Perceptionssensation

 

Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.

Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information. 

Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet". 

Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.

Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli. 

Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt. 

Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!

Extremt roligt

Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.

Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".

Hudkostym.

Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!

Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.

Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av. 

Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com

En Nåbel Woffla 2024

 

Vaere? Ere woffler på G?

Idag är det den bästa dagen. Vi högtidlighåller mänsklighetens framgångar, på det att de skall komma alla till gagn. Inga framsteg kommer till i ett vacuum. Själva civilisationen är ett tillsammansprojekt. För att människor skall kunna forska - lägga ner enorma mängder tid och använda de nyaste verktygen och algoritmerna - krävs ett samhälle där var och en inte enbart måste odla sin egen mat, bygga sina egna hus och sy sina egna kläder för att överleva. Ett stabilt samhälle där det finns plats och tid för utbildning, forskning och utbyte av kunskaper är en förutsättning för utveckling.

Årets pristagare och deras bidrag till en bättre värld finns Här!

 Idag kan man, om man vill, ta ledigt och tillbringa hela dagen framför TV:n och riktigt frossa i Vetenskap, Fredsarbete och Frasiga klänningar.

SVT1 kl. 10:35-11:00,  Nobelstudion

                12:50-14:15, Fredsprisutdelning i Oslo

                15:55-17:30, Prisutdelningen i Stockholms Konserthus

                20:00-23:40, Banketten i Stockholms Stadshus

Däremellan kan man passa på att se Pristagarporträtten.

George Herriman, 1944

George Herriman, 1944

                

Min egen Apsefiston

Vackra bilder tagna från dagens DN som kom i brevlådan i morse:

Kiss, som rinner utmed den gråtande sjuksköterskans ben.

Barn, som köper rökheroin på en otrafikerad plattform nere i tunnelbanan.

Fel människa, på ansvarsfull statlig post efter dyrt rekryteringstest utan vetenskaplig evidens.

Putin, disciplinerad och beräknande, erfaren och välinformerad mot impulsstyrd och ombytlig, politiskt okunnig och ignorant Trump.

Kyckling, Thailändsk, som säljs som Svensk.

Hund, avlivad för att den inte var en gullig valp längre.

Nu skall jag sova och drömma ännu vackrare.

Sista minuten

Idealet

Här kommer natten; tyst och underbart lång.

När alla sover skall jag vara uppe och dricka te och arbeta, så att morgondagens arbete kan flyta på. Dokument skall granskas och skrivas på och kopior och utlåtanden skall skickas till rätt ställen.

Bra, där.

Men om jag i år deklarerade långt innan sista deklarationsdagen, betyder det inte att jag blivit en strukturerad och proaktiv person. Nej. Sista minuten är min refräng.

Dagarna är långa och nätterna tar slut
och när jag vaknar upp på morron då är allting som förut .


På väg till jobbet, fast försenad, sitter jag på bussen och tokjobbar med det sista jag inte hann med hemma innan jag somnade. Inte blir det bra, men vad gör man när det helt enkelt måste vara färdigt? Det känns inget vidare, varken att fuska eller att ha sovit alldeles för lite.

Och dagarna är, som sagt, långa. Speciellt med en ryggsäck full av stress och sömnskuld.

Ellen Key och jag

Spillde också Ellen kaffe på sin hund?

Ellen Key ropar till mig genom tiden.

Jag funderar på begreppet BILDNING, naturligtvis triggad av Liv Strömqvists resa tillsammans med Horace Engdahl.

Min bildning har jag inte fått från skolan. Den kom före. Sedan ville skolan att jag skulle orienteras i kulturyttringar och man fick ta del av klassiker och tankesätt genom små, små utdrag och spån. Antologikunskap som skulle pluggas in.

Fast jag hade redan läst Ivar Lo och sugts in i världen och tiden han beskrev. Upprörts, diskuterat samhällsutvecklingen med släktingar och agitatorer.

Sedan blev det spännande att söka sig vidare i litteraturen.

Jag hade redan fastnat i Bachs värld och suttit i timmar och jämfört olika inspelningar av samma stycke och märkt att olika orkestrar och dirigenter i olika världsdelar och tider tolkade noterna helt annorlunda.

Sedan blev det spännande att söka sig vidare i musiken.

