Eurovision Song Contest 2026 - Din ultimata guide!

 

Nu är alla finalister klara inför årets tävling som går av stapeln i Wiener Stadthalle, Österreich den 12-16 maj i år. Som sig bör, har jag lagt ner överdrivet mycket tid på att redan nu närlyssnat på alla bidrag. Först enbart på musiken, och sedan även kollat på framträdandena från varje lands final, eller motsvarande.

Det är 35 bidrag av varierande kvalitet och känsla - vad vill man förmedla?

Det är framförallt tre stora trender som står ut:

1. Tjejerna eller Tjejgrupperna är antingen väldigt glada och pepp, eller sjunger om att vara stark och stå upp för sig själv. Ibland båda. Man blir glad. 

Killarna eller killgrupperna är istället väldigt svåra, har själsliga problem eller är ledsna eller störda på något sätt. 

Detta gäller förstås inte alla bidrag, men tillräckligt många för att det ska vara en trend. Av 35 bidrag passar 18 in på just denna beskrivning. Förtvivlade killar och tjejer med (glad) jävlaranamma.

2. I denna AI/Synth/Elgitarr-era verkar det som om man vill tillbaka till något man känner igen, något ursprungligt. Av dessa 35 bidrag är det 14 som har framträdande stråkar i arret, på ett eller annat sätt.  Flera bidrag har med själva stråkinstrumentet på scenen också, som i Finlands bidrag, där det är själva idén med numret. Stråkarnas år, alltså! Ta som utmaning att räkna antal stråkinstrument som förekommer i finalen! 

3. Befästandet av en ny genre som bubblat upp då och då: Operaschlagern! Malena Ernmans gren, förstås, men i år är det hela 4 bidrag som går in för den. 

Lite andra skojiga grejer: Azerbajdzjan försöker plocka poäng från den allra trognaste ESC-publiken, genom att skicka en Petra Mede lookalike. Lite kul är också att Luxemburg skickar en tjej som ser ut som "Hjälp, vi har köpt en bondgård"- Brita Zackari. Och att Kajs klädstil plockats upp av Portugal.

Annars är allt väldigt SVART, SVART, SVART. Svarta kläder, svarta riter, svart smink, svarta naglar, svarta pälsar, svarta lackbrallor... helst med nitar och i kombination med naken hud. Obehagligast är Rumänien, som i sin officiella video verkar ha byggt upp rum som påminner väldigt mycket om fotona från Epsteins tandläkarrum i Epsteinfilerna, och i scenframträdandet visas bilder i bakgrunden på utsatta unga tjejer i burar. 

Som tur är, finns det bidrag som går tillbaka till Classic ESC: 

Italien kör smörsångarstilen med en tandrad som kan tävla med Trivagokillens, UK kör retrokaos på TYSKA (Eins zwei drei), och Australien Svarar UK, genom att skicka ett bidrag som påminner väldigt mycket om Mo-Do: s "Eins Zwei Polizei" och Tacos "Der Kommissar". (Minns ni Da Da Da, med Trio?) Portugal skickar ett gäng medelålders gubbar som kan sjunga stämmor på ett... vänt sätt. Estland piggar upp med ett modernt nummer som lyckas kännas som Middle of the Road och Malta skickar en klon av Cliff Richard som tänjer rösten så att vi alla skall känna oss uppvaktade.

Jag vet inte vad vi ska säga om Grekland... Ett charmigt nummer! Anis Don Demina spelar minecraft, typ. 

Bäst i hela startfältet är Moldavien, vars text man kan lära in ("Noroc Cin Cin, Terra Nova!") redan nu, så man kan förbluffa sina vänner när man skrålar med i texten på finalkvällen. 

Moldova

Associationsleken

 Kringlan Svensson

varuhuset Kringlan i Södertälje

Se Sundbyberg och Sedan Dö

Olrog

Povel Ramel

Pratrik

Patrik och Putrik

Ja! Patrik och Putrik!

Kolla: Här!

Jag tvingades att se Masked Singer i veckan. Jag gissar att det är Kringlan Svensson inuti Skogsjätten. Stenhårt. Det bara måste vara Kringlan Svensson där. Det finns inga alternativ. Alla ledtrådar pekade på Björn Skifs, men det kan inte vara så enkelt, så jag frågade Chat GPT om vilken koppling de har till varandra. Svaret var att det inte fanns någon direkt koppling, men att de båda är aktiva inom svenskt kultur- och underhållningsliv, så Chat GPT kunde inte utesluta någon koppling, även om det inte fanns någon uppenbar. Det de har gemensamt är att de är Svenskar i underhållningsbranchen. Såhär presenterade Chat GPT de båda: 

Kringlan Svensson is a Swedish musician, known for his involvement in bands like Klingande and Kringlan Svensson's Hundar (Swedish for "Kringlan Svensson's Dogs"). His musical style is often a blend of different genres.

Björn Skifs is a well-known Swedish singer, songwriter, and actor. He gained fame for his work in the 1970s and 1980s, particularly with the pop group Blue Swede, which is best known for their hit "Hooked on a Feeling." Skifs also pursued a successful solo career and was active in the Swedish music scene for decades.

Hm. Björnes presentation verkar okej, men Kringlans? Jag sökte vidare. Nej. Kringlan har inga musikorkestrar. Men det bara MÅSTE finnas någon koppling mellan Kringlan och Björn Skifs. Jag orkar inte fortsätta att driva tesen om Kringlan inuti skogsjätten genom att hitta långsökta kopplingar och bevis, men fram tills masken rycks av den där fula kostymen, kommer jag stenhårt att hävda att det varit Kringlan hela tiden, ÄVEN om det visar sig att det är Björn Dixgård eller någon annan Dalmas däri. 

Varuhuset Kringlan i Södertälje har två systervaruhus: Spiralen i Norrköping och Gyllen i Linköping. Samma arkitektur och Samma inriktning när de byggdes. Lördagsshoppingfiket. Fast nu har kedjor flyttat in och de har blivit gallerior. Fiket är kvar, iallafall. Kaffe och kardemummabulle, eller en mazarin. 

