Äldre

Hur kunde AI veta hur jag ser ut?

Dagens moment.

Dagens jävla faktum.

Jag är gammal nu, men hade ändå gått upp tidigt för att springa i skogen med en vän. 5 kilometer iklädd sportiga syntetkläder i svart och rosa. För det är ju bra. 

Fast på väg mot strumplådan i tvättstugan, hakar min lilltå i en rem på en väska som står i passagen. Jävlar, vad den bråttomhastigheten i horisontalled, omsattes i andra vektorer. Kraften som måste pareras för att inte falla handlöst orsakade en stukning på höger fot, eftersom den veks och vreds. 

Sedan föll jag ju ändå handlöst platt på golvet medan lilltån tvingades ur led, samtidigt som min hjärna delade upp alla krafter i vektorer, ner till minsta ligament i vänster fot. Det var så jävla kaotiskt, samtidigt som det måste passa in i systemet av sinus och cosinusdefinitioner.

Jag fick ordning på analysen, medan jag skrek rakt ut av smärta i flera minuter. Nästan blackout. Den tomheten mitt i alltihop. 

Jag försökte resa mig, men det gick inte. En stukad fot, och en annan där alla småben hamnat snett. Jag fick åla in till badrummet och knäa mig till medicinskåpet och ta en Ipren. Sedan gråtande grevinna af Smärta i soffan SMS:ande till väntande vän. 

Nu är den där foten med lilltån ur led, mycket större än den andra foten och dessutom helt blå på ovansidan. 

Det är sånt som händer när man är gammal. Benägenhet att falla. Skörare skelett. Svaga ligament.

Det är åt helvete.

Speciellt nu, när Yngste Sonen flyttar ut.

Nu skall jag ju börja nästa fas i livet. Eller kanske återgå till min gamla. Jag ska förstås bli energisk och äventyrlig, eller bara leka. Fast det går ju inte om man har ont och inte kan förflytta sig från soffan.

Som tur är, kom Yngste hem med Irländsk Whiskey alldeles nyss, som tröst. Han har varit ute och köpt sängkläder till sin nya lägenhet. Och på måndag börjar mottagningen på KTH. Jag är gammal, skör och trött. Fast fertil. Det är ju alltid något att trösta sig med när allt annat liksom bara slutar att fungera. PMS och svullnad består, år efter år.  

Det är skumt, det där med kroppen. 

Om man har djup sorg, om man flyr från krig, om man upplever akut trauma, fortsätter hjärtat att slå. Man måste fortfarande gå på toaletten. Det är helt absurt! Man tuggar frukt, man tvättar händerna, man andas, samtidigt som världen är helt förändrad. Man fortsätter sina ritualer för att man måste - inte för att de känns meningsfulla. Allting känns som tomma gester. 

Perspektiven förskjuts. 

Jag får ibland bilder av framtiden. Så väntar jag ibland i flera år. Och i vissa ögonblick sammanfaller bilderna med det varande nuet. Och det är aldrig dramatiskt. Bara ett stilla konstaterande.

Vad är då meningsfullt? Vad leder fram till detta ögonblick? Vilka stunder bygger man sitt liv fram till?

Jag har återkommande visioner av vind mot huden. Vatten och sand. En vila i att det blev bra så som det blev. Men hur ser vägen dit ut?

  

Trött på allt

 

Det handlar kanske främst om att ingå i ett sammanhang, eller flera.

Tillfälliga sammanhang, som när tåget stått stilla i snöstorm mellan Kiruna och Fjärran i flera timmar. Då börjar man prata med varandra och kanske hjälpa en uttråkad nioåring att stå ut. Kortlek är bra att ha i sin väska.

Någon har huvudvärkstabletter och en grupp körsångare är på resa. Egentligen för att åka skidor på en glaciär, men nu går de mellan vagnarna och sjunger snapsvisor.

De längsta sammanhangen är kanske familj, partner, ett skrå.... landet man bor i.

Att bli människa - så som människan umgicks på savannen - i varandras ögon. Och att uppleva sann kontakt ger ett svar i kroppens belöningskemi, precis som svaret på en kanyl i armen. Instant lycka. 

Men det kräver också att man anstränger sig lite, för att connecta. Vara snäll. Hitta en gemensam grund. I ditt öga ser jag mig själv. Jag kan se vad du behöver och försöker göra din tillvaro lite lättare. 

Fast då finns ju ett annat sätt, att snabbt få till den där mysiga känslan av gemenskap... Att dela upp i "vi" och "dom andra" och hitta gemenskap i att försöka hitta så mycket fel på "de andra" som möjligt.

Det ena kräver lyhördhet och ansträngning. Det andra kräver bara att våga bröta på och hänga på andras bröt. Det är så sorgligt, alltihop. 

Toppa Formen

 

Detta är den där veckan då Jesus var död, innan han återuppstod.

Detta är nåjdens ensamvandring innan han kommer tillbaka, transformerad.

Detta är ett andetag innan nästa andetag.

Och man undrar om det räcker med en vecka.

Fast - å andra sidan blir inget gjort om man flyttar fram en deadline.

Jag vill klistra in texten till Erik Norbergs låt "Här", här, men jag hittar den inte på nätet,

Så då drar vi lite brottstycken ur minnet:

Det finns ingen början och det finns inget slut. 

Inuti finns bara det som alltid längtar ut.

