Äldre

Hur kunde AI veta hur jag ser ut?

Dagens moment.

Dagens jävla faktum.

Jag är gammal nu, men hade ändå gått upp tidigt för att springa i skogen med en vän. 5 kilometer iklädd sportiga syntetkläder i svart och rosa. För det är ju bra. 

Fast på väg mot strumplådan i tvättstugan, hakar min lilltå i en rem på en väska som står i passagen. Jävlar, vad den bråttomhastigheten i horisontalled, omsattes i andra vektorer. Kraften som måste pareras för att inte falla handlöst orsakade en stukning på höger fot, eftersom den veks och vreds. 

Sedan föll jag ju ändå handlöst platt på golvet medan lilltån tvingades ur led, samtidigt som min hjärna delade upp alla krafter i vektorer, ner till minsta ligament i vänster fot. Det var så jävla kaotiskt, samtidigt som det måste passa in i systemet av sinus och cosinusdefinitioner.

Jag fick ordning på analysen, medan jag skrek rakt ut av smärta i flera minuter. Nästan blackout. Den tomheten mitt i alltihop. 

Jag försökte resa mig, men det gick inte. En stukad fot, och en annan där alla småben hamnat snett. Jag fick åla in till badrummet och knäa mig till medicinskåpet och ta en Ipren. Sedan gråtande grevinna af Smärta i soffan SMS:ande till väntande vän. 

Nu är den där foten med lilltån ur led, mycket större än den andra foten och dessutom helt blå på ovansidan. 

Det är sånt som händer när man är gammal. Benägenhet att falla. Skörare skelett. Svaga ligament.

Det är åt helvete.

Speciellt nu, när Yngste Sonen flyttar ut.

Nu skall jag ju börja nästa fas i livet. Eller kanske återgå till min gamla. Jag ska förstås bli energisk och äventyrlig, eller bara leka. Fast det går ju inte om man har ont och inte kan förflytta sig från soffan.

Som tur är, kom Yngste hem med Irländsk Whiskey alldeles nyss, som tröst. Han har varit ute och köpt sängkläder till sin nya lägenhet. Och på måndag börjar mottagningen på KTH. Jag är gammal, skör och trött. Fast fertil. Det är ju alltid något att trösta sig med när allt annat liksom bara slutar att fungera. PMS och svullnad består, år efter år.  

Det är skumt, det där med kroppen. 

Om man har djup sorg, om man flyr från krig, om man upplever akut trauma, fortsätter hjärtat att slå. Man måste fortfarande gå på toaletten. Det är helt absurt! Man tuggar frukt, man tvättar händerna, man andas, samtidigt som världen är helt förändrad. Man fortsätter sina ritualer för att man måste - inte för att de känns meningsfulla. Allting känns som tomma gester. 

Perspektiven förskjuts. 

Jag får ibland bilder av framtiden. Så väntar jag ibland i flera år. Och i vissa ögonblick sammanfaller bilderna med det varande nuet. Och det är aldrig dramatiskt. Bara ett stilla konstaterande.

Vad är då meningsfullt? Vad leder fram till detta ögonblick? Vilka stunder bygger man sitt liv fram till?

Jag har återkommande visioner av vind mot huden. Vatten och sand. En vila i att det blev bra så som det blev. Men hur ser vägen dit ut?

  

Brr Brr Patapim!

Det hände sig en gång för inte så länge sedan, att jag inte orkade röra mig alls. Jag hade rört mig runt i en ny stad hela dagen och försökt befinna mig på olika ställen vid vissa tidpunkter, samtidigt som andra människor också skulle navigera sina fysiska kroppar till samma punkter i tid och rum. Det är väl så man gör, för det mesta. Så man lever. Den urbana människans hållpunkter varje dag. Hur skulle det se ut om patient och tandläkare inte befann sig på samma ställe, under samma tidsperiod? Då blir inga tänder lagade.

Så jag hade gått, åkt buss och taxi runt om i den där staden. Lyckats få till möten och tillsammansätande med olika personer. Bestämt lite saker, besökt olika lokaler, fått reda på nytt.

Men i hotellrummet tog det stopp. Jag orkade inte röra mig. Jag låg på sängen i en lite obekväm ställning och visste att jag nog måste ner igen för att få i mig näring innan sömnen slog till. Men inte just nu. Ligga utmattad lite till. Bara lite till. 

Fjärrkontrollen till TV:n låg förstås så att den inte gick att nå. Men med en viljestyrka likt Gunde Svans (då han föll och fick en skelettskada i Holmenkollen 1989 men vägrade att bryta tävlingen) kunde jag hasa mig så pass långt att jag kunde nå fjärrisen med yttersta fingertopparna och sedan kasta mig bakåt på sängen igen, i en ny obekväm ställning.

Okej, TV. Kolla kanalerna. Kanske någon rolig bizarr kanal med ryskspråkiga tanter som spår folk i realtid? Måske dansk film? Kanske konstiga TV-shower? Kanske CNN? Kanske Skenet Bedrar eller Vicar of Dibley på BBC?

Men nu var det sån Smart-TV och en massa flerval innan man kom fram till kanalerna. Ett av flervalen var Youtube, och inom Youtube var det redan förvalt vilken video som låg först.

Jaja, jag klickar väl då.

Och i mitt komaliknande tillstånd mellan dröm och vaka, spelas det upp film efter film i ett oändligt pärlband i flera timmar. Den ena filmen följer på den andra och mina ögon är öppna, men jag förstår inte vad jag ser. Det är ingen handling. Bara lösa musikbitar och ljudeffekter och namn på figurerna som snabbt avlöser varandra. Det bara fortsätter och fortsätter. Efter ett långt tag, förstår jag att några av de AI-genererade karaktärerna återkommer om och om igen, och jag lär mig vad de heter.

