Nätverkande och sånt

 

Eftersom jag är en gammal stofil som aldrig använt sociala medier för att marknadsföra mig själv, har jag inte heller använt LinkedIn. Jag blev uppmanad att öppna ett konto där, typ 2004, men glömde av det öppnade kontot, totalt. Jobbade mycket och hårt och kände aldrig behov av att skapa och upprätthålla något slags digitalt karriärnätverk. Jag var sen med Facebook också. Hoppade på, först då det höll på att bli passé. Samma sak med bloggandet. 

Skulle jag nu börja LinkedIn:a mig, skulle LinkedIn säkert börja dö i samma sekund jag aktiverade det där gamla kontot. Jag har dessutom tagit del av helt GALNA LinkedIn-poster och undrar om det är kutym att humblebragga och att cringeinfluensa. Då vill inte ja´va´me´.

Fast å andra sidan kan man väl utforma sin presentation som man vill. Utan pinsamt.

NU är det lite trist att jag inte har 20 års upparbetade yrkeskontakter på ett eget konto, för nu är det dags för mig att börja jobba igen. Jag orkar. Har testat.

Mina skills: Föreläser om Naturvetenskap, Teknik och Vetenskap, gärna med fysiska demonstrationer och humor. Undervisar i Matematik och Fysik på gymnasienivå. Sjunger på semiprofessionell nivå.

Mina kvarstående handikapp efter sjukskrivningen: Svårt att hantera intryck såsom många människor och stökig miljö med hög ljud- och ljusnivå. Sånt leder till extrem trötthet. Skador på stämband och ärrbildning i halsen. Hosta och slem. Det betyder alltså att det jag är bra på, också är sånt jag inte kan göra längre.

En föreläsning fungerar. Eller ett undervisningstillfälle. Men att göra det flera gånger per dag, fem dagar i veckan, skulle trötta ut min sköra hjärna. Och fortfarande saknas flera oktaver i mitt tonomfång. Det låter inget bra, heller.

Så nu ska det bli spännande att försöka hitta nya sätt att jobba. 

Och hade jag haft ett aktivt LinkedIn-konto, hade jag gått ut med ett allmänt anrop:

"Jag är en social kameleont med 100 000 högskolepoäng. Begränsningar: Känslig för intryck och med återkommande pausbehov. I övrigt levererar jag med omsorg och spets. Vad skall jag nu hitta på?"

Som en långsam trampolin...

 

... har det gamla året tyngts ner av min julmatsstinna kropp, funnit sitt ändläge och sakta, sakta fjädrat upp mig i flyktläge, mot det nya året. Jag har ännu inte landat. Jag befinner mig strax efter kastparabelns höjdmaximum och försöker göra mig en översiktlig bild av terrängen, samtidigt som jag letar lämplig landningsplats. Snart skall jag dra i fallskärmens utlösare och välja var mina fötter skall få grepp. Fast mark. En utgångspunkt.

Det ska bli spännande.

Leverans!

 Det är ju konstigt att man i backspegeln kan längta tillbaka till 2018. Vilken idyll!

Trots en seeeg regeringsbildning och skandalen i Akademin, samt klimatlarm i bakgrunden, var det väl ändå ett rätt fint år? Allt rullade på som vanligt, vi kunde gå på teater och kidsen gick i skolan. Ändå tänkte man att det varit ett riktigt pissår. Hejdå. 2019 skulle säkert bli bättre.

Sedan rullade 2019 på med Notre Dame i lågor, terrordåd och bombdåd, seeeeg brexit, Arne Weises och Sara Danius död och ständiga klimatlarm. Fy fan. Men nästa år! Då skulle ju det glada 20-talet komma!

Jätteglatt och jättekul blev det ju när folk började dö av Covid och restriktioner började dränera ekonomi och psykisk hälsa. Arbetslöshet. Och så extrema orkaner, bränder över stora arealer på flera kontinenter, värmerekord i Sverige och över polcirkeln. 38 grader i Sibirien.

2021 blev inte heller roligare. Stormningen av Kapitolium, Talibanvälde, Navalnyj i fängelse och ett misslyckat klimatmöte i Glasgow. För egen del var det ett extremt skitår. Min pappa dog. Jag dog nästan.

