Psykologiskt spel

 

Påsktider och påsktro att anfäkta och anamma

Ja, jag skrev ju i ett tidigare inlägg, om att stänga in ett antal människor i ett hus, och ge dem en uppgift att lösa. Mat och sovplats tillhandahålls. Det är tid, resurser och så en massa samlad hjärnkraft och expertis. Jag skrev att uppgiften naturligtvis löstes, och att det intressanta, för mig, personligen, förutom att bidra med lösningsförslag och hands on-verkstad, var att studera de sociala bitarna.

Nu är jag i ett litet dilemma, faktiskt.

Nästa scenario jag kastats in i, handlar också om att, i en mindre grupp, ta till sig en massa info som är ny för ALLA, och sedan använda denna information på ett konstruktivt vis. Det låter ju simpelt. Och något som är underförstått, är förstås, att gruppen kommer att arbeta bättre och mera effektivt om ingen i gruppen helt har missat grundläggande förutsättningar. Alltså agerar man i allas intresse om man hjälper varandra; förklarar om någon missat något viktigt. Annars riskerar man att få göra om de bitar som inte fungerar. 

Men vad gör man om en av personerna i gruppen om 5 personer, visar sig vara icke mottaglig? Jag är två veckor in i detta experiment och har två veckor kvar. Alla är respektfulla och ingen har ifrågasatt eller visat någon som helst irritation över denna individ. Och det är bra. 

Men själv har jag kämpat som fan med att hålla en professionell attityd och att INTE dras med i irrelevanta diskussioner om RELIGION, OLIKA FOLKGRUPPERS FÖRMODADE EGENSKAPER, ARBETSGIVARENS (förmodat usla) PERSONALPOLICY och SEXISTISKA UTTALANDEN. Personen har också ett ytterst skickligt sätt att "stjäla" fokus, genom att slänga ur sig halvt ämnesrelaterade frågor till någon, som då förstås svarar relevant, samtidigt som föredragande person får pausa i sin powerpoint, medan eventuell irritation riktas mot den stackare som svarade.

Dessutom har jag låtit bli att kommentera ständigt sena ankomster till möten och den märkliga ovanan att släppa sig offentligt i små rum, innan han snabbt avlägsnar sig och lämnar alla andra att sitta i gasmolnet.  

Jag har hittills svarat så kort som möjligt på försöken att dra igång diskussioner, varken givit rårasistiska kompissvar, eller antirasistiska pamfletter tillbaka, utan återfört diskussionen till Topic. Frustrationen har istället pyst ut (hahaha) hemma, till allas stora förnöjelse. Anektdoterna är oräkneliga, häpnaden är stor. Vad är detta?

Det här är så pass extremt att det inte borde förekomma på denna nivå. Hur har personen lyckats buffla sig in på det här sättet? Det är så pass osannolikt att jag landat i slutsatsen att han är en del i testet. De vill veta hur vi andra, som individer, bemöter och hanterar provokationer. Helst på ett sätt som inte kan användas emot oss om det dokumenteras. 

Puh. Då ska jag under kommande två veckor ha i huvudet att detta är ett test. Han ingår i testet.

Detta är inte personligt.

Jag skall inte samla på mig frustration som byggs upp till en bomb. 

Jag skall le och navigera mig förbi grynnorna, med grace.

Friskt vågat, hälften pannkaka.

Alltså, tidigt åttiotal... Då tyckte man att det var helt normalt att ha såna här promobilder. 
Detta är mjukhårdrockarna Scorpions som visar upp sin bästa sida. (OKEJ hade ju såna halvporriga affischer på både tjejer och killar. Samantha Fox och han, killen i badkaret där man såg ALLT.)

Var är proportionaliteten?

Var är tanken om fartblindhet?

Var är betongväggen vi snart kommer att åka in i, eftersom alla som knackar föraren på axeln, ses som bakåtsträvare?

***

Jag tror att det i dagens läge är superlockande att gå in i någon enfrågekult och stanna där, eftersom hela resten av samhället är så svårhanterligt att greppa, speciellt om man trott stenhårt på att de lösningar man anammat och genomfört, skulle fungera. När de kom med biverkningar, är det inte roligt längre,

Då kan man antingen förneka rådande tillstånd, eller anklaga budbärarna för lögn eller dolda agendor, eller pressa ännu hårdare på att fortsätta äta arsenik. 

***

Det är så trist att privat stå på en trampolin och arbeta upp ett jävla momentum inför det där trippelhoppet man övat på, men precis när man ska till att hoppa, då går trampolinjäveln av och man tumlar 5 meter ner i bassängen och måste dessutom passa sig för att inte få en halv trampolin i huvet. Bildligt talat, alltså.

***

Men vem klagar? Det är bara att klättra upp ur bassängen och köra igen. 

***

Förändrat sinnestillstånd p g a hög feber och en släng av Post Covid. Fattar att det är Covid, när kaffet smakar skit, allt är salt och jag känner folks parfymer, fast på ett vidrigt sätt. Alla luktar kemiskt. Denna gång är jag luttrad och är bara glad att jag verkar överleva utan IVA, denna gång. Fast då är det det där med hjärntrögheten, då. Och den ojämna kognitionsprofilen. Jag får inget gjort, precis som förra gången, då jag kunde sitta och kolla på tandborsten i 90 minuter innan jag satte igång med borstningen. Samtidigt gjorde jag nu ett sånt Matrigmatest on line, för ett jobb jag sökt. Och satte alla, utom två, som timade ut innan jag hann klicka. Det är så förvirrande. Jag känner inte igen mig själv. Eller jo, jag minns ju hur det var efter IVA, men det var inte hur jag brukar vara.

