Vårens inre arbete

Dagens boktips

Det är sorgligt, men ibland måste man förstå själv att man kommit till vägs ände.

Under säkert 20 års tid, försöker man gång på gång sträcka ut handen och även ta emot en utsträckt hand, för att man så gärna VILL ha en normal relation med en familjemedlem.

Det sker med goda intentioner från båda håll varje gång, och varje gång med det där hoppet om att det skall fungera. Det MÅSTE fungera. Man VILL att det skall fungera.

 Men varje gång släcks det där hoppet, och varje gång gråter man en skvätt och varje gång säger man till sig själv att det var synd. Varje gång lovar man sig själv att man inte skall lägga ner mera energi på den där relationen, eftersom det aldrig fungerar så länge förhållandena är som de är.

 Men man VILL ju så gärna. Och man HOPPAS. Och man ser att det finns en ärlig intention även från det andra hållet, så nästa gång försöker man igen. Och blir lika ledsen igen.

 Och så gör det extra ont att varje gång höra att det var ens eget fel att det inte fungerade den här gången heller. Skam. Skuld. Utpekande.

 Jo. Det är ju mitt fel att jag inte bara kan acceptera att det smusslas, att mina saker försvinner, att jag blir anklagad för diverse hemskheter, att jag och mina barn plötsligt medverkar i scener ur maffiafilmer, att det konspireras och ljugs.

När jag till sist, som alltid, tvingas sätta stopp, då kommer SKAMMEN och SKULDEN, och den är alltid min.

Men så kommer Brene Browns bok i min väg. Hon forskar om skamkänsla. Hon reder ut skillnaden mellan skam och skuld och talar om för mig att skulden är lättare att bära. Har man handlat fel, kan man se på handlingen och säga: Jag gjorde fel.

Men skammen handlar om vem man är.

Lätt att se på sig själv och säga: Jag är fel. Lätt att ta på sig skammen, men så svårt att bära.

Lätt att låta skuld och skam gå hand i hand.

 Hon ger mig modet att stå upp för mig själv och säga:

”Jag vägrar att skämmas för att ni tvingade mig att handla!”

Det är faktiskt värre att stå kvar och låta sig misshandlas, än att gå därifrån.

Värre, men SÅ mycket svårare.  Att bryta ett mönster som andra upplever som bekvämt.

Om då människor kallar ens handlingar för dåliga, eftersom de avslöjar att något är fel (man hade inte gått om allt varit bra) och säger att man ÄR en dålig människa, då är det DE som kletar på en både skuld och skam.

Det som gör mig mest ledsen är att jag i så många år verkligen trott att de har rätt. Jag har på allvar tagit deras ord till mig och skämts över att jag ÄR en så DÅLIG människa, samtidigt som jag inte har kunnat reagera annorlunda.

Många gånger har jag verkligen FÖRSÖKT stå ut med hån, stöld, elakheter, förstörda eller bortslängda saker, utskällningar för påhittade saker, utpressning etc. etc.  Varför?

Jo. Man är så känslig för om ens närmaste familj skall acceptera en eller ej. Man hoppas att man skall förtjäna deras gillande om man visar sig vara ”bra”. Man gör allt för att slippa ett fördömande och man kan gå alldeles för långt för att slippa SKAMMEN.

Brene Brown gör mönstren tydligare. Hon säger till mig att skammen aldrig var min börda att bära.  Jag har aldrig slutat protestera när dessa konstiga saker riktas mot mig. Efter protesterna kommer – som alltid - fördömanden och påförd skam. Men nu är skillnaden att jag inte kommer att utsätta mig mera. Jag har ingenting att bevisa, och ingen skam att göra mig av med genom rening i korselden.

Skammen var aldrig min.

Föräldraskap

Pytteliten rund boll

Det är roligt att se hur mössen tar hand om sina barn.

Mamma mus ger di och äter. Man fattar att det är ganska utmattande. Hon masserar barnens magar och bäddar fint åt dem inne i mushuset.
Ibland måste hon lämna boet för att äta och eftersom de andra mössen gärna ställer upp som nannys och värmedynor, kan hon faktiskt få lite egentid. Ligga ENSAM och sträcka ut sig, eller klättra och springa lite.

Men ungarna är aldrig ensamma.

Nu har de öppnat ögonen och fått päls. De är nyfikna och vill undersöka allt. De klättrar till och med upp på hängande rep och upp på sitt tak inne i buren. MEN! Tro inte att det går helt vilt till...

På förmiddagarna är det strikt sovperiod och de stora mössen stoppar papper för husfönstret och dörren för att barnen skall hålla sig inne. Själva går de ut och äter och dricker lite, men återvänder direkt till husmyset när de är klara.

