Äldre

Hur kunde AI veta hur jag ser ut?

Dagens moment.

Dagens jävla faktum.

Jag är gammal nu, men hade ändå gått upp tidigt för att springa i skogen med en vän. 5 kilometer iklädd sportiga syntetkläder i svart och rosa. För det är ju bra. 

Fast på väg mot strumplådan i tvättstugan, hakar min lilltå i en rem på en väska som står i passagen. Jävlar, vad den bråttomhastigheten i horisontalled, omsattes i andra vektorer. Kraften som måste pareras för att inte falla handlöst orsakade en stukning på höger fot, eftersom den veks och vreds. 

Sedan föll jag ju ändå handlöst platt på golvet medan lilltån tvingades ur led, samtidigt som min hjärna delade upp alla krafter i vektorer, ner till minsta ligament i vänster fot. Det var så jävla kaotiskt, samtidigt som det måste passa in i systemet av sinus och cosinusdefinitioner.

Jag fick ordning på analysen, medan jag skrek rakt ut av smärta i flera minuter. Nästan blackout. Den tomheten mitt i alltihop. 

Jag försökte resa mig, men det gick inte. En stukad fot, och en annan där alla småben hamnat snett. Jag fick åla in till badrummet och knäa mig till medicinskåpet och ta en Ipren. Sedan gråtande grevinna af Smärta i soffan SMS:ande till väntande vän. 

Nu är den där foten med lilltån ur led, mycket större än den andra foten och dessutom helt blå på ovansidan. 

Det är sånt som händer när man är gammal. Benägenhet att falla. Skörare skelett. Svaga ligament.

Det är åt helvete.

Speciellt nu, när Yngste Sonen flyttar ut.

Nu skall jag ju börja nästa fas i livet. Eller kanske återgå till min gamla. Jag ska förstås bli energisk och äventyrlig, eller bara leka. Fast det går ju inte om man har ont och inte kan förflytta sig från soffan.

Som tur är, kom Yngste hem med Irländsk Whiskey alldeles nyss, som tröst. Han har varit ute och köpt sängkläder till sin nya lägenhet. Och på måndag börjar mottagningen på KTH. Jag är gammal, skör och trött. Fast fertil. Det är ju alltid något att trösta sig med när allt annat liksom bara slutar att fungera. PMS och svullnad består, år efter år.  

Det är skumt, det där med kroppen. 

Om man har djup sorg, om man flyr från krig, om man upplever akut trauma, fortsätter hjärtat att slå. Man måste fortfarande gå på toaletten. Det är helt absurt! Man tuggar frukt, man tvättar händerna, man andas, samtidigt som världen är helt förändrad. Man fortsätter sina ritualer för att man måste - inte för att de känns meningsfulla. Allting känns som tomma gester. 

Perspektiven förskjuts. 

Jag får ibland bilder av framtiden. Så väntar jag ibland i flera år. Och i vissa ögonblick sammanfaller bilderna med det varande nuet. Och det är aldrig dramatiskt. Bara ett stilla konstaterande.

Vad är då meningsfullt? Vad leder fram till detta ögonblick? Vilka stunder bygger man sitt liv fram till?

Jag har återkommande visioner av vind mot huden. Vatten och sand. En vila i att det blev bra så som det blev. Men hur ser vägen dit ut?

  

Luktloben

Hata AI-bilder! Såhär fel kan det gå, om man ber AI att göra en schematisk bild över hur doftdetektering går till. Om man själv inte riktigt har koll, kan man tro att AI har rätt, och så kan skit spridas till ännu fler som LÄR SIG felaktigheter. AI ljuger och hittar på. Bilder genereras, men det är minsann inget facit. 

 

Alla luktar så mycket.

Det är en massa doft hela tiden. 

Jag känner på lukten vilka människor som passerar och vilka som varit före mig i kopieringsrummet.

När jag kommer hem har jag olika dofter på olika delar av min påklädda kropp. 

Olika människor tar på olika delar av mig.

Ena ärmen luktar herrparfym och den andra doftar kryddad kyckling, efter någon som ville ha kroppskontakt under lunchen. 

Ryggen och armbågarna har tagit åt sig av någon som parfymerade sig hårt, innan den satte sig i stolen jag senare använde.

Mina skor luktar inte rosor. Det är en blandning av läder, skoputsmedel och skitstad som kletat sig under sulorna. 

Det är överväldigande. Jag hade glömt hur det är att ha ägglossning och superskärpt luktsinne.

Friskt vågat, hälften pannkaka.

Alltså, tidigt åttiotal... Då tyckte man att det var helt normalt att ha såna här promobilder. 
Detta är mjukhårdrockarna Scorpions som visar upp sin bästa sida. (OKEJ hade ju såna halvporriga affischer på både tjejer och killar. Samantha Fox och han, killen i badkaret där man såg ALLT.)

Var är proportionaliteten?

Var är tanken om fartblindhet?

Var är betongväggen vi snart kommer att åka in i, eftersom alla som knackar föraren på axeln, ses som bakåtsträvare?

***

Jag tror att det i dagens läge är superlockande att gå in i någon enfrågekult och stanna där, eftersom hela resten av samhället är så svårhanterligt att greppa, speciellt om man trott stenhårt på att de lösningar man anammat och genomfört, skulle fungera. När de kom med biverkningar, är det inte roligt längre,

Då kan man antingen förneka rådande tillstånd, eller anklaga budbärarna för lögn eller dolda agendor, eller pressa ännu hårdare på att fortsätta äta arsenik. 

***

Det är så trist att privat stå på en trampolin och arbeta upp ett jävla momentum inför det där trippelhoppet man övat på, men precis när man ska till att hoppa, då går trampolinjäveln av och man tumlar 5 meter ner i bassängen och måste dessutom passa sig för att inte få en halv trampolin i huvet. Bildligt talat, alltså.

***

Men vem klagar? Det är bara att klättra upp ur bassängen och köra igen. 

***

Förändrat sinnestillstånd p g a hög feber och en släng av Post Covid. Fattar att det är Covid, när kaffet smakar skit, allt är salt och jag känner folks parfymer, fast på ett vidrigt sätt. Alla luktar kemiskt. Denna gång är jag luttrad och är bara glad att jag verkar överleva utan IVA, denna gång. Fast då är det det där med hjärntrögheten, då. Och den ojämna kognitionsprofilen. Jag får inget gjort, precis som förra gången, då jag kunde sitta och kolla på tandborsten i 90 minuter innan jag satte igång med borstningen. Samtidigt gjorde jag nu ett sånt Matrigmatest on line, för ett jobb jag sökt. Och satte alla, utom två, som timade ut innan jag hann klicka. Det är så förvirrande. Jag känner inte igen mig själv. Eller jo, jag minns ju hur det var efter IVA, men det var inte hur jag brukar vara.

