Luktloben

Hata AI-bilder! Såhär fel kan det gå, om man ber AI att göra en schematisk bild över hur doftdetektering går till. Om man själv inte riktigt har koll, kan man tro att AI har rätt, och så kan skit spridas till ännu fler som LÄR SIG felaktigheter. AI ljuger och hittar på. Bilder genereras, men det är minsann inget facit. 

 

Alla luktar så mycket.

Det är en massa doft hela tiden. 

Jag känner på lukten vilka människor som passerar och vilka som varit före mig i kopieringsrummet.

När jag kommer hem har jag olika dofter på olika delar av min påklädda kropp. 

Olika människor tar på olika delar av mig.

Ena ärmen luktar herrparfym och den andra doftar kryddad kyckling, efter någon som ville ha kroppskontakt under lunchen. 

Ryggen och armbågarna har tagit åt sig av någon som parfymerade sig hårt, innan den satte sig i stolen jag senare använde.

Mina skor luktar inte rosor. Det är en blandning av läder, skoputsmedel och skitstad som kletat sig under sulorna. 

Det är överväldigande. Jag hade glömt hur det är att ha ägglossning och superskärpt luktsinne.

Trött på allt

 

Det handlar kanske främst om att ingå i ett sammanhang, eller flera.

Tillfälliga sammanhang, som när tåget stått stilla i snöstorm mellan Kiruna och Fjärran i flera timmar. Då börjar man prata med varandra och kanske hjälpa en uttråkad nioåring att stå ut. Kortlek är bra att ha i sin väska.

Någon har huvudvärkstabletter och en grupp körsångare är på resa. Egentligen för att åka skidor på en glaciär, men nu går de mellan vagnarna och sjunger snapsvisor.

De längsta sammanhangen är kanske familj, partner, ett skrå.... landet man bor i.

Att bli människa - så som människan umgicks på savannen - i varandras ögon. Och att uppleva sann kontakt ger ett svar i kroppens belöningskemi, precis som svaret på en kanyl i armen. Instant lycka. 

Men det kräver också att man anstränger sig lite, för att connecta. Vara snäll. Hitta en gemensam grund. I ditt öga ser jag mig själv. Jag kan se vad du behöver och försöker göra din tillvaro lite lättare. 

Fast då finns ju ett annat sätt, att snabbt få till den där mysiga känslan av gemenskap... Att dela upp i "vi" och "dom andra" och hitta gemenskap i att försöka hitta så mycket fel på "de andra" som möjligt.

Det ena kräver lyhördhet och ansträngning. Det andra kräver bara att våga bröta på och hänga på andras bröt. Det är så sorgligt, alltihop. 

Intermezzo

 Det är den där vanliga lördagslunken.

Man har sprungit 5 kilometer, ätit frukost och städar loss, med P2 på.

Då kommer grannkatten in genom vädringsfönstret. Den kommer förbi ibland. Kollar läget. Alltid snabbt in, går runt och hälsar på alla och hoppas att det skall finnas något för den att äta. Och så snabbt ut.

Ibland får man klappa.

Men idag, när jag har mycket att städa inför ESC-festen härhemma, tvingar den mig att sätta mig  bredvid den i soffan. Så blir det ju, om den ligger och tigger klapp med magen upp. Bättre att sitta ner och klappa istället för att stå ansträngt halvböjd, bredvid soffan. Och när jag då sitter bredvid, ställer den sig på mina ben, trampar runt, lägger sig, spinner och somnar.

Och då sitter man där, skitlänge, utan att röra sig, för man vill inte svika förtroendet. Och så är det rätt mysigt också. Jag klappar på den tjocka pälsen och undrar om jag har några ebonitstavar härhemma. Kanske i förrådet? Jag har gnidit ebonitstavar med kattskinn, men jag har aldrig gnidit ebonitstavar mot en levande katt.

Men så har råttorna sovit klart och ger sig ut för att dricka, äta och klättra. De vill ut ut buren.

Katten vaknar och blir helt fokuserad på de pälsiga djuren som i sin tur vädrar ut mellan burens spjälor. Ögonkontakt. Ömsesidig vaksamhet.

Och jag blir kvar.

Nu är jag intresserad av hur detta möte skall förlöpa. Dessutom måste jag ingripa om det blir kritiskt läge och trauma för något inblandat djur. 

Jag skulle ju städa! 

Kanariefågeln är redan död, så ingen larmar om vi går ännu längre

 Experiment. Jag vill att du tar dig tid att läsa och begrunda.

Reflektera över denna bild:

Vilka känslor väcker den? Vilka konnotationer för den med sig och vilka konnotationer har den fått nu? 

Följ denna länk och läs det som står där: Empati

Och svara sedan på hur illa ute vi är som mänsklighet, om en uråldrig medfödd överlevnadsegenskap som Empati, ses som en psykisk störning.