Värst är en trädliknande jätte, för varje gång han kommer aktiveras min synestesi och hela kroppen vibrerar inuti på ett jobbigt vis. Lugn blir det bara när en levande ballerinakaffekopp kommer och hela kroppen sätts i flight/fight-tillstånd när en krokodil som egentligen är ett bombplan kommer flygande. Ja, alltså, visste man inte bättre skulle detta kunna vara början på en psykos eller bara en sådan där hetsig dröm precis innan man vaknar. Men nä, det sker på skärmen i mitt hotellrum och jag är för trött för att bryta. Lite fascinerad också. 

Jag hade alltså hittat ITALIENSK BRAINROT. 

My god. 

Kolla själv, HÄR
 

Intermezzo

 Det är den där vanliga lördagslunken.

Man har sprungit 5 kilometer, ätit frukost och städar loss, med P2 på.

Då kommer grannkatten in genom vädringsfönstret. Den kommer förbi ibland. Kollar läget. Alltid snabbt in, går runt och hälsar på alla och hoppas att det skall finnas något för den att äta. Och så snabbt ut.

Ibland får man klappa.

Men idag, när jag har mycket att städa inför ESC-festen härhemma, tvingar den mig att sätta mig  bredvid den i soffan. Så blir det ju, om den ligger och tigger klapp med magen upp. Bättre att sitta ner och klappa istället för att stå ansträngt halvböjd, bredvid soffan. Och när jag då sitter bredvid, ställer den sig på mina ben, trampar runt, lägger sig, spinner och somnar.

Och då sitter man där, skitlänge, utan att röra sig, för man vill inte svika förtroendet. Och så är det rätt mysigt också. Jag klappar på den tjocka pälsen och undrar om jag har några ebonitstavar härhemma. Kanske i förrådet? Jag har gnidit ebonitstavar med kattskinn, men jag har aldrig gnidit ebonitstavar mot en levande katt.

Men så har råttorna sovit klart och ger sig ut för att dricka, äta och klättra. De vill ut ut buren.

Katten vaknar och blir helt fokuserad på de pälsiga djuren som i sin tur vädrar ut mellan burens spjälor. Ögonkontakt. Ömsesidig vaksamhet.

Och jag blir kvar.

Nu är jag intresserad av hur detta möte skall förlöpa. Dessutom måste jag ingripa om det blir kritiskt läge och trauma för något inblandat djur. 

Jag skulle ju städa! 

Sjuttonde balladen 2024

 

AI försöker ge mig Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel. Ok. Ikoniska bilden på Cornelis med gitarren och bar överkropp kan jag se kopplingen till, och Povel har väl "aldrig" haft hår, men... 

Det kostar på att hålla fred, Gud vet, med den som trugar mig att jag skall äta.

Hela december är ett maratonlopp, en snitslad bana fylld av fällor och fallgropar. Det är julbord och julbak, julklappspel, glöggmyskvällar, kristyr och kakor och saffransbullar och en massa choklad i alla former. Polkagrisstänger, Non Stop, Aladdinaskar och ännu mer godis i alla julklappsspelspaket. Och så är det middagar och julnubbar och irish coffee och tjejhäng på stan med bubbel. 

Det är svårt att inte dras med i hedonistiskt frosseri.

En något förbättrad prompt, men ingen kan se att det skall föreställa Povel Ramel till höger.

Jag hittar en gammal anteckning från förr, när jag summerade en period av hård sockerdetox och träning:

"Då vet man att det GÅR att träna och äta klokt och komma ner på en mera hälsosam vikt. Det är ju detta med leder och fötter och hjärt- och kärl. Det är inte långsiktigt sunt att gå och dra på en massa ballast i onödan. Det roliga var att det inte ens var jobbigt eller ansträngande! Jag blev gladare, orkade mera och hade PMS som var som ett skämt, jämfört med hur det brukar vara. Istället för att gråta över fin reklam och snörvla över alla det är synd om och på slutet av PMS-veckan känna mig som den värsta människan på jorden och nästan gå under av självförakt, handlade det om max tre dagar, då jag funderade över att kanske börja jobba på ett lager. Ensam."

Och så funderar jag över det faktum, att om man inte ger sin kropp de bästa förutsättningarna att hitta sin egen balans (8 timmars sömn på regelbundna tider, en näringslärebaserad kost, daglig fysisk träning, ingen läsk, godis, fikabröd eller alkohol), blir det svårare att tackla andra kroppsliga och själsliga jobbigheter. 

Blir lite nojig, faktiskt. Borde jag dra ett rött streck NU, den sjuttonde december och följa min inre övertygelse om att ett långsiktigt hälsosamt liv inte kan sättas på paus bara för att det råkar vara juletid, eller skall jag se detta som ett tillfälligt avbrott i min (inte lika hårda som ovan nämnda stålbad, men nu  pågående) hälsodrive, och lova mig själv att det blir bättre i Januari?

Ja, nu börjar det likna något!

Sådärja!

För folk vill väl. Bullar upp och ger bort. Bjuder. Det känns så trist att inte bejaka. Människor är glada att kunna ge. Har stått och fixat och lagat och bakat. Blir glada när man äter och säger att det är gott. För det ÄR ju gott och fint och härligt, också. Jag är orolig att min inre strid syns på utsidan och att människor snappar upp att det är något som skaver. Jag får fatta att det är jag som har problem med allt julöverflöd och att jag inte skall göra en grej av det; typ börja skrika och kasta lussebullar på nästa person som bara ville vara snäll.

Dilemmat beskrivs oerhört tydligt HÄR, men jag vet inte riktigt om jag är villig att acceptera sens moralen i denna historia. "Så kan det gå!"

- Du, vi var hunkiga genom AI-filtret!

Måndagsmoral i sextonde luckan 2024

Intressant scenario att fundera över när man ser det hela lite från sidan. Hur hade man själv gjort?


Tyska låset.
När man vet att någon är oskyldig
eftersom det är man själv som är skurken.

Då blir det svårt.

För hur man än vänder sig
kan man tappa allt.

Det har en egendomlig
föryngrande effekt
att vara rättrådigt skyddande
gentemot den oskyldiga

samtidigt som man
skamlöst
skyddar
sig
själv.