Tänker bra och snabbt inuti huvudet, men utifrån ser det ut som om jag är en svettig säck potatis. 

*** 

En bekant som jag stött ihop med i olika sammanhang, i olika städer, helt oberoende av varandras agendor; vi jobbar inte ens inom samma fält, men verkar känna samma människor, började prata om bästa sättet att fixa en passiv inkomst. Båda sade samtidigt: STIM! Så nu ska vi skriva en jullåt som ska ge oss ett årligt tillskott tills vi dör. OBS! OBS! Utan inblandning av AI. AI är fusk.

***

Nu är jag så trött på allt. Jag vill vara en kattunge i en korg med mjukt. Somna bort lite.

***

Förra gången jag hade strikt diet, gick jag ner 5 kilo och har behållit den vikten sedan dess. Det är bra. Då vet jag att jag har en god kosthållning till vardags och att det är en balans mellan intag och förbränning. Nu är målet att gå ner ytterligare 5 kilo. Jag har nu en lista över saker jag vill äta när jag får. Cravings: Mandelskorpor, Champagne, Jordgubbstårta, Pommes Frites, Havrebollar, Coca Cola, Polly med Bilinnanmäte, Snickersglass, Pizza med Bearnaisesås och krispig Tacotallrik. Guinness. 

***

Det är så kul att vara bland människor. Tag 30 personer som inte känner varandra, sätt dem i arbete med att lösa ett gemensamt problem. Först i teorin och sedan praktiskt. Ge dem 20 veckor i ett hus med allt de behöver för att lösa uppgiften och mat på regelbundna tider. Givetvis kommer de att fixa det de blev satta att göra, men det intressanta är att iaktta vad som händer socialt. Vem som sätter tonen, hur grupperingar bildas och bryts upp, vilka konflikter som uppstår osv. Det bästa är om det inte är meningen att någon skall titta på det, så störningsmoment som utröstning och tävlingar och sånt slipper man. Löööööv it!

***

Byta jobb, byta miljö. Byta sociala interaktionsmönster. Byta status och byta arbetstider. Jag har ett datum och en adress att dyka upp på. Och såna privatspanarlågskor med smala snören.

***

.Jag sover alltid med öppet fönster, oavsett väder och temperatur. Fryser man, är det bara att slänga på ett extra täcke och sätta på flanellmössan. Därför kan jag nu med säkerhet skriva in i almanackan att Koltrasten kommit exakt precis nu! När jag gick och lade mig (03.00) satt den utanför fönstret och hänföresjöng att våren var här!

***

Bästa poddarna just nu är: 

Vetenskapsradion som bjuder på 20 minuter vetenskapsfördjupning i något speciellt ämne, varje vardag. Det finns massor med gamla avsnitt att leta bland, och lyssna på.

Dagens Eko som förvirrande nog INTE är nyheterna, utan ett nytt 20-minutersmagasin som gräver lite djupare än man hinner med i vanliga nyhetssändningarna. 

Söndagsintervjun med Martin Wicklin. En timmes intervju med någon man är nyfiken på, eller inte kände till så mycket om. 

***

...och så säger jag som Astrid Lindgren när hon talade med sin bästis i telefon: "Döden, döden", och så var det avklarat. Fast jag säger "Jävla Trump" och så är det avklarat. Jag skulle kunna skriva 1000 krönikor med olika vinklar och med stöd i officiella beslut och diplomatiska riktlinjer och promemorior och peka på en massa saker som skevar, men jag orkar faktiskt inte nu. Hellre löser jag Palmemordet en gång för alla, om jag så skall krossas och kvävas under tyngden av alla arkiverade handlingar. Typ så trött är jag på samtiden. Börja peta i ett 40 år gammalt mordfall utan facit.... så unket!

***

Vrål i vinden

Augusti är minsann också en sommarmånad!

Just idag är det blåsigt och mulet, för den där stormen pågår över Sverige. Jag är inne i en hälsodrive som inbegriper Folsyra, B12 och Järn, samt såna kapslar med Omegaoljor. Jag går drygt en mil varje dag i alla väder och springer 5 km en gång i veckan. Nästa vecka tillkommer simning också. 

Oväntad effekt: Mens. Regelbunden menstruation. Jag är fertil. 

Om jag låter mig bli befruktad nu, kommer jag att vara 75 när det nya barnet tar studenten. 

Fast, jag vet inte, jag. Vägvalet. Familjeliv i 20 år till, eller en andra period av äventyr?

Jag har hittat en fin sten. Jag stannar och luktar på nyklippt gräs. Jag fyller på igelkottens vattenfat.

Det är viktigt i mitt liv. För på samma gång som jag är supervuxen och övermogen så pazz att jag blir förvånad över kroppens intakta funktioner, har sommarens lugna lunk tagit mig tillbaka till femåringens enkla förundran över de små sakerna: en liten vacker sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och frihetens luft.

Jag pekar ut små mirakel för mina barn när de väljer att hänga på ut till skogen. "Kolla! En groda!" Men de är blasé och ointresserade. De har installerat en elektronikverkstad i köket, programmerar mystiska små lådor och kollar signaler med oscilloskop. Åker till studieorten för att förbereda studentkårsjox inför det nya läsåret. De är inte fem år längre. De är vuxna och på väg ut i sina egna liv. Det är så härligt!

Men jag har regredierat till femåringens sommartillstånd, nu när jag inte längre behöver vara ansvarig småbarnsförälder eller skjutsande tweenieförälder eller stöttande gymnasieförälder. 

När hösten drar igång på riktigt måste jag nog växla upp lite. Förhandlar med verkligheten: "Om jag leker vuxen på 50%, får jag vara typ 12 på halvtid? Leka, vara med kompisar, gå till badhuset, hänga i stallet, sjunga i kör och samla på Sanriogrejer?"

