Osannolikhetsdriften

-Var har jag läst den där artikeln, förut, någonstans?

Sannolika saker hända 

än i våra dar, minsann.

Sannolikast är dock denna

om Elvira Madigan.

Tage Danielssons sannolikhetsmonolog och de egna matematikstudierna inom området, öppnar upp för nya aspekter på detta med sannolikhet. Ändå är det Douglas Adams som sätter mig på spåret. Rymdskeppet Hjärtat av Guld, i Adams "Liftarens guide till galaxen",  tillryggalägger extrema avstånd med hjälp av skeppets Osannolikhetsdrift. Man kommer fram dit man skall, snabbt och smidigt, men man får räkna med att helt osannolika saker händer, som bieffekt.

Och nu händer många, helt osannolika saker, inom väldigt kort tidsrymd. Hittills. För vem vet - det kanske fortsätter såhär osannolikt, länge till? Det kan bara betyda att någon, någonstans har tryckt på en röd knapp och att Osannolikhetsdriften har satts igång.

Bevis för denna tes finns i överflöd i min absoluta närhet. Helt ointressant för gemene man, förstås, men ett exempel finns i denna text.

Men i världen, då?

Det räcker väl med att påminna om Dansken som i Norge sköt med pilbåge på folk. Vad är oddsen för att Nordisk Film i Danmark lige nu skulle ha premiär på en film med liknande premiss?   

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/a/x8eQqV/danska-komedin-vildmnd-skjuts-upp-efter-pilbagsdadet

Och vad är sannolikheten för att någon blir olyckligt vådaskjuten under en filminspelning av en film som bygger på att någon av misstag råkat döda någon?

https://edition.cnn.com/2021/10/21/entertainment/rust-film-accident/index.html

Sedan kan man ju, om man vill, diskutera hur nära nedanstående artikel i DN, ligger ovan länkade artikel och om det är sannolikt eller ej, att de TVÅ artikelförfattarna bara skrivit om artikeln och lite pliktskyldigt angett CNN som källa till en DETALJ i artikeln, inte hela. 

https://www.dn.se/kultur/kvinna-skots-till-dods-av-alec-baldwin-under-filminspelning/

Överkurs blir att ange sannolikheten för att de två artikelförfattarna diskuterat just sannolikheten för att någon nörd läst CNN:s artikel och känner igen den om den råkar dyka upp i DN, på svenska. De måste ha kommit fram till att sannolikheten var väääääldigt liten, och bestämt sig för att köra slappjobb innan kaffet.

Då är ju sannolikheten för att den nörden skulle råka vara just jag, extremt liten. 

Ändå är det så nu. 

Osannolikhetsdriften är aktiverad.

P.S. Ja, jag vet. Ni andra matematikmänniskor och sannolikhetsjonglerare vet också att premissen är fel, här. Det är som att blanda en Rubiks kub helt slumpmässigt. Sannolikheten för att bitarna efter slumpblandningen skall sitta EXAKT så som de sitter just nu på kuben, är precis lika stor som sannolikheten att alla bitarna skall sitta så som de sitter när kuben är löst. Så är det, även fastän det intuitivt kan verka fel. Och är kuben redan arrangerad på detta vis, är sannolikheten 1. Sedan är det förstås väldigt liten sannolikhet att en annan kub skulle råka få exakt samma mönster eller bli löst efter en räcka slumpmässiga vridningar. Men det är ju i sig en lustighet att böja på sannolikhetsbegreppet och att man räknar med att andra förstår vad man gör. Men det är väl lika bra att jag skriver ut det i klartext, för jag orkar inte förklara i efterhand för folk som tror att de sätter en på plats, när de egentligen inte förstår att man skojar.

Uppdatering: Bonusmaterial!

Det är som klassiska exemplet med Pansarkryssaren Potemkin. Man uttalar det inte "Patjomkin", eftersom det skulle kännas som om man i ett vanligt samtal skulle låtsas vara lite kontinental och säga "Kobnhävn" när man menar Köpenhamn. Man skulle framstå som väldigt pretentiös och kanske lite manierad. Nä. Man kör på svenskan.