2024 års nionde lucka

 

Idag börjar det! Dygnet runt på SR och på SVT Play. Din musik räddar liv. Såäre. Årets finaste, snällaste vecka där man kan välja att engagera sig supermycket eller bara önska en låt. Varje krona räknas. 

Läs mera Här!

Fast i år skaver det lite med temat: "Alla har rätt att överleva sin graviditet". 

Fakta: Varannan minut dör en kvinna i världen, kopplat till graviditet och förlossning. 

Det är hemskt, förstås. Det kan handla om brist på kunskap, brist på mödravård, brist på förlossningsläkare, långa avstånd och dålig infrastruktur, (speciellt i krigsdrabbade länder där vägar och sjukhus kan ha bombats) brist på mat och medicin, vidskeplig praxis, oönskade graviditeter p g a ingen sexualupplysning och förbjudna preventivmedel, farliga hemmaaborter p g a abort-tabu, missfall och fosterskador som innebär livsfara för mamman om eftervård inte finns eller nekas.

Det är klart man vill hjälpa till.

Och då tänker man sig en fattig ung tjej i något fattigt land. Hon står barfota, höggravid, på något sandigt underlag. Hon visste inte att hon kunde bli med barn och hennes religiösa tillhörighet gör att hon aldrig ens vetat att preventivmedel finns. Abort är inget alternativ, för det räknas som mord, även om hon måste sluta skolan och säga hejdå till en bättre framtid när barnet kommit. Det går en buss i veckan till en stad, fyra timmar bort, och där ligger en tillfällig vårdcentral i ett skjul. Dit tänker hon ta sig när det blir dags att föda. Men hey - barnet föds för tidigt och hon håller på att förblöda! 

Då kan man förtvivlas och tänka att JÄVLAR vilken hemsk sits denna unga tjej befinner sig i. Fattigdom, långa avstånd, kunskapsbrist = ingen upplysning om hur man blir med barn och om preventivmedel, religiösa uppfattningar som styr över hennes kropp... 

Med riktade insatser kan man hjälpa. Man kan utbilda människor. Öppna fler kliniker på närmre håll. Om hon bara hade kunna ta sig till läkare, hade hon sluppit förblöda!

Men om människor inte VILL bli hjälpta, då? Om pengar och upplysning ses som onödigt, rentav farligt?

Just nu dör unga mammor i delstater i det rika USA, för att läkare riskerar att hamna i fängelse om de utför rutinåtgärden att skrapa rent efter ett missfall, eller att de hjälper mamman att föda fram ett dött eller skadat barn som man vet kommer att dö efter förlossningen.  Det räknas som abort, och abort är numera olagligt. Läkare tvingas att vänta tills mamman håller på att dö av sepsis, istället för att behandla direkt. I detta helt onödiga vågspel, stryker människor med. Det är t o m olagligt att hjälpa kvinnor att ta sig till andra delstater där abort är lagligt.

Man vill banna all form av sexualupplysning i skolorna, eftersom man eftersträvar "purity" och tror att ungdomar och barn kommer att uppmuntras till sexuella aktiviteter, även fast all statistik visar att i länder där man har skolupplysning, som i Sverige, är förekomsten av tonårsgraviditeter, övergrepp och grooming extremt mycket lägre. "Stopp min kropp!" 

Responsen på att fler och fler kvinnor dör helt i onödan i de delstater man infört hårda abortregler i, är att man från och med nu inte skall föra statistik längre. Så bra. Då är problemet borta. Då blir varje död kvinna ett eget tragiskt fall. Inte ett tecken på att något är riktigt fel. En opinion kan inte bildas, eftersom problemet är "osynligt".

Jag undrar om Musikhjälpen vågar lyfta att problemet med att kvinnor inte överlever sin graviditet, är en realitet även i ett rikt västland, eller om man lite bekvämt väljer att ställa sig på "hjälpsidan" gentemot ett fattigare land på andra sidan jorden. Det är liksom lite enklare om man tänker sig att alla vill väl, men att omständigheter och fattigdom ställer till det. 

För hur fan hjälper man de som inte vill bli hjälpta?

Luckan, den 5 december 2024

 

Jag har en missbrukarpersonlighet.

Då får man styra om sitt missbruk så att det inte blir destruktivt, fast det kan det å andra sidan bli ändå. Arbetsnarkomani är lömskt, eftersom man får en massa positiv förstärkning på vägen mot utbrändhet och havererat socialt liv. I grunden kan det handla om något så trivialt som ångesthantering. Och har man gott om ångest, måste man ha koll på sina strategier och hitta en balans i detta.

Det finns en hel solfjäder med copingmekanismer. Några som inte fungerar så bra i längden är självmedicinering med allt man kan tänka sig. 

Även jag har hittat ett sätt att dämpa ångest, stå ut lite till, använda som default och multitaskingsavledning i många, många år. Det har fungerat bra, men på senare tid har jag förstått att det inte hjälper mig längre. Jo, det är klart att det hjälper mot rastlöshet och ångest - ger mig ett rum som är strikt logiskt och ändå ger lätta dopaminkickar - men det börjar gå ut över mitt liv nu. Det tar mer än det ger.

Jag har varit utbildare i Polisens program för människor som lagförts för rattfylla. Rattfyllan i sig kan vara ett tecken på att personen har ett eskalerande bruk, och utbildningen  - Prime For Life - erbjuds till alla som fångats i en vägkontroll med en oroväckande hög promillehalt. Himla kul att få föreläsa och reda ut myter och "tyckande" kring detta med alkoholnormen! Det bästa är när man föreläser för en random grupp människor, som då inte haffats i någon vägkontroll: Man hänvisar till var aktuell forskning står i fråga om riskbeteende (frekvens och mängd) och hälften av folket tycker att det är larvigt lite som utgör gränsen "Amen vafan, då är ju ALLA alkoholister! Sådär lite är det väl ingen som dricker! och hälften tycker att "De där gränserna är alldeles för generösa!"

