Psykologiskt spel

 

Påsktider och påsktro att anfäkta och anamma

Ja, jag skrev ju i ett tidigare inlägg, om att stänga in ett antal människor i ett hus, och ge dem en uppgift att lösa. Mat och sovplats tillhandahålls. Det är tid, resurser och så en massa samlad hjärnkraft och expertis. Jag skrev att uppgiften naturligtvis löstes, och att det intressanta, för mig, personligen, förutom att bidra med lösningsförslag och hands on-verkstad, var att studera de sociala bitarna.

Nu är jag i ett litet dilemma, faktiskt.

Nästa scenario jag kastats in i, handlar också om att, i en mindre grupp, ta till sig en massa info som är ny för ALLA, och sedan använda denna information på ett konstruktivt vis. Det låter ju simpelt. Och något som är underförstått, är förstås, att gruppen kommer att arbeta bättre och mera effektivt om ingen i gruppen helt har missat grundläggande förutsättningar. Alltså agerar man i allas intresse om man hjälper varandra; förklarar om någon missat något viktigt. Annars riskerar man att få göra om de bitar som inte fungerar. 

Men vad gör man om en av personerna i gruppen om 5 personer, visar sig vara icke mottaglig? Jag är två veckor in i detta experiment och har två veckor kvar. Alla är respektfulla och ingen har ifrågasatt eller visat någon som helst irritation över denna individ. Och det är bra. 

Men själv har jag kämpat som fan med att hålla en professionell attityd och att INTE dras med i irrelevanta diskussioner om RELIGION, OLIKA FOLKGRUPPERS FÖRMODADE EGENSKAPER, ARBETSGIVARENS (förmodat usla) PERSONALPOLICY och SEXISTISKA UTTALANDEN. Personen har också ett ytterst skickligt sätt att "stjäla" fokus, genom att slänga ur sig halvt ämnesrelaterade frågor till någon, som då förstås svarar relevant, samtidigt som föredragande person får pausa i sin powerpoint, medan eventuell irritation riktas mot den stackare som svarade.

Dessutom har jag låtit bli att kommentera ständigt sena ankomster till möten och den märkliga ovanan att släppa sig offentligt i små rum, innan han snabbt avlägsnar sig och lämnar alla andra att sitta i gasmolnet.  

Jag har hittills svarat så kort som möjligt på försöken att dra igång diskussioner, varken givit rårasistiska kompissvar, eller antirasistiska pamfletter tillbaka, utan återfört diskussionen till Topic. Frustrationen har istället pyst ut (hahaha) hemma, till allas stora förnöjelse. Anektdoterna är oräkneliga, häpnaden är stor. Vad är detta?

Det här är så pass extremt att det inte borde förekomma på denna nivå. Hur har personen lyckats buffla sig in på det här sättet? Det är så pass osannolikt att jag landat i slutsatsen att han är en del i testet. De vill veta hur vi andra, som individer, bemöter och hanterar provokationer. Helst på ett sätt som inte kan användas emot oss om det dokumenteras. 

Puh. Då ska jag under kommande två veckor ha i huvudet att detta är ett test. Han ingår i testet.

Detta är inte personligt.

Jag skall inte samla på mig frustration som byggs upp till en bomb. 

Jag skall le och navigera mig förbi grynnorna, med grace.

Eurovision Song Contest 2026 - Din ultimata guide!

 

Nu är alla finalister klara inför årets tävling som går av stapeln i Wiener Stadthalle, Österreich den 12-16 maj i år. Som sig bör, har jag lagt ner överdrivet mycket tid på att redan nu närlyssnat på alla bidrag. Först enbart på musiken, och sedan även kollat på framträdandena från varje lands final, eller motsvarande.

Det är 35 bidrag av varierande kvalitet och känsla - vad vill man förmedla?

Det är framförallt tre stora trender som står ut:

1. Tjejerna eller Tjejgrupperna är antingen väldigt glada och pepp, eller sjunger om att vara stark och stå upp för sig själv. Ibland båda. Man blir glad. 

Killarna eller killgrupperna är istället väldigt svåra, har själsliga problem eller är ledsna eller störda på något sätt. 

Detta gäller förstås inte alla bidrag, men tillräckligt många för att det ska vara en trend. Av 35 bidrag passar 18 in på just denna beskrivning. Förtvivlade killar och tjejer med (glad) jävlaranamma.

2. I denna AI/Synth/Elgitarr-era verkar det som om man vill tillbaka till något man känner igen, något ursprungligt. Av dessa 35 bidrag är det 14 som har framträdande stråkar i arret, på ett eller annat sätt.  Flera bidrag har med själva stråkinstrumentet på scenen också, som i Finlands bidrag, där det är själva idén med numret. Stråkarnas år, alltså! Ta som utmaning att räkna antal stråkinstrument som förekommer i finalen! 

3. Befästandet av en ny genre som bubblat upp då och då: Operaschlagern! Malena Ernmans gren, förstås, men i år är det hela 4 bidrag som går in för den. 

Lite andra skojiga grejer: Azerbajdzjan försöker plocka poäng från den allra trognaste ESC-publiken, genom att skicka en Petra Mede lookalike. Lite kul är också att Luxemburg skickar en tjej som ser ut som "Hjälp, vi har köpt en bondgård"- Brita Zackari. Och att Kajs klädstil plockats upp av Portugal.

Annars är allt väldigt SVART, SVART, SVART. Svarta kläder, svarta riter, svart smink, svarta naglar, svarta pälsar, svarta lackbrallor... helst med nitar och i kombination med naken hud. Obehagligast är Rumänien, som i sin officiella video verkar ha byggt upp rum som påminner väldigt mycket om fotona från Epsteins tandläkarrum i Epsteinfilerna, och i scenframträdandet visas bilder i bakgrunden på utsatta unga tjejer i burar. 

Som tur är, finns det bidrag som går tillbaka till Classic ESC: 

Italien kör smörsångarstilen med en tandrad som kan tävla med Trivagokillens, UK kör retrokaos på TYSKA (Eins zwei drei), och Australien Svarar UK, genom att skicka ett bidrag som påminner väldigt mycket om Mo-Do: s "Eins Zwei Polizei" och Tacos "Der Kommissar". (Minns ni Da Da Da, med Trio?) Portugal skickar ett gäng medelålders gubbar som kan sjunga stämmor på ett... vänt sätt. Estland piggar upp med ett modernt nummer som lyckas kännas som Middle of the Road och Malta skickar en klon av Cliff Richard som tänjer rösten så att vi alla skall känna oss uppvaktade.