Om ett inkluderande och vänligt program som Sesame Street ses som hjärntvätt av barn; 

Vilket samhälle är det man vill bygga?

Nätverkande och sånt

 

Eftersom jag är en gammal stofil som aldrig använt sociala medier för att marknadsföra mig själv, har jag inte heller använt LinkedIn. Jag blev uppmanad att öppna ett konto där, typ 2004, men glömde av det öppnade kontot, totalt. Jobbade mycket och hårt och kände aldrig behov av att skapa och upprätthålla något slags digitalt karriärnätverk. Jag var sen med Facebook också. Hoppade på, först då det höll på att bli passé. Samma sak med bloggandet. 

Skulle jag nu börja LinkedIn:a mig, skulle LinkedIn säkert börja dö i samma sekund jag aktiverade det där gamla kontot. Jag har dessutom tagit del av helt GALNA LinkedIn-poster och undrar om det är kutym att humblebragga och att cringeinfluensa. Då vill inte ja´va´me´.

Fast å andra sidan kan man väl utforma sin presentation som man vill. Utan pinsamt.

NU är det lite trist att jag inte har 20 års upparbetade yrkeskontakter på ett eget konto, för nu är det dags för mig att börja jobba igen. Jag orkar. Har testat.

Mina skills: Föreläser om Naturvetenskap, Teknik och Vetenskap, gärna med fysiska demonstrationer och humor. Undervisar i Matematik och Fysik på gymnasienivå. Sjunger på semiprofessionell nivå.

Mina kvarstående handikapp efter sjukskrivningen: Svårt att hantera intryck såsom många människor och stökig miljö med hög ljud- och ljusnivå. Sånt leder till extrem trötthet. Skador på stämband och ärrbildning i halsen. Hosta och slem. Det betyder alltså att det jag är bra på, också är sånt jag inte kan göra längre.

En föreläsning fungerar. Eller ett undervisningstillfälle. Men att göra det flera gånger per dag, fem dagar i veckan, skulle trötta ut min sköra hjärna. Och fortfarande saknas flera oktaver i mitt tonomfång. Det låter inget bra, heller.

Så nu ska det bli spännande att försöka hitta nya sätt att jobba. 

Och hade jag haft ett aktivt LinkedIn-konto, hade jag gått ut med ett allmänt anrop:

"Jag är en social kameleont med 100 000 högskolepoäng. Begränsningar: Känslig för intryck och med återkommande pausbehov. I övrigt levererar jag med omsorg och spets. Vad skall jag nu hitta på?"

Oluckan nr 12, 2024 - Förnumstigheter och Ordspråk

Ill: Sarah Granér

Om man... 

... kissar i lovart, får man skylla sig själv.

... gråter en hel dag, får man äta en hel hink Ben och Jerry helt själv.

... letar tillräckligt noga, kan man hitta fel på det perfekta.

... tror på Tomten, står han i farstun. Det är ett psyko som tagit på sig ett lösskägg, men det finns ingen som kan luras bättre än den egna övertygelsen, så det dröjer innan sanningen kommer fram.

... vevar i 100 år, får man kanske en bulle! (Ty E=mcc, och det borde ju fungera åt andra hållet också)

... hoppar ner från Eiffeltornet, kommer man inte att bli räddad av Ted Gärdestad.

... har extrem otur, föds man som jude i Tyskland på 30-talet, eller sitter fast på 2000-talet medan ekosystemen kollapsar och syret tar slut.

... har bråttom och bara skall gå ut med hunden lite snabbt innan det viktiga mötet, kommer hunden att hitta färskt bajs och rulla sig i det.

Fin dikt till Polismyndigheten som trots kontaktuppgifter och allt, lade ner utredningen:

 

Bouppteckningar är sånt jobbigt man måste igenom.

Vid arvsskiftet skall så alla skulder hit och dit, regleras.

Lösöret skall fördelas.

Om man är en sådan person

som inte bryr sig så mycket om prylar och pengar

borde det vara enkelt.

Det finns inte så mycket att bråka om

och varför skulle man vilja bråka

när det är någon viktig, omtyckt, som dött?

Fast om det står i testamentet

att man ärvt ¼ av ett hus

och den som äger ½, försöker lura en att skriva på ett papper

där man avstår från sitt arv,

och man upptäcker att det inte var en formalitet

utan ett bedrägeriförsök -

Då blir man så ledsen.

För det var inte

vad den döde ville.

Och man får hjälp av en jurist att reglera det hela så att det blir bra.

Om man får en lista på sånt som man ärvt

med alla lådor man fått hem

och märker att värdesakerna fattas när man packar upp lådorna

tänker man

att de nog skall överlämnas separat,

kanske med kvitton på överlämnandet.

Så väntar man till arvsskiftet

och får höra att de är borta

och att det säkert är man själv som stulit dem -

Då blir man undrande.