Tänker bra och snabbt inuti huvudet, men utifrån ser det ut som om jag är en svettig säck potatis. 

*** 

En bekant som jag stött ihop med i olika sammanhang, i olika städer, helt oberoende av varandras agendor; vi jobbar inte ens inom samma fält, men verkar känna samma människor, började prata om bästa sättet att fixa en passiv inkomst. Båda sade samtidigt: STIM! Så nu ska vi skriva en jullåt som ska ge oss ett årligt tillskott tills vi dör. OBS! OBS! Utan inblandning av AI. AI är fusk.

***

Nu är jag så trött på allt. Jag vill vara en kattunge i en korg med mjukt. Somna bort lite.

***

Förra gången jag hade strikt diet, gick jag ner 5 kilo och har behållit den vikten sedan dess. Det är bra. Då vet jag att jag har en god kosthållning till vardags och att det är en balans mellan intag och förbränning. Nu är målet att gå ner ytterligare 5 kilo. Jag har nu en lista över saker jag vill äta när jag får. Cravings: Mandelskorpor, Champagne, Jordgubbstårta, Pommes Frites, Havrebollar, Coca Cola, Polly med Bilinnanmäte, Snickersglass, Pizza med Bearnaisesås och krispig Tacotallrik. Guinness. 

***

Det är så kul att vara bland människor. Tag 30 personer som inte känner varandra, sätt dem i arbete med att lösa ett gemensamt problem. Först i teorin och sedan praktiskt. Ge dem 20 veckor i ett hus med allt de behöver för att lösa uppgiften och mat på regelbundna tider. Givetvis kommer de att fixa det de blev satta att göra, men det intressanta är att iaktta vad som händer socialt. Vem som sätter tonen, hur grupperingar bildas och bryts upp, vilka konflikter som uppstår osv. Det bästa är om det inte är meningen att någon skall titta på det, så störningsmoment som utröstning och tävlingar och sånt slipper man. Löööööv it!

***

Byta jobb, byta miljö. Byta sociala interaktionsmönster. Byta status och byta arbetstider. Jag har ett datum och en adress att dyka upp på. Och såna privatspanarlågskor med smala snören.

***

.Jag sover alltid med öppet fönster, oavsett väder och temperatur. Fryser man, är det bara att slänga på ett extra täcke och sätta på flanellmössan. Därför kan jag nu med säkerhet skriva in i almanackan att Koltrasten kommit exakt precis nu! När jag gick och lade mig (03.00) satt den utanför fönstret och hänföresjöng att våren var här!

***

Bästa poddarna just nu är: 

Vetenskapsradion som bjuder på 20 minuter vetenskapsfördjupning i något speciellt ämne, varje vardag. Det finns massor med gamla avsnitt att leta bland, och lyssna på.

Dagens Eko som förvirrande nog INTE är nyheterna, utan ett nytt 20-minutersmagasin som gräver lite djupare än man hinner med i vanliga nyhetssändningarna. 

Söndagsintervjun med Martin Wicklin. En timmes intervju med någon man är nyfiken på, eller inte kände till så mycket om. 

***

...och så säger jag som Astrid Lindgren när hon talade med sin bästis i telefon: "Döden, döden", och så var det avklarat. Fast jag säger "Jävla Trump" och så är det avklarat. Jag skulle kunna skriva 1000 krönikor med olika vinklar och med stöd i officiella beslut och diplomatiska riktlinjer och promemorior och peka på en massa saker som skevar, men jag orkar faktiskt inte nu. Hellre löser jag Palmemordet en gång för alla, om jag så skall krossas och kvävas under tyngden av alla arkiverade handlingar. Typ så trött är jag på samtiden. Börja peta i ett 40 år gammalt mordfall utan facit.... så unket!

***

Vrål i vinden

Augusti är minsann också en sommarmånad!

Just idag är det blåsigt och mulet, för den där stormen pågår över Sverige. Jag är inne i en hälsodrive som inbegriper Folsyra, B12 och Järn, samt såna kapslar med Omegaoljor. Jag går drygt en mil varje dag i alla väder och springer 5 km en gång i veckan. Nästa vecka tillkommer simning också. 

Oväntad effekt: Mens. Regelbunden menstruation. Jag är fertil. 

Om jag låter mig bli befruktad nu, kommer jag att vara 75 när det nya barnet tar studenten. 

Fast, jag vet inte, jag. Vägvalet. Familjeliv i 20 år till, eller en andra period av äventyr?

Jag har hittat en fin sten. Jag stannar och luktar på nyklippt gräs. Jag fyller på igelkottens vattenfat.

Det är viktigt i mitt liv. För på samma gång som jag är supervuxen och övermogen så pazz att jag blir förvånad över kroppens intakta funktioner, har sommarens lugna lunk tagit mig tillbaka till femåringens enkla förundran över de små sakerna: en liten vacker sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och frihetens luft.

Jag pekar ut små mirakel för mina barn när de väljer att hänga på ut till skogen. "Kolla! En groda!" Men de är blasé och ointresserade. De har installerat en elektronikverkstad i köket, programmerar mystiska små lådor och kollar signaler med oscilloskop. Åker till studieorten för att förbereda studentkårsjox inför det nya läsåret. De är inte fem år längre. De är vuxna och på väg ut i sina egna liv. Det är så härligt!

Men jag har regredierat till femåringens sommartillstånd, nu när jag inte längre behöver vara ansvarig småbarnsförälder eller skjutsande tweenieförälder eller stöttande gymnasieförälder. 

När hösten drar igång på riktigt måste jag nog växla upp lite. Förhandlar med verkligheten: "Om jag leker vuxen på 50%, får jag vara typ 12 på halvtid? Leka, vara med kompisar, gå till badhuset, hänga i stallet, sjunga i kör och samla på Sanriogrejer?"

Detta mellantillstånd är helt nytt för mig. 

Om man börjar från noll med all den kunskap och erfarenhet man har med sig - hur skall man då bygga sig ett liv? Vill man verkligen satsa på att samla Merch? 

