Vrål i vinden

Augusti är minsann också en sommarmånad!

Just idag är det blåsigt och mulet, för den där stormen pågår över Sverige. Jag är inne i en hälsodrive som inbegriper Folsyra, B12 och Järn, samt såna kapslar med Omegaoljor. Jag går drygt en mil varje dag i alla väder och springer 5 km en gång i veckan. Nästa vecka tillkommer simning också. 

Oväntad effekt: Mens. Regelbunden menstruation. Jag är fertil. 

Om jag låter mig bli befruktad nu, kommer jag att vara 75 när det nya barnet tar studenten. 

Fast, jag vet inte, jag. Vägvalet. Familjeliv i 20 år till, eller en andra period av äventyr?

Jag har hittat en fin sten. Jag stannar och luktar på nyklippt gräs. Jag fyller på igelkottens vattenfat.

Det är viktigt i mitt liv. För på samma gång som jag är supervuxen och övermogen så pazz att jag blir förvånad över kroppens intakta funktioner, har sommarens lugna lunk tagit mig tillbaka till femåringens enkla förundran över de små sakerna: en liten vacker sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och frihetens luft.

Jag pekar ut små mirakel för mina barn när de väljer att hänga på ut till skogen. "Kolla! En groda!" Men de är blasé och ointresserade. De har installerat en elektronikverkstad i köket, programmerar mystiska små lådor och kollar signaler med oscilloskop. Åker till studieorten för att förbereda studentkårsjox inför det nya läsåret. De är inte fem år längre. De är vuxna och på väg ut i sina egna liv. Det är så härligt!

Men jag har regredierat till femåringens sommartillstånd, nu när jag inte längre behöver vara ansvarig småbarnsförälder eller skjutsande tweenieförälder eller stöttande gymnasieförälder. 

När hösten drar igång på riktigt måste jag nog växla upp lite. Förhandlar med verkligheten: "Om jag leker vuxen på 50%, får jag vara typ 12 på halvtid? Leka, vara med kompisar, gå till badhuset, hänga i stallet, sjunga i kör och samla på Sanriogrejer?"

Detta mellantillstånd är helt nytt för mig. 

Om man börjar från noll med all den kunskap och erfarenhet man har med sig - hur skall man då bygga sig ett liv? Vill man verkligen satsa på att samla Merch? 

Refrängen i min nya låt:

Handlar det mera om OCH, än om ELLER?

Man kan inte göra ALLT, på samma gång, heller.

Klart Slut från Ströms Vattudal, från Morgonrodnadens Portar och från under yllefilten. En liten stund till blir jag här. Sedan ett andetag. Sedan allt det nya!

basfiol och flöjt

 

Jag håller på att skriva allvarliga artiklar åt seriös beställare.

Det är historia och det är krigskonst.

Strategi och diplomati.

Och allt lägger sig som ett tunt silkespapper ovanpå ett ljusbord, så att samtid och dåtid bildar sådana där bilder som fanns i Bamsetidningen när man var liten. 

Det var fyra rutor som man skulle lägga ett smörpapper på, och rita i linjerna som fanns i varje ruta. När man flyttat pappret och ritat i alla fyra rutors streck, blev det en bild. Kanske på Lille Skutt.

Jag skriver fram sådana bilder i mitt huvud, samtidigt som jag målar upp nittonhundratalshistoria i datorns worddokument. 

Det är intressant. 

Att skriva faktatexter är inte samma sak som att skriva skönlitterärt. Att skriva faktatexter är att dubbelkolla fakta och att ange källor rätt, när inspirationen tryter. Att tvinga sig att sitta ner och läsa igenom för att hitta fel och saker som måste förtydligas, när man egentligen vill gå iväg och ta något att äta. Eller plantera om en trött växt, fastän klockan bara är 11 på förmiddagen. Det kan också vara att hamna i flow och glömma bort att äta. Idag var en sådan dag. Det var lycka.

Nu är det snö på buskarna. Nu har utefåglarna fått nya fröer. Nu skall jag skriva eget. 

Det var säkert 30 år sedan jag var inne i Fanzinesvängen, förresten. Alla Punkfanzines, SF-blad och egenutgivna serier man fått och gjort. Hemsidor, Bloggar och Instagram tog över. Videobloggar och Youtubekanaler. Twitterflöde. Poddar. 