Och nu är det bara Mars 2022 och redan har IPCC larmat jättehårt, samtidigt som vi har ett KRIG i Europa.

Vårt lilla klot och vår mänsklighet...

Swwwwwosh!

 Det är ljudet då jag sitter vid köksbordet och på radiolan hör en ganska smetig, traditionellt arrad dansbandslåt. 

Fast den är ju bra. Speciellt i slutet av versen och när refrängen drar igång. Men vad långsamt den går... Det skall ju vara... galna, distade gitarrer här! Och en nasal engelsk röst som sjunger! Och så skall man stå och hoppa upp och ner och skrika rakt ut!

Varför känns det som om jag är typ 22 år gammal och superhip? Varför vill jag gå på klubb och ha på mig kläder som bara går att köpa i London?

Jo, talar Erik Blix, om för mig, efter låten. "Det här var Arvingarna med Prinsessan, alltså deras variant av Popsicles Hey Princess."

WHAT?!!!

DEN såg jag inte komma.

Nu är det overkligt, här. Osannolikhetsdriften är i full gång och jag sitter i köket och det allra mest osannolika har just inträffat:

Det där bandet som Popsicle önskade livet av, har gjort en cover på en Popsiclelåt. Och den spelas idag, 2021, i radio. Det är ju 30 år sedan de där banden aktivt stod på var sida om diket som skiljer svensktopp från indie. Jag tror, ärligt talat, att jag faktiskt dog eller ligger i koma och att min hjärna spinner loss och blandar och ger. Det här finns ju inte.

***

Efter lite research:

Se efter 5:39

Punchvisa en torsdag på Gyldene Freden

 

Melodi: Jungfru Skär

Abdul-razak; Postkolonial

Kinderägg i smeten -  legitimiteten:

Professor för de lärde och flykting för de små

Zanzibar, Paradis - allt är med på något vis!

"För klyftor-na, mellan kontinenter-na"

sa Runesson, Bo Ralph och Ingrid Carlberg och ja´!

"För medkäns-la, utan kompromisser-na"

sa Espmark, Engdahl, Englund och Per Wästberg och Ja´!

Puuuuuunch!

(Citaten skall sjungas med Karl Gerhardsk diktion, och öppna "a":n, förstås)

Sannerligen är jag återuppstånden

Av ren tristess eller av nöd eller lust?

Kommer framöver att lägga ut texter här, som något slags arkiv. Bilder och Projekt.

Here comes the sun.

 

Koldioxid i blodet

Lucka 20

Bang bang balans

Hela världen håller andan. Allt står och väger. Vi befinner oss i Limbo. Vilken värld kommer vi att befinna oss i imorgon? 

Kommer Britterna att lämna EU? Det var värst vad det drar ut på tiden, det där. Det skulle ju gå så smidigt. Och nu kan det kanske bli en NY omröstning. För oss som håller andan känns det lite som om syret håller på att ta slut. Men vi måste hålla andan, så att vi kan pusta ut när vi VET hur det blir.

Kommer vi att få en regering, snart? Det var väldans, så svårt det verkar vara. Om alla envisas med att säga nej till allt som inte innebär att man får igenom ALLA sina krav, lär det ju inte bli någon regering. Om det nu vore så att det fanns ett parti som ALLA i hela Sverige stod bakom, hade det synts i valresultatet. Kanske lite...ödmjukhet vore på sin platz? Och nu kan det kanske bli ett NYTT val. För alla oss som håller andan känns det lite som om vi skulle kvävas om vi var tvingade att vänta över ytterligare en valrörelse och ett val.

Kommer de icke bindande avtalen från Klimatmötet i Polen, att leda till att alla länder börjar göra allt de kan utifrån sina förutsättningar? Det var satan vad långt inne det satt att ens enas om ett avtal. Och om det nu är lite frivilligt, så... det kan nog dröja innan man kan andas ut.

Kommer den dysfunktionella ledningen för världens största stormakt snart att bytas ut, efter otaliga skandaler och vederhäftiga vittnesmål? Vi håller andan och väntar... på att kvävningsdöden kommer som en barmhärtig befriare.



