda människor! Gå härifrån! Låt oss få leka ifred!"
Fortfarande hävdar K eller F - whatever - att människor är låga när de inte FÖRSTÅR att ÖVERGREPP kan SE vackra ut, utifrån en drottnings perspektiv.
Men i cirkelns mitt byts offren ut. Fler och fler. Det är klart att det är vackert att leka blodregn, om det inte är det egna blodet som spills.
Se, förstå och gripa in. Men allt kan vändas till sin motsats om människor runtomkring låter sin egen kompass snurra fritt. Då kan sånt här tillåtas pågå år efter år efter år.
Det är ljudet då jag sitter vid köksbordet och på radiolan hör en ganska smetig, traditionellt arrad dansbandslåt.
Fast den är ju bra. Speciellt i slutet av versen och när refrängen drar igång. Men vad långsamt den går... Det skall ju vara... galna, distade gitarrer här! Och en nasal engelsk röst som sjunger! Och så skall man stå och hoppa upp och ner och skrika rakt ut!
Varför känns det som om jag är typ 22 år gammal och superhip? Varför vill jag gå på klubb och ha på mig kläder som bara går att köpa i London?
Jo, talar Erik Blix, om för mig, efter låten. "Det här var Arvingarna med Prinsessan, alltså deras variant av Popsicles Hey Princess."
WHAT?!!!
DEN såg jag inte komma.
Nu är det overkligt, här. Osannolikhetsdriften är i full gång och jag sitter i köket och det allra mest osannolika har just inträffat:
Det där bandet som Popsicle önskade livet av, har gjort en cover på en Popsiclelåt. Och den spelas idag, 2021, i radio. Det är ju 30 år sedan de där banden aktivt stod på var sida om diket som skiljer svensktopp från indie. Jag tror, ärligt talat, att jag faktiskt dog eller ligger i koma och att min hjärna spinner loss och blandar och ger. Det här finns ju inte.
Däremot har jag pluggat rymdfysik och räknat på planetbanor och använt raketekvationen en hel del.
Astronomi är kul. Astrologi är bara fantasissis.
Men något händer när jag köper Kronen Zeitung. Då blir det plötsligt väldigt intressant att läsa horoskopet för mig och för alla människor som råkar finnas kring mig just då. Det är något med språket, kanske... att det blir både mera på lek och väldigt vederhäftigt på samma gång. På svenska är jag bättre på att se igenom uppenbara floskler och vaga förutsägelser. Och "Du kommer att vinna en stor summa pengar. Dina lyckonummer är 5, 7 och 34" är ju bara fånigt. På svenska.
Vilket är ditt stjärntecken?
Hungrigt kastar jag mig över Kronen Zeitungs horoskop för idag och kollar dig! Jag läser upp det som passar in på ditt födelsedatum, skrockar och antyder med lyfta ögonbryn, spinner vidare och hittar på en framtid som är helt bizarr. När du protesterar, säger jag: "Men det står ju här i tidningen!"
Idag står det såhär i tidningen, om mig:
So stehen die Sterne heute für das Sternzeichen Steinbock
Liebe: Wahrscheinlich erkennen Sie, dass Sie sich in einem Freund getäuscht haben. Er hat die Wahrheit gesagt!
Gesundheit: Nicht einmal harte Arbeit wird Sie heute belasten. Tipp: Legen Sie los!
Beruf: Eine Information, die Sie jetzt erhalten, ist interessant für Ihre Zukunft.
Geld: Uranus rät zu einer spontanen Entscheidung.
Jaha. Något jag avfärdat som lögn och dikt, visar sig vara sant. My god!
Kan de vara så, att den kvinna som fejkade en graviditet för att binda en man till sig, verkligen VAR gravid?
Det är det första som ploppar upp i mitt huvud. Måste jag omvärdera allt nu?
Idag är också en bra dag att komma igång med saker! Jag kommer inte att bli trött! Tillåt mig tvivla. Jag måste vila hela tiden så fort jag gjort det allra minsta. Att jag ens orkar skriva blogg är ju fantastiskt. Men tack ändå, för peppen!
Jag kommer att hålla ögon och öron öppna för allt som kan leda till nya, roliga jobb! Vi får väl se...