Man kör också på "Potemkin", och flinar lite menande, eftersom man räknar med att alla andra dels förstår vilken film man menar och dels inte heller skulle säga "Patjomkin". Fast då är det alltid NÅGON i sällskapet som på P1-skånska spetsigt påpekar att: "Det heter faktiskt Patjomkin!" 

Hur lätt är det då att förklara för den pretentiösa person som egentligen uttalar namnet rätt, att man med flit säger fel, för att undvika att uppfattas som pretentiös?

Hoppsan, så det kan bli.

 

- När ska du ta tag i de här lådorna, egentligen?

Tänk dig att du har fått hem en massa flyttlådor från din ena förälder. Föräldern var 40-talist, med allt vad det innebar. Tempus i förra meningen hintar alltså om att flyttlådorna innehåller gamla grejer som förälderns partner inte längre vill ha att göra med, efter din förälders död. Dina egna gamla minnen, släktfoton, vuxenviktigt; typ lagfarter, reverser, postväxlar och kuvert med saker som skall lämnas till angivna människor när de blivit vuxna eller när ett visst datum passerats. Sånt.

Sedan får du tänka dig att du blir alldeles överväldigad av mängden lådor och allt som måste gås igenom, samtidigt som du bearbetar sorgen efter din bortgångne förälder, så lådorna blir stående ett tag, innan du tar tag i upp-packandet på riktigt.

Tänk dig nu riktigt många lådor. Från förälderns vind och källare. En hel del konst och lösöre från bodelen av huset också.  

Har du tänkt färdigt? Visualiserat ditt hem och placerat lådor på var ledig yta och ännu fler lådor ovanpå lådorna? Bra.

Då får du också tänka dig att du tar ett djupt andetag och att du till sist tar tag i skiten. Du öppnar låda efter låda och slänger en del, sparar en del och lägger undan en del till människor som är berörda. Du öppnar en låda med leksaker din förälder lekt med, ler åt slitaget och minns att du själv fått leka med sakerna när du var liten. I en låda ligger dina egna gamla leksaker och i en annan ligger skolkataloger, festivalarmband, stulna askkoppar och ölglas. Ja, sånt.

Du håller på tills du inte orkar längre.

Nästa dag är du full av lust att ta tag i resterande kollin. Snart är du framme vid ungdomstidens teservis, som skall diskas och användas till vardags! 

Fast... i lådan, märkt "fest" du just öppnat finns saker som du inte förstår. Där finns:

* Åtta par Crocs, i olika storlekar och färger

* Åtta Duschmössor, såna heltäckande, med genomskinligt, rektangulärt tittfönster. Även dessa plastmössor i olika färger.

* En påskfjäder

Näe, tänker du. Det här är inget du känner igen eller vill ha. Duschmössor? Så många?

Och i botten på lådan ligger en liten lapp.

Nu får du tänka dig rubriken på lappen: Fjäderleken

Och så får du fundera lite på hur sakerna du funnit i lådan kan användas i ovan nämnda lek.

Under rubriken står, punkt för punkt, hur det är tänkt att duschmössorna, Crocsen och fjädern skall användas. Det framgår tydligt att det inte skall vara några andra attiraljer till. Inte ens kläder skall man ha på sig. Nähä. 

Och du får nu tänka dig att det liksom sjunker in i ditt sinne att dessa prylar och spelreglerna på lappen  indikerar någon slags folkhemsvariant av Eyes Wide Shut, partnerbyte och sjuttiotalsporrestetik.

Vad händer inne i dig?

Först kanske du värjer dig och tycker det är konstigt och perverst. Sedan kanske du påminner dig om att EN orsak till att du aldrig gästat klubben Adam och Eva i Norrköping, är att du haft på känn att du riskerat att träffa på dina föräldrars bekanta där. Du kanske tycker det är lite skönt att du haft rätt känsla kring vissa i umgänget och påminner dig om att även föräldrar har ett sexliv, även om man helst inte vill tänka på det.

Sedan börjar du gapskratta! Du kommer på att den HÄR lådan kommer att saknas hemma hos den överlevande partnern och att denna kommer att FÖRSTÅ att du packat upp den och läst lappen!