När kvällen kommer bestämmer någon att NU! NU är det lektid, och då öppnas huset upp, alla trillar ut och börjar myllra runt, klättra, nosa,  leka, jaga varandra, testa att äta fast mat, dricka osv. osv. Kaos!

Fem små luddiga bollar beter sig som multiball på flipper.

Så vid tretiden på natten blir det plötsligt strikt igen! De vuxna mössen vallar in barnen i huset och stoppar för med papper igen. Sovtajm!

På låtsas och på riktigt

Hellre död än levande

Jag hörde en fruktansvärt rolig parodi häromdagen!

Lotta Bromé spelade sig själv i sketchen där två kremlologer sitter och vrider och vänder på minsta detalj för att slå fast att: Så här ÄR det! Minsann. Just det. Precis.

Fast man fattar att de bara gissar och att det enda de har att gå på är vad alla andra också kan läsa i tidningarna.

”Mycket talar för att…”

Så himla klockrent!

Kremlologerna är totalt aningslösa och helt okritiska till allt vad deras studieobjekt har för sig. Äter en vuxen man en bulle, låter det:

”Och så kan han ju ÄTA också!”

”Ja, det där med ätandet har verkligen blivit en liten specialitet: Föra maten till munnen, bita av en LAGOM stor tugga, tugga och svälja.  Jag tycker att han har utvecklats stort de senaste åren!”

Hahaha!

Parodin är så bra gjord – precis på gränsen till att det SKULLE kunna vara på riktigt.

Fast man fattar ju att det är fejk, när en av dem säger helt opåkallat om Prins Eugen:

”Ja, han var BÅDE reaktionär och kreativ!”

Som om reaktionär skulle vara något eftersträvansvärt (SÅ snygg okritiskhet gestaltad!) och samtidigt så totalt papegojaktigt. Den s k experten har ingen som helst allmänbildning och sitter bara och slänger ur sig ord som låter bra. 
Och att påstå att just Prins Eugen skulle vara reaktionär... då har man väl diskvalificerat sig som kungahusexpert för all framtid...

Dessutom finns ingen som helst motsättning mellan konstnärlighet/kreativitet och reaktionära åsikter, så jag ser ingen poäng med kommentaren heller...

Som att plötsligt helt beundrande tillägga: ”OS-medaljör OCH Herpes!”

Och så ett eko från den andra experten: ”Precis!”

Ur NE:

reaktionär betyder bakåtsträvande.

Ordet började användes under franska revolutionen om de personer som ville att allt skulle bli som det varit före revolutionen. Reaktionärerna skilde sig från de konservativa som kunde tänka sig långsamma förändringar. Numera används ordet när man talar nedsättande om någon.

Lyssna själv:

Parodi i P4

(Klicka på Playpilen längst upp. Först är det Studieobjektet som talar, men sedan kommer experterna in.)

På begäran

Mor och barn

Tre vita, två gråbruna och en nanny

Alla mår bra och är friska. De har börjat få päls, men ligger mest och sover i sitt hus och dricker mammans mjölk.

Vad som styr våra handlingar...

 

 

 

Det stod en kaka i fikarummet. En kladdkaka med kokos på, i aluminiumform. Det var tydligt att någon ställt dit den för att alla skulle få smaka.  En kniv låg stöttad mot formens kant och det var redan taget från kakan.

När Bertils ärm hakade i formen, for den ner på golvet och hamnade upp och ner. Bertil såg sig omkring. Han var ensam i rummet och ingen hade sett något.

Därför plockade han upp den pacmanformade chokladdiskusen och satte tillbaka den i formen och placerade den på bänken igen. Sådärja!

Men hallå..!

Vad är värst – att sabba en kaka som ändå snart skulle vara slut och ingen sakna

eller

att bjuda sina kollegor på kaka som är kontaminerad?

 Vad VINNER man själv på att återställa kakan om ändå ingen SÅG att det var man själv som AV MISSTAG hade ner den på golvet?

Ingen hade hållit det mot en, om man slängde en vidrig kaka.

Men att med flit få sina kollegor att äta kladdkaka med golvkladd på… DET är väl hemskt om något?

 

Sådärja!

Vår

Mina fantasier är inte av socker.

Mina fantasier består av skir grönska.

De handlar mest om ljus

och vatten för den törstige.

Varför kopplar man inte bara en sladd från uttagets plus till uttagets minus?

Om målet är att strömmen på sin väg till minus skall utföra ett arbete; kanske se till att vi kan laga mat eller lyssna på väderleksrapporten, är frågan fel ställd, och dessutom farlig:

Huset riskerar att brinna ner.

Men för den som glömt syftet och vill se effektivitet kvarstår frågan:

Varför kopplar man inte bara en sladd från uttagets plus till uttagets minus?