Jag vet inte vad vi ska säga om Grekland... Ett charmigt nummer! Anis Don Demina spelar minecraft, typ. 

Bäst i hela startfältet är Moldavien, vars text man kan lära in ("Noroc Cin Cin, Terra Nova!") redan nu, så man kan förbluffa sina vänner när man skrålar med i texten på finalkvällen. 

Moldova

Skymning över landet

Hedengrens är förpassad till en källare i Sturegallerian, utan skyltfönster ut mot gatan. So much for that culture, Kulturkanon eller ej.

Glöm inte att all kultur växer underifrån. Utan näring blir det till sist inga äpplen att plocka. För nya träd tillåts aldrig slå rot.

Satsar man enbart på A-laget, finns till sist ingen bredd att plocka nya A-lagsspelare från.

Sverige är ett litet land, så vår USP är att vi satsat på bredden. Givit ALLA en god chans att testa på det mesta och kunna hitta sin nisch. Alla skall ha möjlighet att studera och utöva idrott och konst. Så får vi också en spets, jämförbar med andra mycket större länder.

Komplettera gärna en Kulturkanon med att återställa anslagen till de institutioner som säkerställer fortsatt utveckling här och nu, speciellt alla kulturskolor runt om i Sverige, där barn och ungdomar får utvecklas inom sång, musik, ensemblespel, instrumentspel, teater, dans och bild. Speciellt alla ställen som ger möjlighet att bilda band, ha en replokal och arrangera konserter. Årets budget drog ner. Tyvärr i många fall ner till under gränsen för genomförande och bärighet.

Typ, om du ska åka tåg en gång om året för något superviktigt uppdrag, och biljetten kostar 200:- och du får ett resebidrag på 300 spänn varje år. 

Biljettpriset höjs lite varje år.

Det fungerar i några år, fram tills dess du får skippa kaffet och bullen, för då räcker det till biljetten.

Fast efter ytterligare år är biljetten så pass dyr att det nu saknas 25:- för att du skall kunna åka.

Så då larmar du till resebidragsgivaren att nu har du fått 300:- i alla år, men att du nu behöver liiiiite extra för att du skall kunna fortsätta göra det där superviktiga som de givit dig i uppdrag att göra.

"Nämen! Har du fått 300 spänn i så många år! Fattar du hur mycket pengar vi har givit dig? Nu får du allt klara dig själv! Vi drar ner lite till, här!"

Så istället för att ge precis så mycket som behövs för att verksamheten skall kunna fortsätta - en pytteliten del av budgeten - ser man det mer som en utgift som varit "onödig" hela tiden. För kulturen skall ju vara "självbärande". Man ser det inte som att man först sår, och sedan får skörda. Man ser det som att skördebiten är lukrativ och spännande. Såbiten är bara kostsam och onödig. Usch. Varför skall man behöva finansiera något så onödigt? 

Gärna en Kulturkanon, men slå inte undan benen för det som om 100 år skall utgöra 2125 års Kulturkanon. Snälla.

Kanariefågeln är redan död, så ingen larmar om vi går ännu längre

 Experiment. Jag vill att du tar dig tid att läsa och begrunda.

Reflektera över denna bild:

Vilka känslor väcker den? Vilka konnotationer för den med sig och vilka konnotationer har den fått nu? 

Följ denna länk och läs det som står där: Empati

Och svara sedan på hur illa ute vi är som mänsklighet, om en uråldrig medfödd överlevnadsegenskap som Empati, ses som en psykisk störning.

Om ett inkluderande och vänligt program som Sesame Street ses som hjärntvätt av barn; 

Vilket samhälle är det man vill bygga?

Idrottsgalan och Jerringpriset

Sport är ju bara roligt att titta på om det finns chans att någon gör sig riktigt illa.

Klassikern är förstås bakfylletittandet på backoppningen i Garmich-Partenkirchen, då man rycks upp i slögloendet när någon hamnar fel och landar så att det gör ont i kroppen även på åskådare och TV-tittare. Och så repriser på det! I slowmotion. Och om igen i normal hastighet, så man kan se nya detaljer. En handled som verkar ha hamnat i ett onaturligt läge. En skidspets som rispar upp kinden och missar ögat med en halv centimeter.

Fälttävlan tycker jag om, även om ingen skadar sig, men i terrängmomentet finns det många möjligheter till ont. Fasta hinder, rullgrus, oväntade skrämselmoment för hästarna. Salt!

Hockey visas sällan på TV numera... Det är synd. Jag vet inte om skadeförekomsten numera är kulturellt betingad. Det känns som om 70-80-talet var en orgie i blod och tappade tänder, internationellt. Men nu tänker jag mig att spelarna är helvadderade och skyddade, iallafall i Sverige. Kanske är det annorlunda i NHL? Håller det på att bildas två ishockeykulturer? En woke-kultur, med stoppord, samtyckeskontrakt, skyddsombud och allt, och en gore-kultur, där allt är tillåtet? Jag vet vilken liga jag hade kollat på.

Lågintensivt roligt är det också att titta på t ex friidrott där ofta ingen går sönder framför våra ögon, men där de bakom kulisserna tränar sönder sina kroppar, dopar sig, får ätstörningar och psykiska problem. Helst skall det vara i ligan under eliten, där idrottsutövarna kämpar lika hårt som eliten, men aldrig når toppen. Det är lågintensivt tillfredställande att tänka på alla ungdomar som slösar sina liv och väljer bort grundskole- och gymnasiestudier för oändliga träningstimmar i sporter där de slås ut eller hamnar i någon gärdsgårdsserie. 

Och jag sitter i publiken och hetsar, äter chips och myser. Ingenting har ändrats sedan romarrikets dagar. Människans natur är sig lik. Om hela samhället premierar detta gladiatorspel genom TV-sändningar, galor, övergångssummor, tabeller, träningsgurus, program med enbart sportnyheter, glorifiering av gladiatorer etc. etc. finns inga incitament att sätta stopp. Det kommer alltid att finnas nya gladiatoradepter och människor som tjänar pengar på dem. Det kommer alltid att finnas människor som vill se på när gladiatorerna förstör sina liv.