Refrängen i min nya låt:

Handlar det mera om OCH, än om ELLER?

Man kan inte göra ALLT, på samma gång, heller.

Klart Slut från Ströms Vattudal, från Morgonrodnadens Portar och från under yllefilten. En liten stund till blir jag här. Sedan ett andetag. Sedan allt det nya!

Tiden är inte min vän

 Tiden flyr mig, och jag är trög och seg.

Jag missar alla tåg, även de jag skulle ta eftersom jag missade de förra.

Jag kollar på matchen Norge-Italien, och tycker domaren har dåliga ögon. Italiens taktik är att gå in våldsamt i situationer så att det gör ont på norskorna och sedan kasta sig på marken och rulla runt, så att det ser ut som om DE är skadade och har råkat ut för fubb. Domaren ger då Italien frisparkar och Norge gula kort.

Jag har annars inte ens en situation att befinna mig i, som di Leva skrev.

Jag har varit och tappats på blod som samlats upp i massor av provrör med olika färger på propparna. Så har det testats i något labb. Min läkare kryssade i alla rutorna, så jag är nu besiktigad helt och hållet. Fick hem ett brev som jag ska rama in. Nu är det noll. Varken sjuk eller på topp. En ny början från origo. Härifrån kan det gå åt vilket håll som helst.

Men ändå - isen håller! På med skridskorna!

(Och i huvudet spelar Anslagstavlans signatur upp, och jag kommer förstås ihåg den där ramsan som skulle påminna en om var långfärdsskridskoåkningen kunde sluta med blöta kläder: "Vass, råk, brygga, bro, udde, avlopp, utlopp, inlopp, sund, grund och vindbrunn".)

Men som sagt: Dagarna rinner mellan fingrarna som vatten. Och vi gör vad vi kan för att hålla dem kvar. Stannar uppe längre och längre så att dagen skall räcka lite till. Det är en superdålig taktik, för vi sover till sent och äter frukost vid 14.00. 

Tidningsbilen stannar utanför och lämnar DN i brevlådan. Vi är alltid vakna när de kommer. 

Konturerna är sig lika, men världen sjunger en annan sång. 

Om man inte tar ut en egen kurs, blir man en omständigheternas lekboll, så det är karta, kompass och kronometer som gäller nu. Kängor, Ränsel och Kronans choklad. 

Undantagstillstånd

 

AI är nästan otäckt bra. Såhär ser det ut hemma hos mig. 

Det finns mycket att skriva om läget i världen just nu. Det kommer nytt hela tiden. Men om jag börjar undersöka och dra paralleller, blir det en hel essä. Och så måste jag kolla upp allt också, så jag inte svamlar loss. Tycka går ju, men det är dumt om man springer på en boll som aldrig fanns, när det verkar som om tillräckligt med människor fattar beslut utifrån rena irrpåståenden. Det är som en soppa, alltihop, redan som det är.

Jag är mest trött nu.

Ja, trött. 

Huvudlösa utspel.

Fast jag tänker "Gish Galopp", och tänker inte springa mig trött. 

Så i det där rummet på bilden härovan, utropar jag härmed undantagstillstånd! Från och med nu, och fram till Måndag morgon, skall enbart P2 höras i högtalarna. Kanske the Cures nya album, då. Inga skärmar, förutom på lördag kväll, då det kommer folk hit, för att kolla på mello och äta gott. På söndag kommer nya husdjuren och skall installeras. Tiden däremellan skall ägnas åt familjeaktiviteter, böcker, pussel och skrivande. 

Nyhetsdetox. Beredskapsdetox. 

Hitta balansen-tid, i en tid då människor försöker skaka om hela världsordningen. Viktigt.

Sova och vakna i förtröstan. Sol och te. Senare kaffe med grannarna. Viktiga saker.

Perceptionssensation

 

Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.

Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information. 

Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet". 

Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.

Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli. 

Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt. 

Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!

Extremt roligt

Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.

Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".

Hudkostym.

Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!

Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.

Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av. 

Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com

Kallt och mörkt och snöblandat regn och...

 

... jättelång Februari.

Nu är det enbart bokrean som fungerar som ljus i mörkret. Och kanske Melodifestivalen.

Jag har mycket svårt med motivationen, både på kort och lång sikt. Då frågar jag mig vad Tom Bombadill skulle ha gjort, om han var jag, eller om jag var han.

Då blir det lättare. Då får jag helikopterperspektiv och höjer mig liksom över vardagens snubbelstenar. I det långa perspektivet är kanske inget så viktigt att det är värt att få förlamande ångestpåslag över. Samtidigt - ska man ändå vara här, i den här tidsåldern, kan man inte sitta och vänta. Man skall givetvis ut och ta för sig av alla möjligheter och skojiga events som finns här och nu. 

Det blir plötsligt bråttom att upptäcka, anordna och agera. Inte av ångest, utan av lust.

Tom Bombadill, alltså! Grabben hela da´n. 

Och så Februaris Soundtrack att ha i sina trådlösa lurar. Du me´ å ja´me´.

Läsning

 Jaha, jaha.

Jag tror, ärligt talat inte att detta lite småkusliga minne från 1970-talet, kommer med i Creepypodden, dit jag skickat det. 

Så... om det intresserar någon är det kul. Annars får det ligga här under etiketten Alster, för min egen skull.

Objektofili och Animism

Hur den mänskliga hjärnan fungerar, förvånar en ibland. Till exempel har jag märkt, att min hjärna verkar vilja skydda mig från obehag, genom att glömma bort saker. Inga stora, viktiga saker förstås, men som exempel kan nämnas den där mellanchefen som jag aldrig kunde minnas namnet på. Jag kunde stå och prata med en kollega och bli helt blank i huvudet när jag skulle säga namnet på mellanchefen. Jag såg henne framför mig och hade arbetat under henne i ett halvår, men icke! Kollegan fyllde i med namnet – Javisstja! - men i nästa minut, när jag skulle referera till samma mellanchef var namnet borta igen.

Antagligen var det något slags försvar som kopplades på. Total motvilja mot denna person – och så blankt.

Och så är det ju den där lådan.

Det har hänt flera gånger att jag gått upp på min vind för att hämta ner jullådorna med allt pynt, letat efter något saknat eller gått upp till vinden med säsongskläder. Och då får jag syn på den: Lådan. Det är en helt kubformad låda i papp, med ett avtagbart lock. Ungefär 30 cm hög, mönstrad med Pierrot-rutor i lila och guld. Den ser väldigt spännande ut. Lockande. Och jag tänker varje gång: “Vad är det nu som finns i den där lådan?”