-Varför skulle man stjäla

saker man ändå skulle ha?

Jo, för tror man det - då kan den som skulle ta hand om

och förvalta värdesakerna

vägra lämna tillbaka dem, eller vägra ersätta värdet av dem.

Då står ord mot ord

och saker med affektionsvärde

och ett värde på tiotalstusen är bara – borta!

Och man tänker att man inte orkar göra en grej av det. Vill skriva på och göra klart.

Fast så vill man kolla upp värdet av det försvunna

och hittar liknande saker på en köp- och säljsida.

Liknande? Nej! Exakt samma!

Vilken tur!

Fast annonserna är 12 månader gamla,

så man ber admin att låsa upp dem, så man kan se.

Och då ser man att säljarens namn

är samma namn

som den som ville att man skulle skriva på det där bedrägeripappret.

Då vill man bara gråta.

Att gradvis regrediera

Vill man leka lite mera med bokstäverna i rubriken, kan det bli Dagdrivarestrategier.

För det handlar om strategier för att hantera en lång sjukskrivning där jag mer och mer inser att jag inte kommer att vara operativ på mycket länge. Jag orkar inte ens tänka. 

Jag levde länge på glädjen att få vara hemma, och att ha överlevt. Tankar på nya, roliga projekt att sätta igång med, så snart jag kunde, fungerade som morot.

Fast nu förstår jag att jag faktiskt inte kan. Än. På ett bra tag.

Och jag är så trött på alla filmer, poddar, nyheter och böcker. Och på att jag inte orkar resa mig och ta tag i saker jag ser måste göras. Kroppen trilskas. Huvudet behöver vila.

Och kommer ryssen är jag totalt värdelös i fält. Det är nog mest stressande just nu. Hur fan skall jag kunna skydda mig och mina barn när jag är hjälplös redan i fredstid?

Mina tankar går till de många i Ukraina som fått sina liv ändade, sönderslagna och totalt förändrade från en dag till en annan. Chocken. Omorienteringen. Den primitiva styrkedemonstrationen som, oavsett mål, slår hårt mot civilt liv. Infrastruktur, kultur, civilisation. Vad är vunnet när så mycket är förlorat? 

Krig känns väldigt gammaldags. Det måste finnas andra vägar att nå sina mål. Dessutom kanske målen inte delas av så många. Vad är då vunnet?

Jag har tid att sitta och fundera över krigets mekanismer, läsa på om utrikespolitik och uppdatera mig via alla tillgängliga kanaler. Det är inte sunt. Jag blir bara bedrövad. Förtvivlad. Rädd. 

Så jag försöker hitta strategier för att strukturera mitt dagdrivarliv på ett sundare vis. Det går inte.

Jag fastnar i tankar om Prepping och förberedelser som jag ändå inte kan genomföra, vilket är stressande i sig. Sedan försöker jag fokusera på de små sakerna i tillvaron som gör mig glad och som jag kan hämta energi från. Inte har jag ro till det.

Så jag regredierar. Lägger mig under en filt och låter stressen komma ut som tårar. Fantiserar om att någon snäll kommer och tar mig i handen och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra.

"Allt kommer att bli bra."

Jag hoppas på att få sova lite.

 

Leverans!

 Det är ju konstigt att man i backspegeln kan längta tillbaka till 2018. Vilken idyll!

Trots en seeeg regeringsbildning och skandalen i Akademin, samt klimatlarm i bakgrunden, var det väl ändå ett rätt fint år? Allt rullade på som vanligt, vi kunde gå på teater och kidsen gick i skolan. Ändå tänkte man att det varit ett riktigt pissår. Hejdå. 2019 skulle säkert bli bättre.

Sedan rullade 2019 på med Notre Dame i lågor, terrordåd och bombdåd, seeeeg brexit, Arne Weises och Sara Danius död och ständiga klimatlarm. Fy fan. Men nästa år! Då skulle ju det glada 20-talet komma!

Jätteglatt och jättekul blev det ju när folk började dö av Covid och restriktioner började dränera ekonomi och psykisk hälsa. Arbetslöshet. Och så extrema orkaner, bränder över stora arealer på flera kontinenter, värmerekord i Sverige och över polcirkeln. 38 grader i Sibirien.

2021 blev inte heller roligare. Stormningen av Kapitolium, Talibanvälde, Navalnyj i fängelse och ett misslyckat klimatmöte i Glasgow. För egen del var det ett extremt skitår. Min pappa dog. Jag dog nästan.

Och nu är det bara Mars 2022 och redan har IPCC larmat jättehårt, samtidigt som vi har ett KRIG i Europa.

Vårt lilla klot och vår mänsklighet...

U-båtsjul

 Tar den här pandemin aldrig slut?