För övrigt har jag idag varit på  - nej varken julbord eller middag - affärslunch och ätit goda grekiska grejer mellan summeringar av detta halvår. Denna lunch avåts på en vanlig restaurang, samtidigt som vädret utanför var duggigt och grått. Inget skimmer. Ingen sprit! 


Jag vill vara farlig-romantiken frodas när jag plockar fram denna låt ur hjärnan och låtsas leva dålighetsliv i hemlighet när chefen naivt nöjer sig med att man alltid är i tid.

Te och handarbete i lobbyn

Fjortisluckan!

Sommarens verandastol har nu flyttat in i lobbyn.

TV:n visar scener och dilemman. Man kan virka amigurumis 

som en förnöjsam tant, medan man går sönder inuti.

Om man rusar in i ett projekt och börjar rådda, trassla in sig, kompensera, kompromissa, böja sig för än den ena och än den andra, så märker man kanske att resultatet kommer att bli mycket sämre än det man hade från början.

Ingen kommer att bli nöjd och man har inte åstadkommit någonting.

Utifrån förutsättningarna kanske man har uppnått det absolut bästa som gick att få – men om resultatet ändå får kritik från ALLA håll, kanske det är förutsättningarna som skall ändras, eller hela projektet som skall läggas ner.

Det är synd om Theresa May.

Detta med beaktande att det aldrig går att få alla nöjda. Aktuellt nu i luciatider.

Det skall också bli mycket intressant att se vilket regeringsalternativ som vågar sig på att regera med en budget vars ramar bestämts av M+KD. Jag trodde att regeringens politik skulle avspeglas i budgeten… och att övergångsbudgeten skulle gälla fram till ny regering. Men på detta vis blir det ju mindre betydelsefullt vem som officiellt styr. Då vet vi att M+KD ”vann” valet. Och demokratiskt – det var ju riksdagen som röstade igenom budgeten.

Men… S-väljarna kommer ju att bli SÅ besvikna. De röstade på en S-politik och en kommande S-budget. OM nu Stefan får bli stassminisser, lär han ju få besvär med att förklara varför hans styre innebär en reell högersväng. Vill han sätta sig i den positionen?

Det är synd om Stefan Löfven.

Det finns ett grekiskt ordspråk som går ungefär såhär: Ett samhälle blomstrar när gamla män planterar olivträd för att deras barnbarn skall kunna sitta under dess skugga.

De gamla män som styr världen just nu, skiter i hur det går när de är döda. De är mest intresserade av att slippa göra avkall på sina intressen, så de kan vinna NU.

Under klimatmötet i Polen ville inte USA, Ryssland, Kuwait och Saudiarabien ha den just nu bästa, mest omfattande och underbyggda klimatrapporten med som beslutsunderlag. Så kan man säga att ”man inte visste” bättre. Som att med flit inte kalla det vittne som sett allt, eftersom man då spikar utfall och påföljd. Bättre då, att inte höra alla, så det blir mera av en förhandling. Ord mot ord. Karaktärsbedömningar. Fula retoriska trick.

Det är synd om mänskligheten.

Punkt och Stor Bokstav

-Nu skall vi se hur hon kommer att fixa det här!

Jag är ett långsamt djur.

Men när jag tänkt färdigt, då går det fort.

Som när jag länge känt att det liksom… skavde. Det var för mycket i tillvaron som inte kändes bra.

Så jag fixade nytt jobb, nytt boende, nya skolor till barnen på typ en vecka – när jag väl bestämt mig.

(Haha – barnens pappa när jag på kvällen slänger fram visningspappren från husvisningen jag spontangått på i väntan på tåget hem, efter lyckad intervju och anställning på studs: ”Du… jag köpte det här huset idag…”)

Och nu har det gått tio år.

Det blev riktigt bra.

Barnen har gått i de allra bästa skolorna och trivts bra med kompisar och lärare. Bättre karriär för oss vuxna. Bättre boende.

Men nu har det börjat det skava igen.