Och så kommer planeten Uranus att se till att jag sprutar ut en massa pengar på ett helt oövertänkt spontaninköp. Vajert! Typ en kapplöpningshäst eller något. Sist jag spontanköpte dyrt, var det huset vi nu bor i. Jag bestämde mig på en kvart och kom sedan hem till mannen, visade visningspappren och meddelade honom att jag köpt ett hus 30 mil bort, i en annan stad. Men det gick ju bra.
Uranus är f ö min favoritplanet i vårt solsystem, eftersom den inte roterar med axeln i y-led, som Jorden och de andra planeterna. Istället ligger rotationsaxeln riktad in mot solen, så Uranus liksom rullar fram i sin bana. Och så är det ju skönt att ha en planet att skylla på när jag skall försvara mina impulsköp.
De gamla bör bytas ut, för de är slitna.
Man skall inte tro att ett par likadana, fast nya, ger samma effekt idag som för 30 år sedan.
2019 var skojigt, späckat och utmattande på ett personligt plan, men kanske ett inrikes- och världspolitiskt mellanår. Allt satt liksom fast och var trögt, även fastän tonläget var högt och uppskruvat. Fast nu drar det igång ordentligt direkt! Det brinner i Australien och Trump har dödat en betydelsefull militär i ett annat land. Brexit är på G och i Sverige är det ett nytt läge med M och SD.
I DN skrev Jonas Croneman om standuppens tråkiga manér. Att man fastnat i I-landsproblem och vardagens förtretligheter. Publiken skrattar. Kanske för att det är vad man förväntar sig av standup, eller för att dessa små igenkänningar fungerar som en snuttefilt i en ny tid. Trygghet och förutsägbarhet. "Här skall man skratta!" Jag får känslan av en död och ickerelevant konstform. Får ångest av att behöva stanna i ett unket rum när världen pågår utanför. Vem bryr sig om Lennie Normans tvättförsvunna strumpor när världen utanför erbjuder material för ett helt liv? Fast just nu överträffar verkligheten både satir och verklighetsfrånvända fantasier, så humorn har svårt att omorientera sig. Hur fan gör man om den fasta marken inte går att ta spjärn emot, när man skall göra sin frivolt? Vem skall förstå om det man gör är lamt eller helt fantastiskt, utan självklara referenser? Jag är inte säker på om det var i föreställningen "Kim och Jonas", som Jonas Gardell gjorde ett stort nummer av att skinnskallarna egentligen borde ha Folkdräkt på sig. "Har de TÄNKT på det???" Alla skrattade högt och länge åt detta dråpliga. Det måste varit i slutet av 80-talet. När Jimmie Åkesson 20 år senare gjorde entré i bakvända sämskskinnsbyxor var det ingen som skrattade. HAN hade tänkt på det. Nu verkade det helt rimligt. (Personlig take på det hela: Mina gamla stålhättekängor med 12 hål var kontroversiella på mitt jobb, ungefär vid samma tid som Jonas och Kims föreställning. Jag blev till och med förhörd om min politiska hemvist av chefen, som menade på att det var olämpligt med NAZISTSYMBOLER då man mötte människor som representant för myndigheten. Nu har kängornas politiska laddning urvattnats och blivit mainstream, oavsett om laddningen låg i att man bar dem för att traska ner till Gamla Stan eller till Tre Backar. På mitt nuvarande jobb är Dr Martens nästan att betrakta som arbetskläder für alle och de är INTE inköpta på Sko-Uno eller på postorder. De finns i alla skoaffärer numera.) Nej, Humorn måste omorientera sig om den skall bli något annat än en irrelevant försäkran om att allt fortfarande är som det alltid har varit. Man kanske söker det bekräftande tillsammansskrattet, men hur länge kan man skratta igenkännande åt samma saker innan det blir ihåligt och desperat? Och hur länge kan man vara upprorisk mot betongrövar som inte längre är tunggumpade, utan tvärtom bytt position flera gånger? Ironi, rock´n roll-liv och föräldrauppror är för en rigid, stabil och ofarlig tid. En tid som erbjuder fast mark under fötterna på den som vill slå volter för att uppröra och för den som gör det för att den kan. Nu i 2020-talet, känns det ganska lamt att överhuvudtaget fortsätta blogga. Och ännu lamare att fortsätta blogga om mitt eget navelludd. På samma sätt som stå upp-humorn känns nattstånden, samtidigt som den lyckas kränka alla som finns i skämtets periferi eller t o m inte berörs, känns vardagsbetraktelser i Bloggform som Poänglöst PK-balanserande. Där det som var PK igår, idag är orsak till upprördhet och hat och tvärtom. Skall det bloggas, måste jag göra det på ett nytt sätt. Eller tipsa om saker som får en att orka lite till. Vi får väl se.