Jag hade redan varit ute och sett stjärnbilderna och hemma fått de grekiska myterna berättade för mig.

Sedan blev det spännande att söka sig vidare i olika länders myter, skapelseberättelser och tro.

Jag hade redan lekt med boolesk algebra och imaginära tal.

Sedan blev det spännande att söka sig vidare bland matematikens olika samband och bevis.

Naturligtvis hade jag aldrig själv hittat litteraturen, musiken, myterna eller matematiken om det inte funnits vuxna kring mig som hade tid, intresse och kunskap att dela med sig av. Fast då trodde jag att det bara var "extra". I skolan skulle jag få lära mig saker på riktigt!

Men...

Skolan försökte lära mig det jag redan kunde, men genom att ta ut små bitar av det och be mig plugga in det, så jag skulle kunna redovisa det.

Jag slapp plugga, men inte fan LÄRDE jag mig något av det. Hela sammanhanget var borta. Magin och känslan av sammanhang och större förståelse fick ingen plats. Och inte hade man tid att gå på djupet, heller. Inga frågor. Inga Aha-upplevelser.

Och så nås jag av Ellen Keys rop från långt avstånd:

”Det för den personliga utvecklingen oumbärliga själfarbetet består endast i läxplugg, emedan tiden nästan aldrig räcker till för att läsa böcker, dvs. dricka ur källorna till de kunskaper, dem lärljungarna under femton år af sitt lif istället intaga som mixturer, i vissa teskedstal om dagen.”

Och så tänker jag: Har vi inte kommit längre?

Hon skrev detta 1897.

Och fortfarande bedrivs undervisningen så osmart och ineffektivt.

Lärarna i skolans olika ämnen, från förskolan till gymnasiet, gör ett fantastiskt arbete. Jag har sett exempel på eldsjälar och hårt arbetande lärare som planerar och bedriver sin undervisning på ett sätt som verkligen fångar elevernas intresse och gör undervisningen lärorik och lustfylld.

Men lärarna verkar inom ett system där man har alldeles för lite tid att ägna åt varje elev. Viktig förberedelsetid och eftertänksam planeringstid äts upp av dokumentation, akuta elevvårdssamtal och vikariat åt frånvarande kollegor. Man hinner inte vara den där inspirerande vuxne som hittar just det som passar eleven just då och uppmuntrar elevens eget lärande; det som sker av lust.

Och man måste slaviskt följa kursplanen.

Men frågan är om vi inte ägnar oss åt att trampa oss trötta på trehjulingen, för att vi måste hinna fram, istället för att kliva upp på kedjecykeln och lugnt betrakta naturen medan vi effektivt tar oss i mål. Vi kanske till och med hinner med en fika innan trehjulingarna kommer ifatt.

 Nej! Vi måste hinna färdigt kursen! Vi kan inte fördjupa oss i detta!

Man ser inte att fördjupningen med alla dess implikationer förbereder och förklarar inför senare studier i de mest skilda ämnen.  Analogier, paralleller, förförståelse… olika människors erfarenheter att ta del och lära sig av…

 Ellen Key säger:

”Istället för det innerliga samband med mänskligheten och samtiden, som borde vara skolans resultat, ser man hos den ungdom, som utgår från skolsalarna, en ifrig sträfvan att inpassa alla mötande erfarenheter i abstrakta kategorier. Hvad denna ungdom framför allt saknar, det är just den äkta bildning, hvilken medför en djup humanitet, ger förmågan att erkänna det goda hos olika tänkande och att förstå det lefvande lifvets mångskiftande företeelser.”

Och så sluts cirkeln från samtidens SVT-program, över Ellen Keys 1800-tal, tillbaka till ett Sverige där ett parti som vill förklara världen i enkla termer, vinner fler och fler anhängare.

Ritualernas betydelse

De lokala folklivsfanatikerna berättar gärna om källan inne i skogen.

Idag gick vi dit direkt efter frukosten, utrustade med spade.

Går man in mittemot kyrkan och fortsätter förbi skolan blir vägen till ett                traktorspår och till sist till en stig. Från stigen går man in i en hage via en genial konstruktion i trä som släpper igenom människor och hundar men inte kor. Bland lövträd och sly måste man se till att inte trampa på lömskt placerat kobajs när man tar sig fram till källan.

