Dum

...och dålig.

Min värld är mycket mindre än den, där saker sprängs och stora pengar byter ägare.

Och i den lilla världen är jag just nu SÄMST.

Eurovision Song Contest 2026 - Din ultimata guide!

 

Nu är alla finalister klara inför årets tävling som går av stapeln i Wiener Stadthalle, Österreich den 12-16 maj i år. Som sig bör, har jag lagt ner överdrivet mycket tid på att redan nu närlyssnat på alla bidrag. Först enbart på musiken, och sedan även kollat på framträdandena från varje lands final, eller motsvarande.

Det är 35 bidrag av varierande kvalitet och känsla - vad vill man förmedla?

Det är framförallt tre stora trender som står ut:

1. Tjejerna eller Tjejgrupperna är antingen väldigt glada och pepp, eller sjunger om att vara stark och stå upp för sig själv. Ibland båda. Man blir glad. 

Killarna eller killgrupperna är istället väldigt svåra, har själsliga problem eller är ledsna eller störda på något sätt. 

Detta gäller förstås inte alla bidrag, men tillräckligt många för att det ska vara en trend. Av 35 bidrag passar 18 in på just denna beskrivning. Förtvivlade killar och tjejer med (glad) jävlaranamma.

2. I denna AI/Synth/Elgitarr-era verkar det som om man vill tillbaka till något man känner igen, något ursprungligt. Av dessa 35 bidrag är det 14 som har framträdande stråkar i arret, på ett eller annat sätt.  Flera bidrag har med själva stråkinstrumentet på scenen också, som i Finlands bidrag, där det är själva idén med numret. Stråkarnas år, alltså! Ta som utmaning att räkna antal stråkinstrument som förekommer i finalen! 

3. Befästandet av en ny genre som bubblat upp då och då: Operaschlagern! Malena Ernmans gren, förstås, men i år är det hela 4 bidrag som går in för den. 

Lite andra skojiga grejer: Azerbajdzjan försöker plocka poäng från den allra trognaste ESC-publiken, genom att skicka en Petra Mede lookalike. Lite kul är också att Luxemburg skickar en tjej som ser ut som "Hjälp, vi har köpt en bondgård"- Brita Zackari. Och att Kajs klädstil plockats upp av Portugal.

Annars är allt väldigt SVART, SVART, SVART. Svarta kläder, svarta riter, svart smink, svarta naglar, svarta pälsar, svarta lackbrallor... helst med nitar och i kombination med naken hud. Obehagligast är Rumänien, som i sin officiella video verkar ha byggt upp rum som påminner väldigt mycket om fotona från Epsteins tandläkarrum i Epsteinfilerna, och i scenframträdandet visas bilder i bakgrunden på utsatta unga tjejer i burar. 

Som tur är, finns det bidrag som går tillbaka till Classic ESC: 

Italien kör smörsångarstilen med en tandrad som kan tävla med Trivagokillens, UK kör retrokaos på TYSKA (Eins zwei drei), och Australien Svarar UK, genom att skicka ett bidrag som påminner väldigt mycket om Mo-Do: s "Eins Zwei Polizei" och Tacos "Der Kommissar". (Minns ni Da Da Da, med Trio?) Portugal skickar ett gäng medelålders gubbar som kan sjunga stämmor på ett... vänt sätt. Estland piggar upp med ett modernt nummer som lyckas kännas som Middle of the Road och Malta skickar en klon av Cliff Richard som tänjer rösten så att vi alla skall känna oss uppvaktade.

Jag vet inte vad vi ska säga om Grekland... Ett charmigt nummer! Anis Don Demina spelar minecraft, typ. 

Bäst i hela startfältet är Moldavien, vars text man kan lära in ("Noroc Cin Cin, Terra Nova!") redan nu, så man kan förbluffa sina vänner när man skrålar med i texten på finalkvällen. 

Moldova

Friskt vågat, hälften pannkaka.