Photnot: I måndags var det idrottsgala och Duplantis representerade den framgångsrike gladiatorn.

Duplantis Blues

Lucialuckan 2024

 

Det är lite trist att skolornas och städernas Luciafirande inte är lika stora tilldragelser som förr. Det handlar inte, som man skulle kunna tro, om att skolorna "förbjuder" luciafiranden av någon missriktad inkluderingstanke. Det är mera att intresset hos ungdomarna inte är lika starkt som förr. Samtidigt är musiklärare och andra stödpersoner lika ansatta som andra lärare - luften finns inte. Tiden räcker inte till.

Kandidater till "Årets Lucia" är svåra att hitta. Förr brukade den lokala Lionsklubben eller lokaltidningen ha omröstningar hela November, men många tycker det är obehagligt att "visa upp sig" och riskera att utsättas för hatstormar och intriger.

Ungdomarna idag går inte heller upp klockan fyra - eller dygnar på någon lussevaka - för att sedan vålda sig in i hemmet hos sina lärare tidigt på luciamorgonen. Det är synd.

Men idag kan vi ändå duka fram lussebullar, pepparkakor och kaffe framför TV:n, klockan 07:00, som traditionen bjuder. Har du missat, finns sändningen på SVT Play.

I år är det från Sala. Det blir nog fint. 

Luckan, den 5 december 2024

 

Jag har en missbrukarpersonlighet.

Då får man styra om sitt missbruk så att det inte blir destruktivt, fast det kan det å andra sidan bli ändå. Arbetsnarkomani är lömskt, eftersom man får en massa positiv förstärkning på vägen mot utbrändhet och havererat socialt liv. I grunden kan det handla om något så trivialt som ångesthantering. Och har man gott om ångest, måste man ha koll på sina strategier och hitta en balans i detta.

Det finns en hel solfjäder med copingmekanismer. Några som inte fungerar så bra i längden är självmedicinering med allt man kan tänka sig. 

Även jag har hittat ett sätt att dämpa ångest, stå ut lite till, använda som default och multitaskingsavledning i många, många år. Det har fungerat bra, men på senare tid har jag förstått att det inte hjälper mig längre. Jo, det är klart att det hjälper mot rastlöshet och ångest - ger mig ett rum som är strikt logiskt och ändå ger lätta dopaminkickar - men det börjar gå ut över mitt liv nu. Det tar mer än det ger.

Jag har varit utbildare i Polisens program för människor som lagförts för rattfylla. Rattfyllan i sig kan vara ett tecken på att personen har ett eskalerande bruk, och utbildningen  - Prime For Life - erbjuds till alla som fångats i en vägkontroll med en oroväckande hög promillehalt. Himla kul att få föreläsa och reda ut myter och "tyckande" kring detta med alkoholnormen! Det bästa är när man föreläser för en random grupp människor, som då inte haffats i någon vägkontroll: Man hänvisar till var aktuell forskning står i fråga om riskbeteende (frekvens och mängd) och hälften av folket tycker att det är larvigt lite som utgör gränsen "Amen vafan, då är ju ALLA alkoholister! Sådär lite är det väl ingen som dricker! och hälften tycker att "De där gränserna är alldeles för generösa!"

Ett tydligt tecken på att man utvecklat alkoholism, är när man tror att man bara ska ta EN öl, eller EN liten Wirre och sedan inte kan sluta dricka förrän pengarna eller alkoholen är slut.

Och nu är det samma sak för mig. Jag förstår ju, att det är helt jävla vansinnigt att sitta och spela samma monotona spel, om och om igen, när jag egentligen har en hel massa annat att göra. Men... "Bara EN gång till!" Nu har det gått så långt att jag kan sitta i TRE timmar i sträck, fastän jag VET att det är dumt och inkräktar på allt annat liv. 

Jag noterar att jag innan, tänker: "Bara EN omgång!" Och det är ju att tydligt tecken; när det inte blir bara den där gången. Och när man i samma spelsession fortsätter att säga: "Okej, nu har jag suttit för länge, men denna gången blir den sista!" Om och om igen, tills hela förmiddagen har gått.

Min decemberutmaning skall alltså bli att vara på avgiftning från det där spelet. Jag kanske skall försöka hitta något annat, mera konstruktivt, att ersätta det med. 

Men dåråva´, har ju alla andra en chans att komma ifatt i statistiken. Ett Spel består av tre nivåer. Det är lätt i början, men blir svårare på slutet. Det handlar om att rensa spelplanen på brickor genom att klicka bort brickor som ligger ihop med samma typ av brickor. När det inte finns fler brickor som gränsar till sina kompisar, får man Bomber för att skapa fler sammanhängande brickor. Man får olika mycket poäng beroende på hur många combos - kedjereaktioner - man får. 

Om man klarar att ta sig genom alla tre nivåerna lär man ha en poäng kring 15000. Mitt rekord är 15610.

Slå det!

Inkörsporten till Tyngre Droger

- Lita inte på någon över 20!

 

Nej. Gör inte det.

Och lita inte på att någon vuxen skall gripa in.

Ängsligt höjs ögonbryn och det tisslas och tasslas.

Det blir ju så dålig stämning om någon uttalar det som alla redan vet.

Då kanske någon måste ta ansvar och börja peta i skiten.

Tänk om det blir jag?

Vad skall folk tänka?

Nej, det är lika bra att låtsas som om allt är helt normalt. 

Vi kan ju till och med romantisera skiten också, så att alla som undrar varför ingen gör något, inte tittar snett på en för att man inte grep in. Man kan höja lite till, förresten: Anklaga den som reagerar för stelbenthet och gammaldags moral. Herr och Fru Tråk. Oförmögna att förstå skönandarnas upphöjda liv.

Vem är vem? Staffan H och Calle B som valpar

Nu är det Staffan Hildebrand som är på tapeten. Nu. Jag undrar varför.

Redan då det begav sig, visste man hur det låg till med honom och killarna som sprang hemma hos honom. Några skrattade i smyg åt honom och tyckte att de lurade gubbjäveln på sprit och cigg. Några blev regelrätt groomade. Det var lika fel då som nu med sexuella relationer barn-vuxen. Det var INTE tidsandan som talade genom hans handlingar. Vi ungdomar tyckte det var lite äckligt men spännande att prata om. Konstigt nog kommer jag inte ihåg att jag eller någon annan berättade detta för någon förälder. Det hörde liksom till ungdomssfären.