Ulf Peder Olrog och Povel Ramel gillade varandra. De var samma andas barn, även om de kom från olika håll och utvecklade teman och musikgenrer på sina egna vis. Min favorit är Undervattensbåten, förstås. U-båten Så har vi den andra svenska varianten på Engelsk U-båt: Undervattningsbåten

Olrog och Ramel skrev en trälig låt om en Papegoja tillsammans. Man skulle kunna tro att de skulle lyfta varandra och bli hysteriskt roliga ihop, men jag vet inte... Det kanske är jag som är svårflörtad. Om någon vill kolla upp den där låten, får den väl googla själv. Jag vill inte lägga upp den här. Om den ens finns på nätet. Den känns bara stel och sökt. PRATRIK. Ha, ha. Very Funny.

Men Patrik och Putrik är ju HELT underbara!

Perceptionssensation

 

Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.

Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information. 

Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet". 

Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.

Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli. 

Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt. 

Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!

Extremt roligt

Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.

Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".

Hudkostym.

Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!

Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.

Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av. 

Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com

Maj, för 10 år sedan.

 

På väg hem från Nya Företaget, mitt i city, går jag förbi en glassbar som säljer Ben och Jerryglass. Två fredagar nu, har jag stannat där, släppt ut håret, stoppat ner namnbrickan i väskan och en gång också knölat ner kavajen där.

Jag unnar mig en bägare med tre skopor Cherry Garcia. Sedan STROSAR jag genom staden (istället för att smälla med klackarna mot gatan i snabb takt) och njuter av glassen och solen och fredagskänslan.

Och via World Wide Web kan man, om man vill, lyssna på Äntligen Fredag från SR P4 Östergötland, för att få dialekten, musiken och fredagsstämningen som man minns den från sitt åttiotal.

Igår var det ingen arbetsdag - dock arbetarnas dag - så jag gick miste om min glass och det var inget Äntligen Fredag på SR P4. 

***

Och nu är det mycket som är annorlunda.

Barnen är 10 år äldre, medan jag inte åldrats alls. Inuti.

Glassbaren är borta. Det ligger något annat i lokalen nu. Någon tillfällig klädoutlet?

Äntligen Fredag går inte längre att lyssna på via Sveriges Radios app, även om man väljer P4-knappen. P4 Östergötland bestämde sig för att fokusera på aktualiteter istället för Fredagskänsla och trams, så det nöjet försvann också. 

Men man klarar sig utan körsbärsglass och P4. Och utan klackar, namnbricka och kavaj.

Men det var ju lite gött, ändå, 2015.

Tjoget fullt! 2024

 Detta är så kul!

Är man lagom gammal, kommer man att utbrista: "Ja! Precis en sådan hade jag!" Och "Den tröjan hade en i min klass!"

Jag hade exakt en sån kub med kulor, och exakt en sån marionettstruts som i filmen, du kan se HÄR

Såhär presenteras den 7 minuter långa filmen om  Julklapps-/presentbekymmer: "Vad ger man om man inte har en aning? Och vad ger man till den som redan "har allt"? Denna film från 1977, ger förslag på nonsensgåvor utan funktion..."

Fjorton, fjorton, fjorton... fjorton! 2024

I serien långsökta samband, har vi nu kommit fram till den dagen (14 December) då man kan gå runt och småmysa över någon slags ödets humor.

Såhär...

Just detta datum, år 1900, presenterade Max Planck sin teori, att Energi bara kan sändas ut i multiplar av en enhet, bestämd av aktuell frekvens. Och som multipel används då Plancks konstant. Man anser alltså att just detta datum, 14 december, är födelsedatumet för den "nya" Fysiken; hela den gren som idag kallas Kvantfysik.

Den "nya" fysiken, till skillnad från den "gamla", handlar om fysik på mikronivå och är inte lika tydlig och lätt att räkna på som t e x parabelrörelser och kaffe som kallnar. Nej, den bygger mera på sannolikheter. 

På 1890-talet, efterträdde Max P. gubben Kirchhoff (han med Kirchhoffs lag!) som professor vid Berlins Universität, och när han slutade där, 1926, kom Schrödinger in och ersatte honom. Inte för att Max var en föredetting, (utan för att han hade en braaaa daaag...), utan för att både Max och Schrödinger behövde nya utmaningar. 

Utvikning, som inte har med detta inlägg att göra, men som kan vara fint att veta: Max Planck dog 1947, 89 år gammal. Han var superaktiv som fysiker långt upp i åren. Han tyckte det var idiotiskt att sparka de allra skickligaste fysikerna från Universiteten, enbart p g a att de var judar, och fick problem med Nazistregimen i Tyskland. En annan sak han störde sig på var att trots att Einsteins läror visat sig hålla, och att Einstein fått Nobelpriset 1921, blev Max P. tillsagd att inte undervisa om dem, enbart för att Einstein var Jude. Hallå! Fysik är Fysik! Det blir väl inte mindre sant om det är en Jude som hittat sambanden? Maxan kanske var ointresserad av politik, men att börja peta i verkligheten för att den inte "passar", var inget han kunde ställa upp på. Han fortsatte i smyg att hålla kontakt med sina kollegor, även fast han inte fick. En av Max Plancks söner avrättades eftersom han var inblandad i en mordkomplott riktad mot Hitler. 

Meniallafall (som Hasse Alfredson skulle säga), Schrödinger var den som i denna "nya" Fysik, utvecklade en differentialekvation som i sig själv ser solid ut, men vars lösning används för att i sin tur räkna ut sannolikheten för tillstånd på mikronivå. Den ger alltså inte ett rakt svar som i klassisk fysik, där man matar in de parametrar man har, och får ett klart svar. Det finns alltid en osäkerhet, men man kan uttala sig om sannolikheten för tillståndet. Ekvationen fick namnet Schrödingers ekvation, som ju ofta illustreras med en katt i en låda. Innan man kollar efter kan katten vara både levande och död. Man vet inte säkert.