Tänk om man skulle ta å knåpa ihop ett pappersfanzine igen? Så jäkla kul! Det är ju något visst med prasslande papper och ozonosande kopieringsrum. Fast nu kan man i o f s formge allt på skärmen och skriva ut i fyrfärg. Eller välja att vara renlärig ner till skrivmaskinsnivå, kopiera upp och färglägga varje enskild kopia med vattenfärg, där man tycker det behövs. 

Ja, kanske...

Läsning

 Jaha, jaha.

Jag tror, ärligt talat inte att detta lite småkusliga minne från 1970-talet, kommer med i Creepypodden, dit jag skickat det. 

Så... om det intresserar någon är det kul. Annars får det ligga här under etiketten Alster, för min egen skull.

Objektofili och Animism

Hur den mänskliga hjärnan fungerar, förvånar en ibland. Till exempel har jag märkt, att min hjärna verkar vilja skydda mig från obehag, genom att glömma bort saker. Inga stora, viktiga saker förstås, men som exempel kan nämnas den där mellanchefen som jag aldrig kunde minnas namnet på. Jag kunde stå och prata med en kollega och bli helt blank i huvudet när jag skulle säga namnet på mellanchefen. Jag såg henne framför mig och hade arbetat under henne i ett halvår, men icke! Kollegan fyllde i med namnet – Javisstja! - men i nästa minut, när jag skulle referera till samma mellanchef var namnet borta igen.

Antagligen var det något slags försvar som kopplades på. Total motvilja mot denna person – och så blankt.

Och så är det ju den där lådan.

Det har hänt flera gånger att jag gått upp på min vind för att hämta ner jullådorna med allt pynt, letat efter något saknat eller gått upp till vinden med säsongskläder. Och då får jag syn på den: Lådan. Det är en helt kubformad låda i papp, med ett avtagbart lock. Ungefär 30 cm hög, mönstrad med Pierrot-rutor i lila och guld. Den ser väldigt spännande ut. Lockande. Och jag tänker varje gång: “Vad är det nu som finns i den där lådan?”

Och varje gång försöker jag gissa och tänka ut vad det var nu igen, och varje gång måste jag förstås öppna locket och titta efter, och varje gång slutar med att jag ser ner i lådan, känner igen vad som finns där - Javisstja! - börjar må illa, skaka, frysa, lägga på locket och fly ner för trapporna. Det är som att hjärnan trycker på Escapeknappen , så jag fort skall ta mig därifrån och när jag lugnat mig, trycker på Deleteknappen, lite i smyg, så jag inte ska märka att minnet är borta till nästa gång.

Så jag skriver ner detta nu när jag precis kommit ner från vinden. Jag vill inte bli överraskad igen. Jag vill minnas vad som finns i asken så jag inte blir lockad att öppna den igen.

För att du skall förstå vad det är som gör att innehållet i lådan får mig att förtränga det, samtidigt som jag mår så dåligt av det, måste du först veta vad Wikipedia säger om Objektofili och Animism:

Objektum sexualitet eller objektofili innebär att en person attraheras både sexuellt och romantiskt av ett specifikt föremål, och ska ej förväxlas med fetishism som innebär att en person attraheras sexuellt av vissa typer av objekt... Individer som attraheras på det här sättet kan känna en stark kärlek till saker eller byggnader. För vissa av dem är sexuella eller känslomässiga relationer till människor svårbegripliga. En del objektofiler tror också på animism, och har en känsla av att deras känslor för objektet är besvarade då de anser att alla objekt har en själ, intelligens och känslor, samt har förmågan att kommunicera.

I vuxen ålder har jag sprungit på begreppet, googlat mig vidare och förstått att det måste varit det som låg bakom det som hände med moster Lucy. Hon hette egentligen Lillemor, men ville att alla skulle kalla henne Lucy.

Hon var spännande, Lucy. När jag var barn, på 70-talet, var alla föräldrar präktiga och foträta. Kläder efter väder. Vindjackor och jeans. Mössa och vantar. Men Lucy var annorlunda. Hennes kläder verkade vara från en annan värld. Mer som på TV. Om mina föräldrar hade badtofflor och morgonrock, hade Lucy ljusblå innetofflor med fjäderboll fram och negliché.