Insåg idag att jag är för gammal för att i folkmun och folksjäl, någonsin kunna bli en av två i konstellationen "Kända Kulturpar". Självklart är det med känslan av att ha klarat mig undan, jag konstaterar detta. För skulle jag NU bilda par med Känd Kulturman, dröjer det typ 15 år innan konstellationen blir självklar som referens. PUH. Och då är man väl så pass trött att man inte orkar mer. För det finns väl ingenting som är så älskhatat som Kulturpar? Ulrika Hydman-Vallien och Bertil Vallien Gösta och Lena Linderholm Monica och Carl-Axel Dominique Gösta och Marie-Louise Ekman Jockum N och Karin M Andersson Horace och Ebba Det är bara att fylla på! och så nytillskottet Marie och Gustav Mandelmann, fast där handlar det väl mera om odlingskultur. Och apropå århundradets kärlekskrig och den sista grisen; idag kom då TT:s variant på mitt blogginlägg från Nobelkvällen. Det är bara att läsa HÄR. Men jag var FÖRST. (Har JAG läckt nu? Har jag gjort en JCA?) Jag tar den frågan vidare till schäslongen där jag tänker däcka under tre filtar och en stadig irish coffee, för jag har feber och fryser inifrån. Orkar inte reda ut några metanivåer. Vill sova. Tillägg: Dullar upp från under filtarna lite ostadigt och måste naturligtvis påpeka detta andra självklara med kulturpar: Det spelar ingen roll om en eller båda är döda. I det kollektiva medvetandet är man ändå alltid för evigt sammanlänkade som PAR. Skiljer man sig och skaffar ny partner är det liksom helt irrelevant, för EGENTLIGEN hör man ihop. Så har det minsann alltid varit, och så skall det förbli, tycker folksjälen. Kul att stå i skuggan av en allestädes närvarande skugga om man nu kniper en frånskild Kulturman. Han är helt chill. Den förra kvinnan är helt chill. Men i allmänhetens ögon kan man aldrig bli något annat än en vacker parentes. Om inte Kulturmannen själv offrar sig för sin kvinna och degraderar sig så pass, att den förra Kulturdrottningen i allmänhetens ögon är värd något bättre. Först då kan förtrollningen brytas, och man är fri att söka sig egna vägar. Akademins internationella anseende och Nobelpriset på spel... Stina har ju verkligen fått bekräftelse så det räcker för ett helt liv.
När radiomonopolet bröts, förespeglades en mångfald av olika
röster, program och musik från olika källor och tider. Vilket mångfacetterat
utbud vi skulle få! I verkligheten resulterade det i massor av olika kanaler
som nu spelar samma blandning av listmusik och reklam.
På samma sätt genomgår alla Facebookgrupper en
liknande likriktning, vilket gör att allt till sist blir en likartad smet av
skvaller, djur som gör roliga saker och ganska plumpa memes som skickas runt i
cykler.
Facebookgruppernas oundvikliga evolution sker i tre steg: 1)
Gruppen bildas av någon eller några med ett specialintresse och flera med samma
specialintresse ansluter. I gruppen diskuteras intresset, med relevanta
sidospår och utvikningar. En lätt eufori uttrycks medlemmar emellan, eftersom
man hämningslöst kan nörda in på detaljer som ingen annan förstår.
2) Nya medlemmar tillkommer och innan de socialiserats in i
gruppens interna ton, börjar de dela, skriva trådstarter och svara i trådar på
ett sätt som inte är i linje med gruppens syfte. De flesta i gruppen ignorerar
detta. Man vill väl vara tolerant. Några i gruppen agerar grupp-poliser. I
detta skede kan det bli smärre konflikter, men inte farligt. De tillrättavisade
tar till sig av kritiken och poliserna blir mindre nitiska.
Men lugnet är bedrägligt, för detta är gruppens kritiska
utvecklingsfas. Utan att någon anar det, står nu gruppen och väger på kanten
till Meme/Fredags/Hahaha-stupet.