Men där är den!

En gammal stenportal markerar utloppet.

Det sägs att just denna källa och sägnen kring den inspirerat Ingmar Bergman till Jungfrukällan.

Vi grät lite (mest yngste) och sade hejdå till lilla svarta musen Twilight. Hon hade fått ett sår som inte läkte p g a bakterier som fått fäste. Trots medicinering och extra omsorg blev det inte bättre…

Liv och död.

Vi såg ut en stubbe att gräva ner henne vid och försökte hitta söder, så hon skulle få ligga på sydsidan. Under tiden började Hemmahunden spontangräva vid stubben och när vi hittat rätt väderstreck visade det sig att han tagit fel på 30 grader. Det fick duga.

Med stålspaden bättrade vi på hålet och stoppade ner tändsticksasken med den lilla tyngden i.

Vi hjälptes åt att med händerna ösa tillbaka jorden över Twilight. Det blev en hög över graven.

 Sedan gick vi hem igen genom hagen. Jag trampade ner i dy och Hemmahunden fick tokspringa. Äldste Kik-ade med sina kompisar och Yngste hade bråttom hem till en kompis.

När vi kom hem och stod på verandan sade Yngste: ”Nu känns det bättre!”

Hygien

Vacker och nybadad.

 

 

Nää. Nu är det sådär jobbigt igen.

Det luktar extremt mycket hund om hemmahunden. Man har alltid hundiga händer, men nu är de oerhört hundiga. Man klappar på pälshögen bredvid en i soffan och sedan vill man inte ta i något annat.

Dags för bad!

Men det är som om Hemmahunden fattar vad som är på G när man börjar skramla med duschen, så han är inte direkt på när det är dags. Först går det bra. Han är så pass gammal nu, att han stoiskt går med på att baxas upp i badkaret och duschas blöt. Han står ut, men han hatar stilla.

Det går bra att schampoonera in pälsen också. Good, good. Det här var väl inget att göra så mycket fuss about, detta är klart på ett kick!

Men sedan, när man skall skölja bort allt brungrått schampoo från pälsen och den känsliga hundhuden, då är tålamodet slut! ”Vafan tror du – nu har jag stått här och blivit förnedrad länge nog. Skall du duscha mig IGEN?”

Och den där gamla, stela hunden som det var jättesvårt att få upp i badkaret omvandlas under löddret till en smidig, stark och snabb hund. Vips har han skuttat ur badkaret och travar med höjt huvud på väg till nån mycket viktigare plats. ”Ursäkta, jag har faktiskt annat för mig…” Och så kollar han på en ur ögonvrån.

Det är nu man börjar stress-svettas, för det är ju nu det jobbiga börjar. Nu är Hemmahunden inte alls inriktad på samarbete och man blir sådär hård som man ju inte skall bli, om inte hunden skall komma ihåg att bad=obehagligt på alla sätt.

Men det är inget kul att leta efter löddrig hund och hitta den under täcket i ens säng. Det är inte möjligt att avbryta heller, för smutslöddret får inte torka in och orsaka exem. Och lukten av uppblött äckelguck lär bara bli värre om man inte sköljer bort det…

Nu lyssnar man inte längre på protester och kränkthet. Nu kastar man ut alla fina prylar – doftljus och pappersartiklar och mattor och sånt ur lilla duschrummet, som ju skulle vara ett spa, föser in Hunden där, stänger dörren och använder duschen maximalt tills pälsen är olöddrig och väggar, tak och golv är genomblöta.

Minnet av denna stress, svett och blöta, lever länge kvar i mitt och Hemmahundens minne.

Bad. Nu är det sådär jobbigt igen.



 

Hänt i Hemmet

Det är dags att presentera våra tre möss, som vi skall göra experiment på:

Fluttershy:

 

Rainbow:

 

Twilight:

 

Hemmahunden har behandlat ormar och foderdjur med förstrött ointresse, men nu när vi börjar prata med ”djurröst” till andra djur än honom, blir det plötsligt intressant. Han uppvisar lekbeteende och vill interagera med de tre små djuren. De är förvånansvärt orädda och vill gärna kolla in honom lite närmare, men han är för stor och våldsam för att utgången skall bli lyckad, så vi håller dem åtskilda.