Lucy bodde ensam i en tvåa på Högbergsgatan. Min mamma skojade ofta med henne om att hon borde bestämma sig för någon man, någon gång. Lucy var ofta ute och dansade – inte disco, som började bli populärt i Sverige; hon dansade “Mogendans”. De kvällar hon skulle ut och dansa, kunde man få sitta och titta på när hon valde kläder och kastade plagg efter plagg på sängen. Sedan satt hon vid sitt sminkbord och sminkade sig länge. Min mamma hade sitt smink i badrumsskåpet. Lucy hade ett helt bord med spegel, lådor, hårtorkshuva, rullar och massor med spännande burkar, stift, penslar, nagellack, halsband, örhängen, ringar...

Det tog lång tid. Man fick inte störa, men det var spännande, för färdiga Lucy såg alltid olika ut varje gång. Postisch, hette det, löshåret. Inga andra vuxna ändrade hårfärg och hårlängd så ofta som Lucy. Som barn satt jag många kvällar och såg på när hon “fixade sig” inför kvällen. Blev jag otålig, fick jag låna Lucys Svarta Katt. Det var en svart katt i plast som satt på sminkbordet. Kroppen var som en pelare och katthuvudet var format som en stor lakritsbåt, med för och akter som öron. Ögonen var gula och när man vred på katten, såg det ut som om pupillerna rördes från sida till sida. Lucy hade gjort hål så man kunde prova olika örhängen på katten. Det brukade vara pärlörhängen när jag kom, men jag älskade att byta. Bäst var de långa örhängena som klirrade mot kattkroppen.

När Lucy var “fixad”, tittade hon sig noga i spegeln och godkände sig själv med två långsamma nickar, tände en cigarett och pustade ut. Sedan tog hon en tablett. “För att vara på topp!”

Så var det med Lucy. När jag ibland fick sova över i kökssoffan var det frukost på morgonen. Sedan tog Lucy en tablett “För att vara på topp!” Och när vi skulle sova, tog hon en tablett: “Godnatt, godnatt, Lucy”, sade hon till sig själv. Och så sade hon, med en finurlig min, till mig: “Nu kan flodhästarna komma, för mig väcker de inte!”

Som vuxen misstänker jag att Lucy fick något slags amfetaminderivat utskrivet från sin läkare, eller från annat håll - “Smal, glad och energisk skall kvinnan vara” - och på det, något sömnmedel så hon kunde somna till kvällen. Som barn accepterade man det mesta vuxna gjorde: En tablett på morgonen, en extra om det var dans, och så ett knockoutpiller till natten. Inget konstigt.

Lucy verkade trivas med sin tillvaro. Hon arbetade på “byrån” med “flickorna”, dansade och “fixade” sig. Ibland var hon hemma hos oss och åt och skvallrade med mamma, ibland fick jag sova över hos henne.

Lucy hade många kavaljerer som kom och gick. Några hängde hon ihop med en period, men sedan tröttnade hon snabbt. “Karlar är ett nöje, men inte vill jag ha en i hasorna hela tiden.”

Mamma fortsatte att skoja med henne om att hon bara skulle vänta tills hon blev kär på riktigt. “Kär? Vad är det?” frågade Lucy, och så skrattade hon högt.

Men så kom dagen då hon och en av “flickorna” skulle resa till Paris. Hon var uppspelt och kostade på sig Taxi hela vägen till Arlanda. Det damp ner ett vykort från Paris efter knappt en vecka, och efter ytterligare en vecka var hon tillbaka hemma. Hon verkade drömsk. Lite frånvarande, lite tankspridd, men uppåt. “Vänta bara, tills fotona är framkallade!”

Hon hade hämtat ut hela 8 rullar foton hon tagit i Paris. I början var det typiska turistbilder: Eiffeltornet, Triumfbågen, Caféer, Parker, Seine, Notre Dame... Men vid tredje bildbibban var det en bild på en bro. Tydligen fanns det en massa broar i Paris, och detta var då (inandning): Pont des Invalides. Lucy lät... stolt. Sedan följde många, många bilder på bron. Uppifrån bron, bron från sidan, detaljer på bron, bild på brons namnskylt. “Ser ni hur TUNG den är?” Lucy suckade. Det fanns bilder på andra broar också, lite pliktskyldigt, men sedan återkom Pont des Invalides på bilderna från alla möjliga vinklar. “Flickan” som rest tillsammans med Lucy hade tagit bilder på Lucy vid bron, ovanpå bron och vid Namnet på bron. Lucy verkade besatt av den där bron.