Det gör något med en att sitta i öknen i tre veckor och låta tankarna stilla sig. Det blir tydligt för en vad som är viktigt. Att sedan komma tillbaka till ”det vanliga livet” gör det supertydligt att man inte alls lever på det sätt man vill leva. Varningsklockan ringer ofta, ofta. Och man KAN inte kompensera det man missar i vardagen, på några korta semesterveckor.

Detta år som gått har jag liksom varit ”sovande”. Jag har jobbat, deltagit i livet som vanligt, tacklat vardagen – men insett att det inte är mitt liv jag lever. Jag har liksom satt mina egna viktiga saker på paus, medan jag lagt energi på att leva ett helt annat liv.

Så nu har jag sagt upp mig. Nu skall jag gå tillbaka till frilansarlivet och styra min tid själv.

Det kommer att bli mycket arbete, men ett mycket mera givande arbete. Framförallt kommer min energi inte att vara slut när jag kommer hem på kvällen. Istället för att då sätta mig och arbeta ännu mera med den energi jag inte har, kan jag umgås med familjen och syssla med egna projekt.

Tänk, alla möjligheter som finns – inte vill jag som 80-åring sitta och beklaga allt jag inte gjorde, för att jag hade fullt upp med att leva ett liv som inte ens gjorde mig glad.

Jag har en plan. Nu börjar det!

PT eller Piller?

Nyfödda Adiposer

Nu har jag sparkat igång min fysiska träning och hållit på ett tag. Jag känner mig inte speciellt duktig eller framgångsrik eller frälst eller som om ett nytt liv har börjat. Inte heller känner jag någon större lust att lägga upp lufsrundorna på facebook. Det är mest jobbigt och tar tid.

MEN det finns en inre tillfredställelse i att leva som man lär.

För länge sedan skrev jag ett litet häfte om hur man skall leva för att syresättningen, skelettet, muskelrörelse och inre mekanik skall fungera så bra som möjligt. Detta häfte distribuerades ut till ungdomar i Göteborgsregionen och var småvinklat så att rökningens inverkan på ovannämnda kroppsfunktionsbitar lyftes fram.

I veckan, när jag rotade i gamla lådor, hittade jag det där häftet.

SKAM.

Jag vet alltså precis vad kroppen behöver för att må så bra som möjligt, men har jag praktiserat detta i min vardag?

Nej.

Fast, det är klart… När jag skrev det där häftet för 10 år sedan, var jag nyförlöst tvåbarnsmamma med järnfysik och superkropp. Då gick det an att uttala sig inte bara med kunskap om fysiologi, utan också med mig själv som gott exempel.

Nu känner jag mig som ett vrak. Mina leder har inget muskelstöd och senorna är uttänjda. Konditionen är katastrofal och muskelcellerna vilar i sina buntar som komapatienter. Där sker ingen förbränning.

Jag kan inte skylla på gammal sjukdom längre. Jag har faktiskt haft gott om tid att ta mig ur det här tillståndet. Jag är frisk nu. Och ingen annan kommer att fixa detta åt mig.

Jag skall använda mina egna gamla ord (svårt att förklara bort med att författaren är en idiot) från häftet som bibel. Läsa igenom regelbundet och checka av vilka punkter jag uppfyller.

Och min lågintensiva träning har faktiskt givit resultat! Nu klarar jag av ett sådant där pass utan att behöva sova i två timmar efteråt. Jag simmar regelbundet, dessutom.

Och så har jag med egna ögon sett FYRA små Adiposer lämna kroppen och klättra ut genom sovrumsfönstret!

Fakta om Adiposer

En generation är åtta veckor

Tant Rainbow och Tonåringen Lunik

De växer snabbt, snabbt.
Om man inte är snabb nog att skilja barnen åt, efter typ 5 veckor, hinner de bli könsmogna och intresserade av sina syskon på ett opassande sätt. Det kan komma från en dag till en annan och så är det familjefest galore...

På de två första bilderna är det en fullvuxen mushona på snart ett år, tillsammans med en relativt nyss avskild hona. De är inte släkt och inte heller intresserade av att para sig med varandra, så det är dubbelsafe.