Och Här. Vad händer se´n? Hur ska vi fortsätta berättelsen?

Här. Vi slutar Här. Och börjar om.

Jag har i alla fall Duschat. Bra sak om man skall börja ett nytt liv.

Eller som Bella och Gustav skulle uttryckt det: "Om en liten vecka..."

Mycket att ta tag i. Många att ringa. Mental omställning. Lite otäckt men också lite spännande.

Allt avslutas samtidigt. Många cirklar sluts.

Vad händer med det som blir över om saker inte går jämnt ut?

Samtidigt finns min största glädje och stolthet  - barnen - alltid med som en pågående konstant. Deras utveckling och egna vägar, som jag får följa nära och på avstånd. Då kan ingenting bli riktigt hemskt, vad som än händer.

Love, Love, Love.

Lucialuckan 2024

 

Det är lite trist att skolornas och städernas Luciafirande inte är lika stora tilldragelser som förr. Det handlar inte, som man skulle kunna tro, om att skolorna "förbjuder" luciafiranden av någon missriktad inkluderingstanke. Det är mera att intresset hos ungdomarna inte är lika starkt som förr. Samtidigt är musiklärare och andra stödpersoner lika ansatta som andra lärare - luften finns inte. Tiden räcker inte till.

Kandidater till "Årets Lucia" är svåra att hitta. Förr brukade den lokala Lionsklubben eller lokaltidningen ha omröstningar hela November, men många tycker det är obehagligt att "visa upp sig" och riskera att utsättas för hatstormar och intriger.

Ungdomarna idag går inte heller upp klockan fyra - eller dygnar på någon lussevaka - för att sedan vålda sig in i hemmet hos sina lärare tidigt på luciamorgonen. Det är synd.

Men idag kan vi ändå duka fram lussebullar, pepparkakor och kaffe framför TV:n, klockan 07:00, som traditionen bjuder. Har du missat, finns sändningen på SVT Play.

I år är det från Sala. Det blir nog fint. 

Fyrtio års distans i elfte timman... eller luckan, då. 1984+40 = 2024

 

För 40 år sedan, var det också mitt i december. Vi laddade säkert för någon luciavaka (dräggigt) och hade fullt upp med att öva för årets julkonsert (finkultur). Jag tror att jag hade på mig ljusa Levisjeans och jodhpurs till vardags, en svart filtjacka och torgvantar. Rosa Dateparfym och aprikosläppmoj i en liten burk från Body Shop. På den tiden hade man inte tid att se på TV, tyckte man.

Man åkte bil med de som hade tagit körkort, gick på Bio, åt pizza i olika konstellationer och frös som satan, för man hade alltid för tunna kläder. Men mitt i värsta december var det ju rätt skönt att landa hemma och vara i det där juliga.

Julkalendern 1984 kollade man ändå på, när man kom hem efter skolan. Det året var det Julstrul med Staffan och Bengt. Norrländskt snömys. På radion gick något som hette Kulänglarna, men det minns jag inte alls. Det verkar ha varit påkostat, med originalmusik av Anders Berglund. Medverkande: Klasse Möllberg, Pernilla Wahlgren, Beppe Wolgers och så en del "kändisar" som blev intervjuade om trixiga frågeställningar. Om Göran Persson dansade med låtsas-kor i Bolibompa, var det Olof Palme som var med i Från A till Ö och i Kulänglarna.

När jullovet drog igång och man då vaknade på Julaftons morgon, var det också premiär för jullovsmorgon. Mitt första minne av Jullovsmorgon var det där med Beppe. De visade Calimero, den svarta kycklingen med skalet på huvudet och Scooby Doo. Men detta år var det Toffelhjältarna, med Ola och Per; samma killar som gjorde Solstollarna. 

Detta var ju finaste låten ever.

Och på juldagen var det Ivanhoe, som vanligt. Årets stora julsatsning var den LÅNGA versionen av Fanny och Alexander, som gick i fem avsnitt

Annat man kollade på under året var: 

*Dynastin, 

* Zvampen med Lasse Åberg, där man fick höra "Jag vill bo i en Zvamp" för första gången i början av året, vilket gjorde att den spelades frekvent på alla discon man gick på under hela 1984. Jag hörde den på radio för bara några veckor sedan och tänkte att den aldrig riktigt varit borta. Den är fortfarande bra. 

Zwampen

* Remington Steele, med Pierce Brosnan

* Törnfåglarna Minns du?

* Vem vet Var, med Carl Uno Sjöblom och Pekka Langer. Detta måste alltså varit innan Pekka söp bort sig från TV-rutan.

* Anna-Lotta Larsson show

* På Kurs med Kurt!!!! Den bästa serien! Den gick redan 1981, då man var i absolut rätt ålder. Denna gång såg man den som kultserie och gick på stan och i skolan och sade alla bra citat. Kurt höll en massa värdelösa kurser för Nisse, som betalade pengar till Kurt, så han skulle kunna köpa den runda båten med det randiga kapellet! Och Alve, som var en Skurk och höjde priset på båten hela tiden! Å så Rolf Knutsson som var helt inklädd i jeans och som smög runt i buskarna. Introt