Ett tydligt tecken på att man utvecklat alkoholism, är när man tror att man bara ska ta EN öl, eller EN liten Wirre och sedan inte kan sluta dricka förrän pengarna eller alkoholen är slut.

Och nu är det samma sak för mig. Jag förstår ju, att det är helt jävla vansinnigt att sitta och spela samma monotona spel, om och om igen, när jag egentligen har en hel massa annat att göra. Men... "Bara EN gång till!" Nu har det gått så långt att jag kan sitta i TRE timmar i sträck, fastän jag VET att det är dumt och inkräktar på allt annat liv. 

Jag noterar att jag innan, tänker: "Bara EN omgång!" Och det är ju att tydligt tecken; när det inte blir bara den där gången. Och när man i samma spelsession fortsätter att säga: "Okej, nu har jag suttit för länge, men denna gången blir den sista!" Om och om igen, tills hela förmiddagen har gått.

Min decemberutmaning skall alltså bli att vara på avgiftning från det där spelet. Jag kanske skall försöka hitta något annat, mera konstruktivt, att ersätta det med. 

Men dåråva´, har ju alla andra en chans att komma ifatt i statistiken. Ett Spel består av tre nivåer. Det är lätt i början, men blir svårare på slutet. Det handlar om att rensa spelplanen på brickor genom att klicka bort brickor som ligger ihop med samma typ av brickor. När det inte finns fler brickor som gränsar till sina kompisar, får man Bomber för att skapa fler sammanhängande brickor. Man får olika mycket poäng beroende på hur många combos - kedjereaktioner - man får. 

Om man klarar att ta sig genom alla tre nivåerna lär man ha en poäng kring 15000. Mitt rekord är 15610.

Slå det!

Inkörsporten till Tyngre Droger

Att gradvis regrediera

Vill man leka lite mera med bokstäverna i rubriken, kan det bli Dagdrivarestrategier.

För det handlar om strategier för att hantera en lång sjukskrivning där jag mer och mer inser att jag inte kommer att vara operativ på mycket länge. Jag orkar inte ens tänka. 

Jag levde länge på glädjen att få vara hemma, och att ha överlevt. Tankar på nya, roliga projekt att sätta igång med, så snart jag kunde, fungerade som morot.

Fast nu förstår jag att jag faktiskt inte kan. Än. På ett bra tag.

Och jag är så trött på alla filmer, poddar, nyheter och böcker. Och på att jag inte orkar resa mig och ta tag i saker jag ser måste göras. Kroppen trilskas. Huvudet behöver vila.

Och kommer ryssen är jag totalt värdelös i fält. Det är nog mest stressande just nu. Hur fan skall jag kunna skydda mig och mina barn när jag är hjälplös redan i fredstid?

Mina tankar går till de många i Ukraina som fått sina liv ändade, sönderslagna och totalt förändrade från en dag till en annan. Chocken. Omorienteringen. Den primitiva styrkedemonstrationen som, oavsett mål, slår hårt mot civilt liv. Infrastruktur, kultur, civilisation. Vad är vunnet när så mycket är förlorat? 

Krig känns väldigt gammaldags. Det måste finnas andra vägar att nå sina mål. Dessutom kanske målen inte delas av så många. Vad är då vunnet?

Jag har tid att sitta och fundera över krigets mekanismer, läsa på om utrikespolitik och uppdatera mig via alla tillgängliga kanaler. Det är inte sunt. Jag blir bara bedrövad. Förtvivlad. Rädd. 

Så jag försöker hitta strategier för att strukturera mitt dagdrivarliv på ett sundare vis. Det går inte.

Jag fastnar i tankar om Prepping och förberedelser som jag ändå inte kan genomföra, vilket är stressande i sig. Sedan försöker jag fokusera på de små sakerna i tillvaron som gör mig glad och som jag kan hämta energi från. Inte har jag ro till det.

Så jag regredierar. Lägger mig under en filt och låter stressen komma ut som tårar. Fantiserar om att någon snäll kommer och tar mig i handen och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra.

"Allt kommer att bli bra."

Jag hoppas på att få sova lite.

 

Splendor

 

Detta är ingen recension.

Det är samlade saker som måste ut efter att jag läst Splendor av Stefan Lindberg.

Först ut är det märkliga, att boken får en att minnas hur Stockholmsluften känns mot benen när man går i sommaren mellan olika adresser, serveringar och fester. Trappuppgångarnas marmorkyla, samma året om, som kontrasterar mot ljum eftermiddagsluft utomhus. Minnen av hur man rör sig i okända lägenheter och kanske lagar mat man köpt på närmsta ICA.

Stefan verkar bo vid Fridhemsplan. Jag bodde på S:t Eriksplan. Mina kvarter. Mitt närmaste bibliotek. 

Även Stefan verkar ha lagt ner sitt Palmeprivatspanande, men landat i en helt annan tunna än jag. Jag måste alltså läsa "Nätterna på Mon Cheri" för att se vilka uppgifter han bygger sina slutsatser på. Fast de kanske är fiktiva, hans uppgifter. Om man försöker hitta förhörsprotokollsutdragen han hänvisar till, kanske man märker att ens egna kopior av samma, skiljer sig från hans litterära?

Jag har, som sagt, pressat in min skalenliga pappmodell av Sveavägen och alla mappar i klädkammaren. Orkar inte mer. Men måste ändå läsa Nätterna. Man får inte cykla genom tunneln vid Dekorima. Måste leda cykeln. Jag cyklar ändå. Ha!

Annars var det inte hälsosamt att läsa Splendor just när man efter tung medicinering, nedsövning och hallucinationer med inslag av tidshopp och en känsla av att veta mer än man borde, just börjar få tillvaron på rätt köl. Det är ju meningslöst att läsa en bok där det är meningen att ens världsbild skall utmanas, när man är i stadiet "allt är ändå svårförståeligt just nu så jag accepterar allt absurt utan att ifrågasätta". Det är också lite skrämmande när det egna, nyss lagda pusslet av verkligheten, visar sig vara gjort av lätt bortfläktade bitar av silkespapper. Splendor var alltså den där fläkten. Var tvungen att pausa lite och pussla ihop min verklighet innan jag kunde läsa vidare. 