Detta mellantillstånd är helt nytt för mig. 

Om man börjar från noll med all den kunskap och erfarenhet man har med sig - hur skall man då bygga sig ett liv? Vill man verkligen satsa på att samla Merch? 

Refrängen i min nya låt:

Handlar det mera om OCH, än om ELLER?

Man kan inte göra ALLT, på samma gång, heller.

Klart Slut från Ströms Vattudal, från Morgonrodnadens Portar och från under yllefilten. En liten stund till blir jag här. Sedan ett andetag. Sedan allt det nya!

Intermezzo

 Det är den där vanliga lördagslunken.

Man har sprungit 5 kilometer, ätit frukost och städar loss, med P2 på.

Då kommer grannkatten in genom vädringsfönstret. Den kommer förbi ibland. Kollar läget. Alltid snabbt in, går runt och hälsar på alla och hoppas att det skall finnas något för den att äta. Och så snabbt ut.

Ibland får man klappa.

Men idag, när jag har mycket att städa inför ESC-festen härhemma, tvingar den mig att sätta mig  bredvid den i soffan. Så blir det ju, om den ligger och tigger klapp med magen upp. Bättre att sitta ner och klappa istället för att stå ansträngt halvböjd, bredvid soffan. Och när jag då sitter bredvid, ställer den sig på mina ben, trampar runt, lägger sig, spinner och somnar.

Och då sitter man där, skitlänge, utan att röra sig, för man vill inte svika förtroendet. Och så är det rätt mysigt också. Jag klappar på den tjocka pälsen och undrar om jag har några ebonitstavar härhemma. Kanske i förrådet? Jag har gnidit ebonitstavar med kattskinn, men jag har aldrig gnidit ebonitstavar mot en levande katt.

Men så har råttorna sovit klart och ger sig ut för att dricka, äta och klättra. De vill ut ut buren.

Katten vaknar och blir helt fokuserad på de pälsiga djuren som i sin tur vädrar ut mellan burens spjälor. Ögonkontakt. Ömsesidig vaksamhet.

Och jag blir kvar.

Nu är jag intresserad av hur detta möte skall förlöpa. Dessutom måste jag ingripa om det blir kritiskt läge och trauma för något inblandat djur. 

Jag skulle ju städa! 

Lifehack!

 

Idiotgrejerna man gör om och om igen:

* Klippa lugg

* Tänka "men vad fräscht med citron-roll on!"

* Ta på sig de nya Dr Martensarna när man vet att man ska gå toklångt

* Påbörja hårfärgning när man känner sig pigg, vid 22.00-tiden

Ja, de flesta har väl sina egna jättebra idéer som varje gång visar sig vara riktigt dåliga. Och som man dessutom agerar ut. Flera gånger. Hur fan funkar man egentligen?

"Hm. Jag ser så tråkig ut. Och tjock. Kanske kan en LUGG lyfta utseendet så att jag ser lite mera välordnad och pigg ut?" Näe. Luggen är ingen magisk bantningskur. Man är lika fet och trött, fast med en ful hemklippt lugg.

Jättefräscht att lukta som en budgetstädad offentlig toalett.

Alla vet ju att det tar ett tag att "gå in" ett par nya kängor. Vilken BRA IDE att passa på att ta de nya då, när man ändå ska skubba runt en hel dag! Så man riktigt får en bra start. För skorna. Inte för fötterna. Som fått svåra blåsor och skav, långt bort från ombytesskor och plåster och lika långt att gå tillbaka. 

Och åter befinner man sig fångad i att slutföra hela hårfärgningsceremonin, fast klockan är alldeles för mycket och ögonen är torra. När man lägger sig är man trött och sur. Att man aldrig lär sig.

basfiol och flöjt

 

Jag håller på att skriva allvarliga artiklar åt seriös beställare.

Det är historia och det är krigskonst.

Strategi och diplomati.

Och allt lägger sig som ett tunt silkespapper ovanpå ett ljusbord, så att samtid och dåtid bildar sådana där bilder som fanns i Bamsetidningen när man var liten. 

Det var fyra rutor som man skulle lägga ett smörpapper på, och rita i linjerna som fanns i varje ruta. När man flyttat pappret och ritat i alla fyra rutors streck, blev det en bild. Kanske på Lille Skutt.

Jag skriver fram sådana bilder i mitt huvud, samtidigt som jag målar upp nittonhundratalshistoria i datorns worddokument. 

Det är intressant. 

Att skriva faktatexter är inte samma sak som att skriva skönlitterärt. Att skriva faktatexter är att dubbelkolla fakta och att ange källor rätt, när inspirationen tryter. Att tvinga sig att sitta ner och läsa igenom för att hitta fel och saker som måste förtydligas, när man egentligen vill gå iväg och ta något att äta. Eller plantera om en trött växt, fastän klockan bara är 11 på förmiddagen. Det kan också vara att hamna i flow och glömma bort att äta. Idag var en sådan dag. Det var lycka.

Nu är det snö på buskarna. Nu har utefåglarna fått nya fröer. Nu skall jag skriva eget. 

Det var säkert 30 år sedan jag var inne i Fanzinesvängen, förresten. Alla Punkfanzines, SF-blad och egenutgivna serier man fått och gjort. Hemsidor, Bloggar och Instagram tog över. Videobloggar och Youtubekanaler. Twitterflöde. Poddar. 