Det var något reportage  - Kan det ha varit i Kamratposten eller i Lyckoslanten?  - där Staffan Hildebrand hade adopterat en Thailändsk tolvåring. I artikeln beskrevs det som en solskenshistoria. Mitt tonåriga jag reagerade med starkt äckel. Redan då talade man om "Pojkarna i Bangkok" som gubbresmål.

Och nu, 2021, kommer sunket upp till ytan förstås. Förfalskade adoptivhandlingar och regelrätt trafficking. En känslokall SH som förminskar det hela till ett misstag.

Men HALLÅ! Varför var det INGEN VUXEN som SÅG, FÖRSTOD och GREP IN?

Om jag och alla mina kompisar på avstånd förstod hur det låg till, måste det ha funnits massor av vuxna som förstod. De valde att skydda peddogubben istället för att rädda flera barnpsyken från trauma, självmedicinering och miserabla/förkortade liv.

Nu kommer det upp fler sådana här exempel i huvudet.

Bill Wyman och Mandy Smith, till exempel. Hon var 13 när de började ha sex och leva i ett "vuxet" förhållande. Om hennes mamma var en idiot, borde det funnits andra vuxna som lagt sig i.

I Sverige hade vi Dan Tillberg som också hittade en 13-åring att leka med. Pedofilernas standardförsvar: "Hon verkade så mogen och insiktsfull. Jag skulle aldrig göra något som skadar henne. Jag förundras över denna blandning mellan barn och kvinna. Hon förtrollar mig - det är egentligen hon som har makten." Och så peddostandard 1A: "Det är bättre att jag som är mogen och försiktig inviger henne i kärlekens mysterier, istället för någon fjunig, burdus tonåring." Han skrev en låt om detta: Kvinnobarn.

Och det gjordes reportage om detta förunderliga, lite översinnliga förhållande. Som om Dan T och hans unga brud liksom svävade lite över alla andra och kunde göra saker som vanliga dödliga inte förstod sig på. Pedofili? Nej, usch! Sådant är för vanliga, låga människor! Hur KAN ni ens försöka dra ner oss till er LÅGA nivå?

("Förlåt, förlåt, ärade herr Översinnlighet. Jag är en usel, låg person som tycker det är vidrigt med grooming. Jag insåg inte att ert förhållande var av en annan sort. Jag är allt för ovärdig. Jag skriver en hyllningsartikel så att jag också framstår som förfinad och eterisk. Blir det bra så?")

Borde inte journalisten skriva ett helt annat reportage, här?

Borde inte ANDRA VUXNA SETT, FÖRSTÅTT och GRIPIT IN?

Och så har vi det där tassandet kring nya kulturyttringar. "Hoppsan, bäst jag inte framstår som en gammal stöt, här. Jag ler och försöker passa in. Det här kanske är helt normalt i den här subkulturen?"

Jag talar förstås om den där tragiska historian med Skabb. Punkbandet där medlemmarna var så unga, arga och med så rättframma texter. Sensation! Ja, Medlemmarna var väldigt unga. Typ 12. Utom en. Han var typ 25. Och med stjärnögd fascination beskrevs 25-åringens kärleksförhållande med 12-åringen, helt öppet. Detta var ju så omstörtade! Tillåtande! Subversivt! Fantastiskt!

Men... det har aldrig varit okej med grooming. En 25-åring kan inte ha ett jämställt kärleksförhållande med en 12-åring.

Borde inte reportrar och vuxna i närheten SETT barnet? Barnet indraget i ett sammanhang där det får uppskattning, en plats i livet, en tillhörighet och där barnet får blomma ut och hitta sin särart - MEN där priset också är mycket högt. Man kan spela punk även utan en groomande vuxen. Liksom.

Borde andra vuxna inte FÖRSTÅTT denna gisslansituation och GRIPIT IN?

Jo, självklart. Folk är inte dumma.

Men folk vill vara tillåtande, öppensinnade, upphöjda och med i det som rör sig. Man kan ju inte avslöja sig som småsint, moralistisk, låg och passé. Bäst att inte röra i det där jobbiga. Bättre att upphöja och spela med. Då kanske lite av glansen hamnar lite på en själv till och med?

Och då kommer vi tillbaka till FORUM.

Samma jävla mekanismer. Fast med vuxna. Eller unga vuxna.

Offer. Förövare. Medlöpare. Möjliggörare. Beundrare. Upphöjare. Försvarare.

Koncentriska cirklar med offret och förövaren som mittpunkt. I den yttersta cirkeln står försvararna och slår hårt mot alla som ser rakt in cirklarnas mitt. Slår med ord som relativiserar och förminskar övergreppen som pågår. Slår med ord som förminskar och skandaliserar den som ser klart. Spelar ut sin bestörtning över att skyddsobjektet ens blivit anklagad. 

"Ni är onda människor! Gå härifrån! Låt oss få leka ifred!"

Fortfarande hävdar K eller F - whatever - att människor är låga när de inte FÖRSTÅR att ÖVERGREPP kan SE vackra ut, utifrån en drottnings perspektiv. 

Men i cirkelns mitt byts offren ut. Fler och fler. Det är klart att det är vackert att leka blodregn, om det inte är det egna blodet som spills. 

Se, förstå och gripa in. Men allt kan vändas till sin motsats om människor runtomkring låter sin egen kompass snurra fritt. Då kan sånt här tillåtas pågå år efter år efter år.

 

Osannolikhetsdriften

-Var har jag läst den där artikeln, förut, någonstans?

Sannolika saker hända 

än i våra dar, minsann.

Sannolikast är dock denna

om Elvira Madigan.

Tage Danielssons sannolikhetsmonolog och de egna matematikstudierna inom området, öppnar upp för nya aspekter på detta med sannolikhet. Ändå är det Douglas Adams som sätter mig på spåret. Rymdskeppet Hjärtat av Guld, i Adams "Liftarens guide till galaxen",  tillryggalägger extrema avstånd med hjälp av skeppets Osannolikhetsdrift. Man kommer fram dit man skall, snabbt och smidigt, men man får räkna med att helt osannolika saker händer, som bieffekt.

Och nu händer många, helt osannolika saker, inom väldigt kort tidsrymd. Hittills. För vem vet - det kanske fortsätter såhär osannolikt, länge till? Det kan bara betyda att någon, någonstans har tryckt på en röd knapp och att Osannolikhetsdriften har satts igång.