Men... skall du ta kontakt med partnern och lämna tillbaka lådan? Deras parmiddagar lär ju fortsätta och de kommer att sakna sina lekar efter kaffet. Jodå. Det kan dessutom vara lite kul att se minen i ansiktet, när hon förstår att du sett och förstått.

Så. Efter ytterligare ett djupt andetag, slår du numret och repeterar tyst för dig själv: "Jag tror att vi fick med oss en låda för mycket..."

Nu får du tänka dig att det gått ca 6 månader sedan din förälder försvann och lämnade hus, handlingar, partner och barn efter sig. Det är fortfarande färskt. Du vill alltså inte vara för brysk och rakt på sak. Samtidigt är ju detta ett kliv rakt in i deras gemensamma, privata sfär. Kanske bäst att inte nämna lådans innehåll alls. Bara säga att du förstod att det var partnerns privata? Nej, inte privata, det blir för intimt... eller?

Flera signaler går fram. Efter ett tag går telefonsvararen på.

Nu får du tänka dig att du hör din förälders partners röst tala om att det inte går att ta samtalet, eftersom det är mobilfri Bröllopsresa i veckorna två. Nygift, happy, happy och lite småfull anger partnern ett kontonummer att sätta in grattispengar på.

Nu kan du, om du vill och orkar, tänka dig att de sista illusionerna du haft, liksom bara faller. Allt är möjligt. Inget är för lågt. Det finns inga spärrar.  

Nu är ditt uppdrag att leva vidare med denna insikt.

Den dag du packade upp den där lådan...

 

 

Orkar inte

 

OA. Min själsfrände. Jag skrattar jättemycket och igenkännande åt hans bilder. Teckningarna. Halsbrytande. Den stillsamma, lite bistra humorn. Knif.

Erfor i gymnasieåldern stor lycka av att någon, flera år bort, tänkte precis som jag och säkert hade suttit och fröjdat sig vid ritbordet - skrattat åt sina egna överdrifter - som jag. 

Fast sedan var det någon som pratade om själavandring och återfödelse och då blev det inte lika roligt längre. Tänk om OA var jag, i ett tidigare liv? Då skulle jag inte ha någon död själsfrände, då skulle det plötsligt kännas väldigt ensamt. Som om man satt och lekte tebjudning med sig själv och låtsades ha kompisar.

Om man utvecklar tanken om själavandring ännu mera, kan man tänka sig att man återföds som alla de människor man träffar på under sitt liv, så man skall få känna på att vara på båda sidor, liksom. Så om man är otrevlig mot någon, är man det mot sig själv, egentligen. Förr eller senare lär man få känna på. 

Det i sin tur betyder också att alla människor man träffar när man är någon av de andra, blir ens nya motparter och att man måste leva sig igenom alla deras liv också. Och så vidare.

Jag blev så trött.

Jag ORKAR inte leva mig igenom alla dessa människors liv, i alla dessa olika tider. Om jag träffat någon riktigt gammal människa under min levnad, kommer jag att behöva återfödas i slutet av 1800-talet. Och om den i sin tur... Ja, man fattar. Man kommer att behöva leva sig igenom alla tider, bakåt och framåt i all evighet. Alla deras umbäranden. Allt slit. Alla examina. Det tar aldrig slut!

Och så är det jävligt ensamt, också, för man möter bara sig själv hela tiden.

Och alla små vardagssysslor! Hur många gånger går man på toaletten under ett liv? Under 10 000 liv? Under 1 000 000 liv? All tandvärk. Alla gånger man skall dö. 

Hur skall Lillan orka?

Den viktigaste slutsatsen man kan dra av detta tankeexperiment, är väl att man som människa (Ja, jag har läst min Sartre) alltid skall verka för att göra sina medmänniskors liv så drägliga som möjligt. Man kommer att tacka sig själv en dag. Jag är samtidigt alla de medlöpare som på någons order och egen övertygelse utför folkmord i många olika länder i många olika tider. Jag var Hitler. Ja, jävlar. Jag var Hitler. Och Moder Teresa. Och varvsarbetare Larsson. Och risbonde Huang. 