Och det är nu det blir sådär mini-skoj. 

För jag tror verkligen inte att det var uttänkt, utan bara att det slumpade sig så (vad är sannolikheten?), att just denna dag, den 14 december 1969, sändes Monty Pythonsketchen "Dead Parrot" för allra första gången. 

Och i den snackas det fram och tillbaka om den där stackars papegojan verkligen är död. Eller ej.

Katt och Papegoja. Död eller Ej. 14 December. Alla djur borde få någon slags existentiell kris det datumet, eller varför inte vi alla? Vi är väl alla däggdjur? Vad säger Haaaaaj-Pojken?

Hajpojken 1

Hajpojken 2

Melodikrysset!

 

Ja, eftersom Anders Eldeman inte tänker göra ett extrakryss, mitt i veckan, för DIG, har jag nu gjort ett.

Det gäller för dig att tänka ut ledtrådarna som resulterar i denna lösning. 

Melodi, artist och så en krystad tankekedja som resulterar i dessa ord. Det finns självklart flera rätta lösningar på detta kryss, men vissa är ju givna. Direkt. 

L8, till exempel. Gösta Ekman sjunger Hasse Ekmans text till Johnny Bodes melodi ""Herre i frack", i original. Låten till mitt kryss skall sjungas på Finska eller spelas av orgelgubben Lennart Palm i Lerum. Så skall man tänka sig att Anders Eldeman säger: "Ja, vad är det som man, enligt texten, skall lägga bort?"  

Så fortsätter man att tänka ut alla ledtrådar till de återstående orden. Alla HAR en lösning, men det är inte fel med andra lösningar. Lycka till!

Osannolikhetsdriften

-Var har jag läst den där artikeln, förut, någonstans?

Sannolika saker hända 

än i våra dar, minsann.

Sannolikast är dock denna

om Elvira Madigan.

Tage Danielssons sannolikhetsmonolog och de egna matematikstudierna inom området, öppnar upp för nya aspekter på detta med sannolikhet. Ändå är det Douglas Adams som sätter mig på spåret. Rymdskeppet Hjärtat av Guld, i Adams "Liftarens guide till galaxen",  tillryggalägger extrema avstånd med hjälp av skeppets Osannolikhetsdrift. Man kommer fram dit man skall, snabbt och smidigt, men man får räkna med att helt osannolika saker händer, som bieffekt.

Och nu händer många, helt osannolika saker, inom väldigt kort tidsrymd. Hittills. För vem vet - det kanske fortsätter såhär osannolikt, länge till? Det kan bara betyda att någon, någonstans har tryckt på en röd knapp och att Osannolikhetsdriften har satts igång.

Bevis för denna tes finns i överflöd i min absoluta närhet. Helt ointressant för gemene man, förstås, men ett exempel finns i denna text.

Men i världen, då?

Det räcker väl med att påminna om Dansken som i Norge sköt med pilbåge på folk. Vad är oddsen för att Nordisk Film i Danmark lige nu skulle ha premiär på en film med liknande premiss?   

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/a/x8eQqV/danska-komedin-vildmnd-skjuts-upp-efter-pilbagsdadet

Och vad är sannolikheten för att någon blir olyckligt vådaskjuten under en filminspelning av en film som bygger på att någon av misstag råkat döda någon?

https://edition.cnn.com/2021/10/21/entertainment/rust-film-accident/index.html

Sedan kan man ju, om man vill, diskutera hur nära nedanstående artikel i DN, ligger ovan länkade artikel och om det är sannolikt eller ej, att de TVÅ artikelförfattarna bara skrivit om artikeln och lite pliktskyldigt angett CNN som källa till en DETALJ i artikeln, inte hela. 

https://www.dn.se/kultur/kvinna-skots-till-dods-av-alec-baldwin-under-filminspelning/

Överkurs blir att ange sannolikheten för att de två artikelförfattarna diskuterat just sannolikheten för att någon nörd läst CNN:s artikel och känner igen den om den råkar dyka upp i DN, på svenska. De måste ha kommit fram till att sannolikheten var väääääldigt liten, och bestämt sig för att köra slappjobb innan kaffet.

Då är ju sannolikheten för att den nörden skulle råka vara just jag, extremt liten. 

Ändå är det så nu. 

Osannolikhetsdriften är aktiverad.

P.S. Ja, jag vet. Ni andra matematikmänniskor och sannolikhetsjonglerare vet också att premissen är fel, här. Det är som att blanda en Rubiks kub helt slumpmässigt. Sannolikheten för att bitarna efter slumpblandningen skall sitta EXAKT så som de sitter just nu på kuben, är precis lika stor som sannolikheten att alla bitarna skall sitta så som de sitter när kuben är löst. Så är det, även fastän det intuitivt kan verka fel. Och är kuben redan arrangerad på detta vis, är sannolikheten 1. Sedan är det förstås väldigt liten sannolikhet att en annan kub skulle råka få exakt samma mönster eller bli löst efter en räcka slumpmässiga vridningar. Men det är ju i sig en lustighet att böja på sannolikhetsbegreppet och att man räknar med att andra förstår vad man gör. Men det är väl lika bra att jag skriver ut det i klartext, för jag orkar inte förklara i efterhand för folk som tror att de sätter en på plats, när de egentligen inte förstår att man skojar.

Uppdatering: Bonusmaterial!

Det är som klassiska exemplet med Pansarkryssaren Potemkin. Man uttalar det inte "Patjomkin", eftersom det skulle kännas som om man i ett vanligt samtal skulle låtsas vara lite kontinental och säga "Kobnhävn" när man menar Köpenhamn. Man skulle framstå som väldigt pretentiös och kanske lite manierad. Nä. Man kör på svenskan.