Gamla medlemmars motstånd mot skojiga skämtdelningar och
spridda memes har försvagats samtidigt som nya medlemmar vill ha gillatummar.
Man börjar lägga in skojigheter man hittat eller fått i sitt flöde. ”Den här
tycker alla säkert är kul!” Efter att trådpoliserna fått höra att de är
humorlösa, väljer de att scrolla förbi bilder på katter som ser ut som Hitler
och sexskämt, utan att reagera utåt. Man får välja sina strider.
Steget över till fas tre, ser alltid ut på samma sätt. Då
vet man, Det är när någon skriver: ”Ja, jag vet att detta är off topic och inte
har med gruppen att göra, men eftersom många andra har lagt ut sånt här…”
3. Då öppnas dammluckorna på vid gavel och gruppen
översvämmas av skojiga saker som både nya och gamla medlemmar vill dela med sig
av. Andelen inlägg som rör gruppens huvudsakliga ämne går ner till 30%, och är
anledningen till att folk ändå är kvar. Själva gruppen har blivit en likadan
grupp som alla andra grupper på fb. Det är inte säkert att fas fyra inträder,
men OM den gör det, får man lämna gruppen och kanske starta en egen, ny grupp.
Det är när någon lägger ut något som i fas 1-gruppen skulle rendera en massa
intressanta diskussioner, men trådstartaren får nu respons som: ”Jag fattar
inte vad det roliga är! Vem fan är du?”
Snart är det Halloween. Jag, som är Nordisk Anglofil, gillar inte plastpumpor och detta "Trick-or Treatande". Räcker det inte med att ge kladdigt målade, tiggande barn godis vid Påsk?
Det är fint att gå till kyrkogården första lördagen i November och tända ett ljus i skymningen. Allhelgonahelgen är en tid för tyst funderande på liv och död, samtidigt som även naturen går in i sömn.
Jag tycker på allvar att det är STÖTANDE med billiga effekter, skrikande svävande spöken, självlysande skeletthänder och färgen orange överallt, i denna tid. Granris, kottar och en sober lykta är mera min melodi.
Men i år tänker jag omfamna denna nyimporterade variant av högtiden. Fast på mitt sätt-. Jag tänker gå runt grannskapet, helt omaskerad, och fråga efter sprit. Och ger de mig inte vad de har i skåp och källare - då blir det jävlarimej konsekvenser. Audi och BMW-ägare är larvigt måna om sina bilar.... Brevlådor är tacksamma mål, liksom fönsterrutor och praktrosenbuskar.
Så kanske de tänker sig för nästa gång de skickar ut sina ungar för att tigga godis. Vad är det för fostran?
I början av November får man bete sig som värsta ligisten om grannarna inte ger en godis. Får man en tråkig apelsin är det fritt fram att kasta ägg på trästaket (ett helvete att få bort) och äkta mattor på vädring (kemtvätt är krångligt och dyrt). Men vad väntar man sig av föräldrar som på veckorna kör sina BMW:s till jobbet, klagar på skatten, renoverar kök.... dvs. beter sig fullt normalt, men om det är DERBY blir det plötsligt okej att kissa på gatan, dänga flaskor i huvet på folk, kasta smällare på barnvagnar och skandera "låt han dööööööö", när en kille ligger medvetslös på plan.
Samme man åker en helt vanlig tisdag på väg till jobbet, iklädd skjorta och slips, förbi en bilolycka. Inte fan saktar han ner, vevar ner rutan och brölar åt ambulanspersonalen vid båren: "Låt han döööööö!" Men är det MATCH får man bete sig hur vidrigt som helst. Och på Halloween är det deras ungars tur att få känna på laglöshetens sötma.
"5000 spänn för att kemtvätta mattan? Hur vet du att det var min son? Han hade ju mask på sig! Det är ju bara Halloween en gång om året, kom igen nu!"
Som om 5000 spänn inte är 5000 spänn att lägga ut, bara för att det är en viss dag i November?
Så i år skall jag lära föräldrarna till skitungarna att 20 000:- för en repad framdörr är lika mycket pengar, oavsett när den repades, och oavsett om förövaren var iklädd batmandräkt eller ej.
Under havets yta får jag akut klaustrofobi så där är inte
rätta stället att låta själen komma till ro. När jag kom hem fick jag dessutom
veta att det där med u-båtsturer kan sluta i själens totala utslocknande och
styckning av kroppen, så det var tur att jag inte ens övervägde möjligheten.