Tids nog kommer jag också att vara Du. 

Och Du har antingen varit Jag, eller kommer att bli Jag.

Till mig själv, när jag läser detta utan minne av att jag skrivit det en gång i tiden: 

Du kommer att orka, för du har inget val. Du måste leva dig igenom alla dessa människors liv, peta i dig tunga droger, ta emot piskrapp, slita hårt för födan, glassa på Rivieran, jaga varg, lära dig gå, bli halshuggen och torterad, rida på kamel flera dagar genom öknar, döda och dödas om och om igen.

Jag ORKAR inte...

Punchvisa en torsdag på Gyldene Freden

 

Melodi: Jungfru Skär

Abdul-razak; Postkolonial

Kinderägg i smeten -  legitimiteten:

Professor för de lärde och flykting för de små

Zanzibar, Paradis - allt är med på något vis!

"För klyftor-na, mellan kontinenter-na"

sa Runesson, Bo Ralph och Ingrid Carlberg och ja´!

"För medkäns-la, utan kompromisser-na"

sa Espmark, Engdahl, Englund och Per Wästberg och Ja´!

Puuuuuunch!

(Citaten skall sjungas med Karl Gerhardsk diktion, och öppna "a":n, förstås)

Självmordsempirin

 

Det är ju sedan gammalt, det där med att om någon av ens facebokvänner under en längre period enbart lägger upp Youtubeklipp på låtar - DÅ är det fara å färde.

Speciellt om det är frekventa inlägg.

Personen orkar enbart kommunicera via klippen och är kanske inte själv medveten om att den är skör just nu. Den vill bara förmedla att just dessa låtar slår an en ton.

Men det är en varning, detta att personens kommunikationsmönster ändras på just detta sätt. Det har hänt flera gånger att vänner antingen är på väg in i en depression eller står i begrepp att ända sitt liv efter denna tydliga signal. Trist nog har jag inte sett mönstret förrän det - i flera fall - varit för sent.

Numera håller jag ögonen öppna och skriver ett privat meddelande till den som börjat peppra sin facebooksida med låtar: "Hej! Det var länge sedan! Hur är det med dig? Minns du när... " Kanske är det falskt alarm, kanske är meddelandet skillnaden som får någon att orka lite till. 

Eftersom jag har på mig dessa musikklippsglasögon, reagerar jag rätt hårt på min egen facebooksida, när jag plötsligt ser samma mönster där. Självrannsakan. 

Jag KAN ju inte lägga ut Broder Danie, Blue For Two och Triffids, bara sådär! För jag har redan lagt ut en massa musikklipp redan och då kommer folk att tro att jag är djupt deprimerad.

Men det är jag ju. Nu.

Ytterligare bekräftelse läggs till den samlade empirin, alltså.

Suck.

Ljust och fräscht

Amän... maximalism, schmaximalism - det här är ju bara odiskat!

 

Alla fotograferade hem i bostadsannonserna ser exakt likadana ut. Det är vitt, grått och väldigt raka linjer.

Marie Kondo har varit där och tagit bort varenda pinal som inte "sparks joy" och allt annat också. Kvar kanske det finns en grå yllepläd som matchar den grå mattan i rummet.

Mitt hem ser inte alls ut så.

Det är fullt av grejer som inte är färgkoordinerade. Det är någon slags maximalism - allt på en gång! 

Blicken fastnar än här och än där, för även om grejerna inte utstrålar maximal glädje, är det ganska intressanta saker som tillsammans kontrasterar och bildar en glad, spännande helhet. Gamla mekaniska mätinstrument, räknestickor, muminmuggar, konst, djurskelett, musikinstrument, växter, böcker överallt...

Det är trivsamt och varmt. Som ett par hemstickade raggsockor eller som en trasmatta där man kan urskilja gamla favoritplagg och tyger från förr.  

Minns nu var du läste det först: Den nya trenden inom heminredning bara måste bli en motreaktion på allt det det vita, avskalade. Och eftersom jag varit extremt otrendig i flera år, kommer jag nu istället att vara FÖRST med det nya och dessutom klara att vara på rätt sida om "genuint/snabbstylat".

Yes.