Bevis för denna tes finns i överflöd i min absoluta närhet. Helt ointressant för gemene man, förstås, men ett exempel finns i denna text.

Men i världen, då?

Det räcker väl med att påminna om Dansken som i Norge sköt med pilbåge på folk. Vad är oddsen för att Nordisk Film i Danmark lige nu skulle ha premiär på en film med liknande premiss?   

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/a/x8eQqV/danska-komedin-vildmnd-skjuts-upp-efter-pilbagsdadet

Och vad är sannolikheten för att någon blir olyckligt vådaskjuten under en filminspelning av en film som bygger på att någon av misstag råkat döda någon?

https://edition.cnn.com/2021/10/21/entertainment/rust-film-accident/index.html

Sedan kan man ju, om man vill, diskutera hur nära nedanstående artikel i DN, ligger ovan länkade artikel och om det är sannolikt eller ej, att de TVÅ artikelförfattarna bara skrivit om artikeln och lite pliktskyldigt angett CNN som källa till en DETALJ i artikeln, inte hela. 

https://www.dn.se/kultur/kvinna-skots-till-dods-av-alec-baldwin-under-filminspelning/

Överkurs blir att ange sannolikheten för att de två artikelförfattarna diskuterat just sannolikheten för att någon nörd läst CNN:s artikel och känner igen den om den råkar dyka upp i DN, på svenska. De måste ha kommit fram till att sannolikheten var väääääldigt liten, och bestämt sig för att köra slappjobb innan kaffet.

Då är ju sannolikheten för att den nörden skulle råka vara just jag, extremt liten. 

Ändå är det så nu. 

Osannolikhetsdriften är aktiverad.

P.S. Ja, jag vet. Ni andra matematikmänniskor och sannolikhetsjonglerare vet också att premissen är fel, här. Det är som att blanda en Rubiks kub helt slumpmässigt. Sannolikheten för att bitarna efter slumpblandningen skall sitta EXAKT så som de sitter just nu på kuben, är precis lika stor som sannolikheten att alla bitarna skall sitta så som de sitter när kuben är löst. Så är det, även fastän det intuitivt kan verka fel. Och är kuben redan arrangerad på detta vis, är sannolikheten 1. Sedan är det förstås väldigt liten sannolikhet att en annan kub skulle råka få exakt samma mönster eller bli löst efter en räcka slumpmässiga vridningar. Men det är ju i sig en lustighet att böja på sannolikhetsbegreppet och att man räknar med att andra förstår vad man gör. Men det är väl lika bra att jag skriver ut det i klartext, för jag orkar inte förklara i efterhand för folk som tror att de sätter en på plats, när de egentligen inte förstår att man skojar.

Uppdatering: Bonusmaterial!

Det är som klassiska exemplet med Pansarkryssaren Potemkin. Man uttalar det inte "Patjomkin", eftersom det skulle kännas som om man i ett vanligt samtal skulle låtsas vara lite kontinental och säga "Kobnhävn" när man menar Köpenhamn. Man skulle framstå som väldigt pretentiös och kanske lite manierad. Nä. Man kör på svenskan.

Man kör också på "Potemkin", och flinar lite menande, eftersom man räknar med att alla andra dels förstår vilken film man menar och dels inte heller skulle säga "Patjomkin". Fast då är det alltid NÅGON i sällskapet som på P1-skånska spetsigt påpekar att: "Det heter faktiskt Patjomkin!" 

Hur lätt är det då att förklara för den pretentiösa person som egentligen uttalar namnet rätt, att man med flit säger fel, för att undvika att uppfattas som pretentiös?

Självmordsempirin

 

Det är ju sedan gammalt, det där med att om någon av ens facebokvänner under en längre period enbart lägger upp Youtubeklipp på låtar - DÅ är det fara å färde.

Speciellt om det är frekventa inlägg.

Personen orkar enbart kommunicera via klippen och är kanske inte själv medveten om att den är skör just nu. Den vill bara förmedla att just dessa låtar slår an en ton.

Men det är en varning, detta att personens kommunikationsmönster ändras på just detta sätt. Det har hänt flera gånger att vänner antingen är på väg in i en depression eller står i begrepp att ända sitt liv efter denna tydliga signal. Trist nog har jag inte sett mönstret förrän det - i flera fall - varit för sent.

Numera håller jag ögonen öppna och skriver ett privat meddelande till den som börjat peppra sin facebooksida med låtar: "Hej! Det var länge sedan! Hur är det med dig? Minns du när... " Kanske är det falskt alarm, kanske är meddelandet skillnaden som får någon att orka lite till. 

Eftersom jag har på mig dessa musikklippsglasögon, reagerar jag rätt hårt på min egen facebooksida, när jag plötsligt ser samma mönster där. Självrannsakan. 

Jag KAN ju inte lägga ut Broder Danie, Blue For Two och Triffids, bara sådär! För jag har redan lagt ut en massa musikklipp redan och då kommer folk att tro att jag är djupt deprimerad.

Men det är jag ju. Nu.

Ytterligare bekräftelse läggs till den samlade empirin, alltså.

Suck.

Ljust och fräscht

Amän... maximalism, schmaximalism - det här är ju bara odiskat!

 

Alla fotograferade hem i bostadsannonserna ser exakt likadana ut. Det är vitt, grått och väldigt raka linjer.

Marie Kondo har varit där och tagit bort varenda pinal som inte "sparks joy" och allt annat också. Kvar kanske det finns en grå yllepläd som matchar den grå mattan i rummet.

Mitt hem ser inte alls ut så.

Det är fullt av grejer som inte är färgkoordinerade. Det är någon slags maximalism - allt på en gång! 

Blicken fastnar än här och än där, för även om grejerna inte utstrålar maximal glädje, är det ganska intressanta saker som tillsammans kontrasterar och bildar en glad, spännande helhet. Gamla mekaniska mätinstrument, räknestickor, muminmuggar, konst, djurskelett, musikinstrument, växter, böcker överallt...

Det är trivsamt och varmt. Som ett par hemstickade raggsockor eller som en trasmatta där man kan urskilja gamla favoritplagg och tyger från förr.  