Tänk om man skulle ta å knåpa ihop ett pappersfanzine igen? Så jäkla kul! Det är ju något visst med prasslande papper och ozonosande kopieringsrum. Fast nu kan man i o f s formge allt på skärmen och skriva ut i fyrfärg. Eller välja att vara renlärig ner till skrivmaskinsnivå, kopiera upp och färglägga varje enskild kopia med vattenfärg, där man tycker det behövs. 

Ja, kanske...

NU

Nu krymper vi världen till det allra, allra minsta.

Vi stänger dörren och städar loss. Vattnar blommorna och sorterar in alla kläder i lådor och garderober.

Lagar mat. 

Äter maten.

Lyssnar på Jazzradion i P2, eftersom det är lätt åtkomligt på Sveriges Radios hemsida.

Vi ringer till nära och kära och pratar om minnen och skvallrar om gemensamma bekanta. 

Men det räcker inte!

Vi måste krympa ännu mera!

Vi måste göra världen begriplig och lättfattlig. Vi måste ha kontroll över vad som händer i den, så vi kan slappna av. I alla fall litegrann. Ett litet tag.

Så vi bygger ett bo i sängen. En kopp te på sängbordet. En bokreabok och en filt. Sänglampa. 

Jag skall vara här nu. Tyst.

Fasta.

Perceptionssensation

 

Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.

Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information. 

Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet". 

Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.

Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli. 

Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt. 

Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!

Extremt roligt

Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.

Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".

Hudkostym.

Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!

Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.

Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av. 

Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com

Kallt och mörkt och snöblandat regn och...

 

... jättelång Februari.

Nu är det enbart bokrean som fungerar som ljus i mörkret. Och kanske Melodifestivalen.

Jag har mycket svårt med motivationen, både på kort och lång sikt. Då frågar jag mig vad Tom Bombadill skulle ha gjort, om han var jag, eller om jag var han.

Då blir det lättare. Då får jag helikopterperspektiv och höjer mig liksom över vardagens snubbelstenar. I det långa perspektivet är kanske inget så viktigt att det är värt att få förlamande ångestpåslag över. Samtidigt - ska man ändå vara här, i den här tidsåldern, kan man inte sitta och vänta. Man skall givetvis ut och ta för sig av alla möjligheter och skojiga events som finns här och nu. 

Det blir plötsligt bråttom att upptäcka, anordna och agera. Inte av ångest, utan av lust.

Tom Bombadill, alltså! Grabben hela da´n. 

Och så Februaris Soundtrack att ha i sina trådlösa lurar. Du me´ å ja´me´.

Maj, för 10 år sedan.

 

På väg hem från Nya Företaget, mitt i city, går jag förbi en glassbar som säljer Ben och Jerryglass. Två fredagar nu, har jag stannat där, släppt ut håret, stoppat ner namnbrickan i väskan och en gång också knölat ner kavajen där.

Jag unnar mig en bägare med tre skopor Cherry Garcia. Sedan STROSAR jag genom staden (istället för att smälla med klackarna mot gatan i snabb takt) och njuter av glassen och solen och fredagskänslan.

Och via World Wide Web kan man, om man vill, lyssna på Äntligen Fredag från SR P4 Östergötland, för att få dialekten, musiken och fredagsstämningen som man minns den från sitt åttiotal.

Igår var det ingen arbetsdag - dock arbetarnas dag - så jag gick miste om min glass och det var inget Äntligen Fredag på SR P4. 

***

Och nu är det mycket som är annorlunda.

Barnen är 10 år äldre, medan jag inte åldrats alls. Inuti.

Glassbaren är borta. Det ligger något annat i lokalen nu. Någon tillfällig klädoutlet?

Äntligen Fredag går inte längre att lyssna på via Sveriges Radios app, även om man väljer P4-knappen. P4 Östergötland bestämde sig för att fokusera på aktualiteter istället för Fredagskänsla och trams, så det nöjet försvann också. 

Men man klarar sig utan körsbärsglass och P4. Och utan klackar, namnbricka och kavaj.

Men det var ju lite gött, ändå, 2015.

Tjoget fullt! 2024

 Detta är så kul!

Är man lagom gammal, kommer man att utbrista: "Ja! Precis en sådan hade jag!" Och "Den tröjan hade en i min klass!"

Jag hade exakt en sån kub med kulor, och exakt en sån marionettstruts som i filmen, du kan se HÄR

Såhär presenteras den 7 minuter långa filmen om  Julklapps-/presentbekymmer: "Vad ger man om man inte har en aning? Och vad ger man till den som redan "har allt"? Denna film från 1977, ger förslag på nonsensgåvor utan funktion..."

Fyrtio års distans i elfte timman... eller luckan, då. 1984+40 = 2024

 

För 40 år sedan, var det också mitt i december. Vi laddade säkert för någon luciavaka (dräggigt) och hade fullt upp med att öva för årets julkonsert (finkultur). Jag tror att jag hade på mig ljusa Levisjeans och jodhpurs till vardags, en svart filtjacka och torgvantar. Rosa Dateparfym och aprikosläppmoj i en liten burk från Body Shop. På den tiden hade man inte tid att se på TV, tyckte man.

Man åkte bil med de som hade tagit körkort, gick på Bio, åt pizza i olika konstellationer och frös som satan, för man hade alltid för tunna kläder. Men mitt i värsta december var det ju rätt skönt att landa hemma och vara i det där juliga.

Julkalendern 1984 kollade man ändå på, när man kom hem efter skolan. Det året var det Julstrul med Staffan och Bengt. Norrländskt snömys. På radion gick något som hette Kulänglarna, men det minns jag inte alls. Det verkar ha varit påkostat, med originalmusik av Anders Berglund. Medverkande: Klasse Möllberg, Pernilla Wahlgren, Beppe Wolgers och så en del "kändisar" som blev intervjuade om trixiga frågeställningar. Om Göran Persson dansade med låtsas-kor i Bolibompa, var det Olof Palme som var med i Från A till Ö och i Kulänglarna.