Nej.
Jag ville vaken invänta lugnet när alla korta tankar och
sociala medier slutar påkalla omedelbar uppmärksamhet.
I karavan på kamel ut i öknen fick jag uppleva dagarnas
varma tystnad och den märkliga smaken i munnen. Även nätternas kyla och varma
te.
Det är tyst under stjärnorna.
Det tog tre veckor innan allt var lugnt.
Jag minns allt nu. Alla minnen åtkomliga i hjärnans olika
fack.
Fouriertransformeln – check!
Hur hästarna stod i stallet när jag var tio.
Från dörren räknat: Valetta, Trubadur, Bello, Jim, Moonlight, Araminta, Orient,
Den stora Bruna – check!
Jag minns dofterna på alla ställen jag bott – check!
Jag minns alla telefonnummer till alla barndomsvänner –
check!
Jag kommer ihåg alla tyska starka verb – check!
Så kan man hålla på att utmana sig själv när man är alldeles
ensam i tre veckor med endast två kameler som sällskap. Fast man vet förstås
inte om man minns rätt, så det får man kolla upp när man väl är hemma, och
visst fan hade man koll på det mesta.
Problem när man skall socialiseras in i samhället igen:
Människor är fulla av trassel. Deras krångel letar sig in i
kommunikationen och stör. Jag tittar in i deras ögon och de är på en annan
plats. Fullt upptagna med att dölja att de håller på att börja gråta eller att
de hatar någon som står i närheten.
Någon letar efter någon annan som skall ge dem
uppmärksamhet.
Någon tänker mera på hur den ser ut på utsidan och jämför
sin hy med min. Jag vinner förstås, för efter tre veckor i skuggan av markiser
och tvätt i mjukt, uråldrigt oasvatten är min hud som kaffe latte. Inga rynkor
syns på hyn och brun är hudens färg.
Om man ser in i människors ögon när man passerar dem på stan
säger de hej, och undrar var de sett mig någonstans. Förlåt, jag är bara
socialt otränad och har glömt att man inte gör så. Håller kvar blicken lite för länge. Du känner inte igen mig – du
fungerar bara socialt på stimuli. Kollega som går med mig på stan undrar om jag
är med i något hemligt sällskap, eftersom alla hälsar lite hemligt och tyst.
Nickar och går vidare.
Nej, jag är inte med i något hemligt sällskap, men nu vet
jag hur det känns att vara tillbaka från månen. Jag och Buzz Aldrin. Allting
ser likadant ut som innan, men är samtidigt helt förändrat.
Den danske Sagoberättaren H C Andersen, vars sagor man fick höra
om och om igen som barn, tills man nästan kräktes, hade ett irriterande sätt
att sluta sina sagor väldigt tvärt. Man fick fråga den vuxne om vad som egentligen hände sedan. Ofta svarade då den vuxne att: ”Jo, förstår du…” och så lades
allt tillrätta på ett väldigt moraliskt sätt. De elaka fick sitt straff och de
snälla, aningslösa, fick prinsessan och halva kungariket.
Men jag undrar om inte HCA var smartare än så. Istället för att –
som litterärt grepp – låta läsaren vara medskapare och själv dra slutsatser av
det lästa, lämnade han slutet HELT öppet. Med flit.
Wikipedia skriver såhär om Kejsarens nya kläder:
Kejsarens nya kläder (dansk
originaltitel Keiserens nye klæder) är en konstsaga
av den danske författarenH.C. Andersen,
utgiven 1837. Sagan är inspirerad av en berättelse ur
samlingen El Conde Lucanor av don Juan
Manuel, publicerad år 1337.
Handling
I sagan syr två skräddare
nya kläder till kejsaren.
De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade personer inte kan se
det. I själva verket använder de inget tyg alls, men eftersom ingen vill
framstå som mindre begåvad låtsas alla om att de ser "kläderna", och
kejsaren vandrar omkring naken. Ett litet barn utropar dock: "Han har ju
inga kläder på sig!"
Bokens sensmoral
används ofta för att symbolisera hur människor anpassar sig till gruppen, även
när det är uppenbart för dem själva att gruppen har fel. Att liksom det lilla
oskuldsfulla barnet i sagan utbrista Kejsaren är naken! innebär att
påpeka något som alla kan se men som ingen vågat säga.
