Fin dikt till Polismyndigheten som trots kontaktuppgifter och allt, lade ner utredningen:

 

Bouppteckningar är sånt jobbigt man måste igenom.

Vid arvsskiftet skall så alla skulder hit och dit, regleras.

Lösöret skall fördelas.

Om man är en sådan person

som inte bryr sig så mycket om prylar och pengar

borde det vara enkelt.

Det finns inte så mycket att bråka om

och varför skulle man vilja bråka

när det är någon viktig, omtyckt, som dött?

Fast om det står i testamentet

att man ärvt ¼ av ett hus

och den som äger ½, försöker lura en att skriva på ett papper

där man avstår från sitt arv,

och man upptäcker att det inte var en formalitet

utan ett bedrägeriförsök -

Då blir man så ledsen.

För det var inte

vad den döde ville.

Och man får hjälp av en jurist att reglera det hela så att det blir bra.

Om man får en lista på sånt som man ärvt

med alla lådor man fått hem

och märker att värdesakerna fattas när man packar upp lådorna

tänker man

att de nog skall överlämnas separat,

kanske med kvitton på överlämnandet.

Så väntar man till arvsskiftet

och får höra att de är borta

och att det säkert är man själv som stulit dem -

Då blir man undrande.

-Varför skulle man stjäla

saker man ändå skulle ha?

Jo, för tror man det - då kan den som skulle ta hand om

och förvalta värdesakerna

vägra lämna tillbaka dem, eller vägra ersätta värdet av dem.

Då står ord mot ord

och saker med affektionsvärde

och ett värde på tiotalstusen är bara – borta!

Och man tänker att man inte orkar göra en grej av det. Vill skriva på och göra klart.

Fast så vill man kolla upp värdet av det försvunna

och hittar liknande saker på en köp- och säljsida.

Liknande? Nej! Exakt samma!

Vilken tur!

Fast annonserna är 12 månader gamla,

så man ber admin att låsa upp dem, så man kan se.

Och då ser man att säljarens namn

är samma namn

som den som ville att man skulle skriva på det där bedrägeripappret.

Då vill man bara gråta.

Trots och jävlaranamma

 

Ibland kan det vara en motståndshandling att stiga upp på morgonen, tidigt, fastän kroppen och själen verkligen inte vill göra annat än ligga kvar i sängen under det där svarta molnet.

Ibland kan det vara en ren demonstration av frihet, att inte låta sig dras med i hjärnans strid med yttre och inre demoner; att inte fastna, paralyserad, utan att istället leta fram sina allra finaste, skönaste kläder ur garderoben och sätta på sig dem.

Ibland kan frukost och en kopp kaffe vara ett långfinger åt död, krig och diktatorers isande likgiltighet inför människovärdet.

Att gå ut i sin trädgård i fula Crocs för att le åt de första blomknopparna är att släppa in mera glädje i världen. Sånt måste finnas. Vad är det annars man måste försvara?

Att skriva ett långt, snällt mess till sin mamma är att kramas på avstånd. 

Att lyssna på Radiofredag när de avslutar med John Lennon, är att öppna ett fönster och kisa mot solen.

Det är svårt, men jag måste våga leva.

Att gradvis regrediera

Vill man leka lite mera med bokstäverna i rubriken, kan det bli Dagdrivarestrategier.

För det handlar om strategier för att hantera en lång sjukskrivning där jag mer och mer inser att jag inte kommer att vara operativ på mycket länge. Jag orkar inte ens tänka. 

Jag levde länge på glädjen att få vara hemma, och att ha överlevt. Tankar på nya, roliga projekt att sätta igång med, så snart jag kunde, fungerade som morot.

Fast nu förstår jag att jag faktiskt inte kan. Än. På ett bra tag.

Och jag är så trött på alla filmer, poddar, nyheter och böcker. Och på att jag inte orkar resa mig och ta tag i saker jag ser måste göras. Kroppen trilskas. Huvudet behöver vila.

Och kommer ryssen är jag totalt värdelös i fält. Det är nog mest stressande just nu. Hur fan skall jag kunna skydda mig och mina barn när jag är hjälplös redan i fredstid?

Mina tankar går till de många i Ukraina som fått sina liv ändade, sönderslagna och totalt förändrade från en dag till en annan. Chocken. Omorienteringen. Den primitiva styrkedemonstrationen som, oavsett mål, slår hårt mot civilt liv. Infrastruktur, kultur, civilisation. Vad är vunnet när så mycket är förlorat? 

Krig känns väldigt gammaldags. Det måste finnas andra vägar att nå sina mål. Dessutom kanske målen inte delas av så många. Vad är då vunnet?

Jag har tid att sitta och fundera över krigets mekanismer, läsa på om utrikespolitik och uppdatera mig via alla tillgängliga kanaler. Det är inte sunt. Jag blir bara bedrövad. Förtvivlad. Rädd. 

Så jag försöker hitta strategier för att strukturera mitt dagdrivarliv på ett sundare vis. Det går inte.