När jullovet drog igång och man då vaknade på Julaftons morgon, var det också premiär för jullovsmorgon. Mitt första minne av Jullovsmorgon var det där med Beppe. De visade Calimero, den svarta kycklingen med skalet på huvudet och Scooby Doo. Men detta år var det Toffelhjältarna, med Ola och Per; samma killar som gjorde Solstollarna. 

Detta var ju finaste låten ever.

Och på juldagen var det Ivanhoe, som vanligt. Årets stora julsatsning var den LÅNGA versionen av Fanny och Alexander, som gick i fem avsnitt

Annat man kollade på under året var: 

*Dynastin, 

* Zvampen med Lasse Åberg, där man fick höra "Jag vill bo i en Zvamp" för första gången i början av året, vilket gjorde att den spelades frekvent på alla discon man gick på under hela 1984. Jag hörde den på radio för bara några veckor sedan och tänkte att den aldrig riktigt varit borta. Den är fortfarande bra. 

Zwampen

* Remington Steele, med Pierce Brosnan

* Törnfåglarna Minns du?

* Vem vet Var, med Carl Uno Sjöblom och Pekka Langer. Detta måste alltså varit innan Pekka söp bort sig från TV-rutan.

* Anna-Lotta Larsson show

* På Kurs med Kurt!!!! Den bästa serien! Den gick redan 1981, då man var i absolut rätt ålder. Denna gång såg man den som kultserie och gick på stan och i skolan och sade alla bra citat. Kurt höll en massa värdelösa kurser för Nisse, som betalade pengar till Kurt, så han skulle kunna köpa den runda båten med det randiga kapellet! Och Alve, som var en Skurk och höjde priset på båten hela tiden! Å så Rolf Knutsson som var helt inklädd i jeans och som smög runt i buskarna. Introt

* Solsta Café med Bengt Alsterlind

* Polisen i Strömstad med Per Oscarsson och Stefan Ljungqvist

* TV-teatern var i full gång fortfarande. Under året fick man se förstklassig teater av de främsta manusförfattarna och med de bästa regissörerna och de bästa skådespelarna. Det satsades verkligen på kvalitet! Alltså, på riktigt sattes det upp 16 välproducerade TV-pjäser under året, bland annat klassikerna Natten är dagens Mor, Kaos är granne med Gud och Modet att döda - alla av Lars Norén, och med b l a Lars Erik Berenett, Reine Brynolfsson och Percy Brandt. Fler skådespelare som syntes i TV-teaterupsättningarna detta år: Heinz Hopf, Mona Malm, Erland Josephson och Lena Ohlin, Frej Lindqvist, Lena Nyman, Philip Zandén, Dan Ekborg, Gun Jönsson, Ernst Günther, Magnus Uggla, Marie Göranzon, Claire Wikholm, Hans Klinga, Pierre Lindstedt, Helge Skoog, Carl-Gustaf Lindstedt, Per Myrberg, Thomas Hellberg (som senare skulle bli persona non grata efter att ha smugit runt på stränder och utgivit sig för att vara läkare och hittat på att han måste undersöka de unga tjejerna han råkade på), Krister Henriksson, Anita Wall, Kjell Bergqvist, John Harryson, Tor Isedahl, Bengt Bauler (CARL!). 

Alltså - man vill ju inte vara en namndroppare, men jag vill visa här, att alla dessa tunga namn faktiskt kunde ses i TV-teatern under ett random år på 1980-talet. Regissörerna var då, förutom Noren, b l a Ingmar Bergman, Lars Molin och Allan Edwall. 

* Allsång med Kjell Lönnå

* Vidöppet - Ungdomsserien med Måns Herngren och Hannes Holm. Helena Bergström och Kim Anderzon. Det var bra!

* Herreys vann Eurovisionsschlagerfestivalen i Luxenburg!

* Day of the Triffids

* Mupparna

* Familjen Macahan

* Falcon Crest

*Två och en Flygel, med Berndt Egerbladh. Då var det typ det torraste man visste. Man slog på TV:n och så var det en mörk studio och en Flygel. Berndt talade tyst och med långa pauser med någon människa man inte var intresserad av. Ibland spelade Berndt en snutt och ibland sjöng gästen. Och Berndt såg ut att vara på väg att börja gråta hela tiden. Fast nu, i närtid, har jag sett en massa repriser och tycker det är det bästa som finns.

* Skål/Cheers! Fint!

* Flambards

* Magnum

* Nattcafé med Siewert Öholm 

* Allsång på Skansen

* Spanarna på Hill Street Minns du Belker?

* Barnjournalen

* Lilla Huset på prärien Nostalgin Flödar

* M A S H Så. Fint.

* Fragglarna Dansa å häng mé

* Fönster mot TV-världen

* Razzel (Lördagsuderhållningen!)

* Bagen med Cia Berg

* Rekord-Magazinet med Jan Guillou

* Nygammalt med Bosse Larsson

Alltså alla dessa Klassiker under 1984! Ja, många av serierna gick ju andra år också, men tänk vilket utbud man kunde plocka ur, under detta år. Mycket skumt. På den tiden hade det väl börjat komma Kabel-TV. SKY Channel och Music Box, men inte förrän 1987 kan man säga att SVT:s monopol bröts, när TV3 började sända. Sedan rasade det på, med TV4 som främsta konkurrent. Nu har vi 1000 kanaler, men ändå känns utbudet tunt, om man jämför med allt ovan, som faktiskt bara gäller under ett enda år, i bara två kanaler. Och då har jag ändå gallrat hårt bland allt som sändes. 