Och varje gång försöker jag gissa och tänka ut vad det var nu igen, och varje gång måste jag förstås öppna locket och titta efter, och varje gång slutar med att jag ser ner i lådan, känner igen vad som finns där - Javisstja! - börjar må illa, skaka, frysa, lägga på locket och fly ner för trapporna. Det är som att hjärnan trycker på Escapeknappen , så jag fort skall ta mig därifrån och när jag lugnat mig, trycker på Deleteknappen, lite i smyg, så jag inte ska märka att minnet är borta till nästa gång.

Så jag skriver ner detta nu när jag precis kommit ner från vinden. Jag vill inte bli överraskad igen. Jag vill minnas vad som finns i asken så jag inte blir lockad att öppna den igen.

För att du skall förstå vad det är som gör att innehållet i lådan får mig att förtränga det, samtidigt som jag mår så dåligt av det, måste du först veta vad Wikipedia säger om Objektofili och Animism:

Objektum sexualitet eller objektofili innebär att en person attraheras både sexuellt och romantiskt av ett specifikt föremål, och ska ej förväxlas med fetishism som innebär att en person attraheras sexuellt av vissa typer av objekt... Individer som attraheras på det här sättet kan känna en stark kärlek till saker eller byggnader. För vissa av dem är sexuella eller känslomässiga relationer till människor svårbegripliga. En del objektofiler tror också på animism, och har en känsla av att deras känslor för objektet är besvarade då de anser att alla objekt har en själ, intelligens och känslor, samt har förmågan att kommunicera.

I vuxen ålder har jag sprungit på begreppet, googlat mig vidare och förstått att det måste varit det som låg bakom det som hände med moster Lucy. Hon hette egentligen Lillemor, men ville att alla skulle kalla henne Lucy.

Hon var spännande, Lucy. När jag var barn, på 70-talet, var alla föräldrar präktiga och foträta. Kläder efter väder. Vindjackor och jeans. Mössa och vantar. Men Lucy var annorlunda. Hennes kläder verkade vara från en annan värld. Mer som på TV. Om mina föräldrar hade badtofflor och morgonrock, hade Lucy ljusblå innetofflor med fjäderboll fram och negliché.

Lucy bodde ensam i en tvåa på Högbergsgatan. Min mamma skojade ofta med henne om att hon borde bestämma sig för någon man, någon gång. Lucy var ofta ute och dansade – inte disco, som började bli populärt i Sverige; hon dansade “Mogendans”. De kvällar hon skulle ut och dansa, kunde man få sitta och titta på när hon valde kläder och kastade plagg efter plagg på sängen. Sedan satt hon vid sitt sminkbord och sminkade sig länge. Min mamma hade sitt smink i badrumsskåpet. Lucy hade ett helt bord med spegel, lådor, hårtorkshuva, rullar och massor med spännande burkar, stift, penslar, nagellack, halsband, örhängen, ringar...

Det tog lång tid. Man fick inte störa, men det var spännande, för färdiga Lucy såg alltid olika ut varje gång. Postisch, hette det, löshåret. Inga andra vuxna ändrade hårfärg och hårlängd så ofta som Lucy. Som barn satt jag många kvällar och såg på när hon “fixade sig” inför kvällen. Blev jag otålig, fick jag låna Lucys Svarta Katt. Det var en svart katt i plast som satt på sminkbordet. Kroppen var som en pelare och katthuvudet var format som en stor lakritsbåt, med för och akter som öron. Ögonen var gula och när man vred på katten, såg det ut som om pupillerna rördes från sida till sida. Lucy hade gjort hål så man kunde prova olika örhängen på katten. Det brukade vara pärlörhängen när jag kom, men jag älskade att byta. Bäst var de långa örhängena som klirrade mot kattkroppen.

När Lucy var “fixad”, tittade hon sig noga i spegeln och godkände sig själv med två långsamma nickar, tände en cigarett och pustade ut. Sedan tog hon en tablett. “För att vara på topp!”

Så var det med Lucy. När jag ibland fick sova över i kökssoffan var det frukost på morgonen. Sedan tog Lucy en tablett “För att vara på topp!” Och när vi skulle sova, tog hon en tablett: “Godnatt, godnatt, Lucy”, sade hon till sig själv. Och så sade hon, med en finurlig min, till mig: “Nu kan flodhästarna komma, för mig väcker de inte!”

Som vuxen misstänker jag att Lucy fick något slags amfetaminderivat utskrivet från sin läkare, eller från annat håll - “Smal, glad och energisk skall kvinnan vara” - och på det, något sömnmedel så hon kunde somna till kvällen. Som barn accepterade man det mesta vuxna gjorde: En tablett på morgonen, en extra om det var dans, och så ett knockoutpiller till natten. Inget konstigt.

Lucy verkade trivas med sin tillvaro. Hon arbetade på “byrån” med “flickorna”, dansade och “fixade” sig. Ibland var hon hemma hos oss och åt och skvallrade med mamma, ibland fick jag sova över hos henne.

Lucy hade många kavaljerer som kom och gick. Några hängde hon ihop med en period, men sedan tröttnade hon snabbt. “Karlar är ett nöje, men inte vill jag ha en i hasorna hela tiden.”

Mamma fortsatte att skoja med henne om att hon bara skulle vänta tills hon blev kär på riktigt. “Kär? Vad är det?” frågade Lucy, och så skrattade hon högt.

Men så kom dagen då hon och en av “flickorna” skulle resa till Paris. Hon var uppspelt och kostade på sig Taxi hela vägen till Arlanda. Det damp ner ett vykort från Paris efter knappt en vecka, och efter ytterligare en vecka var hon tillbaka hemma. Hon verkade drömsk. Lite frånvarande, lite tankspridd, men uppåt. “Vänta bara, tills fotona är framkallade!”