Man kör också på "Potemkin", och flinar lite menande, eftersom man räknar med att alla andra dels förstår vilken film man menar och dels inte heller skulle säga "Patjomkin". Fast då är det alltid NÅGON i sällskapet som på P1-skånska spetsigt påpekar att: "Det heter faktiskt Patjomkin!" 

Hur lätt är det då att förklara för den pretentiösa person som egentligen uttalar namnet rätt, att man med flit säger fel, för att undvika att uppfattas som pretentiös?

Punchvisa en torsdag på Gyldene Freden

 

Melodi: Jungfru Skär

Abdul-razak; Postkolonial

Kinderägg i smeten -  legitimiteten:

Professor för de lärde och flykting för de små

Zanzibar, Paradis - allt är med på något vis!

"För klyftor-na, mellan kontinenter-na"

sa Runesson, Bo Ralph och Ingrid Carlberg och ja´!

"För medkäns-la, utan kompromisser-na"

sa Espmark, Engdahl, Englund och Per Wästberg och Ja´!

Puuuuuunch!

(Citaten skall sjungas med Karl Gerhardsk diktion, och öppna "a":n, förstås)

Djurpäls och Kroppsbehåring

Lucka 21!

Om man vill retas lite, finns det fina möjligheter. Objektivt neutrala saker kan bära med sig en viss laddning, som man hoppas att omgivningen känner av.

Första dagen på jobbet skall man kanske komma i mumindräkt på morgonen och hälsa på alla genom att ta i hand och grymta genom muminhuvudet. När man hälsat på alla, tar man av huvudet och kör stenseriöst ansiktsuttryck genom hela dagen. Man beter sig supervanligt - konverserar passande och beter sig normalt. Man kommenterar inte att man har på sig en vit, vadderad kroppskostym med svans. Om någon antyder, agerar man oförstående och byter ämne. När andra tar på sina ytterkläder vid arbetsdagens slut, tar man på sitt muminhuvud och åker ner i hissen med de andra. 
Man sköter jobbet oklanderligt i sin muminkostym hela första veckan.

Så hoppas man att någon eller några blir superprovocerade! Om ens klädsel inte inverkar menligt på hur man utför arbetet och om man i övrigt beter sig helt normalt, skapar man en konflikt inuti vissa människor.
"Hur skulle det se ut om alla..?"
"Det där är inte hur vi brukar vara klädda här!"
Konflikten uppstår när den första känslan av att något är FEL, krockar med insikten att det inte finns rationella argument för VARFÖR det är fel.
De drar sig för att påpeka att man är opassande klädd, eftersom de kan framstå som inskränkta.
Eller så försöker de förlöjliga klädseln med "humor" och nedsättande kommentarer alternativt bara dissa klädseln, rakt av. Då är det ju öppet mål för att själv komma med argument som får tyckaren att verka tyckmycken. Inte på något aggressivt sätt, eller för att sätta dit personen. Nej, man frågar bara stillsamt t e x om vilken färg på byxorna som är tillåten, och varför. Man ställer enbart principiella frågor och berör inte den egna mumindräkten alls, till dess att man arbetat sig fram till den punkt då personen målat in sig i ett hörn.

Sådant kan man roa sig med.

Eller så kan man gå vidare till andra klädesplagg och attribut. Man kan svassa omkring i en uppenbart äkta päls från något utrotningshotat eller fångenskapsplågat djur. Ha Make America Great Again-Keps på sig, på ett uppenbart oironiskt sätt. (Hur fan visar man att man INTE är en hipster med ironisk keps? Svar: Genom att kombinera kepsen med Suv, Jeans och vadderad täckväst med en badge från NRA.) Och apropå huvudbonad - man kommer till en Eldkvarnkonsert med Pluras sedan länge saknade HATT på sig, och vägrar ge den tillbaka till Plura, för "Jag snodde den, så nu är den min!" Och agerar STOLT och som om man förväntade sig High Five från alla; även från Plura.

Det kan bli roligt! När folk blir arga!
Fast då kanske man åker på stryk...

Nä, då är det roligare att retas precis så mycket att människor inte vet hur de skall förhålla sig. Man skall förstås inte BETE sig provocerande. Hellre vara korrekt och t o m trevlig, för då ger det en bättre effekt på konflikträdda personer. Något byggs upp inom dem, som de inte vet hur de skall kanalisera.

Det kan vara en så enkel sak som att ha på sig en likadan kanelfärgad tröja som Jean Claude Arnault hade på sig i rätten. Man börjar kopiera hans klädsel rakt av! Frisyren! Glasögonen! De som ser, ser. Men de kan inte gärna påpeka, för det verkar ju skumt. Anklaga någon för att ha JCA som stilförebild... Barockt!



Det är synd att jag inte är man och har skäggväxt. FAN vad jag skulle älska att ha en liten rektangulär mustasch under näsan!

Mina Favoritkonspirationsteorier, del 1

En av de bästa konspirationsteorierna är den om Prinsessan Lilian.

Lite bakgrund, för den som nu inte är rojalistiskt lagd, eller är för ung för att ha impregnerats i kungahuskunskap genom äldre släktingar och damtidningar i väntrum under många år:

En lång och tragisk historia är denna om Prins Bertil, som inte fick gifta sig med Lilian Craig, som han träffade redan 1943, när han själv var 31 år och Lilian 27.

Anledningen till att de inte fick gifta sig var att Nuvarande Kungens pappa dött, Prins Sigvard hade gift sig med en ”vanlig” kvinna, blivit av med prinstitel, ordnar och apanage (och fick nu leva på svältgränsen), så Prins Bertil var den enda kvarvarande reserven om gamla kungen (han på gamla enkronorna, ni vet) skulle dö. Lillprinsen var inte myndig och att ha en eller flera förmyndare av icke kunglig börd var inte önskvärt. Om G VI A skulle dö, skulle PB antingen bli Kung, eller Förmyndare för Lillprinsen.

Prins Bertil var alltså en icke utlöst krockkudde för Kungahuset i flera år. Och han fick INTE svika.