40 år känns som väldigt länge sedan, men visst minns man allt ändå?

 

2 advent. Lucka 8. Julpynt- och Inredningsluckan 2024

AI tycker inte alls att det ser skräpigt ut med godis och kakor på golvet.

 Goder Morgon i denna sal.

("Nu tycker jag, att vi i denna sal, tar varandras händer.... och sjunger... We shall overcome!")

Nu har väl alla stigit upp, fått kaffe och tänt det andra adventsljuset? Tänkte väl det.

Oavsett om man ställt fram alla tomtar och hängt upp julgardinerna, klätt granen och tänt julstjärnorna i alla fönster - eller ej - finns det ett supersnabbt sätt att få julstämning.

När vi flyttade in i vår nuvarande bostad hade vi med oss en tjock TV som vi ställde i ett hörn. Skärmen var på kanske 32 tum. Det var normalt då. För varje ny skärm vi skaffat (ja, de har pajat) blir de större och större. När vi senast skulle köpa en ny, insåg vi att om vi ville, kunde vi skaffa en som lätt kunde täcka en hel vägg. 115 tum. 3 meter på diagonalen. Vi stod där och kände att vi liksom befann oss i bilden. TV:n var ingen liten ruta, utan en hel scenografi.

Alltså, vilka möjligheter! Man drar bara på skärmen och har en fin bakgrundsbild som helt ändrar intrycket av rummet, som en fotovägg! 

Oavsett storlek på skärmen man har, fungerar detta: 

YouTube har en Brasa på Play, att ha på skärmen, som bakgrundsbild. 

Till detta har P2 Klassiskt ett antal 2-timmarsblock med Advents- och Julmusik att välja bland, som bakgrundsmusik. Julefriden. 

Men om man inte pallar med mer jul och har en tokstor skärm på en hel vägg, kan man höja ljudet och sätta Denna på repeat. Dansa i Kemin. Vara inne i den. Bejaka Spårämnen och tillskott. Sjunga med, medan preparat faller som regn i vardagsrummet.

Luckan, den 5 december 2024

 

Jag har en missbrukarpersonlighet.

Då får man styra om sitt missbruk så att det inte blir destruktivt, fast det kan det å andra sidan bli ändå. Arbetsnarkomani är lömskt, eftersom man får en massa positiv förstärkning på vägen mot utbrändhet och havererat socialt liv. I grunden kan det handla om något så trivialt som ångesthantering. Och har man gott om ångest, måste man ha koll på sina strategier och hitta en balans i detta.

Det finns en hel solfjäder med copingmekanismer. Några som inte fungerar så bra i längden är självmedicinering med allt man kan tänka sig. 

Även jag har hittat ett sätt att dämpa ångest, stå ut lite till, använda som default och multitaskingsavledning i många, många år. Det har fungerat bra, men på senare tid har jag förstått att det inte hjälper mig längre. Jo, det är klart att det hjälper mot rastlöshet och ångest - ger mig ett rum som är strikt logiskt och ändå ger lätta dopaminkickar - men det börjar gå ut över mitt liv nu. Det tar mer än det ger.

Jag har varit utbildare i Polisens program för människor som lagförts för rattfylla. Rattfyllan i sig kan vara ett tecken på att personen har ett eskalerande bruk, och utbildningen  - Prime For Life - erbjuds till alla som fångats i en vägkontroll med en oroväckande hög promillehalt. Himla kul att få föreläsa och reda ut myter och "tyckande" kring detta med alkoholnormen! Det bästa är när man föreläser för en random grupp människor, som då inte haffats i någon vägkontroll: Man hänvisar till var aktuell forskning står i fråga om riskbeteende (frekvens och mängd) och hälften av folket tycker att det är larvigt lite som utgör gränsen "Amen vafan, då är ju ALLA alkoholister! Sådär lite är det väl ingen som dricker! och hälften tycker att "De där gränserna är alldeles för generösa!"

Ett tydligt tecken på att man utvecklat alkoholism, är när man tror att man bara ska ta EN öl, eller EN liten Wirre och sedan inte kan sluta dricka förrän pengarna eller alkoholen är slut.

Och nu är det samma sak för mig. Jag förstår ju, att det är helt jävla vansinnigt att sitta och spela samma monotona spel, om och om igen, när jag egentligen har en hel massa annat att göra. Men... "Bara EN gång till!" Nu har det gått så långt att jag kan sitta i TRE timmar i sträck, fastän jag VET att det är dumt och inkräktar på allt annat liv. 

Jag noterar att jag innan, tänker: "Bara EN omgång!" Och det är ju att tydligt tecken; när det inte blir bara den där gången. Och när man i samma spelsession fortsätter att säga: "Okej, nu har jag suttit för länge, men denna gången blir den sista!" Om och om igen, tills hela förmiddagen har gått.

Min decemberutmaning skall alltså bli att vara på avgiftning från det där spelet. Jag kanske skall försöka hitta något annat, mera konstruktivt, att ersätta det med. 

Men dåråva´, har ju alla andra en chans att komma ifatt i statistiken. Ett Spel består av tre nivåer. Det är lätt i början, men blir svårare på slutet. Det handlar om att rensa spelplanen på brickor genom att klicka bort brickor som ligger ihop med samma typ av brickor. När det inte finns fler brickor som gränsar till sina kompisar, får man Bomber för att skapa fler sammanhängande brickor. Man får olika mycket poäng beroende på hur många combos - kedjereaktioner - man får. 

Om man klarar att ta sig genom alla tre nivåerna lär man ha en poäng kring 15000. Mitt rekord är 15610.

Slå det!