Förra julen kunde man tänka att det skulle bli annorlunda och att det gick att göra det bästa av det. I år känns det tungt. Viktiga, saknade personer har dött och jag får ännu inte vaccinera mig, av medicinska skäl. Måste skyddas.

Det blir en väldigt U-båtsliknande jul, detta.

Förra året var det ju inga tillställningar, men i år är det bara jag som kommer att missa alla julbord, middagar och konserter...

Jag tänker hålla glöggrytan kokande från lucia till nyår. Åker du E4 mellan Göteborg och Stockholm - hör av dig, så tar vi en glögg utomhus på den granrisprydda altanen, Ernst-style. Lusekofta och halsduk, medan råttor och möss rasslar runt knutarna. Det får bli min jul.

Och så tror jag att den nya traditionen att sjunga Stilla Natt kl. 20.00 på julafton har kommit för att stanna. Det är fint.

I slutet på filmen Yellow Submarine, kommer "All together now!" upp som text, skrivet på en massa olika språk. På svenska har de översatt det till: "Allihopa tillsammans nu!"

Det är som en paroll; ett snällt slagord. Nu gör vi det, och vi hjälps åt! Med glatt humör och uppkavlade armar kan vi åstadkomma vad som helst.

Jag vill så gärna tro att det är så.

Det är Baaara roligt!

 

Käck fjortis-cowgirl

När man är 14 är man verkligen inte barn. Man är verkligen inte vuxen heller. Man är dessutom pubertal och osäker på vem man är i förhållande till andra jämnåriga, vuxna och yngre barn.

Jag hade ett grundmurat förtroende för vuxna runt mig. Det hade liksom inte krävts av mig att själv behöva sätta gränser kring mig och min kropp. De vuxna kring mig bemötte mig och andra med respekt  - Såklart, tänkte jag. De var ju vuxna och mogna. Ansvarstagande. Helikopterseende på det där sättet som direkt registrerar om någon fryser, verkar hungrig eller orolig. Löser problem. Visar och förklarar hur en segelbåt eller en häst fungerar och sedan visar en förtroende nog att låta en segla själv till Möja och delta på Hubertusjakter.

När pappa vill att jag skall följa med på barnkalas, vill jag absolut inte. My God! Barnkalas! Fjortonåringens förakt. Men pappa insisterar. Brorsan, även han överårig, skall följa med och det blir både korv och tårta. Mat som farsan slipper laga hemma, alltså, om alla hänger på.   

Men innan maten och paketöppningen är det dags för roliga lekar.

Alla barn skall vara med, förstås. Och alla medföljande vuxna. Och den motvilliga 14-åringen. Man får väl bjuda till, lite, säger pappa.

Innan födelsedagsbarnets mamma, värdinnan, skall börja lekleda, kollar hon av vilka av deltagarna som känner till "Hubba-Bubba-leken". Av ca 15 vuxna och barn på stället, var det visst bara jag och brorsan som aldrig lekt den leken. Jaha, då skall de förbereda leken och vi syskon får gå ut och vänta i ett annat rum.

Efter ett tag kommer ett barn, mycket yngre än jag, och hämtar mig. 

Inne i lekrummet sitter nu alla på stolar i en cirkel. En stol är tom, och det är stolen som jag skall sitta på. Alla de andra är invigda i vad som nu kommer att ske.

Värdinnan: - Nu skall alla göra som jag!

Hon reser sig upp och ropar: -Hubba Bubba!

Alla reser sig upp och ropar Hubba Bubba. Jag också.

Det fortsätter så. Värdinnekvinnan gör rörelser med armar, ben och kropp, till olika varianter av "Hubba Bubba"; habba babba, hibba hobba etc. etc. Alla gör som hon. Efter kanske åtta varianter med olika kroppsrörelser och utrop, sätter hon sig på sin stol igen och utropar åter: -Hubba Bubba!

När jag sätter mig på min stol igen, har ett utsett barn, bakom min rygg, doppat en stor tvättsvamp i vatten och lagt på stolsitsen. Jag blir plaskblöt i häcken och en bit ner på benen. Det sprider sig framåt också, så det riktigt syns. Förutom att det är obehagligt, är det SÅ pinsamt och extremt jobbigt när alla barn och vuxna i rummet skrattar och pekar finger åt den enda tonåringen i rummet.

Sedan är leken slut.

Brorsan fattade ju att det inte var någon skojig lek, när jag rusade ut från rummet för att gömma mig, så han vägrade delta. 

Jag kom att tänka på Hubba-Bubba-leken häromdagen.