Hon hade hämtat ut hela 8 rullar foton hon tagit i Paris. I början var det typiska turistbilder: Eiffeltornet, Triumfbågen, Caféer, Parker, Seine, Notre Dame... Men vid tredje bildbibban var det en bild på en bro. Tydligen fanns det en massa broar i Paris, och detta var då (inandning): Pont des Invalides. Lucy lät... stolt. Sedan följde många, många bilder på bron. Uppifrån bron, bron från sidan, detaljer på bron, bild på brons namnskylt. “Ser ni hur TUNG den är?” Lucy suckade. Det fanns bilder på andra broar också, lite pliktskyldigt, men sedan återkom Pont des Invalides på bilderna från alla möjliga vinklar. “Flickan” som rest tillsammans med Lucy hade tagit bilder på Lucy vid bron, ovanpå bron och vid Namnet på bron. Lucy verkade besatt av den där bron.

Och det var hon verkligen. I över ett år satt hon och suckade över fotona som satt på hennes kylskåp, på spegeln vid sminkbordet och i hallen.

Mamma skrattade som vanligt, och skämtade om att Lucy kanske skulle gifta sig med Pont des Invalides i stället för med Curre, som var Lucys kavaljer för tillfället.

Lucy skrattade inte med, som hon brukade. Hon blev tyst och inåtvänd. Fundersam.

Nästa gång vi kom hem till henne, hade hon tagit ner alla bilder på Pont des Invalides. “Äktenskap är en allvarlig sak”, sade hon. “Man måste vara säker. Jag är inte helt säker på Pont des Invalides, för jag har börjat tänka mera på Markuskyrkan i Skarpnäck. “

Mamma skrattade, och tog det som ett skämt: Ja, byggnation som byggnation, liksom. Kan man gifta sig med Pont des Invalides, kan man gifta sig med en kyrka. Hahaha!

Men jag tyckte att det verkade som om Lucy menade allvar. Fast jag förstod att det måste vara skoj. Eller? Vuxna visste nog bäst. Man kan väl inte vara kär i en kyrka eller en bro?

Det gick en tid, och en dag var Lucy överlycklig: “Jag har aldrig fastnat för en så snabb och smidig förut!” Det visade sig att hon sett en grön, engelsk racercykel i ett skyltfönster och blivit förtjust. Hon hade tömt sitt sparkonto och köpt hem cykeln. Det var verkligen en fin cykel med lädersadel och läderlindade handtag. “Nu behöver jag inte dela dig med någon och vi kan vara tillsammans varje dag och natt!” sade hon till cykeln.

Jag visste inte om hon menade allvar, men när jag sov över nästa gång, rullade hon in cykeln i sitt sovrum för natten. Hon tog sin tablett: “Godnatt, godnatt, Lucy.” Och till mig: “Nu kan flodhästarna komma, för mig väcker de inte!” Jag drog täcket över mig i kökssoffan och Lucy stängde sin sovrumsdörr. Halvt i sömnen kunde jag höra ljud från cykeln: En kedja skrapandes mot kedjeskyddet, en eker som knäppte till, hjul mot täcke och madrass och så ett dämpat plingande från ringklockan. Om och om igen med allt längre mellanrum…. Som om Lucy plingade sig själv till sömns med cykelstyre och ringklocka under täcket. Men man kan väl inte sova med en cykel i sängen..?

Det gick en tid. Lucy var hemma hos oss några gånger, rökte och skvallrade med mamma. Jag sov över en gång. Samma ritual: Cykeln in till sovrummet, Godnatt Lucy, Flodhästarna, Cykelljud, ringklockan, tystnad.

Det gick ännu en tid. Mamma började undra varför Lucy inte hörde av sig. Det var konstigt att hon inte svarade i telefon. Hade hon träffat en ny karl? Till sist gick mamma och ringde på hemma hos Lucy. Inget svar. Mamma åkte T-banan hem och så tillbaka till Lucy med extranyckeln i fickan. Hon berättade efteråt att det varit alldeles tyst i lägenheten. Hon hade tittat in i köket och i vardagsrummet först, eftersom sovrumsdörren var stängd. Hon hade knackat på sovrumsdörren och när hon inte fått något svar, hade hon gläntat på dörren.

Lucy låg i sängen, med en cykel bredvid sig, halvt under täcket. Hela sängen var full av intorkat blod. Det var det värsta och konstigaste mamma hade sett. Varför låg det en cykel i sängen? Och var kom allt blod från? Hon ringde ambulansen och ambulansmännen ringde Polisen. Först trodde de att det var ett sexmord. En man kunde ha mördat Lucy efter samlag, slängt cykeln på sängen i vrede, stängt sovrumsdörren och lämnat lägenheten. Ytterdörren var självlåsande, såsom vanligt var på 70-talet.

Fast en närmare undersökning visade, att Lucy måste ha varit så pass påverkad av sömntabletter att hon inte hunnit reagera adekvat när någon vass del av cykeln trängt igenom den tunna huden, klämt och skurit upp en stor blodåder. Det måste varit extrem otur.

Och ingen vuxen förstod hur cykeln hade hamnat i sängen på det där sättet.

På kvällarna när jag skulle sova, kom tankarna om vassa cykeldelar och en säng full med blod och om min glada, spännande moster som dog där i sängen. Jag mådde illa, jag frös och skakade.

Efter Lucys begravning kom mamma med ett avlångt pappersbylte till mig. “Hon ville att du skulle ha den här! Ditt namn stod under.”

Jag vecklade upp pappret som mamma rullat in Lucys Svarta Katt i. Den hade på sig örhängen jag aldrig sett förut; stora prästkragar i plast.

Jag minns att jag fick mitt livs första panikångestattack. Bilderna kom tillbaka igen, ännu starkare och mamma såg till att katten stoppades undan så att jag skulle slippa påminnas om Lucy, hennes sminkbord och hennes död.

Först i vuxen ålder fick jag tillbaka katten. Mamma skulle flytta och tog med saker från min barndom hem till mig. Denna gång hade mamma stoppat ner katten i en kubformad låda i papp, mönstrad med Pierrot-rutor i lila och guld.

Så varje gång min hjärna lurar mig genom att trycka på Delete, och jag senare tvångsmässigt måste kolla i lådan, kommer bilderna tillbaka. Sängen, Lucy, cykeln, blodet.

Nätverkande och sånt

 

Eftersom jag är en gammal stofil som aldrig använt sociala medier för att marknadsföra mig själv, har jag inte heller använt LinkedIn. Jag blev uppmanad att öppna ett konto där, typ 2004, men glömde av det öppnade kontot, totalt. Jobbade mycket och hårt och kände aldrig behov av att skapa och upprätthålla något slags digitalt karriärnätverk. Jag var sen med Facebook också. Hoppade på, först då det höll på att bli passé. Samma sak med bloggandet. 