Jodå. Så skriver Wikipedia. Men hur slutar sagan, egentligen?
Saxat från sidan Godnattsagan.se: (Jag har rättat språk- och stavfel)
Och så gick kejsaren i processionen under den vackra
tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade:
- Åh, vad kejsarens nya kläder är vackra! Vilket vackert släp
han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville avslöja att han
ingenting såg, för då hade han ju inte dugt för sin anställning eller varit
mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade förr gjort en sådan lycka.
- Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.
- Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern och den
ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.
- Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger.
- Han har ingenting på sig!
- Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och
det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste
jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och
kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.
Va? Där SLUTAR sagan! Och den vuxne skall då förklara för barnet
att Kejsaren för alltid blivit utskämd för sin fåfänga och benägenhet att
lyssna på dåliga rådgivare och ja-sägare. Att bedragarna kördes på porten efter
att ha blivit fråntagna sin lön för arbetet. Att det enkla folket denna dag
triumferade genom att handfast kunna skilja på skenbild och verklighet.
Sedan förväntas man ha en djupare diskussion (i grupp, om detta
utspelar sig i en mellanstadieskola på 70-talet) om detta med att våga säga sin
mening även fast alla tycker något annat. Grupptänkande och grupptryck. Detta
med en SANNING som är uppenbar för alla, men som på något sätt är tabu att uttala.
Vikten av att våga höja sin röst.
Nästa diskussion kommer i högstadiet. Denna gång skall man också
sitta i smågrupper och diskutera, fast denna gång har det hunnit bli åttiotal
och allas hår är fluffigare. Denna gång skall diskussionen handla om hur makt
fungerar. Att man som makthavare har ett stort ansvar att agera rätt, och att
man gör det av rätt anledning. Man jämför olika styrelseskick och försöker
hitta bra och dåliga konsekvenser av de olika sätten. Diktatorer omger sig ofta
med människor som han nästa dag kan hugga huvudet av, så det ligger i deras
intresse att ge makthavaren det han vill ha. Stryka medhårs. Inte komma med
obekväma fakta. Detta blir ofta diktatorns fall, eftersom han agerar utifrån en
tillrättalagd verklighet. Tyvärr kan det ta lång tid för diktatorn att falla,
eftersom han ofta kan kompensera felbeslut med att sätta syndabockar i
fängelse, eller låta folk dö av svält eftersom han inte riskerar att röstas
bort, ändå. Här säger läraren att även Hitler och Stalin (för nu har
sjuttiotalet övergått till åttiotal) agerade som Diktatorer, även fastän de båda
räknade sig som folkets män. De utövade en despotisk makt. Innan det ringer ut för lunch, drar alla en lättnades suck över
att vi lever i den bästa av världar och att vi idag lever i en demokrati, där
man kan rösta bort politiker som fattar huvudlösa beslut grundade på felaktigheter. SO-läraren ropar efter våra midjekavajsryggar (uppkavlade
ärmar) : ”Den tredje statsmakten! Offentlighetsprincipen! Medierna granskar
politikerna och kollar fakta! Ingen kan fara med lögner utan att bli avslöjad!”
SO-läraren slutade precis där H C Andersen slutade.
Avslöjad.
MEN VAD HÄNDER SEDAN?
Jag skall berätta vad som händer sedan. Slutet är inte alls så
fint och tillrättalagt som föräldrar, mellanstadielärare och SO-lärare ville få
oss att tro. HCA valde att inte skriva ut slutet, eftersom vän av ordning då
skulle rynkat på näsan åt den föga uppbyggliga moralen. Inga föräldrar hade
gillat att läsa sagan för sina barn, heller. Inga sålda sagor = Inga pengele
för HC att överleva på. Men han kunde ju inte heller dagtinga med sin egen
moral. Så gick det som det gick. Rumphuggen saga, men mat för dagen. (Var det Brecht som sade att man har den moral man har råd till,
förresten?)
Såhär fortsätter sagan:
- Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och
det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste
jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, ochkammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.
Efter processionen samlade Kejsaren hela hovet; drottningen,
prinsar och prinsessor, kammarjungfruar och ämbetsmän, ståthållare och
generaler kring sig och utropade dagens procession till den mest lyckade och
pampigaste någonsin! ”Jag kan inte NOG tacka de skickliga vävare och skräddare
som bidragit till denna succé!”