Minns nu var du läste det först: Den nya trenden inom heminredning bara måste bli en motreaktion på allt det det vita, avskalade. Och eftersom jag varit extremt otrendig i flera år, kommer jag nu istället att vara FÖRST med det nya och dessutom klara att vara på rätt sida om "genuint/snabbstylat".

Yes.

Septembersöndag

Idag är en grå dag.

Idag är döden nära.

Idag vandrar jag runt bland flyttkartonger fyllda med arvegods. Bland annat en massa militärhistoriska skrifter och ryska parlörer, avsedda att användas vid förhör med krigsfångar. 

Jag hittade i en låda en populärt skriven analys av det säkerhetspolitiska läget, skriven så sent som 2019.

Blev deprimerad.

Ett polariserat USA, ett försvagat NATO-samarbete, en Putin som tappar i stöd + ett nedmonterat svenskt försvar. I korthet menade man att Putin skulle kunna vinna mark både på hemmaplan och utrikespolitiskt genom ett överraskande anfall på Sverige. Skulle kunna. Frågan är om Sverige är förberett för ett sådant scenario.

Öppnar ytterligare en låda.

Hittar affischer och program från teaterföreställningar som påverkat mig och som än idag fungerar som gemensamma referenser när jag möter nya människor: "Såg du också..?" Internskämt med folk man nyss mött, är inte det sämsta sättet att få nya bästisar.

Kul att ens kvarlämnade grejer finns kvar efter så många år.

Men döden är nära. 

Det är ett under att jag finns här och kan packa upp lådorna. Jag kunde också varit död.

Tanken studsar runt i den grå hallen bland de bruna lådorna och ut i det grå vädret. Tiden står stilla och luften också. Damm och vindslukt. 

Men idag är det kyrkoval. Det är fint.

Vi trotsar gråvädret och går och röstar. Vi andas in och andas ut. Liv.

Storstadens frestelser och faror

 

 

Harald Ljungström, rådman vid Stockholms rådhusrätt, skrev 1961 om ungdomens liv i storstaden Stockholm. Så man skulle veta, när man som nyinflyttad med uppväxande barn skulle möta allt det nya.

Ett citat: 

"Det som på dagen förefaller idylliskt och tilltalande kan på kvällen förvandlas till ett myllrande tillhåll för snedvridna existenser." 

Hela texten, som återfinns i en av alla de böcker som delades ut till nyinflyttade (Välkommen till... (stadens namn) är full av sådana värderande formuleringar. Rubrikerna säger det mesta:

* Ungdomsnarkomanien

* Ungdomsprostitiutionen

* Ungdomsbrottslighetens orsaker

* Uppväxtmiljöns betydelse

* Den ökande frestelsemängden

* Den andliga utarmningen

* Samhällets ansvar

* Samhällets reaktion mot ungdomsbrott

Några guldkorn:

Om Kungsträdgården och Humlegården:

 "...förrymda ungdomar här träffar samman med gamla och nya "kompisar" för att förbereda nattens "stötar"." och "...anses ju vara den största marknadsplatsen för de homosexuella... Centralstationen utgör ett av de farligaste tillhållen för sådana snedvridna existenser..."

"Alla barn är ju i grunden asociala..." och "Den materiella behovstillfredställelsen blir därför den enda normen för deras liv och gärningar."

"Det s k. raggandet är ett uttryck bland många andra för en råare inställning mellan könen."

"...flatheten i förhållande till de mest bizarra önskemål av eleverna kan ta sig sådana uttryck som att jazzkonserter anordnas under morgonsamlingen."

Ja, det var verkligen en annan tid då. Men fortfarande förfasas dagens vuxna över dagens ungdoms förfall. Nya försyndelser men samma mekanism.

Inte en dag över 40...

Mulm

 

Jag tycker mycket om ordet "mulm". Jag gillar också materialet mulm.

Den här texten är hämtad från Wikipedia och handlar om mulm. Jag fick glädjerysningar av textens torra saklighet och självklarhet. Läs långsamt och låt leendet bli större!

Denna text är som ASMR, fast litterärt. Allt som står där stämmer och presenteras logiskt. Den sista meningen är som att stryka över redan finborstad päls.

Mulm

Mulm är det lösa material som ansamlas inuti ihåliga träd. Den består framförallt av lös, murken ved. Där finns också ofta exkrementer från vedlevande insekter, fåglar och fladdermöss, gamla fågelbon samt rester av döda djur. I mulmen lever en artrik och särpräglad fauna, bestående av bland annat skalbaggar, tvåvingar och klokrypare. Välkända arter är bland annat läderbagge, matt mjölbagge, mulmknäppare och gammelekklokrypare.

Träd med mulm kan kallas mulmträd.

Aaaaah!

Profetiskt

 

Jules Sylvain eller Stig Hansson, som han egentligen hette, är en av mina favoritlåtskrivare. Jag är uppvuxen med hans låtar och gillar dem. Hantverket! Texterna! Melodierna!

Igår var jag ute och hörde kvällssyrsorna och så kom hela texten till "Sång om syrsor" upp i huvudet. Första versen är bara ett bitterljuvt svärmiskt minne, men andra versen är en dystopi, en "efter-katastrofen"- tablå.

Texten till Jules Sylvains fina melodi är skriven av Gösta Rybrant. Jag gissar att han var inspirerad av efterkrigstidens dubbelhet; å ena sidan modernitet och tekniska framsteg, å andra sidan hotande katastrofer med andra världskriget i färskt minne. Harry Martinsons "Aniara" hade kommit ut några år tidigare och fick stort genomslag.

Idag är en dag präglad av larmrapporter om världens och samhällets tillstånd i stort och i smått, så en framtid där vi sitter i ett skyddsrum på en ödelagd jord och minns tillbaka till det fina i det lilla livet, känns inte längre långt borta. Gösta visste vad han gjorde.

Jag tänker i alla fall njuta av dessa sista sommardagar. Allt grönt! Alla insekter. Alla fåglar. Solen. Möten med människor. Varje sekund känns värdefull.

Lyss!

Parallellmännen

  

                                                                                                               

                                                                                     

 Det verkar som om människors behov är sig lika världen över.

Ta bara detta med musiken och de trubadurer som tar på sig, eller ges rollen som ”folkets röst”, rebellen, gatornas poet. Sanningssägaren. Ofta som en nagel i ögat på de styrande i mer repressiva samhällen, ibland som salt i de etablerade sammanhangen i de mer demokratiska.