Skulle jag nu börja LinkedIn:a mig, skulle LinkedIn säkert börja dö i samma sekund jag aktiverade det där gamla kontot. Jag har dessutom tagit del av helt GALNA LinkedIn-poster och undrar om det är kutym att humblebragga och att cringeinfluensa. Då vill inte ja´va´me´.

Fast å andra sidan kan man väl utforma sin presentation som man vill. Utan pinsamt.

NU är det lite trist att jag inte har 20 års upparbetade yrkeskontakter på ett eget konto, för nu är det dags för mig att börja jobba igen. Jag orkar. Har testat.

Mina skills: Föreläser om Naturvetenskap, Teknik och Vetenskap, gärna med fysiska demonstrationer och humor. Undervisar i Matematik och Fysik på gymnasienivå. Sjunger på semiprofessionell nivå.

Mina kvarstående handikapp efter sjukskrivningen: Svårt att hantera intryck såsom många människor och stökig miljö med hög ljud- och ljusnivå. Sånt leder till extrem trötthet. Skador på stämband och ärrbildning i halsen. Hosta och slem. Det betyder alltså att det jag är bra på, också är sånt jag inte kan göra längre.

En föreläsning fungerar. Eller ett undervisningstillfälle. Men att göra det flera gånger per dag, fem dagar i veckan, skulle trötta ut min sköra hjärna. Och fortfarande saknas flera oktaver i mitt tonomfång. Det låter inget bra, heller.

Så nu ska det bli spännande att försöka hitta nya sätt att jobba. 

Och hade jag haft ett aktivt LinkedIn-konto, hade jag gått ut med ett allmänt anrop:

"Jag är en social kameleont med 100 000 högskolepoäng. Begränsningar: Känslig för intryck och med återkommande pausbehov. I övrigt levererar jag med omsorg och spets. Vad skall jag nu hitta på?"

Som en långsam trampolin...

 

... har det gamla året tyngts ner av min julmatsstinna kropp, funnit sitt ändläge och sakta, sakta fjädrat upp mig i flyktläge, mot det nya året. Jag har ännu inte landat. Jag befinner mig strax efter kastparabelns höjdmaximum och försöker göra mig en översiktlig bild av terrängen, samtidigt som jag letar lämplig landningsplats. Snart skall jag dra i fallskärmens utlösare och välja var mina fötter skall få grepp. Fast mark. En utgångspunkt.

Det ska bli spännande.

22. 2024

 

Gissa Temat!

Pink Floyd

Dire Straits

ABBA

Liza Minelli

Jo, man kan gissa även om man inte klickar på länkarna. Alla dessa artister har skrivit/framfört hitlåtar på samma tema.

Men den bästa låten på temat måste vara DENNA.

Jaha, då får man lyssna på den om och om igen och riktigt komma in i stämningen. Ta fram tvärflöjten, manchesterbrallorna, träskorna och Pippi-tröjan. Baka fullkornsbröd. Dricka örtte.

annalaura_art

Oluckan nr 12, 2024 - Förnumstigheter och Ordspråk

Ill: Sarah Granér

Om man... 

... kissar i lovart, får man skylla sig själv.

... gråter en hel dag, får man äta en hel hink Ben och Jerry helt själv.

... letar tillräckligt noga, kan man hitta fel på det perfekta.

... tror på Tomten, står han i farstun. Det är ett psyko som tagit på sig ett lösskägg, men det finns ingen som kan luras bättre än den egna övertygelsen, så det dröjer innan sanningen kommer fram.

... vevar i 100 år, får man kanske en bulle! (Ty E=mcc, och det borde ju fungera åt andra hållet också)

... hoppar ner från Eiffeltornet, kommer man inte att bli räddad av Ted Gärdestad.

... har extrem otur, föds man som jude i Tyskland på 30-talet, eller sitter fast på 2000-talet medan ekosystemen kollapsar och syret tar slut.

... har bråttom och bara skall gå ut med hunden lite snabbt innan det viktiga mötet, kommer hunden att hitta färskt bajs och rulla sig i det.

Poesi i sjunde luckan, 2024

 Lennart Sjögren är 94 år.

Han lever och är aktiv. I år kom han ut med en ny diktbok; Regnbågen.

Det svindlar. Redan innan jag föddes höll han liksom...på. Målade och var elev hos Grünewald. Hans Lyrikdebut skedde 1958! Och sedan dess har han liksom...pågått. Alltid bra. Alltid kvalitet.

Jag har ännu inte läst Regnbågen, men jag har burit med mig några rader ur Lövskogselegier sedan typ gymnasiet. Det handlar om hur man förhåller sig till livet, när marken gungar, eller kanske i allmänhet.

När man brottats med rätt och fel, ropat i vinden och ingen hör, när man uppfattar att alla andra använder moral och rättsuppfattning som yttre attribut utan en inre kärna, en egen moralisk kompass, kanhända att man tappar tron. Är allt bara teater?

Sjögren låter vinden tala:

"Jag tyckte att tre möjligheter stod till buds: Den blinda. Cynikern. Farsen."

Jag gillar detta mycket! Har vi inte alla använt alla dessa strategier för att förhålla oss till olika situationer och förhållanden i Yrkeslivet och samhället i stort?

Den blinda: "Jag tror inte att det är så illa, Jag sköter mitt. Allt kommer att ordna sig. La Di Da."

Cynikern: "Alla är lika goda kålsupare. Jag litar inte på någon. Det är lika bra att jag också fuskar så jag inte blir ifrånsprungen. Så går det till i världen.

Farsen: "Det här är helt vansinnigt! (Leende:) Världen är vansinnig! Skål!"

Detta är ju förstås deprimerande. Återstår ingenting annat än att retirera in i dessa positioner? Framförallt tänker jag på att detta är positioner hos den som inte tror att den kan påverka vare sig sitt eget liv eller de större skeendena, Någon slags inlärd hjälplöshet. Men då, i slutet, kommer några förlösande rader som också handlar om hur det är dubbelt, det där med att frigöra sig från en bekväm reträttposition bland fränder:

"Jag tyckte att mitt antagande om de tre möjligheterna var fel. Jag for vidare och vidare, mera ensam än någonsin."

Ensam, men sann. Eller i alla fall sökande sin egen sanning. Plötsligt subjekt, till skillnad mot överlevnadsstrategier hos objektet.