Nos mot nos fungerar bra med skyddande plast mellan.

Nu har vi börjat med att göra dem handtama. Sedan skall vi experimentera med klickersträning på möss! Kan det verkligen fungera?

Rainbow har hittills visat sig vara oräddast, fräckast och snabbast. Hon förstod snabbt att om man klättrar upp på vårt Duplobygge, kan man få en belöning i form av en bit hirskolv. När hon fattat, blev hon slug! Istället för att sitta kvar och äta, snodde hon åt sig biten, gömde den och pilade snabbt upp igen efter nästa. De andra behöver lite mera tid på sig för att nyfikenheten skall övervinna försiktigheten. Rainbow har grå, lång, luddig päls som bildar golfbyxor ner på bakbenen.

Twilight är social och är noga med att putsa inte bara sig själv, utan även de andra mössen. Det är bra att de utför dessa ritualer för att bibehålla relationerna inom sin lilla flock. När de putsar varandra frigörs lugnande trygghetshormoner i de små kropparna. De sover tillsammans i sin kruka i en liten klump, så de trivs ihop. Twilight har slät, svart päls.

Fluttershy är lite mera tillbakadragen än de andra och gillar att gräva ner sig i spånet och bädda med papper i krukan. Mysa ner sig. Men under sina aktiva perioder är hon en fantastisk klättrare: Balanserar på krukan, klättrar upp och ner i taket, klänger uppför och nerför klätterrepet. Och så är hon klart sötast av alla mössen. Slät, grå och med svarta nossidor.

Söndag

Solen och värmen är på tillfälligt besök.
Genast börjar dofterna som påminner om andra somrar nå doftcentrat. Det känns som om hela kroppen slappnar av. Blommande träd. När man står nedanför hör man surret från många, många pollensamlande djur.
Gräs!
Vildhallonen är mogna.
Det bästa är när solen värmer upp marken där fåren går och betar. En av mina bästa lukter: Varmt gräs blandat med ull! Trygghetsskapande.

Så vi står där länge i solen, Hunden och jag. Jag blundar och han har lagt sig i gräset, och... nej! Äter han gräs igen? Mycket riktigt. Skall ge tillskottsmineraler.... När han kräkts upp slembollar med gräs vet jag att det inte kommer att hamna på mattorna, så då går vi hem igen genom sommaren.

Ylledoftens lugnande effekt stannar kvar resten av dagen.

Det var en gång...

Haha!

Måste ju berätta hur det gick till när Katten försvann.
Katten, som försökte flytta in hos oss.

Det höll på ganska länge, det där. Lyfta ut Katt, hålla koll på öppna fönster och mota ut inslinkande Katt med foten, när någon kom eller gick. Passa Hemmahundens matskålar (fast katten verkade kräsen och tog inte av torrfodret) och gå ett varv innan läggdags, för säkerhets skull. Katt hittad i säng - check!

Varje morgon stod den där på baksidan och ville in när man skulle skjutsa till skolan. Varje kväll var det nya försök. Man såg dessutom att den började bli rund om magen, så värsta scenariot hade varit om den hunnit lägga en kull kattungar i nån mysig garderob, innan vi hann lyfta ut den. Då hade man ju blivit tvungen att serva kattmamman med kattlåda och mat.

Men... nu var det såhär....

Jag och Hemmahunden brukar alltid gå ut genom framsidesdörren när vi går ut på första morgonrundan.

Barnens Far tar alltid baksidesdörren, av någon anledning.

Så en morgon när jag verkligen inte ORKADE gå upp och ut, tog de två gubbarna baksidesdörren. Och VEM stod där och väntade på att vi skulle öppna?
Katten förstås.

Hemmahundens tålamod måste ha tagit slut där och då. Dörren öppnas, Hund ser Katt och blir ASFÖRBANNAD: "Är du här nu igen? Fattar du ingenting? Det här är MITT HUS! Passa dig noga! NU skall jag visa dig!!!! Katten sprang iväg, Hemmahunden skällde lite extra för att visa vem som bestämde, och sedan höll han svansen högt, högt resten av turen.

Sedan har vi inte sett till Katten.