* Solsta Café med Bengt Alsterlind

* Polisen i Strömstad med Per Oscarsson och Stefan Ljungqvist

* TV-teatern var i full gång fortfarande. Under året fick man se förstklassig teater av de främsta manusförfattarna och med de bästa regissörerna och de bästa skådespelarna. Det satsades verkligen på kvalitet! Alltså, på riktigt sattes det upp 16 välproducerade TV-pjäser under året, bland annat klassikerna Natten är dagens Mor, Kaos är granne med Gud och Modet att döda - alla av Lars Norén, och med b l a Lars Erik Berenett, Reine Brynolfsson och Percy Brandt. Fler skådespelare som syntes i TV-teaterupsättningarna detta år: Heinz Hopf, Mona Malm, Erland Josephson och Lena Ohlin, Frej Lindqvist, Lena Nyman, Philip Zandén, Dan Ekborg, Gun Jönsson, Ernst Günther, Magnus Uggla, Marie Göranzon, Claire Wikholm, Hans Klinga, Pierre Lindstedt, Helge Skoog, Carl-Gustaf Lindstedt, Per Myrberg, Thomas Hellberg (som senare skulle bli persona non grata efter att ha smugit runt på stränder och utgivit sig för att vara läkare och hittat på att han måste undersöka de unga tjejerna han råkade på), Krister Henriksson, Anita Wall, Kjell Bergqvist, John Harryson, Tor Isedahl, Bengt Bauler (CARL!). 

Alltså - man vill ju inte vara en namndroppare, men jag vill visa här, att alla dessa tunga namn faktiskt kunde ses i TV-teatern under ett random år på 1980-talet. Regissörerna var då, förutom Noren, b l a Ingmar Bergman, Lars Molin och Allan Edwall. 

* Allsång med Kjell Lönnå

* Vidöppet - Ungdomsserien med Måns Herngren och Hannes Holm. Helena Bergström och Kim Anderzon. Det var bra!

* Herreys vann Eurovisionsschlagerfestivalen i Luxenburg!

* Day of the Triffids

* Mupparna

* Familjen Macahan

* Falcon Crest

*Två och en Flygel, med Berndt Egerbladh. Då var det typ det torraste man visste. Man slog på TV:n och så var det en mörk studio och en Flygel. Berndt talade tyst och med långa pauser med någon människa man inte var intresserad av. Ibland spelade Berndt en snutt och ibland sjöng gästen. Och Berndt såg ut att vara på väg att börja gråta hela tiden. Fast nu, i närtid, har jag sett en massa repriser och tycker det är det bästa som finns.

* Skål/Cheers! Fint!

* Flambards

* Magnum

* Nattcafé med Siewert Öholm 

* Allsång på Skansen

* Spanarna på Hill Street Minns du Belker?

* Barnjournalen

* Lilla Huset på prärien Nostalgin Flödar

* M A S H Så. Fint.

* Fragglarna Dansa å häng mé

* Fönster mot TV-världen

* Razzel (Lördagsuderhållningen!)

* Bagen med Cia Berg

* Rekord-Magazinet med Jan Guillou

* Nygammalt med Bosse Larsson

Alltså alla dessa Klassiker under 1984! Ja, många av serierna gick ju andra år också, men tänk vilket utbud man kunde plocka ur, under detta år. Mycket skumt. På den tiden hade det väl börjat komma Kabel-TV. SKY Channel och Music Box, men inte förrän 1987 kan man säga att SVT:s monopol bröts, när TV3 började sända. Sedan rasade det på, med TV4 som främsta konkurrent. Nu har vi 1000 kanaler, men ändå känns utbudet tunt, om man jämför med allt ovan, som faktiskt bara gäller under ett enda år, i bara två kanaler. Och då har jag ändå gallrat hårt bland allt som sändes. 

40 år känns som väldigt länge sedan, men visst minns man allt ändå?

 

En Nåbel Woffla 2024

 

Vaere? Ere woffler på G?

Idag är det den bästa dagen. Vi högtidlighåller mänsklighetens framgångar, på det att de skall komma alla till gagn. Inga framsteg kommer till i ett vacuum. Själva civilisationen är ett tillsammansprojekt. För att människor skall kunna forska - lägga ner enorma mängder tid och använda de nyaste verktygen och algoritmerna - krävs ett samhälle där var och en inte enbart måste odla sin egen mat, bygga sina egna hus och sy sina egna kläder för att överleva. Ett stabilt samhälle där det finns plats och tid för utbildning, forskning och utbyte av kunskaper är en förutsättning för utveckling.

Årets pristagare och deras bidrag till en bättre värld finns Här!

 Idag kan man, om man vill, ta ledigt och tillbringa hela dagen framför TV:n och riktigt frossa i Vetenskap, Fredsarbete och Frasiga klänningar.

SVT1 kl. 10:35-11:00,  Nobelstudion

                12:50-14:15, Fredsprisutdelning i Oslo

                15:55-17:30, Prisutdelningen i Stockholms Konserthus

                20:00-23:40, Banketten i Stockholms Stadshus

Däremellan kan man passa på att se Pristagarporträtten.

George Herriman, 1944

George Herriman, 1944

                

Att gradvis regrediera

Vill man leka lite mera med bokstäverna i rubriken, kan det bli Dagdrivarestrategier.

För det handlar om strategier för att hantera en lång sjukskrivning där jag mer och mer inser att jag inte kommer att vara operativ på mycket länge. Jag orkar inte ens tänka. 

Jag levde länge på glädjen att få vara hemma, och att ha överlevt. Tankar på nya, roliga projekt att sätta igång med, så snart jag kunde, fungerade som morot.