Det är hoppfullt. 

Julkalender 2024, Andra Luckan

 Då har årets Julkalender på SVT dragit igång.

Vi befinner oss i fjällvärlden, men trots att det är december har ingen snö kommit. Det är barmark kring anläggningen som huvudkaraktärsfamiljen driver. Där är hela premissen: Utan snö - inga turister - ingen ekonomi. Om man nu skulle följa decembernarrativet med extremt uppretade röster som varje år tycker att det är för lite snö, ingen julstämning och alldeles för WOKE, med inkvoterade representanter för alla etniciteter och sexuella inriktningar, ser jag för min inre syn hur fåtöljtyckarna gemensamt reser sig och liksom låter Jul-harmen fylla sina kroppar, så bringorna spänns ut, ögonens blodkärl blir synliga och handens grepp kring 50-centilitaren hårdnar, när de kopplar: "Vafan, ska årets julkalender handla om samer och klimathysteri!" "NU JÄÄÄÄÄÄVLAR!"

Men kollar man vidare handlar det om spännande väsen och någon slags magisk förklaring till att just deras fjälltopp lämnats bar. Puh. 

Foto: Johan Philips

Då huvudpersonen drömmer att hennes avlidna aahka har ett viktigt budskap - call of adventure - tillsammans med tecknet: Tre svarta fjädrar, vaknar hon med ett ryck. När hon senare i skogen ser samma svarta fjädrar, förstår hon att drömmen är sann: Hon är utvald att genomföra uppdraget för att ställa iordning naturens obalans, så att snön kan komma och familjen kan fortsätta att bo och leva i området. 

Kul. Spännande. Magi. 

Men jag funderar på alla de gångerna då man själv vaknat med ett ryck, borstat av sig drömmen och gått till skola och jobb som vanligt. Och när man då fått en bekräftelse: Man MÖTER samma person som i drömmen, man HITTAR den konstigt formade stenen och man HÖR samma melodi som i drömmen, inifrån en öppen dörr... Då säger man till sig själv att inte vara barnslig nu, och går vidare i sitt vanliga liv. 

Kan du relatera?

Skall vi bilda en klubb?

Vi kamrerssjälar. 

Vi som aldrig vågade kolla bakom tillvarons kulisser. Vi som inte trodde att uppmaningen till äventyr gällde oss. Den Bilbon som i en alternativ tidslinje stannade hemma i sitt trivsamma hem och fortsatte brygga gott te och gillade det. Förnöjt. 

Kanske skall man inte, som i Martina Haags bok "Från och med Nu", skriva ner en massa önskade äventyr och upplevelser att beta av under ett år som en Bucket List. Kanske det räcker med att hålla ögon och öron öppna och att inte säga till sig själv att inte vara barnslig. Och att skriva ner EN önskan som man verkligen arbetar på att förverkliga under året som kommer.

Då väljer jag att se årets julkalender som ett rejält tecken och en hint om vad som är viktigt att ta tag i: I år skall vi banne mig dra igång den där återträffen i Kiruna, som vi började fixa med INNAN PANDEMIN och som har legat och puttrat i grytan sedan dess. Kokat torrt. 

Kollatips: Årets Julkalender

Julkalender 2024! Lucka 1

 

Den nya tiden är här. Vi håller förstås fast vid traditionerna, för vad kan vi annars göra?

Likt Sovjetmänniskan, som tvingats leva under repression och statliga lögner, utvecklar vi en sorts överlevnadsstrategi. Uthärda och utveckla en dubbelhetens humor, eftersom "alla" vet att alla ljuger.

Riktigt så illa är det förstås inte ännu i Sverige, men... Bekanta i andra länder uttrycker oro över "banned books" och "free speech". Ingen tror väl att man i en demokrati skall kunna bli fängslad enbart på grund av att man inte håller med den sittande regeringen? Eller att presstöd skall dras in, för att man inte följer samma linje som regeringen? Det vore ju verkligen att agera repressivt  - alltså icke-demokratiskt. Det man anklagar "andra sidan" för att göra. Hetsa mot press och journalister och utmåla dem som megafon för oppositionen, när deras arbete går ut på att granska. 

Det otänkbara blev just en möjlig realitet. Historien tog inte slut när muren föll. Kalla kriget är över men nu börjar något nytt. Telefonkatalogens sidor "Om Kriget kommer" var en anektdot, men nu kommer ett nytt gult häfte i våra brevlådor. Jag är inte orolig eller rädd. Jag konstaterar. 

Det lilla och det stora.

I det lilla är det fint. Vi har plockat fram alla lådor med jultextilier och glitter + tomtar och pynt,  storstädat inför första december och kommer snart glöggfryntligt logga in på SR och SVT Play för att begå julkalenderpremiär. 

I det lite större är det också bra. Ungdomarna är engagerade i internationella utbyten i naturvetenskap och matematik, vilket är kul. Fast ungdomar? De är ju vuxna nu. 

I denna första lucka kommer mitt bästa lyssnartips:

Hjärtslag, från 2011, som kommit tillbaka på P2:s hemsida. Fint och bra på alla vis. Lyssna på alla!

https://sverigesradio.se/artikel/har-hittar-du-samtliga-hjartslag

Att gradvis regrediera

Vill man leka lite mera med bokstäverna i rubriken, kan det bli Dagdrivarestrategier.

För det handlar om strategier för att hantera en lång sjukskrivning där jag mer och mer inser att jag inte kommer att vara operativ på mycket länge. Jag orkar inte ens tänka. 

Jag levde länge på glädjen att få vara hemma, och att ha överlevt. Tankar på nya, roliga projekt att sätta igång med, så snart jag kunde, fungerade som morot.

Fast nu förstår jag att jag faktiskt inte kan. Än. På ett bra tag.

Och jag är så trött på alla filmer, poddar, nyheter och böcker. Och på att jag inte orkar resa mig och ta tag i saker jag ser måste göras. Kroppen trilskas. Huvudet behöver vila.

Och kommer ryssen är jag totalt värdelös i fält. Det är nog mest stressande just nu. Hur fan skall jag kunna skydda mig och mina barn när jag är hjälplös redan i fredstid?

Mina tankar går till de många i Ukraina som fått sina liv ändade, sönderslagna och totalt förändrade från en dag till en annan. Chocken. Omorienteringen. Den primitiva styrkedemonstrationen som, oavsett mål, slår hårt mot civilt liv. Infrastruktur, kultur, civilisation. Vad är vunnet när så mycket är förlorat? 