Inkörsporten till Tyngre Droger

Joulukalenteri 2024, Lucka 3

 

Jag har upptäckt att såna megamataffärer som ligger mitt i såna köpladoområden i utkanten av storstäder, har öppet 06:00-23:00 på vardagar.

Det är ju helt fantastiskt!

Så idag har jag bytt ut löpturen innan jobbet mot veckans Matinköp. Är man där prick 06:00, är man relativt ensam där och fixar inköpen smidigt och snabbt. Istället för en dusch åker man hem och lassar in allt i kyl och frys och är ändå på jobbet i tid. 

Lifehack!

Och så kan man löpa loss efter jobbet, när alla andra är och svettas i köpladeområdets megaaffärer.

Löpa och Köpa på udda tider är en sån vinst. Speciellt när man kommer hem på eftermiddan och det redan finns grejer hemma. Man känner sig så duktig.

Trots och jävlaranamma

 

Ibland kan det vara en motståndshandling att stiga upp på morgonen, tidigt, fastän kroppen och själen verkligen inte vill göra annat än ligga kvar i sängen under det där svarta molnet.

Ibland kan det vara en ren demonstration av frihet, att inte låta sig dras med i hjärnans strid med yttre och inre demoner; att inte fastna, paralyserad, utan att istället leta fram sina allra finaste, skönaste kläder ur garderoben och sätta på sig dem.

Ibland kan frukost och en kopp kaffe vara ett långfinger åt död, krig och diktatorers isande likgiltighet inför människovärdet.

Att gå ut i sin trädgård i fula Crocs för att le åt de första blomknopparna är att släppa in mera glädje i världen. Sånt måste finnas. Vad är det annars man måste försvara?

Att skriva ett långt, snällt mess till sin mamma är att kramas på avstånd. 

Att lyssna på Radiofredag när de avslutar med John Lennon, är att öppna ett fönster och kisa mot solen.

Det är svårt, men jag måste våga leva.

Vår äldsta råtta

Karin är gammal

urverket dras

visaren visar, timman ilar.

Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas

kring buteljen strött sina pilar.

Karin har överlevt sina systrar med råge. Hon är fortfarande pigg och vill vara med i soffan när man sitter och skriver. Springer på ryggstödet och vill krypa intill. Nosa i öronen. Äta bitar av kex och lax om hon får. Bli kliad och klappad. 

Tänk om hon får en vår till?

Stilla Dagar i Clichy

 

...har det väl inte riktigt varit, här. Inga vinbad.

Men stilla dagar har det varit.

Ett stillsamt nöje som jag vill slå ett slag för, är att gå in på sajten Flightradar 24 och ta in jordklotets flygtrafik, i realtid. Man häpnar över den enorma mängd flygplan som varje sekund befinner sig i luftrummet. Man ser dessutom också hur solen går upp och ner på jorden. Man ser skymningen som närmar sig från höger, om man befinner sig på ett ställe som är solupplyst.

Man kan zooma ut, så att man ser allt på en gång. Man kan zooma in, så att man ser gator och byggnader.

Man kan klicka på ett plan för att se vad det är för plan, vart det är på väg, flugen sträcka, höjd över havet etc. etc.

Man kan välja ett plan och följa dess väg och se om det är försenat eller måste väja för besvärligt väder.

Man kan välja en flygplats och följa alla starter och landningar.

Framförallt kan man känna att man är med i världen, även om man sitter fast i sin säng. Man kan fantisera om Schwechat Flughafen och om att man sitter på planet som just landar där, eller om att man sitter på ett annat plan som lyfter från Arlanda eller från Gatwick.

Kommersiell flygtrafik och helikoptrar är gula, i olika storlekar och former. Militärflyg ser ut som deltavingeplan i Flightradar 24, även fast de i verkligheten kanske inte ser ut just så.

Har man tur kan man se en grupp plan lyfta från någon flottilj för att öva formationsflygning. Man kan följa deras övningar i realtid. Klickar man på ett plan, ser man hela vägen den flugit i luften. 

4 st SK60 på väg mot kusten

Här är färska bilder på en rote som skapar Top Gun-moments:

Top Gun Moment!

Uppdrag Slutfört

Och så det riktigt roliga: Ser man ett trafikflygplan som närmar sig det ställe där man själv befinner sig, kan man gå ut och se upp mot himlen. Minsann! Där är planet, på riktigt!

Ytterligare kul: Om man står på någon kulle nära en stor flygplats OCH har med sig Flightradar 24 på mobilen, kan man enkelt se vilka plan som är på väg in och vilka som kommer att lyfta. Man lär sig snabbt hur de olika flygplansmodellerna ser ut, hur de låter och vilka bolag som flyger vilka plan. Ryanair har bara Boeing 737-800, t ex.

Så kan man hålla på om man har lite tid över. 

Swwwwwosh!

 Det är ljudet då jag sitter vid köksbordet och på radiolan hör en ganska smetig, traditionellt arrad dansbandslåt. 

Fast den är ju bra. Speciellt i slutet av versen och när refrängen drar igång. Men vad långsamt den går... Det skall ju vara... galna, distade gitarrer här! Och en nasal engelsk röst som sjunger! Och så skall man stå och hoppa upp och ner och skrika rakt ut!

Varför känns det som om jag är typ 22 år gammal och superhip? Varför vill jag gå på klubb och ha på mig kläder som bara går att köpa i London?

Jo, talar Erik Blix, om för mig, efter låten. "Det här var Arvingarna med Prinsessan, alltså deras variant av Popsicles Hey Princess."

WHAT?!!!

DEN såg jag inte komma.