Och det var hon verkligen. I över ett år satt hon och suckade över fotona som satt på hennes kylskåp, på spegeln vid sminkbordet och i hallen.

Mamma skrattade som vanligt, och skämtade om att Lucy kanske skulle gifta sig med Pont des Invalides i stället för med Curre, som var Lucys kavaljer för tillfället.

Lucy skrattade inte med, som hon brukade. Hon blev tyst och inåtvänd. Fundersam.

Nästa gång vi kom hem till henne, hade hon tagit ner alla bilder på Pont des Invalides. “Äktenskap är en allvarlig sak”, sade hon. “Man måste vara säker. Jag är inte helt säker på Pont des Invalides, för jag har börjat tänka mera på Markuskyrkan i Skarpnäck. “

Mamma skrattade, och tog det som ett skämt: Ja, byggnation som byggnation, liksom. Kan man gifta sig med Pont des Invalides, kan man gifta sig med en kyrka. Hahaha!

Men jag tyckte att det verkade som om Lucy menade allvar. Fast jag förstod att det måste vara skoj. Eller? Vuxna visste nog bäst. Man kan väl inte vara kär i en kyrka eller en bro?

Det gick en tid, och en dag var Lucy överlycklig: “Jag har aldrig fastnat för en så snabb och smidig förut!” Det visade sig att hon sett en grön, engelsk racercykel i ett skyltfönster och blivit förtjust. Hon hade tömt sitt sparkonto och köpt hem cykeln. Det var verkligen en fin cykel med lädersadel och läderlindade handtag. “Nu behöver jag inte dela dig med någon och vi kan vara tillsammans varje dag och natt!” sade hon till cykeln.

Jag visste inte om hon menade allvar, men när jag sov över nästa gång, rullade hon in cykeln i sitt sovrum för natten. Hon tog sin tablett: “Godnatt, godnatt, Lucy.” Och till mig: “Nu kan flodhästarna komma, för mig väcker de inte!” Jag drog täcket över mig i kökssoffan och Lucy stängde sin sovrumsdörr. Halvt i sömnen kunde jag höra ljud från cykeln: En kedja skrapandes mot kedjeskyddet, en eker som knäppte till, hjul mot täcke och madrass och så ett dämpat plingande från ringklockan. Om och om igen med allt längre mellanrum…. Som om Lucy plingade sig själv till sömns med cykelstyre och ringklocka under täcket. Men man kan väl inte sova med en cykel i sängen..?

Det gick en tid. Lucy var hemma hos oss några gånger, rökte och skvallrade med mamma. Jag sov över en gång. Samma ritual: Cykeln in till sovrummet, Godnatt Lucy, Flodhästarna, Cykelljud, ringklockan, tystnad.

Det gick ännu en tid. Mamma började undra varför Lucy inte hörde av sig. Det var konstigt att hon inte svarade i telefon. Hade hon träffat en ny karl? Till sist gick mamma och ringde på hemma hos Lucy. Inget svar. Mamma åkte T-banan hem och så tillbaka till Lucy med extranyckeln i fickan. Hon berättade efteråt att det varit alldeles tyst i lägenheten. Hon hade tittat in i köket och i vardagsrummet först, eftersom sovrumsdörren var stängd. Hon hade knackat på sovrumsdörren och när hon inte fått något svar, hade hon gläntat på dörren.

Lucy låg i sängen, med en cykel bredvid sig, halvt under täcket. Hela sängen var full av intorkat blod. Det var det värsta och konstigaste mamma hade sett. Varför låg det en cykel i sängen? Och var kom allt blod från? Hon ringde ambulansen och ambulansmännen ringde Polisen. Först trodde de att det var ett sexmord. En man kunde ha mördat Lucy efter samlag, slängt cykeln på sängen i vrede, stängt sovrumsdörren och lämnat lägenheten. Ytterdörren var självlåsande, såsom vanligt var på 70-talet.