 

 

 

 

Vakans Våndor

 

 

Jag har alltid haft ett stort sömnbehov. Sover mer än de flesta. Blir ofta överväldigad av intryck och somnar under föreställningar jag verkligen vill se. Måste sova när jag träffat folk. Måste sova igen. Men å andra sidan är jag väldigt närvarande när jag är vaken.

Jobbar man hemifrån, kan man ta en skvätt sömn i soffan efter långpromenaden, tillsammans med hemmahunden.  Bra rutin.

Men, om man som nu, tackat ja till att vara tillstädes under arbetstid, på olika ställen, (Det borde man väl klara – alla andra jobbar ju hela dagarna på sina jobb!) blir det inte mycket av med sömnen.

Intressanta fenomen uppkommer:

En hel dag med seriella deja-vu-upplevelser – några av dem innefattande föregående deja-vu-upplevelser. Alla dessutom med någon dov underton: Sist detta hände följdes det av en KATASTROF.

Barnens far har byggt ett kontrollrum till sig själv, barnen, morfadern och eventuella gästspelare, så de skall kunna spela spelet Artemis så realistiskt som möjligt. (Trekkienördspel där man sitter i Enterprises kontrollrum och har de olika rollerna – en är ingenjör, en är kapten, en är vapenansvarig, etc. Alla har en egen skärm framför sig, och så har man en stor skärm som fönster ut i rymden. https://www.youtube.com/watch?v=V9Q2X32hZNk) De spelar efter kvällsmaten och när alla läxor och träningar är klara. Alltså, då jag kroknar och somnar. Nu ingår det i deras startrutin… De kollar att alla är på plats, att alla system är igång, att alla uppkopplingar är ok OCH: ”Sovande mamma i soffa – CHECK” (För om jag sover kan de spela ostört skitlänge.)

Drömmarna blir många, långa och detaljerade. Börjar drömma redan innan jag riktigt somnat, och vaknar med minnen av drömmarna väldigt levande. Drömmer om allt, men teman som ofta återkommer är Militära Operationer till Havs och i Luften (identifierar härvid några NYA flygplantyper med svensk beteckning, vilket i drömmen gör mig förvirrad) samt Flyttbestyr – jag skall flytta till, eller inom Kiruna och flyttpackar samtidigt som jag försöker få nyckel till nya stället på olika sätt. Vaknar då med en känsla av glädje och tacksamhet över nåden att få bo där.  Fast jag vaknar ju i Icke-Kiruna, så känslan är bedräglig.

När man är så trött att man, trots behov, bestämmer att man får gå på toaletten imorgon, och faktiskt INTE vaknar mitt i natten för att kissa.

När man frågar gästerna om det är okej om man går upp och lägger sig redan vid åtta, efter middagen, och har överlagt med sig själv om det är etikett, men kommer till slutsatsen att det inte finns något realistiskt val. Killarna är ju vakna, och vi har umgåtts över maten… Gäsp.

Jag älskar mina jobb, just nu, och lär mig enormt mycket hela tiden, men detta med sömnen…

Brev i januari

 

Hej!

Det var länge sedan, nu, så jag skriver ett brev för att höra av mig och berätta vad som hänt sedan sist. Hur är det med dig? Jobbar du fortfarande kvar på ditt arbete? Bor du kvar?

Här är allting samma, men ändå helt annorlunda. Oavsett om man försöker hålla kvar och besvärja tiden att stanna, kommer blommorna man vattnar att växa och kräva omplantering. Maten man lagar och stoppar i barnen varje dag, som ett lugnande mantra om att allt är som vanligt, ser också till att de växer. Utveckling är oundviklig, och tur är väl det.

Livet tuffar på som vanligt, men allt ändrar sig sakta till något helt annat.

Nu är jag äldre än jag tänker mig att mina föräldrar är. Jag vet att de är över 70 i år, men i min värld är föräldrarna ständigt 40-nånting, oändligt präktiga och stelnade. Fast i den riktiga verkligheten lever de ut sin andra ungdom. De reser, festar, jagar, bygger, testar nya partners, skickar kort från Chelsea Hotel i New York: ”Jag blir kvar här ett tag”, kommer hem och åker iväg.

Visst, vi bor kvar på samma ställe som förut. Men vårt vardagsrum har blivit en ungdomsgård och de är så smarta och snabba, de där killarna och tjejerna. Man blir helt glad och hoppfull när man hör dem prata. De avslöjar glatt och konstaterande hur det ligger till med saker och ting.