Jag har slutat med alla mediciner nu, förresten. Vissa är beroendeframkallande och kan i kombination med alkohol leda till utlevande aktivitet och minnesluckor. Ingen bra kombo. "Vakna" i bilen, körande från ett nedsprejat riksdagshus med en piketbuss efter sig... Man stannar och måste argumentera med en ung attitydpolis om att man ALDRIG skulle skriva "Talmannen = Kafferepshitler" med rosa på väggen. Jag har inte märkt några utsättningsbesvär. Förutom extrem trötthet och oföretagsamhet, förstås. Jag tror inte jag tagit ett eget initiativ på över en månad. Orkar knappt gå och kissa även fast jag är jättekissnödig. 

Jag tänker också på hur jag skall tackla min psykolog nästa gång jag går dit. Vi har tillsammans arbetat hårt med min generaliserade ångest: Kategoriserat den i kropps/döds-ångest (vilken är reell och förståelig, med tanke på att jag nästan dog och fram till typ nu varit i något slags osäkert läge. Strategi: Rehaba på alla sätt som går, medicinera, gå på kontroller, åka röntgenrör etc. etc.) och Omvärldsångest (vilken är av typen Detta KAN hända, men det är inte säkert och för det mesta är det mest skruvade tankekedjor som drar iväg och eftersom jag, i mitt tillstånd, inte kan påverka Växthuseffekten, Covidmutationer, Extremism etc. kan jag försöka stoppa tankekedjorna och avleda med trevligheter istället.)

Men hur skall jag nu göra när jag jazzar in på mottagningen och händelser som jag radat upp sedan September som dominobrickor som faller på varandra, och som min fina, unga psykolog tålmodigt tillbakavisat med: "Finns det några tecken på att detta skulle kunna hända? Vad är det som säger att ALLA dessa saker skulle leda fram till just detta? Varför skulle allt det värsta hända i en lång sekvens? Förstår du att detta bara är saker som är sanna för dig just när du tänker på dem? Detta behöver inte alls ha med verkligheten att göra." verkligen inträffat?

Det ÄR ju krig i Ukraina nu. Ryssland GICK verkligen in i Ukraina. Hur osannolikt det än verkade vara i September. En överhettad och neddrogad hjärnas paranoia. Vilket hon fått mig att förstå och acceptera. Bara ogrundade fantasier att lägga på hyllan.

Det var inte helt hälsosamt att läsa den där boken samtidigt som verkligheten är skör och Putin gör verklighet av mina fantasier, just som jag börjat släppa dem. Omorientering.

Jag tänker köra en Splendor. Le och tala om att jag sett framtiden i mina hallisar. Att jag vet allt. Och då är det ju inte så jävla konstigt att jag har ångest. Hoppas att jag smittar henne med sviktande verklighetsuppfattning innan hon beslutar sig för att jag behöver semester på någon psykavdelning. 

 

Tår-tricket, tårt-ricket, tårtricket

Det finns några säkra sätt.

Redan innan allt detta med död och nästandöd och trauma, fanns det saker som till 100% fick mig att börja gråta. Nuförtiden behöver jag bara tänka på de här grejerna för att jag skall börja hulka.

Tänkte jag skulle bjuda på några av mina bästa populärkuturella gråt-triggers. 

Först är det förstås när någon förmedlar en text så att den riktigt går fram. Personen, uppläsaren, skådespelaren, sångaren glömmer bort sig själv och det enda viktiga är textens inre mening. Det blir ett skälvande NU. Bäst är det när den som förmedlar även är tekniskt skicklig och utnyttjar detta just för att förmedla; inte för att briljera. När allt bara stämmer. Känsla och Perfektion.

Äldre människor talar om Jussi, förstås. Att det var helt fantastiskt att få höra Jussi sjunga. Jag fattar. Men i min värld är det alltid Tommy Körbergs röst som fungerar som Valium och Speed på samma gång. Och så börjar jag gråta. 

Exempel 1: Lyssna igenom hela. Koncentrerat. Det är guld rakt igenom. Aldrig slentrianupprepning.  Varje vers är sin egen.   

Exempel 2: Detta är så fint. Björn och Benny behövde någon som kunde sjunga på demotapen och frågade Tommy Körberg om han kunde komma in och lägga på sången. "Visst..." Så kommer Tommy in från gatan i jeans och skjorta och bara sätter det. Bäst är Bennys min på slutet, när han får bekräftat att det här, det är en hit. Och att Tommy bara gick in och gjorde magi. Sedan hittade de ingen som kunde toppa, så Tommy fick följa med till London och göra rollen som Anatolij i Chess. 

Sedan är det vissa röster och låtar som triggar nostalgin.

Hela denna konsert är som en godispåse med bara goda bitar. Först hedrar de Freddie Wadling som dog alldeles innan. Bara det ger ju tårar som kommer. Alla låtar är som en tidsmaskin för mig och Håkan sjunger fram mitt Göteborg. Gatorna, parkerna, spårvagnarna, morgnarna och kvällarna, festerna, småbarnsåren, filmfestivalen, restaurangerna, konserterna, biblioteket.

Gråten kommer när Sven-Bertil Taube gästar, för då knyts så mycket ihop. Förr och nu. 

Gråten kommer också när Miriam Bryant ligger på scenen tillsammans med Håkan Hellström mitt i ett fullsatt Scandinavium och sjunger "Det är så jag säger det". När man vet att hon som ung suttit timmar med Håkan i lurarna och haft honom som idol. Och nu står hon helt självklart där. Miriam Bryant kan mer än hon visar. Hon är SÅ bra. Ge henne vilka noter som helst och hon fixar det. 