Fast en närmare undersökning visade, att Lucy måste ha varit så pass påverkad av sömntabletter att hon inte hunnit reagera adekvat när någon vass del av cykeln trängt igenom den tunna huden, klämt och skurit upp en stor blodåder. Det måste varit extrem otur.

Och ingen vuxen förstod hur cykeln hade hamnat i sängen på det där sättet.

På kvällarna när jag skulle sova, kom tankarna om vassa cykeldelar och en säng full med blod och om min glada, spännande moster som dog där i sängen. Jag mådde illa, jag frös och skakade.

Efter Lucys begravning kom mamma med ett avlångt pappersbylte till mig. “Hon ville att du skulle ha den här! Ditt namn stod under.”

Jag vecklade upp pappret som mamma rullat in Lucys Svarta Katt i. Den hade på sig örhängen jag aldrig sett förut; stora prästkragar i plast.

Jag minns att jag fick mitt livs första panikångestattack. Bilderna kom tillbaka igen, ännu starkare och mamma såg till att katten stoppades undan så att jag skulle slippa påminnas om Lucy, hennes sminkbord och hennes död.

Först i vuxen ålder fick jag tillbaka katten. Mamma skulle flytta och tog med saker från min barndom hem till mig. Denna gång hade mamma stoppat ner katten i en kubformad låda i papp, mönstrad med Pierrot-rutor i lila och guld.

Så varje gång min hjärna lurar mig genom att trycka på Delete, och jag senare tvångsmässigt måste kolla i lådan, kommer bilderna tillbaka. Sängen, Lucy, cykeln, blodet.

God Jul 2024

 

Tvivelsutan,

slut i rutan.

Måndagsmoral i sextonde luckan 2024

Intressant scenario att fundera över när man ser det hela lite från sidan. Hur hade man själv gjort?


Tyska låset.
När man vet att någon är oskyldig
eftersom det är man själv som är skurken.

Då blir det svårt.

För hur man än vänder sig
kan man tappa allt.

Det har en egendomlig
föryngrande effekt
att vara rättrådigt skyddande
gentemot den oskyldiga

samtidigt som man
skamlöst
skyddar
sig
själv.

Tredje advent. Femtonde luckan. 2024

 

O! 

Nu är det tredje advent och det börjar bli klart med allt stök.

Har man tid över och en önskan att överträffa sig själv i att maximera julperfektionismen, ska man kolla HÄR. Anamma eller anfäkta. 

Kanske blir man avskräckt, kanske blir man inspirerad.

Såhär jobbade vi i år. Lagom ambitionsnivå.

De stora hjärtana skall förses med namn och hängas upp i röda band. Julelefanterna skall avnjutas till risgrynsgröten på julaftons morgon.

Nu ska jag över till grannen och sjunga julsånger. 💖

Oluckan nr 12, 2024 - Förnumstigheter och Ordspråk

Ill: Sarah Granér

Om man... 

... kissar i lovart, får man skylla sig själv.

... gråter en hel dag, får man äta en hel hink Ben och Jerry helt själv.

... letar tillräckligt noga, kan man hitta fel på det perfekta.

... tror på Tomten, står han i farstun. Det är ett psyko som tagit på sig ett lösskägg, men det finns ingen som kan luras bättre än den egna övertygelsen, så det dröjer innan sanningen kommer fram.

... vevar i 100 år, får man kanske en bulle! (Ty E=mcc, och det borde ju fungera åt andra hållet också)

... hoppar ner från Eiffeltornet, kommer man inte att bli räddad av Ted Gärdestad.

... har extrem otur, föds man som jude i Tyskland på 30-talet, eller sitter fast på 2000-talet medan ekosystemen kollapsar och syret tar slut.

... har bråttom och bara skall gå ut med hunden lite snabbt innan det viktiga mötet, kommer hunden att hitta färskt bajs och rulla sig i det.

Kiruna

Foto: Kjell Törmä

Nära rymden.

Nära underjorden.

En stad har funnits i endast 100 år

i ett uråldrigt, evigt landskap.

Under himlen lever människan sitt liv. Sitt lilla, helt fantastiska unika liv.

I byarna berättas historier och blir till myter.

I kyrkorna sjungs ännu sångerna.