Äldste tycker det är lite pinsamt med en mamma som smyger omkring och FINNS när hans kompisar är med. ”Mamma, de tycker du är skum! Vi har så konstiga grejer hemma hos oss… De tycker det är läskigt… Jag har sagt att du köper grejer på auktion…”

Fast Yngste tycker fortfarande att det är roligt att göra kemiexperiment tillsammans med mamman. Han skall få en massa olika alkoholer och syror i födelsedagspresent! Vi skall kombinera dem på olika sätt och se vilka estrar vi kan göra. Bäst är om vi kan göra Nitroglycerin!

Jag vet fortfarande inte vad jag skall bli när jag blir stor.

Tänderna faller sönder i munnen. Lagningar lossnar. Gamla rotfyllningar visar sig innehålla bakterier som pumpas ut i tandbenet… Det är åldern.

Men jag känner livet i mig och tänker i alla fall se till att jag kommer tillbaka till min normala kondition, styrka och vikt INNAN ålderdomens obönhörliga våg kommer. Sitter man och väntar på den i 20 år utan att ens försöka, lär man väl dö vid första skvalpet.

Barnens Pappa hälsar!

Han håller på att fördjupa sig i Hundens Psykologi och planerar experiment på Hemmahunden.

Som sagt, allt är samma, men ändå helt nytt.

Kram!

/Mika

Medan Kaffet Kallnar

Vad är det för likhet mellan Aftonbladet och en Trisslott?

Jo, man ser löpsedeln och tänker att även fastän man inte brukar köpa Aftonbladet, verkar det som att det idag verkar bjudas på smaskigt och skandalöst att gotta sig åt, så man köper tidningen.

Och så vet man, att chansen för att vinna högsta vinsten på Triss är ungefär 0,005%, men man tänker att någon ju måste vinna och köper man ingen lott, så blir det inte man själv. Till 100% säkerhet. Så man köper lotten.

Och sedan sitter man där, med en utläst hög pappersmakulatur och känner sig lurad. Det stod ingenting i Aftonbladet som man inte redan visste, och lösa spekulationer kan ju vara roligt, men inte presenterade som sensationella avslöjanden på löpsedeln.

Och köper man en lott är det samma sak. Tomheten och det kallnade kaffet understryker att man haft naivt orealistiska förhoppningar. Har man tur, utlovas en ny lott om man orkar ta sig till ett ATG-ombud.

Och man säger till sig själv att man aldrig skall gå på det igen. Finansiera idiotin med sina svagheter för snabb tillfredställelse. Herregud, man är väl en hyfsat civiliserad människa, med god koll på statistik och journalistik. Man är väl ingen HUND heller, styrd av sina instinkter…

”Jag är Hund här. Se så fint jag går vid min mattes sida. Jag är hela tiden uppmärksam på minsta signal och kan stanna på kommando, sitta och ligga. Tass, tass, tass. Nu stannar hon. Jag sätter mig ner och väntar. Nu går hon igen. Jag håller mig tätt intill. Nu får jag gå fritt. Tass, tass, tass. Jag är hund här. Nu kommer vi till en väg. Hon säger: ”Vänta.” Jag väntar alldeles stilla och blir kopplad. Jag är duktig och får beröm. Det gillar jag. Jag är en civiliserad och anpassad hund.

Katt? Katt! Kattkattkatt! Katt! Sniffsnifsniff. Katt. Katt! KATT! KATT! KATT! KATTKATTKATT! KATT! Stret, spjärn, kämp! Katt, katt… Vad hände? Har hon försökt hyssja och påkalla uppmärksamhet? Var hon tvungen att dra mig ifrån kattspåret? Så pinsamt. Det skall aldrig hända igen.

Jag är hund här. Se så fint jag går vid min mattes sida…”

Nejnejnej. Så fungerar man ju inte. Nu har man ju koll på statistiken och journalistiken och marknadsföringslöpsedlarna. Går aldrig på sådana enkla beten igen.

Men så kommer då helgbilagorna och twisten man inte kan stå emot: ”Köp alla bilagor och få en Trisslott på köpet!”

Katt? Katt! Kattkattkatt!