Fast nu förstår jag att jag faktiskt inte kan. Än. På ett bra tag.

Och jag är så trött på alla filmer, poddar, nyheter och böcker. Och på att jag inte orkar resa mig och ta tag i saker jag ser måste göras. Kroppen trilskas. Huvudet behöver vila.

Och kommer ryssen är jag totalt värdelös i fält. Det är nog mest stressande just nu. Hur fan skall jag kunna skydda mig och mina barn när jag är hjälplös redan i fredstid?

Mina tankar går till de många i Ukraina som fått sina liv ändade, sönderslagna och totalt förändrade från en dag till en annan. Chocken. Omorienteringen. Den primitiva styrkedemonstrationen som, oavsett mål, slår hårt mot civilt liv. Infrastruktur, kultur, civilisation. Vad är vunnet när så mycket är förlorat? 

Krig känns väldigt gammaldags. Det måste finnas andra vägar att nå sina mål. Dessutom kanske målen inte delas av så många. Vad är då vunnet?

Jag har tid att sitta och fundera över krigets mekanismer, läsa på om utrikespolitik och uppdatera mig via alla tillgängliga kanaler. Det är inte sunt. Jag blir bara bedrövad. Förtvivlad. Rädd. 

Så jag försöker hitta strategier för att strukturera mitt dagdrivarliv på ett sundare vis. Det går inte.

Jag fastnar i tankar om Prepping och förberedelser som jag ändå inte kan genomföra, vilket är stressande i sig. Sedan försöker jag fokusera på de små sakerna i tillvaron som gör mig glad och som jag kan hämta energi från. Inte har jag ro till det.

Så jag regredierar. Lägger mig under en filt och låter stressen komma ut som tårar. Fantiserar om att någon snäll kommer och tar mig i handen och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra.

"Allt kommer att bli bra."

Jag hoppas på att få sova lite.

 

Tår-tricket, tårt-ricket, tårtricket

Det finns några säkra sätt.

Redan innan allt detta med död och nästandöd och trauma, fanns det saker som till 100% fick mig att börja gråta. Nuförtiden behöver jag bara tänka på de här grejerna för att jag skall börja hulka.

Tänkte jag skulle bjuda på några av mina bästa populärkuturella gråt-triggers. 

Först är det förstås när någon förmedlar en text så att den riktigt går fram. Personen, uppläsaren, skådespelaren, sångaren glömmer bort sig själv och det enda viktiga är textens inre mening. Det blir ett skälvande NU. Bäst är det när den som förmedlar även är tekniskt skicklig och utnyttjar detta just för att förmedla; inte för att briljera. När allt bara stämmer. Känsla och Perfektion.

Äldre människor talar om Jussi, förstås. Att det var helt fantastiskt att få höra Jussi sjunga. Jag fattar. Men i min värld är det alltid Tommy Körbergs röst som fungerar som Valium och Speed på samma gång. Och så börjar jag gråta. 

Exempel 1: Lyssna igenom hela. Koncentrerat. Det är guld rakt igenom. Aldrig slentrianupprepning.  Varje vers är sin egen.   

Exempel 2: Detta är så fint. Björn och Benny behövde någon som kunde sjunga på demotapen och frågade Tommy Körberg om han kunde komma in och lägga på sången. "Visst..." Så kommer Tommy in från gatan i jeans och skjorta och bara sätter det. Bäst är Bennys min på slutet, när han får bekräftat att det här, det är en hit. Och att Tommy bara gick in och gjorde magi. Sedan hittade de ingen som kunde toppa, så Tommy fick följa med till London och göra rollen som Anatolij i Chess. 

Sedan är det vissa röster och låtar som triggar nostalgin.

Hela denna konsert är som en godispåse med bara goda bitar. Först hedrar de Freddie Wadling som dog alldeles innan. Bara det ger ju tårar som kommer. Alla låtar är som en tidsmaskin för mig och Håkan sjunger fram mitt Göteborg. Gatorna, parkerna, spårvagnarna, morgnarna och kvällarna, festerna, småbarnsåren, filmfestivalen, restaurangerna, konserterna, biblioteket.

Gråten kommer när Sven-Bertil Taube gästar, för då knyts så mycket ihop. Förr och nu. 

Gråten kommer också när Miriam Bryant ligger på scenen tillsammans med Håkan Hellström mitt i ett fullsatt Scandinavium och sjunger "Det är så jag säger det". När man vet att hon som ung suttit timmar med Håkan i lurarna och haft honom som idol. Och nu står hon helt självklart där. Miriam Bryant kan mer än hon visar. Hon är SÅ bra. Ge henne vilka noter som helst och hon fixar det. 

Gråten kommer förstås även när Håkan sjunger "Känn ingen sorg" och han har hållit igång i nästan tre timmar. Sjungit sig från dag genom skymning till mörk kväll. Sådan energi fram och tillbaka mellan publik, orkester och artister. Magi.

Och till sist. Den klassiska scenen ur Sound of Music, där kapten von Trapp sjunger Edelweiss som en motståndshandling och publiken vågar sjunga med.

Ja, mitt mansideal är förstås präglat av att jag sett Sound of Music tusen gånger sedan späd ålder. Christopher Plummer och Opsis Kalopsis är för mig de ideala männen.

 

 

Tårarna. Här kommer tårarna.