Jag SMS:ade brorsan:

"Kommer du ihåg Hubba-Bubba-leken? My God. Det gick ut på att förnedra och skratta åt EN utvald person och sedan var leken slut. Idag hade det ju blivit skandalrubriker om en vuxen styrt upp en sådan lek, t ex på skolan. Fast då var det: "Äsch, det är ju bara en lek!" Skitkul att stå ensam och se ut som om man kissat på sig. Och ha blöta byxor resten av kvällen. Helt sjukt att ingen vuxen sade ifrån. Ren mobbing mot en osäker 14-åring. Jag var inte beredd. Idag hade jag slängt svampen på kärringen, gett henne fingret och kanske t o m slagit ner henne. Men då var man väluppfostrad och tog inte in hela bilden. Ilskan och skammen satte djupa spår och rubbade min tillit. Nu han man ju lite distans, men fortfarande är det en helt sjuk grej att utsätta ett barn för. Hur tänkte hon?"

Rape&Revenge - Queen

 

Orkar inte

 

OA. Min själsfrände. Jag skrattar jättemycket och igenkännande åt hans bilder. Teckningarna. Halsbrytande. Den stillsamma, lite bistra humorn. Knif.

Erfor i gymnasieåldern stor lycka av att någon, flera år bort, tänkte precis som jag och säkert hade suttit och fröjdat sig vid ritbordet - skrattat åt sina egna överdrifter - som jag. 

Fast sedan var det någon som pratade om själavandring och återfödelse och då blev det inte lika roligt längre. Tänk om OA var jag, i ett tidigare liv? Då skulle jag inte ha någon död själsfrände, då skulle det plötsligt kännas väldigt ensamt. Som om man satt och lekte tebjudning med sig själv och låtsades ha kompisar.

Om man utvecklar tanken om själavandring ännu mera, kan man tänka sig att man återföds som alla de människor man träffar på under sitt liv, så man skall få känna på att vara på båda sidor, liksom. Så om man är otrevlig mot någon, är man det mot sig själv, egentligen. Förr eller senare lär man få känna på. 

Det i sin tur betyder också att alla människor man träffar när man är någon av de andra, blir ens nya motparter och att man måste leva sig igenom alla deras liv också. Och så vidare.

Jag blev så trött.

Jag ORKAR inte leva mig igenom alla dessa människors liv, i alla dessa olika tider. Om jag träffat någon riktigt gammal människa under min levnad, kommer jag att behöva återfödas i slutet av 1800-talet. Och om den i sin tur... Ja, man fattar. Man kommer att behöva leva sig igenom alla tider, bakåt och framåt i all evighet. Alla deras umbäranden. Allt slit. Alla examina. Det tar aldrig slut!

Och så är det jävligt ensamt, också, för man möter bara sig själv hela tiden.

Och alla små vardagssysslor! Hur många gånger går man på toaletten under ett liv? Under 10 000 liv? Under 1 000 000 liv? All tandvärk. Alla gånger man skall dö. 

Hur skall Lillan orka?

Den viktigaste slutsatsen man kan dra av detta tankeexperiment, är väl att man som människa (Ja, jag har läst min Sartre) alltid skall verka för att göra sina medmänniskors liv så drägliga som möjligt. Man kommer att tacka sig själv en dag. Jag är samtidigt alla de medlöpare som på någons order och egen övertygelse utför folkmord i många olika länder i många olika tider. Jag var Hitler. Ja, jävlar. Jag var Hitler. Och Moder Teresa. Och varvsarbetare Larsson. Och risbonde Huang. 

Tids nog kommer jag också att vara Du. 

Och Du har antingen varit Jag, eller kommer att bli Jag.

Till mig själv, när jag läser detta utan minne av att jag skrivit det en gång i tiden: 

Du kommer att orka, för du har inget val. Du måste leva dig igenom alla dessa människors liv, peta i dig tunga droger, ta emot piskrapp, slita hårt för födan, glassa på Rivieran, jaga varg, lära dig gå, bli halshuggen och torterad, rida på kamel flera dagar genom öknar, döda och dödas om och om igen.

Jag ORKAR inte...

Cirkeln

Vi andas in och andas ut. Villkor för livet.

Biologin. 

Fysiologin. 

Medicinen. 

Lungorna. 

Syret. 

Atmosfären. 

Biosfären.

Jag andas in och andas ut och deltar än så länge i livet på planeten.

Te och handarbete i lobbyn

Fjortisluckan!

Sommarens verandastol har nu flyttat in i lobbyn.

TV:n visar scener och dilemman. Man kan virka amigurumis 

som en förnöjsam tant, medan man går sönder inuti.

Om man rusar in i ett projekt och börjar rådda, trassla in sig, kompensera, kompromissa, böja sig för än den ena och än den andra, så märker man kanske att resultatet kommer att bli mycket sämre än det man hade från början.

Ingen kommer att bli nöjd och man har inte åstadkommit någonting.

Utifrån förutsättningarna kanske man har uppnått det absolut bästa som gick att få – men om resultatet ändå får kritik från ALLA håll, kanske det är förutsättningarna som skall ändras, eller hela projektet som skall läggas ner.

Det är synd om Theresa May.

Detta med beaktande att det aldrig går att få alla nöjda. Aktuellt nu i luciatider.