Storleksskillnad

Fast nu är det en av våra andra honor (åldersmässigt mellan dessa två) som trots stenkoll först lyckades undgå utrensning och bli ormmat, och sedan, när hon plötsligt kom fram från sitt gömställe och benådad p g a fräckhet och smartness, visade sig vara befruktad av Okänd Hane.

Beräknad nedkomst typ igår. Hon ser ut som en badboll med fyra ben.

- Kolla vad stor hon är!

Förutom att magen är som en jätteboll, ser man två rader med knoppar på hennes framsida.

Möss!

Panik

Nu har jag varit i en fotostudio igen. Denna gång var det ofrivilligt.

Å ena sidan var det rätt kul och fotografer är ju duktiga på att få en att känna sig som snyggast i världen.

Å andra sidan fick man se bilderna efteråt.

Den där ”snyggast i världen och larger than life”-känslan försvann rätt snabbt när musiken stängdes av och fotografen tyckte att: ”Den DÄR bilden, DEN kör vi på!”

Ja. Den bästa bilden var en där jag såg ut som en padda.

De andra bilderna var helt förskräckliga, så jag förstår att fotografen gillade paddbilden.

Lite Reality-check, nu:

 Jag får acceptera att jag blivit äldre.

Jag får acceptera att jag blivit en rund tant.

Jag får acceptera att man måste ta minst 50 bilder på mig för att åtminstone EN skall bli… publicerbar.

Och så nästa tanke:

Kan jag GÖRA något åt att självbilden inte sammanfaller med verkligheten?

Jodå.  Jag får justera självbilden en aning. ÄR jag inte 25, kan jag inte begära att jag skall se ut som 25.

Men sedan kan jag faktiskt justera verkligheten en hel del. Jag MÅSTE inte vara en överviktig och otränad tant. Nu plockar jag fram rehab-pappren och tar tag i min träning igen!

IDAG börjar TRÄNINGSVECKAN!

God Jul

Mikas Julkalender

Lucka 24

God Jul.

I denna lucka borde det vara något alldeles speciellt. Har man ägnat 24 dagar åt att öppna pappersluckor i SR:s kalender, borde den STORA luckan innehålla något alldeles extra.
Med högt ställda förväntningar och darrande åttaårsfingrar petade man upp den sista luckan...

Men det var nästan alltid en klädd julgran i lucka 24. Jaha.

Man frågade sig aldrig vad som egentligen skulle kunna mäta sig med förväntningarna. Det var helt enkelt bäddat för besvikelse. För vad som än varit i sista luckan, hade det bara varit en tecknad bild.

Jag tänker att min lucka 24 inte heller kan vara något annat än ett blogginlägg. Mer har jag aldrig lovat.

Men Kinderägg är TRE överraskningar i ett!
("Mamma! Det var inget i mitt kinderägg!" "Jamän, DET var väl en överraskning!")

Så för de som vill, kommer här TRE bra blogginlägg som jag skrivit för länge sedan:

http://hitomhorisonten.blogspot.se/2014/06/portugalarens-aterkomst.html

http://hitomhorisonten.blogspot.se/2015/04/ufon-och-mikrober.html

http://hitomhorisonten.blogspot.se/2014/12/sa-har-blir-2015.html


... så får vi väl se hur rätt jag hade i mina förutsägelser när året är slut. Ännu kan mycket hända och det är inte över förrän det är 2016.




P.S. Kommentaren till årets Kalle Anka, efter Robin Hood: "Han stjäl pengar och så gifter han sig helt plötsligt!"

Work in progress

Mikas Julkalender

Lucka 21

 

Första råöversättningen från Danskan. Inte så bra. Här har jag blandat egna hugskott och idéer som skulle kunna bli något, med strikt översättning.

Nästa steg är att hitta lösningar och bra ord så andemeningen bibehålls när den svenska texten skall in i melodin.
Som tur är, är Danskan rätt lik svenska och vissa rader går att behålla som de är.

Men skoj att få sätta egen lokalprägel och byta ut danskt stamställesnamn till svenskt!

Ska du med på                                                                                     

en liten tur till Indien                                                                       

där tornen                                                                                             

reser sig upp i himlen,

eller vill du hellre att vi                                                                   

sticker till Nepal                                                                                 

där de ber till Buddha                                                                       

och röker Maja?                                                                                  

 

Vi kunde också                                                                                    

resa till Arabvärlden;                                                                        

ner till beduinkvinnorna                                                                 

i värmen,                                                                                                

gå omkring och törsta

i Saharas sand

långt hemifrån

och utan vatten.