Alltså, tidigt åttiotal... Då tyckte man att det var helt normalt att ha såna här promobilder. 
Detta är mjukhårdrockarna Scorpions som visar upp sin bästa sida. (OKEJ hade ju såna halvporriga affischer på både tjejer och killar. Samantha Fox och han, killen i badkaret där man såg ALLT.)

Var är proportionaliteten?

Var är tanken om fartblindhet?

Var är betongväggen vi snart kommer att åka in i, eftersom alla som knackar föraren på axeln, ses som bakåtsträvare?

***

Jag tror att det i dagens läge är superlockande att gå in i någon enfrågekult och stanna där, eftersom hela resten av samhället är så svårhanterligt att greppa, speciellt om man trott stenhårt på att de lösningar man anammat och genomfört, skulle fungera. När de kom med biverkningar, är det inte roligt längre,

Då kan man antingen förneka rådande tillstånd, eller anklaga budbärarna för lögn eller dolda agendor, eller pressa ännu hårdare på att fortsätta äta arsenik. 

***

Det är så trist att privat stå på en trampolin och arbeta upp ett jävla momentum inför det där trippelhoppet man övat på, men precis när man ska till att hoppa, då går trampolinjäveln av och man tumlar 5 meter ner i bassängen och måste dessutom passa sig för att inte få en halv trampolin i huvet. Bildligt talat, alltså.

***

Men vem klagar? Det är bara att klättra upp ur bassängen och köra igen. 

***

Förändrat sinnestillstånd p g a hög feber och en släng av Post Covid. Fattar att det är Covid, när kaffet smakar skit, allt är salt och jag känner folks parfymer, fast på ett vidrigt sätt. Alla luktar kemiskt. Denna gång är jag luttrad och är bara glad att jag verkar överleva utan IVA, denna gång. Fast då är det det där med hjärntrögheten, då. Och den ojämna kognitionsprofilen. Jag får inget gjort, precis som förra gången, då jag kunde sitta och kolla på tandborsten i 90 minuter innan jag satte igång med borstningen. Samtidigt gjorde jag nu ett sånt Matrigmatest on line, för ett jobb jag sökt. Och satte alla, utom två, som timade ut innan jag hann klicka. Det är så förvirrande. Jag känner inte igen mig själv. Eller jo, jag minns ju hur det var efter IVA, men det var inte hur jag brukar vara.

Tänker bra och snabbt inuti huvudet, men utifrån ser det ut som om jag är en svettig säck potatis. 

*** 

En bekant som jag stött ihop med i olika sammanhang, i olika städer, helt oberoende av varandras agendor; vi jobbar inte ens inom samma fält, men verkar känna samma människor, började prata om bästa sättet att fixa en passiv inkomst. Båda sade samtidigt: STIM! Så nu ska vi skriva en jullåt som ska ge oss ett årligt tillskott tills vi dör. OBS! OBS! Utan inblandning av AI. AI är fusk.

***

Nu är jag så trött på allt. Jag vill vara en kattunge i en korg med mjukt. Somna bort lite.

***

Förra gången jag hade strikt diet, gick jag ner 5 kilo och har behållit den vikten sedan dess. Det är bra. Då vet jag att jag har en god kosthållning till vardags och att det är en balans mellan intag och förbränning. Nu är målet att gå ner ytterligare 5 kilo. Jag har nu en lista över saker jag vill äta när jag får. Cravings: Mandelskorpor, Champagne, Jordgubbstårta, Pommes Frites, Havrebollar, Coca Cola, Polly med Bilinnanmäte, Snickersglass, Pizza med Bearnaisesås och krispig Tacotallrik. Guinness. 

***

Det är så kul att vara bland människor. Tag 30 personer som inte känner varandra, sätt dem i arbete med att lösa ett gemensamt problem. Först i teorin och sedan praktiskt. Ge dem 20 veckor i ett hus med allt de behöver för att lösa uppgiften och mat på regelbundna tider. Givetvis kommer de att fixa det de blev satta att göra, men det intressanta är att iaktta vad som händer socialt. Vem som sätter tonen, hur grupperingar bildas och bryts upp, vilka konflikter som uppstår osv. Det bästa är om det inte är meningen att någon skall titta på det, så störningsmoment som utröstning och tävlingar och sånt slipper man. Löööööv it!