Hade han gift sig med Lilian, skulle de vara tvingade att sparka bort honom också, som de gjorde med Sigvard.

Detta var också kärnan i den infekterade konflikt som hela kungahuset, med kringfamiljer och bekanta, drogs in i och som orsakade split, harm och utspel, ända fram till Prins Bertils död 1997.

En klassiker är löpsedeln: ”Allt är Prins Bertils fel!” som hängde länge, länge utanför Pressbyrån i S:t Eriksplans Tunnelbanenedgång, och som blev mitt eget mantra vid kaos och katastrof.

(Efter att Trump blivit vald till president och medieröster upprört undrar hur det kunde bli såhär: ”Allt är Prins Bertils fel!” eller när Taxin fastnat vid Piccadilly C (Varför tog han DEN vägen?) och man missat tåget: ”Allt är Prins Bertils fel!” eller när viktiga tekniska saker går sönder, etc. etc.)

Nå, de gifte sig ändå, till vissas glädje och till vissas intensiva ogillande, 1976, när Gamla Kungen dött, Lillprinsen blivit Kung och t o m gift sig med OS-Escorten Silvia. Lilian var då 60 år och infertil. Sorry, Lilian. Kungahuset förvägrade dig barn.

När Prins Bertil dog 1997 var båda gamla. Folk orkade inte bråka längre och Lilian blev så, vid 81 års ålder, en oomstridd medlem av kungafamiljen.

Hon hade fått vara med och representera vid Nobelprisutdelningen sedan slutet av 70-talet och nu fortsatte seden. Varje år samma sak. Klä på tanten någon glittrig blåsa och så ledsaga henne ut till stolen. Efter utdelningen ledde man ut henne och bytte ut fodralet till något bekvämare. När hon började få svårt att gå, blev det till att rulla ut den sidenklädda kungligheten i rullstol istället.

Det är NU det börjar bli skojigt! För enligt denna min favoritteori, skall Prinsessan Lilian NÅGON GÅNG mellan rullstolsdebuten och sin officiella död, DÖTT på RIKTIGT, men STOPPATS UPP och för stabiliteten och husfridens skull medan allt juridiskt kring Prins Bertils död ordnats upp, rullats fram på officiella tillställningar för att ge illusionen av att allt löpte på som vanligt.

Mellan gångerna förvarades hon i ett kylutrymme i nära anslutning till livrustkammaren, påpassad av de skickliga konservatorerna knutna dit. Inför varje offentligt framträdande var det också deras uppgift att klä Lilian och ordna med hår och hud, så det skulle ge ett trovärdigt intryck av stel, men levande, gammal tant.

När man så avvärjt katastrofen (”Allt är Prins Bertils fel!”) med giriga anspråk på arv och kvarlåtenskap i kaoset mellan de båda dödarna, var det dags att låta Lilian ”dö” i god ordning. Men när? När var bra timing? Medan detta diskuterades, hann Lilian rullas fram ytterligare några gånger innan man hann bestämma sig.

Man kan alltså SE på upptagningar från de sista Nobelprisutdelningarna (den allra sista var 2006) med Prinsessan Lilian som närvarande (eller inte) att hon inte lever längre. Att det bara är ett stelt sittande uppstoppat objekt man rullar in och ut ur Stockholms Konserthus.

Jag har själv försökt se, för att försöka utröna, men bilderna ger inga ledtrådar varken för eller emot. Hade hon bara BLINKAT, eller REAGERAT hade man ju direkt kunnat avfärda denna teori, men eftersom hon faktiskt inte rör en fena, VET man ju inte. Kameran kanske bara råkat fånga henne när hon sov eller i ren leda blivit katatonisk. Man ser ingen andning heller.

Efter ett tag blev det ohållbart och folk började ju undra… Man skyllde på Tantens hälsa och slutade rulla fram hennes lik när det skulle vara högtidligt i TV i december.

När man till sist bestämt sig, utropat Lilians officiella död och skulle begrava denna f d escort- och fotomodell, blev det en jättekonstig situation. Begravning eller kremering? Lilian var fast i sittande ställning, så en kista skulle bli svårt. Att börja kapa kroppsdelar och stapla in i en kista kändes ovärdigt och makabert.

Kremering, alltså.

Men konservatorerna och den mästare som stoppat upp Lilian, började fundera. Detta var ju faktiskt på något vis ett bevarande av historia. Karl XII: s häst Pompe har ju länge stått uppstoppad till allas förundran; ”Tänk, det här ÄR Kalles häst!” Historian kommer nära.

Och Lilians konservering VAR verkligen ett vackert bevarandearbete. Det vore synd om det gick till spillo. Idag kanske det skulle anses stötande, men ”Om 50 år kommer de att tacka oss!” Paralleller drogs till Vasa och Vasamuseet, som ju är en turistmagnet byggd kring ett upphittat vrak.

Om man idag förvarar Lilian i sitt kylrum, kan man om 50-100 år ”hitta” henne igen och visa LIVE hur hon VERKLIGEN såg ut!

Man diskuterade detta i normal samtalston med de starka känslorna noga gömda under ytan. För och emot. Men eftersom man inte kunde enas, kom man överens om att låta Fallet Lilian mogna, för att komma till ett beslut senare. Det var ju inte bråttom, direkt. Hon hade ju förvarats torrt och svalt i många år redan.

Man lät alltså begravningen äga rum med en tom kista längst fram i kyrkan.

Och än idag sitter Prinsessan Lilian tyst och stel i sin rullstol i ett för ändamålet lämpligt utrymme i slottets källare, i anslutning till Livrustkammaren.

Massa och Tyngd

Tittar man nära, nära med lupp, ser man orenheterna, men ändå...

Proppmätt vandrar jag genom rummen och ibland också uppför eller nerför en trappa.

Min mage är en ekvator och golvet pressar uppåt mot mina fötter med samma kraft som min massa gånger tyngdaccelerationen.