 

Min inre hink för tårar är alldeles full. Då är det inte så konstigt att det skvimpar över vid minsta knuff. Det flödar över så fort det blir det allra minsta känsligt eller fint eller sant.

Saker jag gråter över på riktigt:

Att barnen finns och är så fina

Att jag kommer att få åka tillbaka till Wien, snart

Fotosyntesen

Musik som träffar hjärtat 

Fotografier som hittats i arvegodslådorna

Att jag får finnas lite till

Dödsannonser (folk jag inte ens känner, men som man förstår var väldigt älskade)

Bästisar som hälsar på och hör av sig

Djur och växter som ingår i ekosystemet och som lever, samverkar och ... pågår

Dikter som berör

När saker är stora och små på samma gång...

... och när jag själv är minst i hela världen, samtidigt som jag upplever världen väldigt subjektivt, i första person. Det svindlar.

Septembersöndag

Idag är en grå dag.

Idag är döden nära.

Idag vandrar jag runt bland flyttkartonger fyllda med arvegods. Bland annat en massa militärhistoriska skrifter och ryska parlörer, avsedda att användas vid förhör med krigsfångar. 

Jag hittade i en låda en populärt skriven analys av det säkerhetspolitiska läget, skriven så sent som 2019.

Blev deprimerad.

Ett polariserat USA, ett försvagat NATO-samarbete, en Putin som tappar i stöd + ett nedmonterat svenskt försvar. I korthet menade man att Putin skulle kunna vinna mark både på hemmaplan och utrikespolitiskt genom ett överraskande anfall på Sverige. Skulle kunna. Frågan är om Sverige är förberett för ett sådant scenario.

Öppnar ytterligare en låda.

Hittar affischer och program från teaterföreställningar som påverkat mig och som än idag fungerar som gemensamma referenser när jag möter nya människor: "Såg du också..?" Internskämt med folk man nyss mött, är inte det sämsta sättet att få nya bästisar.

Kul att ens kvarlämnade grejer finns kvar efter så många år.

Men döden är nära. 

Det är ett under att jag finns här och kan packa upp lådorna. Jag kunde också varit död.

Tanken studsar runt i den grå hallen bland de bruna lådorna och ut i det grå vädret. Tiden står stilla och luften också. Damm och vindslukt. 

Men idag är det kyrkoval. Det är fint.

Vi trotsar gråvädret och går och röstar. Vi andas in och andas ut. Liv.

ABBA-feber?

 Nej.

I mina ögon peakade Agnetha här, tillsammans med Sten och Stanley!

Helt obegriplig video, men fantastisk på sitt sätt. 

Agnetha som en svensk Brigitte Bardot eller Jane Birkin, suddiga bilder från någon aula där Snyggebrodern Nilsson är den stora stjärnan, turnebilder och något slags kostymdrama.

Måste ses!

Fast det är klart att jag också deltog i ABBA-yran, häromdagen. Direktsändning från London och på storbildsskärm i många storstäder runtom klotet. 

Det var fint.

Cirkeln

Vi andas in och andas ut. Villkor för livet.

Biologin. 

Fysiologin. 

Medicinen. 

Lungorna. 

Syret. 

Atmosfären. 

Biosfären.

Jag andas in och andas ut och deltar än så länge i livet på planeten.

Profetiskt

 

Jules Sylvain eller Stig Hansson, som han egentligen hette, är en av mina favoritlåtskrivare. Jag är uppvuxen med hans låtar och gillar dem. Hantverket! Texterna! Melodierna!

Igår var jag ute och hörde kvällssyrsorna och så kom hela texten till "Sång om syrsor" upp i huvudet. Första versen är bara ett bitterljuvt svärmiskt minne, men andra versen är en dystopi, en "efter-katastrofen"- tablå.

Texten till Jules Sylvains fina melodi är skriven av Gösta Rybrant. Jag gissar att han var inspirerad av efterkrigstidens dubbelhet; å ena sidan modernitet och tekniska framsteg, å andra sidan hotande katastrofer med andra världskriget i färskt minne. Harry Martinsons "Aniara" hade kommit ut några år tidigare och fick stort genomslag.

Idag är en dag präglad av larmrapporter om världens och samhällets tillstånd i stort och i smått, så en framtid där vi sitter i ett skyddsrum på en ödelagd jord och minns tillbaka till det fina i det lilla livet, känns inte längre långt borta. Gösta visste vad han gjorde.

Jag tänker i alla fall njuta av dessa sista sommardagar. Allt grönt! Alla insekter. Alla fåglar. Solen. Möten med människor. Varje sekund känns värdefull.

Lyss!

Te och handarbete i lobbyn

Fjortisluckan!

Sommarens verandastol har nu flyttat in i lobbyn.

TV:n visar scener och dilemman. Man kan virka amigurumis 

som en förnöjsam tant, medan man går sönder inuti.

Om man rusar in i ett projekt och börjar rådda, trassla in sig, kompensera, kompromissa, böja sig för än den ena och än den andra, så märker man kanske att resultatet kommer att bli mycket sämre än det man hade från början.

Ingen kommer att bli nöjd och man har inte åstadkommit någonting.

Utifrån förutsättningarna kanske man har uppnått det absolut bästa som gick att få – men om resultatet ändå får kritik från ALLA håll, kanske det är förutsättningarna som skall ändras, eller hela projektet som skall läggas ner.

Det är synd om Theresa May.