***

Byta jobb, byta miljö. Byta sociala interaktionsmönster. Byta status och byta arbetstider. Jag har ett datum och en adress att dyka upp på. Och såna privatspanarlågskor med smala snören.

***

.Jag sover alltid med öppet fönster, oavsett väder och temperatur. Fryser man, är det bara att slänga på ett extra täcke och sätta på flanellmössan. Därför kan jag nu med säkerhet skriva in i almanackan att Koltrasten kommit exakt precis nu! När jag gick och lade mig (03.00) satt den utanför fönstret och hänföresjöng att våren var här!

***

Bästa poddarna just nu är: 

Vetenskapsradion som bjuder på 20 minuter vetenskapsfördjupning i något speciellt ämne, varje vardag. Det finns massor med gamla avsnitt att leta bland, och lyssna på.

Dagens Eko som förvirrande nog INTE är nyheterna, utan ett nytt 20-minutersmagasin som gräver lite djupare än man hinner med i vanliga nyhetssändningarna. 

Söndagsintervjun med Martin Wicklin. En timmes intervju med någon man är nyfiken på, eller inte kände till så mycket om. 

***

...och så säger jag som Astrid Lindgren när hon talade med sin bästis i telefon: "Döden, döden", och så var det avklarat. Fast jag säger "Jävla Trump" och så är det avklarat. Jag skulle kunna skriva 1000 krönikor med olika vinklar och med stöd i officiella beslut och diplomatiska riktlinjer och promemorior och peka på en massa saker som skevar, men jag orkar faktiskt inte nu. Hellre löser jag Palmemordet en gång för alla, om jag så skall krossas och kvävas under tyngden av alla arkiverade handlingar. Typ så trött är jag på samtiden. Börja peta i ett 40 år gammalt mordfall utan facit.... så unket!

***

Trött på allt

 

Det handlar kanske främst om att ingå i ett sammanhang, eller flera.

Tillfälliga sammanhang, som när tåget stått stilla i snöstorm mellan Kiruna och Fjärran i flera timmar. Då börjar man prata med varandra och kanske hjälpa en uttråkad nioåring att stå ut. Kortlek är bra att ha i sin väska.

Någon har huvudvärkstabletter och en grupp körsångare är på resa. Egentligen för att åka skidor på en glaciär, men nu går de mellan vagnarna och sjunger snapsvisor.

De längsta sammanhangen är kanske familj, partner, ett skrå.... landet man bor i.

Att bli människa - så som människan umgicks på savannen - i varandras ögon. Och att uppleva sann kontakt ger ett svar i kroppens belöningskemi, precis som svaret på en kanyl i armen. Instant lycka. 

Men det kräver också att man anstränger sig lite, för att connecta. Vara snäll. Hitta en gemensam grund. I ditt öga ser jag mig själv. Jag kan se vad du behöver och försöker göra din tillvaro lite lättare. 

Fast då finns ju ett annat sätt, att snabbt få till den där mysiga känslan av gemenskap... Att dela upp i "vi" och "dom andra" och hitta gemenskap i att försöka hitta så mycket fel på "de andra" som möjligt.

Det ena kräver lyhördhet och ansträngning. Det andra kräver bara att våga bröta på och hänga på andras bröt. Det är så sorgligt, alltihop. 

Brr Brr Patapim!

Det hände sig en gång för inte så länge sedan, att jag inte orkade röra mig alls. Jag hade rört mig runt i en ny stad hela dagen och försökt befinna mig på olika ställen vid vissa tidpunkter, samtidigt som andra människor också skulle navigera sina fysiska kroppar till samma punkter i tid och rum. Det är väl så man gör, för det mesta. Så man lever. Den urbana människans hållpunkter varje dag. Hur skulle det se ut om patient och tandläkare inte befann sig på samma ställe, under samma tidsperiod? Då blir inga tänder lagade.