En generation är åtta veckor

Tant Rainbow och Tonåringen Lunik

De växer snabbt, snabbt.
Om man inte är snabb nog att skilja barnen åt, efter typ 5 veckor, hinner de bli könsmogna och intresserade av sina syskon på ett opassande sätt. Det kan komma från en dag till en annan och så är det familjefest galore...

På de två första bilderna är det en fullvuxen mushona på snart ett år, tillsammans med en relativt nyss avskild hona. De är inte släkt och inte heller intresserade av att para sig med varandra, så det är dubbelsafe.

Storleksskillnad

Fast nu är det en av våra andra honor (åldersmässigt mellan dessa två) som trots stenkoll först lyckades undgå utrensning och bli ormmat, och sedan, när hon plötsligt kom fram från sitt gömställe och benådad p g a fräckhet och smartness, visade sig vara befruktad av Okänd Hane.

Beräknad nedkomst typ igår. Hon ser ut som en badboll med fyra ben.

- Kolla vad stor hon är!

Förutom att magen är som en jätteboll, ser man två rader med knoppar på hennes framsida.

Möss!

Bok och Bildning

-Är det KULTUR på TV nu igen?

- Ja, kolla nu så skall du få se på fan!

Enid Blyton skrev en massa böcker om Liv och Horace. Förvånansvärt populära och lästa, trots att de ofta hade samma upplägg.

Liv och Horace äter, Liv och Horace reser, Liv och Horace upptäcker, Liv och Horace irrar, Horace föreläser, Liv säger: ”Jaha…” Liv börjar på en tankegång, Horace bryter in och flikar in något så man aldrig får höra Liv komma fram till sin poäng, Horace beställer mat på ALLA språk, Liv säger: ”Jaha…”

Du minns väl de här?

Liv och Horace söker en skatt

Liv och Horace på nya äventyr

Liv och Horace på rymmarstråt

Liv och Horace på tjuvjakt

Liv och Horace räddar en hemlighet

Liv och Horace i knipa

Liv och Horace går i fällan

Liv och Horace följer ett spår

Liv och Horace på fotvandring

Liv och Horace reser till havet                     (och badar)             

Liv och Horace befriar en fånge

Liv och Horace i fara

Liv och Horace gör ett fynd

Liv och Horace och sjörövarskatten

Liv och Horace löser en gåta

Liv och Horace tillsammans igen

Det var menat som en serie böcker som skulle ta läsaren med på en Bildningsresa. Vidga vyerna och så ett frö. På ett lättsamt sätt skulle Liv och Horace bli läsarnas ciceroner runt i den centraleuropeiska kulturen, visa varandra och läsaren på sina egna guldkorn ur vår rika, gemensamma kulturskatt.

Det låter ju som en bra idé!

Om bara salig Enid hade kunnat hålla fokus!

Mat är en icke föraktlig del av kulturen i olika länder, men detta kvardröjande vid att Horace skall få briljera  - i kännedom om bästa ölen och i grenen snabbast, mest bestämd och högljudd beställning på lokalt språk - hade med fördel kunnat strykas, så kanske mera Bildning hade kunnat passas in i böckernas snålt tilltagna sidomfång.

Om man räknar styckena där Horace är i fokus och jämför med då Liv är i fokus, är det faktiskt helt jämnt! De får prata nästan exakt lika mycket, trots kritikernas försök att påstå att det är Horace som dominerar stort.

Fast… det är klart… hade man inte i redigeringen upptäckt att Horace stod för 80% av allt snack och i efterhand lagt in avsnitt där Liv fick tala fritt, direkt till läsaren, utan att bli störd, hade det ju blivit annorlunda, förstås.

Framförallt hade det blivit tråkigare för läsaren att inte få Livs ingång på Unge Werthers lidande – en bok hon läst massor av gånger – och själv få en fördjupad bild. I avsnittet där de tillsammans diskuterade boken verkade det som om Liv var helt nollad vad gällde Goethe, eftersom Horace berättade och Liv sade: ”Jaha…”

Men å andra sidan är det mest spännande i bokserien att i marginalen sätta röda kryss vid  Horaces omedvetna Härskartekniker. Han säger rakt ut att han aldrig, sedan ungdomen använt sin bildning som härskarteknik, samtidigt som han omedvetet hela tiden gör just det.

”Tillintetgör mig med din Vänlighet!”

Liv är förstås väluppfostrad och så länge Horace är verserad och vänlig finns inget vapen mot denna enkelriktade kommunikation. Lite ensidigt i längden, bara, även fastän Horace ÄR en fantastisk berättare. Enid Blyton har här valt att ha en kvinnlig, passiv gestalt för att läsaren inte skall uppfatta detta docerande som opåkallat, som när detektiven samlar alla i biblioteket för att berätta att Butlern var mördaren. Det är egentligen för läsarens skull. Samtidigt ligger i undertexten ytterligare en maktanalys.