Detta med beaktande att det aldrig går att få alla nöjda. Aktuellt nu i luciatider.

Det skall också bli mycket intressant att se vilket regeringsalternativ som vågar sig på att regera med en budget vars ramar bestämts av M+KD. Jag trodde att regeringens politik skulle avspeglas i budgeten… och att övergångsbudgeten skulle gälla fram till ny regering. Men på detta vis blir det ju mindre betydelsefullt vem som officiellt styr. Då vet vi att M+KD ”vann” valet. Och demokratiskt – det var ju riksdagen som röstade igenom budgeten.

Men… S-väljarna kommer ju att bli SÅ besvikna. De röstade på en S-politik och en kommande S-budget. OM nu Stefan får bli stassminisser, lär han ju få besvär med att förklara varför hans styre innebär en reell högersväng. Vill han sätta sig i den positionen?

Det är synd om Stefan Löfven.

Det finns ett grekiskt ordspråk som går ungefär såhär: Ett samhälle blomstrar när gamla män planterar olivträd för att deras barnbarn skall kunna sitta under dess skugga.

De gamla män som styr världen just nu, skiter i hur det går när de är döda. De är mest intresserade av att slippa göra avkall på sina intressen, så de kan vinna NU.

Under klimatmötet i Polen ville inte USA, Ryssland, Kuwait och Saudiarabien ha den just nu bästa, mest omfattande och underbyggda klimatrapporten med som beslutsunderlag. Så kan man säga att ”man inte visste” bättre. Som att med flit inte kalla det vittne som sett allt, eftersom man då spikar utfall och påföljd. Bättre då, att inte höra alla, så det blir mera av en förhandling. Ord mot ord. Karaktärsbedömningar. Fula retoriska trick.

Det är synd om mänskligheten.

Billy är död

Lucka numro Nio!

I sin krafts dagar

Vår fina avelshanne Billy somnade idag in i sin matskål efter en kortare tids trötthet. Han var frisk och pigg trots sin höga ålder; drygt 2, 5 år. Det är inte illa för en mus.

För bara två veckor sedan levde han runt som vanligt och fick vara med i vardagen. Springa och undersöka påsar och papplådor, gosa in sig i tröjärmarna och äta knäckebröd på vardagsrumsbordet medan jag satt och skrev. 

Pigg och nyfiken

De senaste veckorna blev han tröttare och tröttare och sov mer än han brukar. Vi har kollat till honom lite extra, för vi anade att han inte hade långt kvar. Igår tog vi upp honom och kliade honom bakom öronen. Han brukar gilla det - myser och gosar. Men igår somnade han istället för att efter ett tag vilja vidare. Lilla, trötta...

Gårdagens äldre herre

När vi släppte ner honom i buren trulsade han tungt in i sitt sovhus. I morse låg han tyst och stilla i sin matskål.

Hejdå Billy!

En galen vecka, detta...

Hur man uppfattar saker beror mycket på vad man själv har för referenser och behöver inte alltid enbart ha med de faktiska förhållandena att göra, eller...?

Om vi snävar in perspektivet väldigt, hamnar alla Trumpgalenskaper utanför. Det blir ändå en hel massa kvar innanför.

Denna vecka har jag verkligen försökt fokusera på en sak i taget. Här och nu. Jordnära. OCH – viktigast av allt: Ingen multitasking!

Bästa meditationen i veckan var att se Gokväll med Jesper Rönndahl och följande program Sverige med Jonas Karlsson, UTAN laptop i knäet/prasselpress på bordet/barnrelaterade akututryckningar/SMS:ande med vänner/Telefonsamtal med föräldrar/jobbrelaterade måsten/annan distraktion.

Ett sådant lugn!

Och idag kunde jag sitta och läsa båda kvällstidningarna och dricka kaffe helt ostört i tystnad.

När hjärnan inte är upptagen med att parera och kompensera finns utrymme för nya tankar. Jag blir glad och kreativ igen.

Framförallt får jag syn på en massa absurditeter jag under en längre tid inte haft utrymme att reflektera över.

Jag vill inte lämna ut någon här, men i veckan har jag ofrivilligt befunnit mig i periferin av FYRA olika skeenden som vart och ett skulle kunna ligga till grund för en vetenskaplig studie, en roman, en mörk film utspelad i en skogsby alternativt en Trierburlesk, ett Uppdrag Granskning-reportage eller rentav en feministisk serie ritad i blod.

På EN vecka!

Och man undrar om det är något i vattnet, häromkring, som liksom vrider upp alla reglage till max, så att vardagliga händelser urartar till drama och långtgående konsekvenser. Eller så är det bara jag som ser detta lite tydligare, kanske.

Jag var bland annat på en högtidlig tillställning med frackar och långklänningar. Överdrivet stora glas med champagne (jag klagar inte, men champagne kan inte drickas i för stora klunkar och stora glas lurar en till detta – jobbigt under efterföljande middag när bubblorna kommer i retur…) och en hel massa tal innan man fick förrätten.

Ett av talen var så… extremt, att alla tystnade och höll god min just då, men efteråt frågade man sig och sina bordsgrannar om 1) man Hört rätt och 2) man Uppfattade andemeningen rätt och 3) Talet uppmanade till handling och 4) Personen som talet riktade sig till nu uppmanades till något och VAD i sådana fall och 5) Detta verkligen var helt rumsrent.