Det skall också bli mycket intressant att se vilket regeringsalternativ som vågar sig på att regera med en budget vars ramar bestämts av M+KD. Jag trodde att regeringens politik skulle avspeglas i budgeten… och att övergångsbudgeten skulle gälla fram till ny regering. Men på detta vis blir det ju mindre betydelsefullt vem som officiellt styr. Då vet vi att M+KD ”vann” valet. Och demokratiskt – det var ju riksdagen som röstade igenom budgeten.

Men… S-väljarna kommer ju att bli SÅ besvikna. De röstade på en S-politik och en kommande S-budget. OM nu Stefan får bli stassminisser, lär han ju få besvär med att förklara varför hans styre innebär en reell högersväng. Vill han sätta sig i den positionen?

Det är synd om Stefan Löfven.

Det finns ett grekiskt ordspråk som går ungefär såhär: Ett samhälle blomstrar när gamla män planterar olivträd för att deras barnbarn skall kunna sitta under dess skugga.

De gamla män som styr världen just nu, skiter i hur det går när de är döda. De är mest intresserade av att slippa göra avkall på sina intressen, så de kan vinna NU.

Under klimatmötet i Polen ville inte USA, Ryssland, Kuwait och Saudiarabien ha den just nu bästa, mest omfattande och underbyggda klimatrapporten med som beslutsunderlag. Så kan man säga att ”man inte visste” bättre. Som att med flit inte kalla det vittne som sett allt, eftersom man då spikar utfall och påföljd. Bättre då, att inte höra alla, så det blir mera av en förhandling. Ord mot ord. Karaktärsbedömningar. Fula retoriska trick.

Det är synd om mänskligheten.

Sagor för Ångestdrömmare

Julkalender! Lucka 8

Julkalender som präglat mig. Förvånansvärt ofta (vid feber och stress) utspelar sig mina 

mardrömmar i just denna färgglada värld. Sagorna nedan skall läsas och tänkas utspelas

i just denna bildvärld. 

1. En Diofant gick Eulervägen fram. Den behövde Bevis, och inte vilka bevis som helst - här dög bara sådana som kunde hjälpa Fermat att utöka sin lilla, lilla sats till minst ett par po-mängder!
Diofanten sökte bland de rotade och de uppspännande träden, men fann ingenting. 
Surjektivt!
Bipartit!
Diofanten beslöt att ringa Zermelo-Fraenkel, dra i nödkardinaliteten eller fråga publiken.
Isomorfismen hängde i luften....


2. "Vem har sagt att det skall vara pentapodi? Är det inte ett tecken på grav Zeugma, att tro att det skall vara snyggt och nystevat hela tiden?" Akatalexis stampade med ordfoten för att understryka sina accentkongruenta ord. Nu var hon ett relativt resonabelt och dipodiskt djur, men idag gick hon på i sina terziner: "Dessa synalefa fonem! Nu får ni se till att packa era runometrar och ge er av!"


3. Det var en gång en Unox som hette Wellman-Lord. Han hade varit ute länge i venturin och behövde nu ett riktigt betbad i BDT-vatten från en riktigt stor fyllkroppskolonn. Ju närmare han kom dammen, desto starkare blev doften av kammarfilter och katox. "Aaaah!" Wellman-Lord drog in luften genom Unox-Snabeln och njöt av venturins dofter. Vid dammens strand hälsade han på två Zeoliter som stod och ANAMETADE innan han tog sats, hoppade i och påbörjade såväl flotation som pyrolys. Vad skulle nu hända? Slamsvällning? Avdrivning? Katalys?



Ja, sådär kan man hålla på och tramsa och tycka det är jättekul. Men jag minns de där hemska nätterna innan tentor eller inför inlämningar då man sovit alldeles för lite och hetsdrömmer i skarven mellan sömn och vaka. Och man FÅR INTE gå upp förrän man löst en (i vaket tillstånd helt omöjlig) ekvation eller ett problem, eller fått ihop allt i någon skruvad sonettcykel, eller kommit på en lösning på världens alla avfallsproblem.

Det här är verklig ångest.

Så ser den nakna skräcken ut.

Dom dom dom dom...

Julkalenderns femte lucka!

Varje år är det tradition att köpa en ny julskiva. För i december måste man ha julmusik på hela tiden.
Om man grundar med Absolute Christmas kommer man direkt in i stämningen och känner ett visst illamående precis som om man förätit sig på ischoklad och småcitrus. Det måste vara betingat.

Men man varvar såklart med körverk och carols och engelska julsånger, klassiskt och Ale Möller och bästa Svante Thuresson och Ainbusks jul. Lennarts Julbossanova. Kimpans julsanger fra glemmebogen. Ja, alla vet.