Så jag hade gått, åkt buss och taxi runt om i den där staden. Lyckats få till möten och tillsammansätande med olika personer. Bestämt lite saker, besökt olika lokaler, fått reda på nytt.

Men i hotellrummet tog det stopp. Jag orkade inte röra mig. Jag låg på sängen i en lite obekväm ställning och visste att jag nog måste ner igen för att få i mig näring innan sömnen slog till. Men inte just nu. Ligga utmattad lite till. Bara lite till. 

Fjärrkontrollen till TV:n låg förstås så att den inte gick att nå. Men med en viljestyrka likt Gunde Svans (då han föll och fick en skelettskada i Holmenkollen 1989 men vägrade att bryta tävlingen) kunde jag hasa mig så pass långt att jag kunde nå fjärrisen med yttersta fingertopparna och sedan kasta mig bakåt på sängen igen, i en ny obekväm ställning.

Okej, TV. Kolla kanalerna. Kanske någon rolig bizarr kanal med ryskspråkiga tanter som spår folk i realtid? Måske dansk film? Kanske konstiga TV-shower? Kanske CNN? Kanske Skenet Bedrar eller Vicar of Dibley på BBC?

Men nu var det sån Smart-TV och en massa flerval innan man kom fram till kanalerna. Ett av flervalen var Youtube, och inom Youtube var det redan förvalt vilken video som låg först.

Jaja, jag klickar väl då.

Och i mitt komaliknande tillstånd mellan dröm och vaka, spelas det upp film efter film i ett oändligt pärlband i flera timmar. Den ena filmen följer på den andra och mina ögon är öppna, men jag förstår inte vad jag ser. Det är ingen handling. Bara lösa musikbitar och ljudeffekter och namn på figurerna som snabbt avlöser varandra. Det bara fortsätter och fortsätter. Efter ett långt tag, förstår jag att några av de AI-genererade karaktärerna återkommer om och om igen, och jag lär mig vad de heter.

Värst är en trädliknande jätte, för varje gång han kommer aktiveras min synestesi och hela kroppen vibrerar inuti på ett jobbigt vis. Lugn blir det bara när en levande ballerinakaffekopp kommer och hela kroppen sätts i flight/fight-tillstånd när en krokodil som egentligen är ett bombplan kommer flygande. Ja, alltså, visste man inte bättre skulle detta kunna vara början på en psykos eller bara en sådan där hetsig dröm precis innan man vaknar. Men nä, det sker på skärmen i mitt hotellrum och jag är för trött för att bryta. Lite fascinerad också. 

Jag hade alltså hittat ITALIENSK BRAINROT. 

My god. 

Kolla själv, HÄR
 

Skymning över landet

Hedengrens är förpassad till en källare i Sturegallerian, utan skyltfönster ut mot gatan. So much for that culture, Kulturkanon eller ej.

Glöm inte att all kultur växer underifrån. Utan näring blir det till sist inga äpplen att plocka. För nya träd tillåts aldrig slå rot.

Satsar man enbart på A-laget, finns till sist ingen bredd att plocka nya A-lagsspelare från.

Sverige är ett litet land, så vår USP är att vi satsat på bredden. Givit ALLA en god chans att testa på det mesta och kunna hitta sin nisch. Alla skall ha möjlighet att studera och utöva idrott och konst. Så får vi också en spets, jämförbar med andra mycket större länder.

Komplettera gärna en Kulturkanon med att återställa anslagen till de institutioner som säkerställer fortsatt utveckling här och nu, speciellt alla kulturskolor runt om i Sverige, där barn och ungdomar får utvecklas inom sång, musik, ensemblespel, instrumentspel, teater, dans och bild. Speciellt alla ställen som ger möjlighet att bilda band, ha en replokal och arrangera konserter. Årets budget drog ner. Tyvärr i många fall ner till under gränsen för genomförande och bärighet.