Här sover man tryggt.

The Art

1. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

ELAINE sitter i en soffa och talar i telefon.

                            ELAINE

    Då åker ni och hämtar arvegodset imorgon! Det viktigaste är      mina lådor från vinden och källaren, Arabiaservisen och            Kandinskylitografierna. Original! Från femtiotalet... Ja, de       hängde i mitt barndomshem, så de är inte hennes!

KLIPP TILL:

2. INT. JERRYS VARDAGSRUM - DAG

JERRY står upp och talar i telefon.

                            JERRY

    Jag tar med mig George och Kramer för bärhjälp. Hur skall vi     veta exakt vad som är ditt? 

KLIPP TILL:

3. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

                            ELAINE

    Pappas tant sade att hon skulle ställa fram allt som är           mitt.  Det skulle finnas en förteckning över allt jag ärvt,       men den följde inte med bouppteckningen... Jag undrar var        den tog vägen. Det  spelar egentligen ingen roll, bara            teservisen och mina gamla grejer kommer hem. Och konsten!

4. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Hallen och angränsande rum är belamrade med lådor, väskor och påsar. Över några lådor ligger balklänningar, kavajer och en dressyrhatt. Dörren ut mot trapphuset är öppen.

Elaine står med händerna i sidorna och betraktar alla kollin. Jerry, KRAMER och GEORGE kommer in genom dörren. Jerry bär en låda. Kramer bär två kassar. George stänger dörren när alla är inne och drar händerna mot byxsidorna. Jerry ställer ner lådan. Kramer fortsätter in i lägenheten. George följer efter honom.

                            JERRY

    Det var det sista! Tur att vi hyrde en stor skåpbil!

                            ELAINE

    Herregud! Att det var så mycket!

                            JERRY

    Hon försökte få oss att stanna och köra iväg alla hennes         möbler som hon inte ville ha med till sin nya lägenhet. Det       har vi aldrig lovat. 300 kvm möbler... Helt osannolikt: Hon       tyckte att vi skulle hyra bilen en dag till på din                    bekostnad, och agera flyttgubbar åt henne. Hon stod och       skrek åt oss på gatan när vi körde iväg.

                            ELAINE

    Hon har alltid försökt luras i stort och smått. Oh!        (Kommer plötsligt på...) Var är Arabiaservisen? (Börjar öppna          lådor) Har hon krossat den?

                            GEORGE

    (Off Scene) Kom nu! Vi är hungriga!

5. INT. ELAINES KÖK - KVÄLL

Runt köksbordet sitter Jerry, George och Kramer. Kaffe, bullar, kakor och frukt finns framdukat. Det står lådor och kassar längs väggarna och på lediga ytor. En stor IKEA-kasse med inramade litografier står bredvid köksbänken. Elaine öppnar kylskåpet, tar fram fyra öl och ställer fram på bordet. Jerry, George och Kramer äter hungrigt. Elaine får syn på IKEA-kassen, sätter sig på huk och bläddrar genom konsten.

                            ELAINE

    Åååå! De här kommer jag ihåg från när jag var liten!

                            JERRY

    Ja, jag tog en runda genom huset och tog ner alla Kandinsky       jag hittade!

                            ELAINE

    Men hon hade väl ställt fram allt som var mitt?

                            JERRY

    Ja, det stod tre Kandinsky bland lådorna men två hängde i            vardagsrummet.

                            ELAINE

    Men så kan man inte göra! Även fast hon är en skräcktant,          kan man inte slita ner grejer från folks väggar!   

                            KRAMER

    Jerry, hakade du ner konst som hängde på väggen? (Menande            tystnad) 

                            GEORGE

    (Med mat i munnen) Klart etikettsbrott. Inte för att jag bryr         mig, men klart etikettsbrott.

                            JERRY

    Men hon sade inget när jag tog tavlorna...

                            ELAINE

    (Står nu upp vid köksbänken) Vem vet... Kanske hade hon              gjort upp med pappa om att hon skulle få just de två                  tavlorna? Hon hade ju ställt fram tre. Tänk om hon         hade minnen med de tavlorna? Och nu är pappa död.

                            JERRY

    (Lutar sig framåt med ansiktet i händerna) Ååå! Nu känner            jag mig som en förövare, en skurk. Jag skäms!