Dock gör Spotify det lite lättare nu. Man behöver inte gå ut på stan och välja vilken skiva som skall bli årets nya. Och vill man göra det ännu enklare  har Spotify redan fixat mixen. Bara att dänga på.

Som om man då inte redan höll på att kräkas vid de första tonerna av TRIADS "Tänd ett ljus".

Fan.

I detta nya julmusiklandskap gäller inte som förr; att VÄLJA UT det man vill höra och finna frid därvid. Nej. Nu gäller det att kryssa mellan det vidriga, svulstiga och förljugna. Det gäller alltså att VÄLJA BORT. Gör man inte det, är det som rysk roulette. Närsomhelst kan trumhinnan smetas ner av dittills oanade vidrigheter.

Man trodde man hade en viss beredskap och visst kan man stålsätta sig i tre minuter om det kniper - man tänker på typ stålverk medan Carola gullsjunger sig igenom fint - men man är ju totalt skyddslös gentemot skamlös SKÄNDNING i julmusikskrängandets namn.


Dagens "vad är det jag hör?"-ögonblick är ett fint exempel. Andreas Jonsson har släppt en jullåt i år. Här är den: 

Och för er som inte direkt efter lyssning kopplar varför detta är en bildlig fisgas som strömmar ut ur högtalarna, kommer här FACIT:

En av världens bästa grupper med världens bästa sångare sjunger en av världens bästa låtar.

Kan man inte låta saker bara vara om man inte kan skriva egna låtar? Xylofonen i Sunday Morning var aldrig menad att markera Jullåt och Bjällerklang....

Nu känner jag den där impulsen att kräkas igen...

Vidrig December

Julkalenderlucka 3!

Jag mår så illa.

Vi har bakat lussekatter och pepparkakor. Ja. Redan nu. Det skall finnas hela december.

Jag tål dock inte saffran. Börjar må illa och vaknar alltid på natten och behöver kräkas om jag ätit någon maträtt med saffran i, eller då lussebullar.

Därför halverar vi mängden saffran i våra familjelussebullar. Det smakar saffran ändå, bröden blir gula och jag kan äta en lussekatt till fikat. Det är gott, fast farligt.

Men idag åt jag två goda, nygräddade.

Nu vill jag dö.

Klart slut.

Insektsmagi!

Julkalender! Lucka 2

Julklappstips som passar precis alla: Nya Shaun Tan-boken Cikada.

Läs högt för ett barn, titta på bilderna och prata om hur livet är för olika människor.

Läs själv och gläds åt ditt eget liv eller få en spark i baken, beroende på vem du är och hur du vill ha det.

Ge bort till din kollega som du i hemlighet givit max tre år innan utbrändheten hinner ifatt.

Ge bort till alla dina vänner.

Ge till dina föräldrar.

Köp en extra bok att klippa i! Rama in de bästa bilderna och häng upp!

Barn i andra länder

Julkalendern, lucka 1

Man hatade ju barnprogram som handlade om "Barn i andra länder"

när man var liten. Det var barn i hyddor och barn som åt ris och barn 

som byggde leksaker av plåtburkar och barn som hette konstiga namn.

Man ville ju ha fantasi och helst tecknat! Nuförtiden känns det som om 

vi fått som vi ville. Allt är fantasigalet och världsledare kan vara 

animerade och grällt färglagda i orange. Och tro mig när jag säger att 

det känns som om jag sparkar in redan insparkade dörrar, MEN 

alternativet; att inte ens reagera, vore värre, eftersom man då vant sig, 

resignerat, accepterat och slutat hoppas på förnuftets återkomst.

Barnens högtid, Julen, är här

Och Frankrike lagstiftar så

att FN:s gamla Barnkonvention 

nu tolkas som stopp för att slå.

På jorden har alla länder sagt ja

Till allt vad som däri är sagt

Sakta men säkert får barnen det bra

när länderna går mer i takt.

En treåring vittnar för sittande rätt  

En annan förvaras i bur  

En tredjes ögon brinner så hett 

Ett utslag av landets kultur?

Of course! Det är fortfarande ETT land som ej

Skrivit under; att barn ta om hand

”Pro Life” är för ”fel” barn ett tydligt: ”Nej!”

i ett primitivt, dogmatiskt land.

För dåligt för Creepypodden, men duger här...

Foto: Pia Molin

Jag undrar – KAN ett litet stängt utrymme ha en helt egen tid, skild från resten av världen? FINNS sådana stängda rum, där tiden hackar, går baklänges eller alldeles för snabbt?

I början av 1990-talet bodde jag i Atlasområdet i Vasastan i Stockholm. Lägenheterna var rymliga, med öppna spisar och tilltagen takhöjd, men köken var små och renoverade senast på sjuttiotalet, med bruna, medaljongmönstrade plastgolv. Spisen måste ha varit från 50-talet, men eftersom kvarteret fortfarande hade stadsgas var jag lycklig över att spisen inte var utbytt.