Jag fastnar i tankar om Prepping och förberedelser som jag ändå inte kan genomföra, vilket är stressande i sig. Sedan försöker jag fokusera på de små sakerna i tillvaron som gör mig glad och som jag kan hämta energi från. Inte har jag ro till det.

Så jag regredierar. Lägger mig under en filt och låter stressen komma ut som tårar. Fantiserar om att någon snäll kommer och tar mig i handen och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra.

"Allt kommer att bli bra."

Jag hoppas på att få sova lite.

 

Leverans!

 Det är ju konstigt att man i backspegeln kan längta tillbaka till 2018. Vilken idyll!

Trots en seeeg regeringsbildning och skandalen i Akademin, samt klimatlarm i bakgrunden, var det väl ändå ett rätt fint år? Allt rullade på som vanligt, vi kunde gå på teater och kidsen gick i skolan. Ändå tänkte man att det varit ett riktigt pissår. Hejdå. 2019 skulle säkert bli bättre.

Sedan rullade 2019 på med Notre Dame i lågor, terrordåd och bombdåd, seeeeg brexit, Arne Weises och Sara Danius död och ständiga klimatlarm. Fy fan. Men nästa år! Då skulle ju det glada 20-talet komma!

Jätteglatt och jättekul blev det ju när folk började dö av Covid och restriktioner började dränera ekonomi och psykisk hälsa. Arbetslöshet. Och så extrema orkaner, bränder över stora arealer på flera kontinenter, värmerekord i Sverige och över polcirkeln. 38 grader i Sibirien.

2021 blev inte heller roligare. Stormningen av Kapitolium, Talibanvälde, Navalnyj i fängelse och ett misslyckat klimatmöte i Glasgow. För egen del var det ett extremt skitår. Min pappa dog. Jag dog nästan.

Och nu är det bara Mars 2022 och redan har IPCC larmat jättehårt, samtidigt som vi har ett KRIG i Europa.

Vårt lilla klot och vår mänsklighet...

Splendor

 

Detta är ingen recension.

Det är samlade saker som måste ut efter att jag läst Splendor av Stefan Lindberg.

Först ut är det märkliga, att boken får en att minnas hur Stockholmsluften känns mot benen när man går i sommaren mellan olika adresser, serveringar och fester. Trappuppgångarnas marmorkyla, samma året om, som kontrasterar mot ljum eftermiddagsluft utomhus. Minnen av hur man rör sig i okända lägenheter och kanske lagar mat man köpt på närmsta ICA.

Stefan verkar bo vid Fridhemsplan. Jag bodde på S:t Eriksplan. Mina kvarter. Mitt närmaste bibliotek. 

Även Stefan verkar ha lagt ner sitt Palmeprivatspanande, men landat i en helt annan tunna än jag. Jag måste alltså läsa "Nätterna på Mon Cheri" för att se vilka uppgifter han bygger sina slutsatser på. Fast de kanske är fiktiva, hans uppgifter. Om man försöker hitta förhörsprotokollsutdragen han hänvisar till, kanske man märker att ens egna kopior av samma, skiljer sig från hans litterära?

Jag har, som sagt, pressat in min skalenliga pappmodell av Sveavägen och alla mappar i klädkammaren. Orkar inte mer. Men måste ändå läsa Nätterna. Man får inte cykla genom tunneln vid Dekorima. Måste leda cykeln. Jag cyklar ändå. Ha!

Annars var det inte hälsosamt att läsa Splendor just när man efter tung medicinering, nedsövning och hallucinationer med inslag av tidshopp och en känsla av att veta mer än man borde, just börjar få tillvaron på rätt köl. Det är ju meningslöst att läsa en bok där det är meningen att ens världsbild skall utmanas, när man är i stadiet "allt är ändå svårförståeligt just nu så jag accepterar allt absurt utan att ifrågasätta". Det är också lite skrämmande när det egna, nyss lagda pusslet av verkligheten, visar sig vara gjort av lätt bortfläktade bitar av silkespapper. Splendor var alltså den där fläkten. Var tvungen att pausa lite och pussla ihop min verklighet innan jag kunde läsa vidare. 

Jag har slutat med alla mediciner nu, förresten. Vissa är beroendeframkallande och kan i kombination med alkohol leda till utlevande aktivitet och minnesluckor. Ingen bra kombo. "Vakna" i bilen, körande från ett nedsprejat riksdagshus med en piketbuss efter sig... Man stannar och måste argumentera med en ung attitydpolis om att man ALDRIG skulle skriva "Talmannen = Kafferepshitler" med rosa på väggen. Jag har inte märkt några utsättningsbesvär. Förutom extrem trötthet och oföretagsamhet, förstås. Jag tror inte jag tagit ett eget initiativ på över en månad. Orkar knappt gå och kissa även fast jag är jättekissnödig. 