Väl hemma igen fick jag ett långt skrattanfall när jag återberättade talet och absurditeten i situationen slog till med full kraft. Mitt upprymda tillstånd kan ha berott på champagnen också, men idag är det kaffesöndag och jag tycker fortfarande att detta var långt över alla gränser.

Bara som exempel, alltså.

En annan situation inbegriper omotiverad aggression hos en man som visade sig vara andlig ledare för ett slutet sällskap som förespråkar asketiskt leverne och sinnenas tukt. Han luktade för övrigt starkt av Gula Blend, hur nu det går ihop med hans budskap…

Tyvärr kan jag inte återge varken tal eller sammanhang, för jag vill inte lämna ut någon. De kan ju tillfriskna och skämmas. Bättre att skämmas på kammaren än att bli påmind om det hela livet efter att en dassig blogg fått lite uppmärksamhet.

De övriga två händelserna skulle kunnat vara buskis om det inte vore för att det var på riktigt och inte inrepeterat av Stefan och Krister/ensemblen på Fredriksdalsteatern. Och om det inte handlade om människor man respekterar och tycker om.

Och om man inte själv varit med och sett. Live. Förnedringen. Klumpen i magen. Gråten som får släppas ut när man är hemma igen. Hänsynen. Inte göra saker värre.

Men, som sagt, man undrar ju om det handlar om att världen blivit galen, jag fått klarare ögon eller om det helt enkelt är så att jag blivit överkänslig och helst vill ha hela världen som den ser ut i min rosenmålade inre modell.

(Hade detta varit en skrivarkurs, hade förstås alla fått välja ett av uppslagen och själva fått skriva scenen med Talet, uppträdet med sektledaren eller någon av de förnedrande buskissituationerna. Testa! Det kanske blir något bra!)

Stillhet som utopi

I kaosets virvlar är det några tankar som stannar kvar lite längre innan jag tappar taget om dem. Men jag minns.

1)      Stålverk

Underbart begrepp. Något att hålla sig i när resten av världen ter sig omförhandlingsbar och relativ.

2)      Glasspinne

Har sett likadan ut och varit av bokträ så länge det funnits pinnglass. Det måste ju vara det snällaste föremålet. Olika individer har olika trygghetsskapande föremål från barndomen, men jag tror att alla kan enas om att just glasspinnen är överlägsen etta på Sverigelistan bland underskattade föremål som skapar positiva associationer. Jag må vara överkänslig, men jag överfölls av en sådan tacksamhet och glädje när jag häromdagen såg en glasspinne slängd på trottoaren. Så välbekant!

3)      Den primalaste meningen! Innehåller ett förstapersons-subjekt, ett andrapersons-objekt och en handling: ”Jag skall döda dig!”

Jodå. Det var the Shining härhemma i veckan. En mushanne GNAGDE sig igenom skiljeväggen till nästa bur enbart för att komma åt och läxa upp grannen. Helst döda. Det blir så tydligt vilka instinkter som styr. När man når ner till det primala. När träning och social fernissa inte spelar någon roll.

För övrigt sjunger hanarna högfrekventa låtar som vi människor inte hör, för att locka till sig honorna i de andra burarna. De sitter ju fast där (Inga mera musbarn nu!) men grannskapets vilda honmöss flockas kring vår altandörr. De är inte ens skygga. Drifternas makt.

Tonårsbrudarna ringer på dörren på framsidan och tjejmössen köar på baksidan.

4)      Lou Reed sjunger mig till sömns när jag helt utmattad av alla som jag tagit i handen under dagen, försöker sortera ägarna till händerna i fack.

Faces and names, I wish they were the same
Faces and names only cause trouble for me
Faces and names

If we all looked the same and we all had the same name
I wouldn't be jealous of you or you jealous of me
Faces and names

I always fall in love with someone who looks
The way I wish that I could be
I´m always staring at someone who hurts
And the one they hurt is me

Faces and names, to me they're all the same
If I looked like you and you looked like me
There ´d be less trouble you see

Faces and names, I wish they ´d go away
I ´d disappear into that wall and never talk
Talk, not talk

I wish I was a robot or a machine
Without a feeling or a thought
People who want to meet the name I have
Are always disappointed when they meet me

Faces and names, I wish they were the same
Faces and names only cause problems for me
Faces and names

I ´d rather be a hole in the wall
Looking out on the other side
I ´d rather look and listen, listen and not talk
To faces and names

If I had a breakdown when I was a kid
I lost my hair when I was young
If you dress older when you're not
As you really age you look the same

If we all looked the same, we wouldn't play these games
Me dressing for you and you dressing for me
Undressing for me

Faces and names, if they all were the same
You wouldn't be jealous of me or me jealous of you
Me jealous of you, me jealous of you

Your face and your name
Your face and your name
Faces and names
Faces and names

Döden, Döden, Döden

Om man dör får man inte veta hur det går.

Lever man, kan man välja att sitta och dricka öl och skita i hur det går.

Likförbannat kommer man att stå där och försöka blidka döden när han kommer: ”Men scysstarå, kan jag inte bara få va´ me´ liiiiiite till? Så ja får se hure´ går?”

Det är som när jag var jättesjuk och hjärtat inte klarade av att hjälpa till med syret när jag skulle den korta biten till toaletten. Då kunde man ligga och fantisera om alla små, små saker man skulle göra om man blev frisk.

Jag som hade så mycket kvar att göra!