Gråten kommer förstås även när Håkan sjunger "Känn ingen sorg" och han har hållit igång i nästan tre timmar. Sjungit sig från dag genom skymning till mörk kväll. Sådan energi fram och tillbaka mellan publik, orkester och artister. Magi.

Och till sist. Den klassiska scenen ur Sound of Music, där kapten von Trapp sjunger Edelweiss som en motståndshandling och publiken vågar sjunga med.

Ja, mitt mansideal är förstås präglat av att jag sett Sound of Music tusen gånger sedan späd ålder. Christopher Plummer och Opsis Kalopsis är för mig de ideala männen.

 

 

Självmordsempirin

 

Det är ju sedan gammalt, det där med att om någon av ens facebokvänner under en längre period enbart lägger upp Youtubeklipp på låtar - DÅ är det fara å färde.

Speciellt om det är frekventa inlägg.

Personen orkar enbart kommunicera via klippen och är kanske inte själv medveten om att den är skör just nu. Den vill bara förmedla att just dessa låtar slår an en ton.

Men det är en varning, detta att personens kommunikationsmönster ändras på just detta sätt. Det har hänt flera gånger att vänner antingen är på väg in i en depression eller står i begrepp att ända sitt liv efter denna tydliga signal. Trist nog har jag inte sett mönstret förrän det - i flera fall - varit för sent.

Numera håller jag ögonen öppna och skriver ett privat meddelande till den som börjat peppra sin facebooksida med låtar: "Hej! Det var länge sedan! Hur är det med dig? Minns du när... " Kanske är det falskt alarm, kanske är meddelandet skillnaden som får någon att orka lite till. 

Eftersom jag har på mig dessa musikklippsglasögon, reagerar jag rätt hårt på min egen facebooksida, när jag plötsligt ser samma mönster där. Självrannsakan. 

Jag KAN ju inte lägga ut Broder Danie, Blue For Two och Triffids, bara sådär! För jag har redan lagt ut en massa musikklipp redan och då kommer folk att tro att jag är djupt deprimerad.

Men det är jag ju. Nu.

Ytterligare bekräftelse läggs till den samlade empirin, alltså.

Suck.

Cirkeln

Vi andas in och andas ut. Villkor för livet.

Biologin. 

Fysiologin. 

Medicinen. 

Lungorna. 

Syret. 

Atmosfären. 

Biosfären.

Jag andas in och andas ut och deltar än så länge i livet på planeten.

Vidgade Vyer Vortex

 

Tänk dig att du lyssnar på dina släktingar och får till dig lite av familjehistorien, bit för bit. Familjelegenderna växer och blir sanningar.

Så tar du ett DNA-test och börjar kolla gamla kyrkböcker bakåt i tiden.

Det visar sig att det du fått höra stämmer till viss del, men du hittar en helt ny släkthistoria som visar sig svara på en massa frågor och ger en slags förankring bakåt. Det var inte som du trodde men det du fått veta är bättre!

Tänk dig att du har en idol. Din idol gör det du vill göra och visar upp det den gör för alla som vill se, höra och beundra. Du är en av de största fansen och lyfter fram din idol i många sammanhang. Det din idol gör verkar vara svårt och komplicerat. Att någon ens kan åstadkomma detta!

Ditt intresse för idolen gör att du själv börjar nosa lite på området. Du går några kurser och träffar några riktigt erfarna läromästare. Lågprofilerade men riktigt skickliga. Du lär dig grunderna och några trick! Du blir bjuden på samkväm och du har stora ögon och öron och suger upp all lärdom du kan. Under några år testar du, övar, frågar, blir sakta säkrare och till sist riktigt bra på ditt nya område. Du kan hantverket, teorin och kan omsätta och utveckla din kunskap. 

En dag ser du på din idol med nya ögon. Det du beundrade förr, visade sig vara billiga trick utan förankring. Det var inte ens bra, men du hade ingenting att jämföra med. Då.

Tänk dig att du identifierar dig med Ravenclaw, beundrar Gryffindor och häpnar över Slyherins fräckhet. De tre elevhemmen representerar olika sätt att framgångsrikt ta sig fram i livet. Men Hufflepuff... de strävsamma, plikttrogna, snälla, tänker du inte så mycket på.

Så en dag upptäcker du att du börjat värdera närvaro och omsorg framför snabbhet och djärvhet. Det är inte alls underhållande med fulspel eftersom människor blir ledsna. Fasaden, skyltfönstret, representaionen av dig själv som du bär för att människor runt dig skall uppfatta dig som du vill bli uppfattad (Det är inte säkert att du lyckas med detta konststycke, för sånt är svårt.) får sprickor och mer av det du är innerst inne kommer fram. Vilken avspänning!

Det bästa är att du välkomnar förändringen och vilar tryggt i den. Om du nu är en Ravenclaw eller en Gryffindor lär det märkas ändå, i längden. Och varför skylta? Det måste finnas lite av alla elevhemsegenskaper i alla människor och regnbågar är fina. Varför skall inte alla ens färger lyftas upp och få finnas?

Och en dag virar du stolt på dig din Hufflepuffhalsduk. 

Å så en varning: Om du testar något du avskyr, kan det hända att du börjar gilla det, får nya kompisar och vidgade vyer. Det handlar inte om att du förlorar dig själv och din identitet. Din värld blir istället större! Och det kan ju vara läskigt...

Musik skall byggas utav glädje

Lucka Aderton

Favoritbilden på Franz och Kim

Ligger i feberdvala och fantiserar vilt.
Mest om fåglar och ljud.
Jag tänker på ljud och rytmer
och så somnar jag.
Drömmen tar vid när de medvetna tankarna släpper
och det bildas ljudlandskap
med symfonirock och ödsliga pukslag.

Otäckt. Då vaknar jag till, lite.

Försöker tänka på bjällerklang och triangel.
Kanske Bing Crosby.
Men det blir bara smetigt och utdraget i drömmen
och när jag vaknar 
smakar det nougat i munnen.