Jag tänker också på hur jag skall tackla min psykolog nästa gång jag går dit. Vi har tillsammans arbetat hårt med min generaliserade ångest: Kategoriserat den i kropps/döds-ångest (vilken är reell och förståelig, med tanke på att jag nästan dog och fram till typ nu varit i något slags osäkert läge. Strategi: Rehaba på alla sätt som går, medicinera, gå på kontroller, åka röntgenrör etc. etc.) och Omvärldsångest (vilken är av typen Detta KAN hända, men det är inte säkert och för det mesta är det mest skruvade tankekedjor som drar iväg och eftersom jag, i mitt tillstånd, inte kan påverka Växthuseffekten, Covidmutationer, Extremism etc. kan jag försöka stoppa tankekedjorna och avleda med trevligheter istället.)

Men hur skall jag nu göra när jag jazzar in på mottagningen och händelser som jag radat upp sedan September som dominobrickor som faller på varandra, och som min fina, unga psykolog tålmodigt tillbakavisat med: "Finns det några tecken på att detta skulle kunna hända? Vad är det som säger att ALLA dessa saker skulle leda fram till just detta? Varför skulle allt det värsta hända i en lång sekvens? Förstår du att detta bara är saker som är sanna för dig just när du tänker på dem? Detta behöver inte alls ha med verkligheten att göra." verkligen inträffat?

Det ÄR ju krig i Ukraina nu. Ryssland GICK verkligen in i Ukraina. Hur osannolikt det än verkade vara i September. En överhettad och neddrogad hjärnas paranoia. Vilket hon fått mig att förstå och acceptera. Bara ogrundade fantasier att lägga på hyllan.

Det var inte helt hälsosamt att läsa den där boken samtidigt som verkligheten är skör och Putin gör verklighet av mina fantasier, just som jag börjat släppa dem. Omorientering.

Jag tänker köra en Splendor. Le och tala om att jag sett framtiden i mina hallisar. Att jag vet allt. Och då är det ju inte så jävla konstigt att jag har ångest. Hoppas att jag smittar henne med sviktande verklighetsuppfattning innan hon beslutar sig för att jag behöver semester på någon psykavdelning. 

 

Vår äldsta råtta

Karin är gammal

urverket dras

visaren visar, timman ilar.

Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas

kring buteljen strött sina pilar.

Karin har överlevt sina systrar med råge. Hon är fortfarande pigg och vill vara med i soffan när man sitter och skriver. Springer på ryggstödet och vill krypa intill. Nosa i öronen. Äta bitar av kex och lax om hon får. Bli kliad och klappad. 

Tänk om hon får en vår till?

Stilla Dagar i Clichy

 

...har det väl inte riktigt varit, här. Inga vinbad.

Men stilla dagar har det varit.

Ett stillsamt nöje som jag vill slå ett slag för, är att gå in på sajten Flightradar 24 och ta in jordklotets flygtrafik, i realtid. Man häpnar över den enorma mängd flygplan som varje sekund befinner sig i luftrummet. Man ser dessutom också hur solen går upp och ner på jorden. Man ser skymningen som närmar sig från höger, om man befinner sig på ett ställe som är solupplyst.

Man kan zooma ut, så att man ser allt på en gång. Man kan zooma in, så att man ser gator och byggnader.

Man kan klicka på ett plan för att se vad det är för plan, vart det är på väg, flugen sträcka, höjd över havet etc. etc.

Man kan välja ett plan och följa dess väg och se om det är försenat eller måste väja för besvärligt väder.

Man kan välja en flygplats och följa alla starter och landningar.

Framförallt kan man känna att man är med i världen, även om man sitter fast i sin säng. Man kan fantisera om Schwechat Flughafen och om att man sitter på planet som just landar där, eller om att man sitter på ett annat plan som lyfter från Arlanda eller från Gatwick.

Kommersiell flygtrafik och helikoptrar är gula, i olika storlekar och former. Militärflyg ser ut som deltavingeplan i Flightradar 24, även fast de i verkligheten kanske inte ser ut just så.

Har man tur kan man se en grupp plan lyfta från någon flottilj för att öva formationsflygning. Man kan följa deras övningar i realtid. Klickar man på ett plan, ser man hela vägen den flugit i luften. 

4 st SK60 på väg mot kusten

Här är färska bilder på en rote som skapar Top Gun-moments:

Top Gun Moment!

Uppdrag Slutfört

Och så det riktigt roliga: Ser man ett trafikflygplan som närmar sig det ställe där man själv befinner sig, kan man gå ut och se upp mot himlen. Minsann! Där är planet, på riktigt!

Ytterligare kul: Om man står på någon kulle nära en stor flygplats OCH har med sig Flightradar 24 på mobilen, kan man enkelt se vilka plan som är på väg in och vilka som kommer att lyfta. Man lär sig snabbt hur de olika flygplansmodellerna ser ut, hur de låter och vilka bolag som flyger vilka plan. Ryanair har bara Boeing 737-800, t ex.

Så kan man hålla på om man har lite tid över.