Rastlösa hjärta

vart vill du fara?

Du vet att du alltid kommer

tillbaka igen.

Natt-tåg till Timbuktu

Port Said och Madrid,

sista bussen till Brooklyn;

allt har sin tid.

Vi kunde också bara

Stanna här i stan

Dricka öl på Black Lion

och gå runt Strömmen.

Hänga hela dagen

på en kaffebar

Dricka kaffe, kaffe

tills vi blir utkastade därifrån

Sitta hela natten

På någon krog.

Dricka grön likör

och säga ekivoka, fräcka saker

eller skall vi

inte bara räkna ut

den allra sista hjärncellen?

 

Rastlösa hjärta

vart vill du fara?

Du vet att du alltid kommer

tillbaka igen.

Natt-tåg till Timbuktu

Port Said och Madrid.

Siste man betalar;

allt har sin tid.

Det krävs en by...

 

 

 I Pirttivuoppio vet alla vilka alla andra är. Man håller noga reda på vilka som är släkt med vilka och på vilket vis. Tremänningar och ingifte är lika viktiga som syskon och inofficiella fäder.

Om ett förhållande tar schluuut, spekuleras det vilt om varför och om vad som nu skall hända: Skall partner A bli ihop med sitt snedsteg, och VEM skall nu bli ihop med partner B?

I Pirtti kan inte vem som helst bli ihop med partner B. Det handlar dels om släktskap, förstås, men också om status. Hör partner B till högstatusgruppen, kommer partnerkandidater av samma höga status att ställa sig i mental kö, och bli ytterst förnärmade om parter B väljer en ny partner ur lågstatusgruppen. Lågstatuspartnern kan då räkna med att bli mobbad av sina lågstatuskompisar: ”Tror du att du är något?”, och av konkurrerande potentiella högstatuspartners: ”Vi ser ner på dig och du har inget här att göra!”

Detta gör att det går en osynlig skiljelinje rakt genom släktskap och familjer och den är mycket svår att passera. Högstatusgruppen leker och lågstatusgruppen tittar på.  Båda grupperna diskuterar och lever med i det som händer i högstatusgruppen. Högstatusgruppen innehåller lika många missbrukare, idioter, talanger och snyggingar som lågstatusgruppen, så det är egentligen märkligt att högstatusgruppens göranden tillmäts sådan vikt. Varför är det viktigare att veta vad Högstatus-Lasse väljer för Kaffekapslar, än vilka Kapslar Lågstatus-Arne väljer, när de dricker kaffe på sina lediga stunder? Varför är det viktigt överhuvudtaget?

Nu leker vi att hela Sverige är byn Pirttivuoppio, och att vi är ”vanliga” bybor.

Trots att det inte spelar någon som helst roll i våra liv, diskuteras det kring oss, om det som högstatuspersonerna gör och vi kan inte värja oss. Vi förväntas ta ställning; diskutera och tycka, så högstatuspersonerna får sin uppmärksamhet. Det trycks till och med tidningar där man inte tar fasta på högstatuspersonernas yrkesgärning, utan där man istället fokuserar på små, små detaljer i deras privatliv: Vilken köksinredning de valt, var de handlar sin mat, vilka kläder de har och om de varit på fest! Med bilder!

Det är ju sjukt!

Nu börjar Sommarserien:

”Exempel på saker jag inte har nytta av att veta, inte har intresse av att veta, och som inte hjälper mig det minsta i mitt liv, men som jag ändå fått intryckt i min hjärna.”

Första avsnittet imorgon!

En klen tröst

Marsutmaningen fortsätter!

Under 2014 var det inget kul att klä sig, så man fick ta till annat för att förgylla vardagen:



 

 

 

Marsutmaningen!

Nä nu!

Jul, helger, lov och födelsedagar innebär en massa tuggande på mjöl- och sockerprodukter.
Kombinera med stillasittande och kvinnan utan muskelmassa (= förbränning) sväller direkt upp till groteska proportioner.