Oavsett – älskade av folket och med en självklar tillhörighet i de skuggiga delarna av samhället. Gärna med diverse preparat och destillat som bränsle.

Det finns exempel från flera olika länder under samma tidsperiod. Vad var det som gjorde att de här männen kom fram och fyllde detta behov av ställföreträdande rucklare?

Det ligger i tiden, som man säger.

Vi har, från gamla Sovjet, Vladimir Vysotskij:

Från Wikipedia:

Vladimir Semjonovitj Vysotskij,

född 1938 i Moskva. Död 1980. Skådespelare, sågare och poet. Han var en av Sovjetunionens mest kända gitarrpoeter, komponerade sina sånger och framförde dem till ackompanjemang av sin sjusträngade gitarr.

Enligt en enkätförfrågan från Ryska institutet för opinionsundersökningar (VTSIOM) år 2010 intog Vysotskij andra plats på listan över 1900-talets idoler, efter Jurij Gagarin. Enligt en rundfråga från gallupinstitutet FOM i juli 2011 kände 98 procent av ryssarna till namnet Vladimir Vysotskij, och 70 procent svarade att de tycker om hans sånger och ansåg att hans verk är en viktig del av den inhemska 1900-talskulturen.

Hans sånger var ”förbjudna” och spreds via piratkopierade kassetter från hand till hand. Sångerna är ”gatusånger” och handlar om vänskap, gatorna och människorna där. Det tuffa livet där polisen hämtar in en för någon förseelse, livsbetraktelser och med en udd riktad mot regimen. Sången om vargjakt, till exempel, verkar på ytan handla om jägare som skjuter djur, men är egentligen en betraktelse över Sovjets repressiva system.  

 

Jaha, så har vi skandalrucklaren från Frankrike, Sergan!

 

Från Wikipedia:

Serge Gainsbourg, född som Lucien Ginsburg i Paris, död 1991, var sångare, kompositör,   författare och poet.

Serge Gainsbourg är en av de mest betydande franska populärmusikerna i sin generation. Med ursprung i fransk varieté och chanson började han tidigt att blanda friskt med influenser från jazz, bossa nova, rock, funk och reggae.

Sin internationella berömmelse fick Gainsbourg främst genom sina för sin tid provokativa och sexuellt utmanande texter. Hans mest kända låt " Je t´aime - moi non plus", som han sjöng in tillsammans med Jane Birkin 1969.

Gainsbourg gjorde under sina sista år ibland spektakulära framträdanden i TV.

När han dog : Den franske presidenten Francois Mitterand sade om honom: "Han var vår Baudelaire, vår Appolinaire... Han lyfte sången till en konstnärlig nivå"

 

Även Sergan var en gatupoet. Sångerna handlar om livet på cafeer, dansställen, konduktörer…och kvinnor. Ofta med en ironisk twist och över gränsen till vulgärt, men ändå med en viss elegans. Legenden säger att Paris taxichaufförer såg som en ära att få skjutsa hem en söndersupen Serge – gratis, när han inte klarade att ta sig hem själv.

 

Men vi i Sverige, då? Jo vi hade ju Cornelis!

 

Från Wikpedia;

Cornelis Vreeswijk född 1937 i Nederländerna, död 1987 i Stockholm, var trubadur, kompositör, poet och skådespelare verksam i Sverige. Här blev han en folkkär vissångare och räknas i Sverige som en av landets största trubadurer. Han slog igenom i Sverige på 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare och var sedan produktiv fram till sin död.

Vreeswijk gav många konserter och levde ett hårt turnéliv och även hans privatliv var periodvis stormigt. Cornelis Vreeswijk kan sägas ha levt upp till bilden av konstnärsgeniet som brände sitt ljus i båda ändar. Hans privatliv färgades delvis av dessa mörka sidor, med skatteproblem, misshandel och droger som inslag, men som trubadur var han en av sin tids största i Sverige.

Begravningsgudstjänsten, som TV-sändes, ägde rum i Katarina Kyrka med Lennart Koskinen som officiant och han gravsattes på Katarina kyrkogård bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius.

 

Och, förstås… Läs Cornelis texter…samma gatuperspektiv, samma kvinnor, samma sjaviga elegans (”Medborgare!” (Hönan Agda) ”blev blåst på ovan sagda”))

 

Likheterna är slående!

 

Och i Danmark hade de Kim Larsen, förstås… men DET är en annan historia.

Nej, det är det inte. Den är precis likadan som ovan skrivna.

Jag var i Danmark samma dag Kimpan dog. Det var landssorg. Människor samlades utomhus och mindes och sjöng tillsammans. På TV satt hallåorna och grät när de presenterade nästa program. Det var tungt.

 

Vad var det som låg i tiden och förde fram den här typen av trubadurer i sinsemellan väldigt olika länder?

Spännande.

 

 

 

 

Du nya sköna värld

Julkalenderlucka nummer sexton!

När radiomonopolet bröts, förespeglades en mångfald av olika röster, program och musik från olika källor och tider. Vilket mångfacetterat utbud vi skulle få! I verkligheten resulterade det i massor av olika kanaler som nu spelar samma blandning av listmusik och reklam.

På samma sätt genomgår alla Facebookgrupper en liknande likriktning, vilket gör att allt till sist blir en likartad smet av skvaller, djur som gör roliga saker och ganska plumpa memes som skickas runt i cykler.

Facebookgruppernas oundvikliga evolution sker i tre steg: 1) Gruppen bildas av någon eller några med ett specialintresse och flera med samma specialintresse ansluter. I gruppen diskuteras intresset, med relevanta sidospår och utvikningar. En lätt eufori uttrycks medlemmar emellan, eftersom man hämningslöst kan nörda in på detaljer som ingen annan förstår.

2) Nya medlemmar tillkommer och innan de socialiserats in i gruppens interna ton, börjar de dela, skriva trådstarter och svara i trådar på ett sätt som inte är i linje med gruppens syfte. De flesta i gruppen ignorerar detta. Man vill väl vara tolerant. Några i gruppen agerar grupp-poliser. I detta skede kan det bli smärre konflikter, men inte farligt. De tillrättavisade tar till sig av kritiken och poliserna blir mindre nitiska.

Men lugnet är bedrägligt, för detta är gruppens kritiska utvecklingsfas. Utan att någon anar det, står nu gruppen och väger på kanten till Meme/Fredags/Hahaha-stupet.

