Ögonblick, vecka 2

Nja...

Jag står längst fram i en fullsatt sal. Åldern på åhörarna är mellan 16 och 18 år. De vet att jag skall berätta om jordens stigande medeltemperatur och om klimatmötet i Paris som ägde rum alldeles innan jul.

Jag tänker börja med en Powerpoint (haha – vem blev förvånad?) om de största hindren vid förhandlingarna i Paris, och om hur man löste knutar som många trodde var olösliga.

Sedan tänker jag låta dem brainstorma lite innan de skall få lyssna på ett utdrag från Johan Rockströms Vinterprogram.

Sedan blir det frågestund och förtydliganden.

Jag hälsar dem välkomna medan jag kollar att det finns Wifi, så jag kan nå SR:s hemsida, och loggar in på den. DÅ SER JAG ATT DAVID BOWIE ÄR DÖD. Det står så på Sveriges Radios Förstasida!

Det blir overkligt.

Jag lyssnade inte på nyheterna innan jag åkte hemifrån och nu står jag här och VET. Jag måste väl säga något? Berätta? Tänk om många härinne inte heller vet?

”Vet ni, det står här att David Bowie är död!”

Hälften av åhörarna drar efter andan. Någon säger: ”Va?”, och någon annan säger: ”Neeeeeej!”

Den andra hälften frågar den som sitter bredvid: ”Vem är DET?”

Den ena hälften blir irriterad på den andra hälften och ett högljutt förklarande tar vid.

”Men fattar du inte? Han var STÖRST!”

”Lägg av, jag kan väl inte rå för att jag inte hört talas om honom?”

”Men det var ju DAVID BOWIE!”

”Och?”

Etc. Etc. Etc.

Det håller på ganska länge och det är rätt emotionellt, dessutom.

Jag står och känner mig gammal. Många av de här personerna vet inte vem DB är.

Men det är stort att en 69-årings död kan skapa så starka känslor hos så unga människor.

Jag lät dem få förklara färdigt för varandra. Man kan inte låta någon gå omkring och vara helt omedveten om DB! Speciellt inte nu när han har dött.