Det var en klassisk gasspis med fyra gaslågor på ovansidan och en ugn med tjock, dubbelplåtad, ogenomskinlig lucka nedtill. Den satte man fart på genom att sätta på gasen och sedan föra in en tändsticka i ett rör i ugnens övre del. Flom, sade det och så blev det varmt snabbt.

Det första märkliga som hände med ugnen, hände en sen kväll då jag bakade kanelbullar. Bullarna hade fått stå och jäsa en stund ovanpå den ugnsvarma spisen. Jag hade penslat, pärlsockrat och kollat att temperaturen var den rätta i ugnen. Jodå. Om 10 minuter skulle jag ha mina bullar klara!

Jag stoppade in bullarna, tog tid på 10 minuter både med väggklockan och med äggklockan. Vid 8 minuter gläntade jag på luckan för att kunna ta ut dem i tid om de såg ut att bli brända. Nejdå. Det såg bara fint ut. Gyllenbruna bullar med bubblande socker, smör och kanel spred en hemtrevlig doft när luckan öppnades. Två minuter till så skulle det bli perfekt!

Minutvisaren gick två minuter till och äggklockan pinglade till. NU!

Men när jag öppnade ugnen låg där 16 stycken bleka, nypenslade och degiga knyten på plåten. Det såg ut som om de inte hade varit inne i ugnen alls! Inte heller doftade det gott inifrån ugnen, trots att lukten från min första lucköppning fortfarande hängde kvar i köket.

Jag kollade ugnen. Jo – gasen var på och lågan brann hårt. Konstigt,

Men jag ville ju ha bullar, så jag tog tid på ytterligare 10 minuter och därefter hade jag mina varma bullar att njuta till kall mjölk.

Visst tänkte jag på det märkliga, och tänkte att jag nog hade microsomnat vid köksbordet och drömt att jag öppnat luckan första gången – men då borde klockan varit tio minuter mindre, eller…? Och doften i köket?

Nästa gång det hände något oförklarligt med ugnen, handlade det istället om att jag skulle värma en form med ”Flygande Jacob”.

Från kylskåpskall till närmast brandkårsutryckning på mindre än fem minuter – det hade jag trott skulle vara omöjligt om jag inte varit med själv. Prova själv att dra på fullt spett i ugnen! Det värsta som kan hända är att ovansidan blir bränd innan resten blir ätbart. Man märker dessutom om det börjar lukta skumt, så då kan man dra ner.

Detta var annorlunda. Det började ryka som Lützen från ugnen. När jag fick ut formen, efter bara tre-fyra minuter, hade allt det goda gucket som skvalpat över tummen när jag ställde in den, liksom torkat in. Det var snustorrt. Svartnad banan klibbade mot botten och kycklingbitarna var som fnöske. Det rykte från kanterna där såsen förkolnats. Hade någon frågat mig om en diagnos på kycklingrätten hade jag sagt: ”Ja, alltså, låter man maten stå och värmas på högsta medan man är på jobbet, får man skylla sig själv. Om man sedan får lägga ut sura 80 spänn på en nödpizza, kan man ju glädja sig åt att huset står kvar…”

Det såg alltså ut som om formen stått inne i flera timmar – så torr hade den kalla rätten blivit på bara tre minuter!

Det som till sist gjorde att jag misslyckades med att försöka hitta ”en naturlig förklaring” till denna istadighet hos gasspisens ugn, hände alldeles innan min flytt till Kiruna.

Jag vet att jag inte somnade, jag vet att temperaturen i ugnen var perfekt, jag vet vad jag såg och kände.

När jag skulle plocka ut min nyvispade citronskals-sockerkaka var gaslågan på, precis som den skulle. Kakan borde vara färdig – brun och bubblig. Värme strömmade ut genom ugnsluckan.

När jag greppade formen med mina ugnsvantar, kände jag ingen värme genom dem.

Jag stjälpte upp formen på en tallrik, knackade lätt på den för att kakan skulle falla ner och tog tag i formen och lyfte upp den. Kakan ångade inte. Jag tog av vantarna och kände ovanpå kakan. Den var kall!

Tillbaka till ugnen för att känna:  Den var fortfarande varm!

Jag skar en bit av kakan. Den smulade sönder i kalla smulor, som om den stått ute i köket och torkat i en vecka. Smulbitarna var dessutom inte goda att äta. Bara torrt tråk.

Strax därpå tog jag tåget upp till Kiruna med mina viktigaste prylar nedpackade i en stor militär trälåda. Länge lät jag bli att tänka på det där konstiga med ugnen på S:t Eriksplan. Anomalier i verkligheten är besvärliga om de inte kan förklaras. Besvärande, dessutom, om de kan så tvivel om min mentala status. 

Skämshistoria. Knaskalas. Idiotskröna. Storögon med andan i halsen. 

Men ändå...