Krig känns väldigt gammaldags. Det måste finnas andra vägar att nå sina mål. Dessutom kanske målen inte delas av så många. Vad är då vunnet?

Jag har tid att sitta och fundera över krigets mekanismer, läsa på om utrikespolitik och uppdatera mig via alla tillgängliga kanaler. Det är inte sunt. Jag blir bara bedrövad. Förtvivlad. Rädd. 

Så jag försöker hitta strategier för att strukturera mitt dagdrivarliv på ett sundare vis. Det går inte.

Jag fastnar i tankar om Prepping och förberedelser som jag ändå inte kan genomföra, vilket är stressande i sig. Sedan försöker jag fokusera på de små sakerna i tillvaron som gör mig glad och som jag kan hämta energi från. Inte har jag ro till det.

Så jag regredierar. Lägger mig under en filt och låter stressen komma ut som tårar. Fantiserar om att någon snäll kommer och tar mig i handen och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra.

"Allt kommer att bli bra."

Jag hoppas på att få sova lite.

 

Våkkört!

 

Ja.

Planerar lite framåt, nurå.

Kanske kan bli mer levnad, här.

Somrar och vintrar och få vara med när barnen växer upp och står i.

Få sitta på gräset på Döblinger Bad i Juni och känna doften av blommande träd.

Fortsätta träna.

Och Jazzklubb! Jag vill gå på en rökig klubb med en massa människor och lydde til Jazz!

Och när jag får dricka alkohol igen, skall jag ta den första klunken iskall öl och känna livet i mig.

Livsmålen

Istället för ett kors 

Det är ingen ordning på min tidslinje.

Sedan April 2021 har det varit lite kaos. Akut livshotande sjukdom. Nedsövning och hallucinationer och drömmar som lade sig fel i minnet och hamnade i det "vanliga" minnet. 

Och i vilken ordning hände allt detta?

Och varför minns jag inte saker som bevisligen hänt?

Med hjälp av IVA-läkare och annan personal, kuratorer och psykologer samt närläsning av journaler, har jag börjat kunna skilja på drömmar och verklighet. Jag vet nu hur det är att ligga i en säng utan att kunna kommunicera alls. Respiratortrack i halsen så man inte kan prata, armar och fingrar som inte lyder. Resten av kroppen helt orörlig.

Rehab är bra. Idag kan jag stå och gå själv. 

Jag upprätthåller normaliteten och kontakten med ett vanligt liv genom att lösa Melodikrysset varje lördag och genom att skriva texter. Hjärnan fungerar. Fingrarna också. Jag kan skoja med pojkarna precis som vanligt. Skriver SMS till vännerna.

Om några dagar är det medicinskt igen. Det måste göras, men det kan gå hursomhelst.

Nu blir det tydligt att den där tidslinjen är trasig. Saker händer i fel ordning och jag är med och tar del i saker som andra inte får chansen att göra. Bonus. 

När jag låg och sov, bedömde läkarna att det var helt kört. Familjen fick komma och säga hejdå till den sovande, ännu varma Mikan. Dödsbud gick ut till mina kollegor, släktingar och vänner. Sedan skulle de stänga av alla apparater.

Fast de väntade lite. Såg en liten förbättring. Väntade lite till. Väntade. Avvaktade. Ville inte väcka förhoppningar hos familjen, som redan andats in och ut i en ny verklighet. En utan mig.

Hur länge kan man vänta? Vilket mod krävs för att ändra en definitiv dödsdom till ett svagt hopp?

Men jag är här nu.

Och saker händer i fel ordning. När jag vaknat och börjat förstå vad jag varit med om, fick jag läsa mina kondoleanser. Egoboost. 

Och idag skall jag planera min begravning, om det inte skulle gå bra med det där som måste göras.

Det är väl fint?

Jag får det som jag vill ha det. Familjen slipper gissa och undra. Framförallt kan jag styra lite över gästlistan. Påminna om folk som borde bjudas in. Porta sådana som gråter mest av alla för att visa hur fina de är, fast de knappt kände liket.

Jag vill ha denna som ingångsmusik: 

Och denna som sista låt:

Jag får själv vara med och välja bilden som skall stå på kistan. Det är bra.

Sedan får familjen ordna resten i samråd med prästen. Jag är supernyfiken på hur prästen kommer att beskriva mig och på hur människor kommer att minnas mig, men sådant ordnar man inte med förrän efter döden, så det kommer jag inte att få ta del av.

Såhär har min komihåglista sett ut sedan de väckte mig ur sömnen. Det är så trist att jag inte haft den med mig sedan 20-årsåldern, utan bara i några månader. Men den har varit till stor hjälp:

Livsmålen:

 1) Att göra sig vän med döden

2) Att fylla livet med det som egentligen spelar roll

3) Komma ihåg att Gud bor i musiken och i mötet mellan människor

Du får den av mig. Jag är klar nu.

Swwwwwosh!

 Det är ljudet då jag sitter vid köksbordet och på radiolan hör en ganska smetig, traditionellt arrad dansbandslåt. 

Fast den är ju bra. Speciellt i slutet av versen och när refrängen drar igång. Men vad långsamt den går... Det skall ju vara... galna, distade gitarrer här! Och en nasal engelsk röst som sjunger! Och så skall man stå och hoppa upp och ner och skrika rakt ut!

Varför känns det som om jag är typ 22 år gammal och superhip? Varför vill jag gå på klubb och ha på mig kläder som bara går att köpa i London?

Jo, talar Erik Blix, om för mig, efter låten. "Det här var Arvingarna med Prinsessan, alltså deras variant av Popsicles Hey Princess."

WHAT?!!!

DEN såg jag inte komma.

Nu är det overkligt, här. Osannolikhetsdriften är i full gång och jag sitter i köket och det allra mest osannolika har just inträffat:

Det där bandet som Popsicle önskade livet av, har gjort en cover på en Popsiclelåt. Och den spelas idag, 2021, i radio. Det är ju 30 år sedan de där banden aktivt stod på var sida om diket som skiljer svensktopp från indie. Jag tror, ärligt talat, att jag faktiskt dog eller ligger i koma och att min hjärna spinner loss och blandar och ger. Det här finns ju inte.

***

Efter lite research:

Se efter 5:39