                            ELAINE

    (Sätter sig vid bordet och söker allas blickar) Vad skall vi         göra?

                            GEORGE

    Jerry, du talade hela tiden i bilen om att denna gång skulle          du inte bli fintad av tanten - du skulle inte gå på          några fula trix! Och nu är det du som är helt känslokall.         Ingen tanke på affektionsvärde. Du gick fram och plockade        ner hennes konst och såg dollartecken när du fick med dig        tavlorna.

                            JERRY

    Å herregud, har jag stulit värdefull konst?

                            ELAINE

    Googla Kandinsky... Men vad skall vi göra? Nu är det ju VI       som är skurkarna. Jag vill inte vara skurken.

                            GEORGE

    (Äter nöjt hela tiden) Ingenting, jag skulle inte tänka mera          på det.

                            KRAMER

    (Håller mobilen framför sig med uppspärrade ögon, drar handen      genom håret och skakar Kramer-karaktäristiskt) Kandinsky,          litografier, 1953... Det är mycket pengar, Jerry! Mycket!

                            JERRY

    (Skakad) OK. Jag messar henne och frågar om hon vill ha de           två tavlorna som minne av din pappa, Elaine. Vi får köra      förbi henne innan vi lämnar tillbaka hyrbilen. Herregud...              (Börjar messa)

6. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Elaine, Jerry, Kramer och George står i hallen.

                            ELAINE

    Tack för hjälpen, allihopa. Vilken tur att det löste sig.

                            JERRY

    Ja, hon verkar inte ens arg, hör här: "Jag skulle gärna              vilja ha de två tavlorna."

                            KRAMER

    (Håller IKEA-kassen med två tavlor i) Jag måste skynda mig          om jag skall hinna köra tavlorna och lämna tillbaka bilen,      så jag sticker nu. Förresten, Tanten kastade det här på mig        när vi skulle köra därifrån. (Tar fram ett papper ur        jackfickan, ger det till Elaine och skyndar ut genom ytterdörren)

                            ELAINE

    (Vecklar upp pappret) Jaha! Här är förteckningen över det jag         ärvde av pappas saker! (Läser) Va? "Konst: Hans                     Hermansson, 1 st, Peter Norrman, 1 st, Gunnel Boman,      Skulptur "Sittande Kvinna", Wassily Kandinsky, (höjer           rösten) 5 st! 

                            JERRY

    Var det DÄRFÖR hon inte sade något när jag plockade ner               tavlorna?

                            ELAINE

    Hon lät två tavlor hänga uppe och hoppades att vi inte                skulle ta dem, fast hon visste att de var mina! Och jag           fick aldrig det här pappret (håller upp pappret) förrän      hon insåg att ni faktiskt tagit med er det jag skulle ha!

                            GEORGE

    Du talade hela tiden i bilen om att du inte skulle låta dig          bli fintad av tanten denna gång, Jerry.

                            JERRY

                 Satan!

                                                            

Melodikrysset!

 

Ja, eftersom Anders Eldeman inte tänker göra ett extrakryss, mitt i veckan, för DIG, har jag nu gjort ett.

Det gäller för dig att tänka ut ledtrådarna som resulterar i denna lösning. 

Melodi, artist och så en krystad tankekedja som resulterar i dessa ord. Det finns självklart flera rätta lösningar på detta kryss, men vissa är ju givna. Direkt. 

L8, till exempel. Gösta Ekman sjunger Hasse Ekmans text till Johnny Bodes melodi ""Herre i frack", i original. Låten till mitt kryss skall sjungas på Finska eller spelas av orgelgubben Lennart Palm i Lerum. Så skall man tänka sig att Anders Eldeman säger: "Ja, vad är det som man, enligt texten, skall lägga bort?"  

Så fortsätter man att tänka ut alla ledtrådar till de återstående orden. Alla HAR en lösning, men det är inte fel med andra lösningar. Lycka till!

Hoppsan, så det kan bli.

 

- När ska du ta tag i de här lådorna, egentligen?