Jag vaknar på riktigt,
går upp och dricker vatten.
Passar på att skriva detta innan klockan blir 12
som en askunge
innan förtrollningen bryts.


Gunatt!

Vidrig December

Julkalenderlucka 3!

Jag mår så illa.

Vi har bakat lussekatter och pepparkakor. Ja. Redan nu. Det skall finnas hela december.

Jag tål dock inte saffran. Börjar må illa och vaknar alltid på natten och behöver kräkas om jag ätit någon maträtt med saffran i, eller då lussebullar.

Därför halverar vi mängden saffran i våra familjelussebullar. Det smakar saffran ändå, bröden blir gula och jag kan äta en lussekatt till fikat. Det är gott, fast farligt.

Men idag åt jag två goda, nygräddade.

Nu vill jag dö.

Klart slut.

Och så denna håglöshet...

Oavslappnat förhållande till ordningsmakten

… trodde jag.

 För i själva verket är jag inte alls håglös och slö. Nej. Jag brinner för några riktigt skojiga projekt och i fantasin är jag redan igång med olika delar av dem. Ringa folk, kolla upp var man kan få tag på material, börja skissa, leta i pärmar… Jippi!

Problemet är att det finns en hel del riktigt tråkiga saker att göra först.

Och jag får ju inte äta efterrätt innan varmrätten. Duktigt. Präktigt. Strängt talar jag om för mig själv att jag minsann INTE får börja ta i NÅGOT förrän jag petat på med de tråkiga arbetsuppgifterna. Och där är startsträckan för tillfället redan uppe i två dagars slösurfande och småätande.

Summan av det hela är att jag inte får NÅGOT, varken roligt eller måsten, gjort. Marschhastighet noll.

Snacka om att lura sig själv med missriktad stränghet.

Tänk om jag ägnat dessa två dagar åt skojigheter istället? Vilken energi jag hade haft. Kanske till och med så det räckte för detta trista, sedan. Och så kunde jag se tillbaka på en massa delresultat.

 Lärdom: Aktivitet är bättre än vånda.

Och hur omsätter vi detta till praktik?

Jo, nu är helgen snart slut, så det är bara att sätta sig med pappersarbetet och bita ihop.

Lugnare med livvakter i MIN tjänst...

I have a strange hobby

Vaknar varje morgon vid fyratiden och kastar mig över alla tidningar som ligger i brevlådan. DN, SvD och Lokaltidningen.

Fortsätter med Times och Guardian på nätet innan jag kan slappna av.

Förut hade vi pappers-Times hemma och jag kunde läsa pappers-Guardian på jobbet, så det är ett måste.

Äter frukost och fortsätter med Washington Post innan jag kan åka till jobbet.

Det är som knark. Måste läsa vad Trump har hittat på det senaste dygnet och sedan alla analyser av vad som sagts och gjorts.

I måndags förstod jag hur långt inne i missbruket jag är, då jag på jobbet darrade av sömnbrist efter helgen, samtidigt som alla raster gick åt till att febrigt uppdatera mig.

Att hålla sig a jour är ju ett heltidsjobb, samtidigt som jag skall sköta jobbet jag får lön för att utföra.

Skall försöka trappa ner. Kanske se någon katastroffilm för att koppla av. Vända mig till verklighetsflyktens varma famn, när verkligheten är osannolik och svår att hitta reson i.

För det är väl därför jag knarkar nyheter. Hoppas hitta den hemliga nyckeln. Formeln som förklarar allt och i vars ljus allt skall stå förklarat. Logiken bakom, Aha-upplevelsen, lugnet i överblicken.

Jag börjar i en annan ände nu.

Prioriterar sömn framför ytterligare en analys. Prioriterar det konkreta framför det tänkbara. Prioriterar förståelse för mina närmaste framför förståelse för skeenden långt ifrån mig själv.

Behöver fötterna i jorden istället för huvudet i moln av teoribyggen.

Nu.

På Söndag, på söndag, på söndag

Jag har ett möte med min Personliga Tränare på söndag.

På söndag och varje söndag framöver under ett år.

Det är inte Prins Daniel som är min nye tränare och jag tänker inte bli beroende av tränaren heller; börja köpa lyxhus, avlöna denne med lika mycket som jag själv tjänar, smuggla in anhöriga till denne på jobbet så de kan använda gratisjobbet som merit i sina CV:n, etc, etc.

Det är lite spännande, dock.

Relationen betalande uppdragsgivare – personlig bodyguard lovar material till en film, en askungesaga eller till en skandal.

I detta fall handlar kroppsvaktandet om att se till att min kropp INTE fortsätter svälla upp
p g a dåliga matvanor och stillasittande. Tydligen är jag själv inte kompetent nog att fixa det. Jag har insett det nu. Målet med detta år är att jag genom att praktisera sunt leverne, även skall lära mig HUR och VARFÖR så att jag själv sedan skall kunna navigera mellan livsvalen. Sådana man gör varje dag.


Som att ta körkort. Man läser teori och får köra när läraren sitter bredvid.
När man är redo att helt själv bestämma var man skall och hur man skall ta sig dit, släpps man ut i trafiken.

På söndag.

 

Då hinner jag äta och dricka skitmycket osunt innan!



 

Vårens inre arbete

Dagens boktips

Det är sorgligt, men ibland måste man förstå själv att man kommit till vägs ände.

Under säkert 20 års tid, försöker man gång på gång sträcka ut handen och även ta emot en utsträckt hand, för att man så gärna VILL ha en normal relation med en familjemedlem.

Det sker med goda intentioner från båda håll varje gång, och varje gång med det där hoppet om att det skall fungera. Det MÅSTE fungera. Man VILL att det skall fungera.

 Men varje gång släcks det där hoppet, och varje gång gråter man en skvätt och varje gång säger man till sig själv att det var synd. Varje gång lovar man sig själv att man inte skall lägga ner mera energi på den där relationen, eftersom det aldrig fungerar så länge förhållandena är som de är.