Om jag blev frisk, då skulle jag ALDRIG MERA slösa bort tid. När det fanns så mycket roligt att göra! Varför förneka sig själv alla små ögonblick av aktivitet?

Men när man då hamnar på sina fotsulor igen (haha – livet vänds 90°) och livet och man själv tuffar igång så sakteliga, tar vardagen över igen. Det är hämtning och lämning och uppdrag och deadlines och dessutom en kropp som straffar en med övervikt så snart man inte bygger muskler…

Man glömmer.

Man tar sig inte tid för förundran.

Men nu i påsk finns det plötsligt tid för begrundan. Från Död till Liv är hela påskens budskap.

Äldste sonen spelar teater med sina vänner och lägger ner tid och energi på att klä sig som en dansktalande zombie som bjuder på sprit till sina offer, så de skall bli lättare och godare att äta.

Yngste sonen löder och bygger elektronikprylar.

Pappan administrerar spelservrar och sitter på nätterna och spelar spel med stridsvagnar.

Jag förbereder en expedition ut till en mosse där vi skall undersöka årslagren med GM-rör. Deltagarna skall få göra kurvor över radioaktivitäten/år. Jag vet vad som händer vid 1986, men har ingen aning om senare år, så det skall bli spännande.

Jag är glad att jag får vara med lite till. Få veta hur det går, men framförallt vara med och skapa en liten bit av allt det som är liv.

Och så finns det stunder – som då man kokar dagens första kopp kaffe och ser att krokusarna kommit upp – som är ett långfinger åt döden.

Ha!

Jag är fortfarande här!

Ritualernas betydelse

De lokala folklivsfanatikerna berättar gärna om källan inne i skogen.

Idag gick vi dit direkt efter frukosten, utrustade med spade.

Går man in mittemot kyrkan och fortsätter förbi skolan blir vägen till ett                traktorspår och till sist till en stig. Från stigen går man in i en hage via en genial konstruktion i trä som släpper igenom människor och hundar men inte kor. Bland lövträd och sly måste man se till att inte trampa på lömskt placerat kobajs när man tar sig fram till källan.

Men där är den!

En gammal stenportal markerar utloppet.

Det sägs att just denna källa och sägnen kring den inspirerat Ingmar Bergman till Jungfrukällan.

Vi grät lite (mest yngste) och sade hejdå till lilla svarta musen Twilight. Hon hade fått ett sår som inte läkte p g a bakterier som fått fäste. Trots medicinering och extra omsorg blev det inte bättre…

Liv och död.

Vi såg ut en stubbe att gräva ner henne vid och försökte hitta söder, så hon skulle få ligga på sydsidan. Under tiden började Hemmahunden spontangräva vid stubben och när vi hittat rätt väderstreck visade det sig att han tagit fel på 30 grader. Det fick duga.

Med stålspaden bättrade vi på hålet och stoppade ner tändsticksasken med den lilla tyngden i.

Vi hjälptes åt att med händerna ösa tillbaka jorden över Twilight. Det blev en hög över graven.

 Sedan gick vi hem igen genom hagen. Jag trampade ner i dy och Hemmahunden fick tokspringa. Äldste Kik-ade med sina kompisar och Yngste hade bråttom hem till en kompis.

När vi kom hem och stod på verandan sade Yngste: ”Nu känns det bättre!”

Ögonblick, vecka 2

Nja...

Jag står längst fram i en fullsatt sal. Åldern på åhörarna är mellan 16 och 18 år. De vet att jag skall berätta om jordens stigande medeltemperatur och om klimatmötet i Paris som ägde rum alldeles innan jul.

Jag tänker börja med en Powerpoint (haha – vem blev förvånad?) om de största hindren vid förhandlingarna i Paris, och om hur man löste knutar som många trodde var olösliga.

Sedan tänker jag låta dem brainstorma lite innan de skall få lyssna på ett utdrag från Johan Rockströms Vinterprogram.

Sedan blir det frågestund och förtydliganden.

Jag hälsar dem välkomna medan jag kollar att det finns Wifi, så jag kan nå SR:s hemsida, och loggar in på den. DÅ SER JAG ATT DAVID BOWIE ÄR DÖD. Det står så på Sveriges Radios Förstasida!

Det blir overkligt.

Jag lyssnade inte på nyheterna innan jag åkte hemifrån och nu står jag här och VET. Jag måste väl säga något? Berätta? Tänk om många härinne inte heller vet?

”Vet ni, det står här att David Bowie är död!”

Hälften av åhörarna drar efter andan. Någon säger: ”Va?”, och någon annan säger: ”Neeeeeej!”

Den andra hälften frågar den som sitter bredvid: ”Vem är DET?”

Den ena hälften blir irriterad på den andra hälften och ett högljutt förklarande tar vid.

”Men fattar du inte? Han var STÖRST!”

”Lägg av, jag kan väl inte rå för att jag inte hört talas om honom?”

”Men det var ju DAVID BOWIE!”

”Och?”

Etc. Etc. Etc.

Det håller på ganska länge och det är rätt emotionellt, dessutom.

Jag står och känner mig gammal. Många av de här personerna vet inte vem DB är.

Men det är stort att en 69-årings död kan skapa så starka känslor hos så unga människor.

Jag lät dem få förklara färdigt för varandra. Man kan inte låta någon gå omkring och vara helt omedveten om DB! Speciellt inte nu när han har dött.