I morse vägde jag 38% mera än min normalvikt. 38%!

För en som väger 55 kg normalt, motsvarar det ett påslag med 21,2 kg!  76,2 kg, totalt.

Om din normalvikt är 80 kilo skulle det innebära att du plötsligt väger 110,4 kg.

Det är illa.

Men jag hoppas på ett annat resultat på vågen efter denna månad, eftersom jag sakta, sakta bygger nya muskler under fettet med hjälp av daglig exercis. Och eftersom jag redan käkat upp alla Mozartkulor, kan jag deklarera stopp för allt socker ett tag framöver.

Allmänt skitjobbigt

Shaun Tan

För några dagar sedan kom ett pressmeddelande från Stockholms Universitet, med anledning av att en Svensk Forskare kommer att presentera nya rön vid World Economic Forum i Davos, nu den 21-24 januari. Han är inte ensam – det är en forskargrupp med folk från Sverige, Australien, Danmark, USA, England, Kanada, Tyskland, Holland och Sydafrika, som vid sju seminarier skall berätta vad de kommit fram till.

Och så skall världens makthavare sitta där och nicka och humma och sedan fortsätta med exakt samma sak de höll på med innan, för inte kan väl ett välrenommerat forskarlags slutsatser ha något att göra med just DEM?

1)     Det var inte jag!

2)     Det var inte bara jag!

3)     Men DU då?

Den vanliga försvarsgången hos vem som helst som blivit ertappad med något förbjudet.

-       Du kastade snöboll på skolgården.

-       Det var inte jag!

-       Jag såg att det var du.

-       Det var inte bara jag!

-       Det gör inte ditt kast mindre förbjudet.

-       Men DU röker bakom matsalen! Och så är du ute efter mig, bara för att jag…

-       Att jag tjuvröker har inget med dina snöbollar att göra. Jag talar med ALLA som kastar snöboll.

Fast när det är mera komplexa samband blir det svårare att bemöta 1-2-3-modellen:

-       Du äventyrar mänsklighetens fortlevnad!

-       Det gör jag inte alls!

-       Vi har bevis.

-       Det är inte bara jag!

-       Du bidrar. Det är inte bra.

-       Men DU är en bakåtsträvande lobbyist som har egna syften bakom dina forskarrapporter. Vems ärenden går du egentligen? Och forskningen har visat sig ha fel tusen gånger under historien. Kan ni inte uttala er säkert om varje decimal, är ni ute och cyklar!

Men det ligger ju i forskningens natur att aldrig vara tvärsäker…

Så den tvärsäkre opåläste vinner alltid mot den försiktige påläste, i öronen på de som vill ha enkla svar.

Vad är det nu den här forskargruppen skall berätta om?

Jo. 2009 började man tala om De Nio Planetära gränserna. Håller man sig inom gränserna (alla nio kan påverkas av människans aktiviteter) är det ingen fara för livet på jorden. Stabiliteten hotas inte. Det handlar om förutsättningarna för biologiskt liv på planeten och samspelet mellan biotoper och liv. Havsströmmar, luftsammansättning, klimat…

De nio gränserna är:

1.     Klimatförändring
2. Förlust av biologisk mångfald
3. Ozonskiktets uttunning i stratosfären
4. Havsförsurning
5. Biogeokemiska flöden (Fosfor, Kväve)
6. Förändrad markanvändning
7. Färskvattenanvändning
8. Aerosoler i atmosfären
9. Nya kemiska substanser

Men vad är NYTT med detta nu då? Skall de återigen presentera konceptet för stinna, trötta ointresserade konferensdeltagare?

Näe. Det nya är att vi redan överskridit fyra av de nio gränserna.
Vad tror Du? Vilka fyra är det vi överskridit?

Jag trodde: Klimatförändring, Nya Kemiska Substanser, Förlust av biologisk mångfald och Biogeokemiska flöden.

Jag hade inte helt rätt….

Läs det rätta svaret (och hela pressmeddelandet) här: http://www.su.se/forskning/forskningsnyheter/fyra-av-nio-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-%C3%B6verskrids-1.218028