Gamla medlemmars motstånd mot skojiga skämtdelningar och spridda memes har försvagats samtidigt som nya medlemmar vill ha gillatummar. Man börjar lägga in skojigheter man hittat eller fått i sitt flöde. ”Den här tycker alla säkert är kul!” Efter att trådpoliserna fått höra att de är humorlösa, väljer de att scrolla förbi bilder på katter som ser ut som Hitler och sexskämt, utan att reagera utåt. Man får välja sina strider.

Steget över till fas tre, ser alltid ut på samma sätt. Då vet man, Det är när någon skriver: ”Ja, jag vet att detta är off topic och inte har med gruppen att göra, men eftersom många andra har lagt ut sånt här…”

3. Då öppnas dammluckorna på vid gavel och gruppen översvämmas av skojiga saker som både nya och gamla medlemmar vill dela med sig av. Andelen inlägg som rör gruppens huvudsakliga ämne går ner till 30%, och är anledningen till att folk ändå är kvar. Själva gruppen har blivit en likadan grupp som alla andra grupper på fb. Det är inte säkert att fas fyra inträder, men OM den gör det, får man lämna gruppen och kanske starta en egen, ny grupp. Det är när någon lägger ut något som i fas 1-gruppen skulle rendera en massa intressanta diskussioner, men trådstartaren får nu respons som: ”Jag fattar inte vad det roliga är! Vem fan är du?”

Mera av samma!

Te och handarbete i lobbyn

Fjortisluckan!

Sommarens verandastol har nu flyttat in i lobbyn.

TV:n visar scener och dilemman. Man kan virka amigurumis 

som en förnöjsam tant, medan man går sönder inuti.

Om man rusar in i ett projekt och börjar rådda, trassla in sig, kompensera, kompromissa, böja sig för än den ena och än den andra, så märker man kanske att resultatet kommer att bli mycket sämre än det man hade från början.

Ingen kommer att bli nöjd och man har inte åstadkommit någonting.

Utifrån förutsättningarna kanske man har uppnått det absolut bästa som gick att få – men om resultatet ändå får kritik från ALLA håll, kanske det är förutsättningarna som skall ändras, eller hela projektet som skall läggas ner.

Det är synd om Theresa May.

Detta med beaktande att det aldrig går att få alla nöjda. Aktuellt nu i luciatider.

Det skall också bli mycket intressant att se vilket regeringsalternativ som vågar sig på att regera med en budget vars ramar bestämts av M+KD. Jag trodde att regeringens politik skulle avspeglas i budgeten… och att övergångsbudgeten skulle gälla fram till ny regering. Men på detta vis blir det ju mindre betydelsefullt vem som officiellt styr. Då vet vi att M+KD ”vann” valet. Och demokratiskt – det var ju riksdagen som röstade igenom budgeten.

Men… S-väljarna kommer ju att bli SÅ besvikna. De röstade på en S-politik och en kommande S-budget. OM nu Stefan får bli stassminisser, lär han ju få besvär med att förklara varför hans styre innebär en reell högersväng. Vill han sätta sig i den positionen?

Det är synd om Stefan Löfven.

Det finns ett grekiskt ordspråk som går ungefär såhär: Ett samhälle blomstrar när gamla män planterar olivträd för att deras barnbarn skall kunna sitta under dess skugga.

De gamla män som styr världen just nu, skiter i hur det går när de är döda. De är mest intresserade av att slippa göra avkall på sina intressen, så de kan vinna NU.

Under klimatmötet i Polen ville inte USA, Ryssland, Kuwait och Saudiarabien ha den just nu bästa, mest omfattande och underbyggda klimatrapporten med som beslutsunderlag. Så kan man säga att ”man inte visste” bättre. Som att med flit inte kalla det vittne som sett allt, eftersom man då spikar utfall och påföljd. Bättre då, att inte höra alla, så det blir mera av en förhandling. Ord mot ord. Karaktärsbedömningar. Fula retoriska trick.

Det är synd om mänskligheten.

Asså vaddå..?

Lucka 4 i Julkalendern!

Vi säger såhär:

Har du löst cancerns gåta eller räddat en stad undan katastrof, slagit världsrekord i någon sport eller bara rakt av är överdjävla BÄST, kan du räkna med en massa uppmärksamhet. Kanske ett Nobelpris eller annan utmärkelse. Du får den credd du är värd.Om du är man.

Om du är kvinna, viftas dina prestationer bort: Okej okej, Gensax i all ära, men….

-          Kan du VISA PATTARNA?

 För är man kvinna är allt annat underordnat och ditt värde ligger EGENTLIGEN enbart i hur väl du motsvarar omvärldens förväntningar på dig som kroppsligt objekt.Och då måste man ju passa på att kolla det, då, så att man VET om bruden framför en är runkobjekt nog för att överhuvudtaget få finnas. För kallas man upp på en scen för att ta emot ett pris för någon övermänsklig prestation, KANSKE MAN ÄNDÅ INTE är värd att ens vara där och synas.

Nej. Då måste man ju som MAN ta sitt ansvar, så att alla andra män runtomkring slipper UNDRA.

Och då RÄDDAR man egentligen tjejen från eventuellt snack om hon egentligen inte var VÄRD det där priset (eftersom det EGENTLIGEN borde vara män som uppmärksammas för sina insatser på plan, forskningsgenombrott eller innovationshöjd) genom att ge henne en chans att visa att hon har en annan, mera relevant funktion. Så slipper man ju allt snack efteråt. 

Och så är det ju så BEKVÄMT att slippa se kvinnor som KOMPETENTA, speciellt inom ett område man själv och andra MÄN ser lite som sitt eget. Det blir jobbigt. När en BRUD plötsligt skall vara BRA, rentav BÄST på något. Bättre än andra… män.

Då är det så skönt att ställa världen tillrätta. Placera bruden där hon hör hemma och visa henne och alla andra att man bara genom en replik, kan reducera henne tillbaka till objektfållan.

Det är väl inte heller för mycket begärt? Att hon skall bjuda lite på behagen?

Vafan tror bruden?Att man överhuvudtaget bryr sig om saker hon gjort?

Nänä, det man EGENTLIGEN vill se är PATTARNA och om hon kan göra sexiga MOVES.

Och sedan kan man ju säga sorry om hon är en jävla surfitta och blir sne. Så är det ur världen.

Läs mera HÄR!