Jag testar att dela 12 blyertspennor på längden och låta grafiten känna av det massiva tryck som byggs upp mellan fotsulorna och golvet. Se på fan! Bildas det inte små diamanter, ändå?

Jodå. Små gnistrande stenar bland grått grafitpulver. Jag samlar ihop ickekonverterat pulver och ställer mig på det en gång till. Nu bildas en enda stor diamant.

De små diamanterna lägger jag i en tändsticksask och den stora klistrar jag in i naveln med lösögonfranslim.

Om Greenwichmeridianen ligger i linje med min egen symmetrilinje och magens största omkrets är ovan nämnda ekvator kommer diamanten att markera London.

Jag lovar mig själv att åka dit innan diamanten lossnar.

Fånigheten

Det är lätt att glömma hur ens kranies benstruktur ser ut under fettet. Nu när strukturen börjat titta fram igen, är det som att få ett helt nytt utseende. Ja just det! Det var ju såhär det var!

Men efter julmaten har ansiktet åter blivit som en oformlig degklump utan framträdande drag.

Snart kommer ansiktet att titta fram igen, om jag tränar duktigt och följer min diet.

Superlångsamma Tittutlekar med sig själv… herregud…

Att tolka Bellman

De Heliga Krigarnas Mäktiga Symbol

Sven-Bertils röst är Sverige. Efter dokumentären och konserten ”Hommage” sökte jag mig vidare till hans Bellmantolkningar. Fast… näää. Det var skickligt och säkert väldigt anti när de gjordes – i kontrast till gamla pudrade lutsångare -  med full orkester och inlevelse, men ach så blodfattigt om man jämför med FRED!

Nu har Fred Åkerström dönat ut sångerna om människorna kring Bellman i vårt surroundsystem i flera dagar.

Barnen hatar Bellman nu och kör något slags drinkinggame utan dryck. Varje gång Fred sjunger om Movitz, Fredman, Fader Berg, Ulla Winblad eller annan Figur ur entouraget, vrålar de: ”FREDMAN!” eller ”Norström!”

Och så tycker de att det BARA handlar om att supa. Alla omskrivningar för att supa järnet (dra korken ur buteljen, ta dig då en sup, Bacchii nektar etc.) åtföljs av ett vrål: ”NU IGEN!”

Och de har ju rätt. Det handlar mest om att Bellmans polare samlas och super, eller sitter ensamma och super. Eller att de HAR supit och nu ligger och sover nånstans. Eller att de åker ut någonstans för att supa.

Fast det är rätt fascinerande att dessa människor som levde i Stockholm för flera hundra år sedan, fortfarande besjungs och finns kvar i vårt kollektiva medvetande.

Och Par Bricole, ordenssällskapet som Bellman var med och startade, finns kvar in i våra dagar. Betyder inte Par Bricole typ ”av ett ödets nyck” eller nåt sånt? Av en slump?

Min fördomsfulla bild av Par Bricole är att det är ett gäng gubbar som fastnat i studentikost Bellmanvurmande och har oerhört invecklade ordensregler och ceremonier kring sina extremt uppstyrda sammankomster. De sitter och sjunger Bellmanstumpar till varje snaps och känner sig uppsluppna i bröders lag, den tredje tisdagen i varje månad, klockan 18.45 (troligen för att det korresponderar med något klockslag i någon sång) istället för att, som i Bellmans anda, råka på någon suparkompis ”par bricole”, slinka in på något ställe med svinbillig öl och supa tills man blir utkastad.

Hm…

Ville man, skulle man, efter varje större Terrordåd, kunna ringa och ta på sig dåden: ”Vi är Par Bricole!”

Terrororganisationen Par Bricole, skulle bli omtalad och eftersökt, men ingen av medlemmarna i Sverige skulle kunna bindas till dåden.

Så skulle man börja röra sig i oroliga områden, iklädd röd 1700-talsrock, vita strumpor och svarta klackskor. Vittnen skulle berätta otroliga saker: ”Han verkade röka kritpipa och ha en vit piskperuk på sig!” Har man tur, sker det verkligen ett dåd där man varit, och sambandet mellan ordenssällskapet och terrorism blir allt starkare i allmänhetens ögon.

Ibland går man ut på stan i sin utstyrsel. Som en blottare sliter man då och då upp rocken och visar upp självmordsbombbältet under, när det är många som ser, och så vrålar man: ”Par Bricole!”

Man skickar in skakiga filmer till alla stora nyhetskanaler, inte bara i Sverige, utan till BBC, CNN och så vidare, där man sitter i autentiska 1700-talsmiljöer, dricker ur remmare och berättar att man ligger bakom de senaste dåden och att man planerar fler, över hela världen.

De verkliga hjärnorna bakom världens samlade terror, börjar bli irriterade på de där Par Bricole. Komma här och stjäla uppmärksamhet och ta på sig all ära för perfekt planerade dödsattacker på oskyldiga! Och… är det inte också så, att de dessutom drar ett LÖJE över de mer SERIÖSA terrororganisationerna? Som om Hard Core Terror handlade om att sitta och spela LUTA och skåla på sirliga vis! Man ser ju, i de där filmerna, hur talespersonen alltid sitter och spelar en munter stump, ja till och med SJUNGER på ett jovialiskt sätt (”…så dör du nöjdare!”) innan han lägger ifrån sig lutan och börjar tala. Och i slutet höjer han alltid ett glas med dryckjom och utbrister: ”Gutår!” innan filmen övergår i ett brus.

Vad är detta?

Utländska underrättelsetjänster börjar intressera sig för vad som försiggår i Bellmanhuset på Söder och ISIS utser Par Bricole som ytterligare ett strategiskt mål att bekämpa. Medan gubbarna som bara ville leva kvar i studentlivet kraftigt tar avstånd från alltihop, ökar trycket från SÄPO, KGB, CIA och Regeringen, som för säkerhets skull inte kan lämna detta dithän, utan enligt regelboken måste undersöka detta närmare.