Nu är det overkligt, här. Osannolikhetsdriften är i full gång och jag sitter i köket och det allra mest osannolika har just inträffat:

Det där bandet som Popsicle önskade livet av, har gjort en cover på en Popsiclelåt. Och den spelas idag, 2021, i radio. Det är ju 30 år sedan de där banden aktivt stod på var sida om diket som skiljer svensktopp från indie. Jag tror, ärligt talat, att jag faktiskt dog eller ligger i koma och att min hjärna spinner loss och blandar och ger. Det här finns ju inte.

***

Efter lite research:

Se efter 5:39

Hoppsan, så det kan bli.

 

- När ska du ta tag i de här lådorna, egentligen?

Tänk dig att du har fått hem en massa flyttlådor från din ena förälder. Föräldern var 40-talist, med allt vad det innebar. Tempus i förra meningen hintar alltså om att flyttlådorna innehåller gamla grejer som förälderns partner inte längre vill ha att göra med, efter din förälders död. Dina egna gamla minnen, släktfoton, vuxenviktigt; typ lagfarter, reverser, postväxlar och kuvert med saker som skall lämnas till angivna människor när de blivit vuxna eller när ett visst datum passerats. Sånt.

Sedan får du tänka dig att du blir alldeles överväldigad av mängden lådor och allt som måste gås igenom, samtidigt som du bearbetar sorgen efter din bortgångne förälder, så lådorna blir stående ett tag, innan du tar tag i upp-packandet på riktigt.

Tänk dig nu riktigt många lådor. Från förälderns vind och källare. En hel del konst och lösöre från bodelen av huset också.  

Har du tänkt färdigt? Visualiserat ditt hem och placerat lådor på var ledig yta och ännu fler lådor ovanpå lådorna? Bra.

Då får du också tänka dig att du tar ett djupt andetag och att du till sist tar tag i skiten. Du öppnar låda efter låda och slänger en del, sparar en del och lägger undan en del till människor som är berörda. Du öppnar en låda med leksaker din förälder lekt med, ler åt slitaget och minns att du själv fått leka med sakerna när du var liten. I en låda ligger dina egna gamla leksaker och i en annan ligger skolkataloger, festivalarmband, stulna askkoppar och ölglas. Ja, sånt.

Du håller på tills du inte orkar längre.

Nästa dag är du full av lust att ta tag i resterande kollin. Snart är du framme vid ungdomstidens teservis, som skall diskas och användas till vardags! 

Fast... i lådan, märkt "fest" du just öppnat finns saker som du inte förstår. Där finns:

* Åtta par Crocs, i olika storlekar och färger

* Åtta Duschmössor, såna heltäckande, med genomskinligt, rektangulärt tittfönster. Även dessa plastmössor i olika färger.

* En påskfjäder

Näe, tänker du. Det här är inget du känner igen eller vill ha. Duschmössor? Så många?

Och i botten på lådan ligger en liten lapp.

Nu får du tänka dig rubriken på lappen: Fjäderleken

Och så får du fundera lite på hur sakerna du funnit i lådan kan användas i ovan nämnda lek.

Under rubriken står, punkt för punkt, hur det är tänkt att duschmössorna, Crocsen och fjädern skall användas. Det framgår tydligt att det inte skall vara några andra attiraljer till. Inte ens kläder skall man ha på sig. Nähä. 

Och du får nu tänka dig att det liksom sjunker in i ditt sinne att dessa prylar och spelreglerna på lappen  indikerar någon slags folkhemsvariant av Eyes Wide Shut, partnerbyte och sjuttiotalsporrestetik.

Vad händer inne i dig?

Först kanske du värjer dig och tycker det är konstigt och perverst. Sedan kanske du påminner dig om att EN orsak till att du aldrig gästat klubben Adam och Eva i Norrköping, är att du haft på känn att du riskerat att träffa på dina föräldrars bekanta där. Du kanske tycker det är lite skönt att du haft rätt känsla kring vissa i umgänget och påminner dig om att även föräldrar har ett sexliv, även om man helst inte vill tänka på det.

Sedan börjar du gapskratta! Du kommer på att den HÄR lådan kommer att saknas hemma hos den överlevande partnern och att denna kommer att FÖRSTÅ att du packat upp den och läst lappen!

Men... skall du ta kontakt med partnern och lämna tillbaka lådan? Deras parmiddagar lär ju fortsätta och de kommer att sakna sina lekar efter kaffet. Jodå. Det kan dessutom vara lite kul att se minen i ansiktet, när hon förstår att du sett och förstått.

Så. Efter ytterligare ett djupt andetag, slår du numret och repeterar tyst för dig själv: "Jag tror att vi fick med oss en låda för mycket..."

Nu får du tänka dig att det gått ca 6 månader sedan din förälder försvann och lämnade hus, handlingar, partner och barn efter sig. Det är fortfarande färskt. Du vill alltså inte vara för brysk och rakt på sak. Samtidigt är ju detta ett kliv rakt in i deras gemensamma, privata sfär. Kanske bäst att inte nämna lådans innehåll alls. Bara säga att du förstod att det var partnerns privata? Nej, inte privata, det blir för intimt... eller?

Flera signaler går fram. Efter ett tag går telefonsvararen på.

Nu får du tänka dig att du hör din förälders partners röst tala om att det inte går att ta samtalet, eftersom det är mobilfri Bröllopsresa i veckorna två. Nygift, happy, happy och lite småfull anger partnern ett kontonummer att sätta in grattispengar på.

Nu kan du, om du vill och orkar, tänka dig att de sista illusionerna du haft, liksom bara faller. Allt är möjligt. Inget är för lågt. Det finns inga spärrar.  

Nu är ditt uppdrag att leva vidare med denna insikt.

Den dag du packade upp den där lådan...