 Men man VILL ju så gärna. Och man HOPPAS. Och man ser att det finns en ärlig intention även från det andra hållet, så nästa gång försöker man igen. Och blir lika ledsen igen.

 Och så gör det extra ont att varje gång höra att det var ens eget fel att det inte fungerade den här gången heller. Skam. Skuld. Utpekande.

 Jo. Det är ju mitt fel att jag inte bara kan acceptera att det smusslas, att mina saker försvinner, att jag blir anklagad för diverse hemskheter, att jag och mina barn plötsligt medverkar i scener ur maffiafilmer, att det konspireras och ljugs.

När jag till sist, som alltid, tvingas sätta stopp, då kommer SKAMMEN och SKULDEN, och den är alltid min.

Men så kommer Brene Browns bok i min väg. Hon forskar om skamkänsla. Hon reder ut skillnaden mellan skam och skuld och talar om för mig att skulden är lättare att bära. Har man handlat fel, kan man se på handlingen och säga: Jag gjorde fel.

Men skammen handlar om vem man är.

Lätt att se på sig själv och säga: Jag är fel. Lätt att ta på sig skammen, men så svårt att bära.

Lätt att låta skuld och skam gå hand i hand.

 Hon ger mig modet att stå upp för mig själv och säga:

”Jag vägrar att skämmas för att ni tvingade mig att handla!”

Det är faktiskt värre att stå kvar och låta sig misshandlas, än att gå därifrån.

Värre, men SÅ mycket svårare.  Att bryta ett mönster som andra upplever som bekvämt.

Om då människor kallar ens handlingar för dåliga, eftersom de avslöjar att något är fel (man hade inte gått om allt varit bra) och säger att man ÄR en dålig människa, då är det DE som kletar på en både skuld och skam.

Det som gör mig mest ledsen är att jag i så många år verkligen trott att de har rätt. Jag har på allvar tagit deras ord till mig och skämts över att jag ÄR en så DÅLIG människa, samtidigt som jag inte har kunnat reagera annorlunda.

Många gånger har jag verkligen FÖRSÖKT stå ut med hån, stöld, elakheter, förstörda eller bortslängda saker, utskällningar för påhittade saker, utpressning etc. etc.  Varför?

Jo. Man är så känslig för om ens närmaste familj skall acceptera en eller ej. Man hoppas att man skall förtjäna deras gillande om man visar sig vara ”bra”. Man gör allt för att slippa ett fördömande och man kan gå alldeles för långt för att slippa SKAMMEN.

Brene Brown gör mönstren tydligare. Hon säger till mig att skammen aldrig var min börda att bära.  Jag har aldrig slutat protestera när dessa konstiga saker riktas mot mig. Efter protesterna kommer – som alltid - fördömanden och påförd skam. Men nu är skillnaden att jag inte kommer att utsätta mig mera. Jag har ingenting att bevisa, och ingen skam att göra mig av med genom rening i korselden.

Skammen var aldrig min.

Vakans Våndor

 

 

Jag har alltid haft ett stort sömnbehov. Sover mer än de flesta. Blir ofta överväldigad av intryck och somnar under föreställningar jag verkligen vill se. Måste sova när jag träffat folk. Måste sova igen. Men å andra sidan är jag väldigt närvarande när jag är vaken.

Jobbar man hemifrån, kan man ta en skvätt sömn i soffan efter långpromenaden, tillsammans med hemmahunden.  Bra rutin.

Men, om man som nu, tackat ja till att vara tillstädes under arbetstid, på olika ställen, (Det borde man väl klara – alla andra jobbar ju hela dagarna på sina jobb!) blir det inte mycket av med sömnen.

Intressanta fenomen uppkommer:

En hel dag med seriella deja-vu-upplevelser – några av dem innefattande föregående deja-vu-upplevelser. Alla dessutom med någon dov underton: Sist detta hände följdes det av en KATASTROF.

Barnens far har byggt ett kontrollrum till sig själv, barnen, morfadern och eventuella gästspelare, så de skall kunna spela spelet Artemis så realistiskt som möjligt. (Trekkienördspel där man sitter i Enterprises kontrollrum och har de olika rollerna – en är ingenjör, en är kapten, en är vapenansvarig, etc. Alla har en egen skärm framför sig, och så har man en stor skärm som fönster ut i rymden. https://www.youtube.com/watch?v=V9Q2X32hZNk) De spelar efter kvällsmaten och när alla läxor och träningar är klara. Alltså, då jag kroknar och somnar. Nu ingår det i deras startrutin… De kollar att alla är på plats, att alla system är igång, att alla uppkopplingar är ok OCH: ”Sovande mamma i soffa – CHECK” (För om jag sover kan de spela ostört skitlänge.)

Drömmarna blir många, långa och detaljerade. Börjar drömma redan innan jag riktigt somnat, och vaknar med minnen av drömmarna väldigt levande. Drömmer om allt, men teman som ofta återkommer är Militära Operationer till Havs och i Luften (identifierar härvid några NYA flygplantyper med svensk beteckning, vilket i drömmen gör mig förvirrad) samt Flyttbestyr – jag skall flytta till, eller inom Kiruna och flyttpackar samtidigt som jag försöker få nyckel till nya stället på olika sätt. Vaknar då med en känsla av glädje och tacksamhet över nåden att få bo där.  Fast jag vaknar ju i Icke-Kiruna, så känslan är bedräglig.

När man är så trött att man, trots behov, bestämmer att man får gå på toaletten imorgon, och faktiskt INTE vaknar mitt i natten för att kissa.

När man frågar gästerna om det är okej om man går upp och lägger sig redan vid åtta, efter middagen, och har överlagt med sig själv om det är etikett, men kommer till slutsatsen att det inte finns något realistiskt val. Killarna är ju vakna, och vi har umgåtts över maten… Gäsp.

Jag älskar mina jobb, just nu, och lär mig enormt mycket hela tiden, men detta med sömnen…