Stefan Löfven får kritik för detta, men försvarar hållningen: ”Vilket RAMASKRI det skulle bli, om Polisen ringde upp misstänkta mördare och bankrånare och frågade om de var de skyldiga. Blev svaret Nej, skulle man tro på det, helt naivt! Nu har vi ringt upp Par Bricole och de säger att de är oskyldiga. Men här gäller Likhet Inför Lagen! Vi kan inte helt avföra Par Bricole enbart för att medlemmarna till största del är pensionerade tjänstemän med ordnade förhållanden!”

Gamla Stan och Södermalm blir en Hot Spot i världens samlade Terrorbevakning och även för utländska organisationers terrorceller som reser dit och bevakar sina intressen. Vilka är de där Par Bricole? Vad vill de? Är de ett reellt hot?

Det blir dyrt för Svenska Staten som måste bistå med livvaktsskydd till alla medlemmar i Ordenssällskapet Par Bricole när de har BRF-möten, handlar mat på ICA och ställer upp sin husvagn på Böda Sands Camping för säsongen. Några av männen i styrelsen har redan fått Fatwor utställda på sig och sina familjer.

Vinsten är att man slipper installera avlyssningsutrustning i gubbarnas hem. Att individer samtidigt är skyddsobjekt och terrormisstänkta innebär alltså en del samordningsvinster, som Säpomannen glatt konstaterar i kritiska intervjuer.

När allt detta pådrag trappats upp så pass, att jag själv inte kan gå och handla blodpudding nere på Coop Nära Järntorget utan att passera sandsäckar, taggtråd och ID-kontroller vid in- och utpassage, börjar jag undra om detta var en så bra idé, egentligen.

Jag lyckades få hela världen med på mitt Bellmantåg av trä där jag drar i snöret och myser, men… näe. Det är inte värt det.

Så jag lovar killarna att de skall få slippa Bellman och Fred Åkerström ett tag nu, men att vi skall besöka Bellmanhuset å det snaraste! Det handlar ju om allmänbildning!

Själv lägger jag planerna på att skoja med Par Bricole på hyllan, häller upp resterna av nyårschampagnen i ett ölglas och sveper den: ”Drick, min Broder, drick!”

Kanske något annat år.

Undantagstillstånd

David Kracov

Vi har solvarma kullerstenar. Vi har skor som möter stenarna och lyfts upp igen. Det är mest olika typer av gymnastikskor (och bland dem är Converse i olika färger vanligast) men också lågskor, sandaler och  - ju närmare kvällen vi kommer  - också några högklackade skor.

Vi har ljuden från skornas kontakt med kullerstenarna och sorlet från skornas ägare som, i den mån de känner varandra, samtalar, skrattar, hummar, håller med eller inte och i den mån de går ensamma istället talar i telefon med handsfree.

Vi har också de ljud som är närmare: Prasslet från papper, tangentbord, glas som ställs ner, bestick mot porslin.

Det starka ljuset dämpas med hjälp av polariserande glas, men värmen är svår att värja sig mot. Bäst att beställa in någonting mera att dricka, eller hur?

Vi har grönmålade stolar, Twilight Birds (de sjunger på engelska med dansk brytning) från uteserveringens högtalare och en klocka som inte betyder någonting längre.

Det bara pågår och pågår.

Tiden har stannat.

Olika skor passerar på kullerstensgatan nedanför uteserveringen men flödet bara fortsätter och fortsätter. Solen bara finns och finns. Ölen fortsätter att ställas fram i lagom takt. Vi har slutat prata. Vi blundar bakom de polariserande glasen.

När tiden skärper till sig, harklar sig och börjar gå igen måste vi resa oss och samla ihop våra hjärnor som flutit ut i pölar på och mellan kullerstenarna. Serveringspersonalen tycker att vi tar för lång tid på oss för de ”stänger faktiskt nu”, men hallå – det är så svårt att hålla balansen när hjärnan är till största delen utanför huvudet.

Och det är så svårt att anpassa de egna skornas riktning och hastighet till flödet.

Å så soundtracket: Klicka här!

Regler

Det borde finnas regler!

Skall man döda djur, skall man göra det ordentligt. Helst ha jägarexamen och inte skjuta rådjur i grannens trädgård från villafönstret när det inte är säsong för rådjur.
Råttfällor får vem som helst sätta ut. Som om det inte var så noga med råttor!
Alla djur har väl rätt till en värdig död?


Råttan sträcker upp en liten näve och harklar sig:

- Vi råttor kräver också att bli dödade av utbildade råttdödare! Tänk om vi svälter ihjäl i plågor för att den som satt ut fällan inte känner till vad lagstiftningen säger om onödig plåga i samband med dödande?


Men på riktigt, nu. Finns det verkligen bestämmelser för sånt här?
Jodå.
Det finns en hel massa bizarra saker att hitta i lagboken! Det roliga är att folk någon gång i tiden måste hittat på och använt metoder som idag uttryckligen är förbjudna. Annars skulle man väl inte försökt lagstifta bort dem…
Till exempel står det uttryckligen i lagen att man inte får använda SPRÄNGÄMNEN när man skall döda fåglar. Jag får bilder…

Och så perspektivvändningen: Om en stormakt släpper en atombomb över ett annat land, varvid städer utplånas och människor dör i generationer, räknas det som offer i krig. Det angripande landet behöver inte betala skadestånd eller ersättning för kontaminerad åkermark, byggnader eller liv. (Fråga Ryssland eller USA om de verkligen har råd med skadestånden efter intervenering och bombningar… Jag tror inte direkt att de budgeterat för det…)
Men om man i efterhand kan visa att FÅGLAR dött, då jävlar! Då är det storböter och fängelsestraff!