När man läser böckerna fastnar man också vid alla de scener där Horace, riktad rakt fram, gestikulerande, utan att söka ögonkontakt med Liv, kåserar, medan Liv från sidan försöker fånga hans blick. Man förstår att redaktören lagt in miljöbilder i dessa textsjok för att det inte skall bli allt för parodiskt. Scenen återkommer igen och igen, från Weimar till Paris, från S:t Petersburg till Italien, så vad gör en driven redigerare?

Liv försöker ta ansvar för samspelet – ge och ta – medan Horace inte behöver ta detta ansvar alls. Han litar på att det räcker med att vara Horace, helt enkelt, medan andra får vara mjuka som glass kring en sådan ispinne.

Och apropå sublimering kring vikande potens:

VARFÖR är det så viktigt att visa att man minsann HITTAR i varenda stad i hela Europa?

Hallå, Horace! Har man varit i en stad EN GÅNG för ÖVER 20 ÅR SEDAN är det INTE ANMÄRKNINGSVÄRT att man inte hittar i den staden. INGEN i HELA VÄRLDEN hade fixat det! Varför är det då så viktigt att LÅTSAS om man hittar och bara gjort små misstag när man läst kartan och tala om helt maniskt för sin reskamrat att man EGENTLIGEN VETAT HELA TIDEN hur man skulle gått och att man NU vet rätt väg???

Vad har du att bevisa?

Speciellt som Liv har GPS på sin mobil…

Ahhh, symboliken. Vi stannar där en stund och funderar på den.

Om omslagen på alla dessa böcker finns också en hel del att säga. Suck.

Ger förlaget ut EN ENDA uppföljare till, med bilder på Horaces Häck i olika kläder i olika miljöer kommer hela litteratursverige att börja drömma mardrömmar om denna nya FIXPUNKT i litteraturen. Var Enid Blyton så FIXERAD vid den manliga bakdelen att hon skrev in den som ett statement, en röd tråd genom hela sitt författarskap, eller är det möjligen ett stilgrepp för att ytterligare befästa och införa flera dimensioner hos Horacegestaltens personlighet?

Bland tusen sinom tusen manliga bakdelar skulle jag LÄTT kunna peka ut Horaces, efter detta FROSSERI i bok efter bok, där författaren verkligen tagit fasta på gestaltningens mantra: ”Show, don´t tell!” Bakdelen och Horaces Svenbertiltaubeskeva gångstil med lätt slagsida – anytime, anyplace – jag skulle aldrig kunna ta miste.

”Såg du, där gick Horace!”

”Va, nää, vardå?”

”Vi mötte ju honom nyss här på trottoaren!”

”Ja, nu när jag ser honom bakifrån, känner jag ju igen honom!”

Döden, Döden, Döden

Om man dör får man inte veta hur det går.

Lever man, kan man välja att sitta och dricka öl och skita i hur det går.

Likförbannat kommer man att stå där och försöka blidka döden när han kommer: ”Men scysstarå, kan jag inte bara få va´ me´ liiiiiite till? Så ja får se hure´ går?”

Det är som när jag var jättesjuk och hjärtat inte klarade av att hjälpa till med syret när jag skulle den korta biten till toaletten. Då kunde man ligga och fantisera om alla små, små saker man skulle göra om man blev frisk.

Jag som hade så mycket kvar att göra!

Om jag blev frisk, då skulle jag ALDRIG MERA slösa bort tid. När det fanns så mycket roligt att göra! Varför förneka sig själv alla små ögonblick av aktivitet?

Men när man då hamnar på sina fotsulor igen (haha – livet vänds 90°) och livet och man själv tuffar igång så sakteliga, tar vardagen över igen. Det är hämtning och lämning och uppdrag och deadlines och dessutom en kropp som straffar en med övervikt så snart man inte bygger muskler…

Man glömmer.

Man tar sig inte tid för förundran.

Men nu i påsk finns det plötsligt tid för begrundan. Från Död till Liv är hela påskens budskap.

Äldste sonen spelar teater med sina vänner och lägger ner tid och energi på att klä sig som en dansktalande zombie som bjuder på sprit till sina offer, så de skall bli lättare och godare att äta.

Yngste sonen löder och bygger elektronikprylar.

Pappan administrerar spelservrar och sitter på nätterna och spelar spel med stridsvagnar.

Jag förbereder en expedition ut till en mosse där vi skall undersöka årslagren med GM-rör. Deltagarna skall få göra kurvor över radioaktivitäten/år. Jag vet vad som händer vid 1986, men har ingen aning om senare år, så det skall bli spännande.

Jag är glad att jag får vara med lite till. Få veta hur det går, men framförallt vara med och skapa en liten bit av allt det som är liv.

Och så finns det stunder – som då man kokar dagens första kopp kaffe och ser att krokusarna kommit upp – som är ett långfinger åt döden.

Ha!

Jag är fortfarande här!