Kejsaren anställde så de två bedragarna på livstid och höjde deras
lön till det dubbla.
När så stadens Nyhetsblad skrev om att Kejsaren visat sig Naken
inför hela staden, sände han fram sitt Sändebud, som efter Tre Trumpetstötar på
stadens torg, offentligt kungjorde att
1)Skriftställarna
är notoriska lögnare – lita aldrig på journalister
2)Sändebudet
är den enda man kan lita på
3)Kejsaren
var INTE ALLS naken! Det bara såg ut så!
4)Den
här tygbiten jag håller i handen – är den fejk, kanske?
5)Jag
svarar inte på några frågor!
Nu trodde Kejsaren att saken skulle vara utagerad, men… Den där
tomma handen som sändebudet hållit fram, innehöll ingen tygbit. Den VAR fejk. Det
visste uppenbarligen sändebudet också. Och Kejsaren HADE varit naken. Det fanns
inget tyg på hans kropp. (Och hade han inte haft väldigt… små händer,
dessutom????)
När så Nyhetsbladet rapporterade även om detta, i sagan, tänker
läsaren, att NU får väl Kejsaren rädda ansiktet och tillstå att han kanske
varit fåfäng och inbilsk, men att han inte är så dum att han framhärdar i något
som alla vet är helt uppåt väggarna. Han kommer att backa! Be om ursäkt till
Nyhetsbladet och tacka för deras reality-check. (Jag menar, vem vill gå naken
på stan?) Sparka ja-sägarna som inte protesterat internt när de såg vartåt det
barkade. Ta ett allvarligt snack med Sändebudet, med lång erfarenhet av
mediekontakter och som två veckor innan tyg-debaclet i en intervju med
Nyhetsbladet sagt: ”I´ve never lied… If You lose the respect and trust of the
press corp You´ve got nothing”. Borde han inte satt ner foten och sagt: ”Du…
det ligger till såhär. Jag kan inte stå och påstå…”
Men – NÄÄ! Inte blir det så! Sagan fortsätter:
När nyhetsbladet inte velat lyssna på sändebudet, utan istället
berättat om dennes lögner, så som fri press är ämnad att fungera, blev Kejsaren
VRED.
Nu gäller det att inpränta i FOLKET och i PRESSEN att det är JAG
som är KEJSARE och att det är JAG som bestämmer! Nu bestämmer jag att ingen
från min administration någonsin har framfört några som helst LÖGNER! Den
objektiva Sanningen skall vi inte ens diskutera, men skiljer sig något från
sanningen är det INTE LÖGNER!
Sålunda skickade Kejsaren fram ytterligare ett Sändebud, större
och mäktigare än det första. Efter Tre Trumpetstötar på torget öppnade hon sin
mun och talade:
”En svart häst betar på ängen. Det är fakta. Om Kejsaren säger
att den är vit, är detta hans ALTERNATIVA fakta.”
Och med detta lät folket och pressen sig nöja.
Vetenskapsmännen begrundade möjligheten av parallella universa.
Filosoferna begrundade detta Tao.
Tystnaden lade sig över landet.
De luttrade tänkte, att man aldrig kan vinna VM i schack över en
maktfullkomlig narcissist som dessutom är dålig förlorare. Han vet inte hur
pjäserna skall gå, och OM han skulle lära sig hjälpligt skulle han ändå, när
han märkte att spelet gick mot förlust, välta brädet över ända och utropa sig
själv som segrare. ”Ingen såg hur pjäserna stod! Jag vann!”
De Svaga tänkte att den där Kejsaren skall man allt hålla sig
väl med, annars kan det gå illa. En plats vid köttgrytorna är bättre än en i
kylan. Och de slängde sin egen personliga moral all världens väg och gjorde nu
allt för att vara på Kejsarens sida, vad det än gällde.
Men Folket och Barnet som stått vid sidan av processionen och
sett Kejsarens nakna kropp med sina egna ögon? De vet väl vad de sett?
Äsch, de glömmer. Och förresten, de kunde ju inte se tyget. Det
bevisar bara att de är mindre begåvade.
Läs DEN sagan och försök hantera barnets reaktioner på den, om
du vågar!
I've never lied...if you lose
the respect and trust of the press corp you've got nothing."