Man får inte använda BLINDA eller LEMLÄSTADE fåglar som lockbete. Hm… Först fångar man en levande fågel med stort besvär (Lagen säger att man inte får använda limbestrukna grenar som fåglarna skall fastna på med sina fötter, eller något gift som gör fågeln slö.) och sedan anstränger man sig för att sticka ut ögonen på den innan man LÄSTAR deras LEMMAR och låter den locka till sig andra djur.

På Vapenaffären har jag minsann sett att man kan köpa olika typer av lockpipor, så det är helt okej, men bandspelare är totalförbjudet att använda för att locka till sig djur.

- Vad gör rastakillen med bergsprängaren här ute i skogen?????
- Åh, herregud! En kriminaldesperado!

Men det bästa är detta med båtarna. Visst får man sitta i sin eka och pricka sjöfågel, men kan båten gå båten fortare än 5 kilometer i timmen räknas det som motordriven hejdlös rovjakt och man hamnar inför skranket för brott mot jaktförordning (1987:905), Bilaga 5, OM det inte är så att det gått över en minut sedan motorn stängts av innan fågeln nås av en dödande kula. (§20, Förordning (2001:451)).

Råttan ser sig lite försynt runt i rummet och säger sedan:
- Detta regleras alltså i detalj…  Men om oss står det inte en rad…

Domaren lutar sig fram, ser på Råttan över sina domarglasögon (och erkänn att du nu föreställer dig att han har domarperuk på sig, även fastän vi nu talar om Svensk jaktlagstiftning och säger inte det något om vår massiva påverkan från engelskspråkiga länder och om hur det inte problematiseras alls ?) och ler:

”Använd detta faktum till din fördel. ”

Tom och Jerry

Mikas Julkalender

Lucka 8

Gnagare - stor som en katt!
 

 

 

Mössen är ute i sin rasthage och springer, klättrar och tokrusar i hjul. De har ett slott byggt av pappkartonger att gömma sig i också.

Men så blir det misstänkt tyst.

Förr när det blivit sådär tyst, har det berott på att vi underskattat mössens utbrytartalanger. De klättrar, hoppar och gnager sig ut på olika sätt och så får vi leta upp tre små möss bland alla våra prylar. Det tar flera timmar.

Nu kollar jag av hagen och ser inga hål, inget överhängande klätterträd och noterar att de inåtlutande barriärerna är kvar.

Jag gissar att mössen har sovperiod och att de ligger under något tyg och sover tillsammans, men säker kan man inte vara. Jag ser två misstänkta upphöjningar under filten i hagen. Var kan de vara?

Och då kommer jag att tänka på Schrödingers Katt, förstås.

Inte förrän jag petar på en av upphöjningarna, kommer jag med säkerhet att veta om mössen är därinunder. Sannolikheten för att de skall befinna sig under just den upphöjning jag petar på, kan beräknas, men säker kan man aldrig vara. Om de befinner sig där, kommer de snabbt att pila fram och ta sig till närmsta skydd (deras tvåvåningshus med stege) med hjälp av sitt sinnrika navigationssystem, om inte Schrödingers katt är framme och kniper dem först.

Hur var det nu då?

Jo, om man utgår ifrån den tidsoberoende ekvationen (som jag föredrar framför den allmänna, eftersom jag aldrig gillat d/dt,) 

kan man ändå beskriva alla lösningar om man har tid och en bra dator.

Två invändningar och varningar: Denna ekvation går faktiskt inte helt ihop med Einsteins teori OCH: Denna sannolikhetsbeskrivning av var partiklar skulle kunna befinna sig, gäller bara i ett smått partikelperspektiv och går INTE att applicera på vår fysiska verklighet!

Jag må vara fördomsfull, men jag inbillar mig att sambandet

Galna Katt-Tanter – Otillbörlig Användning av Kvantmekaniska Termer,

är starkare än

Faktiska Katter  - Schrödingers Ekvation.

 

Fast nu handlade det ju om möss...

Tut i luren!

Mikas Julkalender

Lucka 5!

 

 

 

 

 

-Adventstid kom till mitt ensamma hus.

-Adventstid, kom till mitt ensamma hus!

Berättar man om hur det var när Adventstiden kom, eller uppmanar man Adventstiden att komma?

-Adventstid! Komsi komsi!

-Adventstiden kom till sist.

Hur som helst är det Carl-Bertil Agnestig som skrivit låten. Han har lyckats skriva en jullåt som återkommer år efter år efter år. Stim, tänker jag. Sandaler av plast och Mer Jul.

Men varken Thomas Ledin eller Adolphson och Falk har nått upp i Agnestigs nivå av sublimal påverkan. Det är dessutom troligt att Agnestig ligger bakom de tre herrarnas musik i någon mån. För det finns inte en enda instrumentspelande människa i Sverige som INTE spelat någon låt av herr Agnestig. Under hela efterkrigstiden och fram till tidigt 2000-tal, existerade ENDAST nybörjarspelböcker av C-B Agnestig, i ALLA INSTRUMENT! Och böckerna var PROPPADE med herr Agnestigs egenkomponerade melodisnuttar och rytmer. Säkert väldigt pedagogiskt och introducerande en ton i taget (lyckan när man äntligen fick spela låtar med tre toner!) men nu i efterhand förstår man att man liksom skolades in i en speciell sorts musikalisk dialekt. Även FORTSÄTTNINGSBÖCKERNA var UTESLUTANDE ihopknåpade av AGNESTIG.

Spela mig ett stycke jag aldrig hört förut, och jag skall säga dig om det är Carl-Bertil Agnestig som skrivit den! Men känner hans manér som sin egen handske och bättre ändå.

Det Svenska musikundret har självklart Kommunala Musikskolan att tacka för mycket. Grunden. Men originaliteten och spretigheten springer direkt ur föräldraupproret mot den tillrättalagde  C-durfarbrorn i brun kostym. Utan präktig förälder – inget tonårsuppror!

Dessutom kommer han aldrig att dö.

I år är han över 90, men sitter stadigt i sin länsstol och skrockar åt Stimpengarna som kommer att rulla in strax efter årsskiftet.

-As every year, James.