Typ, om du ska åka tåg en gång om året för något superviktigt uppdrag, och biljetten kostar 200:- och du får ett resebidrag på 300 spänn varje år. 

Biljettpriset höjs lite varje år.

Det fungerar i några år, fram tills dess du får skippa kaffet och bullen, för då räcker det till biljetten.

Fast efter ytterligare år är biljetten så pass dyr att det nu saknas 25:- för att du skall kunna åka.

Så då larmar du till resebidragsgivaren att nu har du fått 300:- i alla år, men att du nu behöver liiiiite extra för att du skall kunna fortsätta göra det där superviktiga som de givit dig i uppdrag att göra.

"Nämen! Har du fått 300 spänn i så många år! Fattar du hur mycket pengar vi har givit dig? Nu får du allt klara dig själv! Vi drar ner lite till, här!"

Så istället för att ge precis så mycket som behövs för att verksamheten skall kunna fortsätta - en pytteliten del av budgeten - ser man det mer som en utgift som varit "onödig" hela tiden. För kulturen skall ju vara "självbärande". Man ser det inte som att man först sår, och sedan får skörda. Man ser det som att skördebiten är lukrativ och spännande. Såbiten är bara kostsam och onödig. Usch. Varför skall man behöva finansiera något så onödigt? 

Gärna en Kulturkanon, men slå inte undan benen för det som om 100 år skall utgöra 2125 års Kulturkanon. Snälla.

Vrål i vinden

Augusti är minsann också en sommarmånad!

Just idag är det blåsigt och mulet, för den där stormen pågår över Sverige. Jag är inne i en hälsodrive som inbegriper Folsyra, B12 och Järn, samt såna kapslar med Omegaoljor. Jag går drygt en mil varje dag i alla väder och springer 5 km en gång i veckan. Nästa vecka tillkommer simning också. 

Oväntad effekt: Mens. Regelbunden menstruation. Jag är fertil. 

Om jag låter mig bli befruktad nu, kommer jag att vara 75 när det nya barnet tar studenten. 

Fast, jag vet inte, jag. Vägvalet. Familjeliv i 20 år till, eller en andra period av äventyr?

Jag har hittat en fin sten. Jag stannar och luktar på nyklippt gräs. Jag fyller på igelkottens vattenfat.

Det är viktigt i mitt liv. För på samma gång som jag är supervuxen och övermogen så pazz att jag blir förvånad över kroppens intakta funktioner, har sommarens lugna lunk tagit mig tillbaka till femåringens enkla förundran över de små sakerna: en liten vacker sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och frihetens luft.

Jag pekar ut små mirakel för mina barn när de väljer att hänga på ut till skogen. "Kolla! En groda!" Men de är blasé och ointresserade. De har installerat en elektronikverkstad i köket, programmerar mystiska små lådor och kollar signaler med oscilloskop. Åker till studieorten för att förbereda studentkårsjox inför det nya läsåret. De är inte fem år längre. De är vuxna och på väg ut i sina egna liv. Det är så härligt!

Men jag har regredierat till femåringens sommartillstånd, nu när jag inte längre behöver vara ansvarig småbarnsförälder eller skjutsande tweenieförälder eller stöttande gymnasieförälder. 

När hösten drar igång på riktigt måste jag nog växla upp lite. Förhandlar med verkligheten: "Om jag leker vuxen på 50%, får jag vara typ 12 på halvtid? Leka, vara med kompisar, gå till badhuset, hänga i stallet, sjunga i kör och samla på Sanriogrejer?"

Detta mellantillstånd är helt nytt för mig. 

Om man börjar från noll med all den kunskap och erfarenhet man har med sig - hur skall man då bygga sig ett liv? Vill man verkligen satsa på att samla Merch? 

Refrängen i min nya låt:

Handlar det mera om OCH, än om ELLER?

Man kan inte göra ALLT, på samma gång, heller.

Klart Slut från Ströms Vattudal, från Morgonrodnadens Portar och från under yllefilten. En liten stund till blir jag här. Sedan ett andetag. Sedan allt det nya!