Tänk dig att du har fått hem en massa flyttlådor från din ena förälder. Föräldern var 40-talist, med allt vad det innebar. Tempus i förra meningen hintar alltså om att flyttlådorna innehåller gamla grejer som förälderns partner inte längre vill ha att göra med, efter din förälders död. Dina egna gamla minnen, släktfoton, vuxenviktigt; typ lagfarter, reverser, postväxlar och kuvert med saker som skall lämnas till angivna människor när de blivit vuxna eller när ett visst datum passerats. Sånt.

Sedan får du tänka dig att du blir alldeles överväldigad av mängden lådor och allt som måste gås igenom, samtidigt som du bearbetar sorgen efter din bortgångne förälder, så lådorna blir stående ett tag, innan du tar tag i upp-packandet på riktigt.

Tänk dig nu riktigt många lådor. Från förälderns vind och källare. En hel del konst och lösöre från bodelen av huset också.  

Har du tänkt färdigt? Visualiserat ditt hem och placerat lådor på var ledig yta och ännu fler lådor ovanpå lådorna? Bra.

Då får du också tänka dig att du tar ett djupt andetag och att du till sist tar tag i skiten. Du öppnar låda efter låda och slänger en del, sparar en del och lägger undan en del till människor som är berörda. Du öppnar en låda med leksaker din förälder lekt med, ler åt slitaget och minns att du själv fått leka med sakerna när du var liten. I en låda ligger dina egna gamla leksaker och i en annan ligger skolkataloger, festivalarmband, stulna askkoppar och ölglas. Ja, sånt.

Du håller på tills du inte orkar längre.

Nästa dag är du full av lust att ta tag i resterande kollin. Snart är du framme vid ungdomstidens teservis, som skall diskas och användas till vardags! 

Fast... i lådan, märkt "fest" du just öppnat finns saker som du inte förstår. Där finns:

* Åtta par Crocs, i olika storlekar och färger

* Åtta Duschmössor, såna heltäckande, med genomskinligt, rektangulärt tittfönster. Även dessa plastmössor i olika färger.

* En påskfjäder

Näe, tänker du. Det här är inget du känner igen eller vill ha. Duschmössor? Så många?

Och i botten på lådan ligger en liten lapp.

Nu får du tänka dig rubriken på lappen: Fjäderleken

Och så får du fundera lite på hur sakerna du funnit i lådan kan användas i ovan nämnda lek.

Under rubriken står, punkt för punkt, hur det är tänkt att duschmössorna, Crocsen och fjädern skall användas. Det framgår tydligt att det inte skall vara några andra attiraljer till. Inte ens kläder skall man ha på sig. Nähä. 

Och du får nu tänka dig att det liksom sjunker in i ditt sinne att dessa prylar och spelreglerna på lappen  indikerar någon slags folkhemsvariant av Eyes Wide Shut, partnerbyte och sjuttiotalsporrestetik.

Vad händer inne i dig?

Först kanske du värjer dig och tycker det är konstigt och perverst. Sedan kanske du påminner dig om att EN orsak till att du aldrig gästat klubben Adam och Eva i Norrköping, är att du haft på känn att du riskerat att träffa på dina föräldrars bekanta där. Du kanske tycker det är lite skönt att du haft rätt känsla kring vissa i umgänget och påminner dig om att även föräldrar har ett sexliv, även om man helst inte vill tänka på det.

Sedan börjar du gapskratta! Du kommer på att den HÄR lådan kommer att saknas hemma hos den överlevande partnern och att denna kommer att FÖRSTÅ att du packat upp den och läst lappen!

Men... skall du ta kontakt med partnern och lämna tillbaka lådan? Deras parmiddagar lär ju fortsätta och de kommer att sakna sina lekar efter kaffet. Jodå. Det kan dessutom vara lite kul att se minen i ansiktet, när hon förstår att du sett och förstått.

Så. Efter ytterligare ett djupt andetag, slår du numret och repeterar tyst för dig själv: "Jag tror att vi fick med oss en låda för mycket..."

Nu får du tänka dig att det gått ca 6 månader sedan din förälder försvann och lämnade hus, handlingar, partner och barn efter sig. Det är fortfarande färskt. Du vill alltså inte vara för brysk och rakt på sak. Samtidigt är ju detta ett kliv rakt in i deras gemensamma, privata sfär. Kanske bäst att inte nämna lådans innehåll alls. Bara säga att du förstod att det var partnerns privata? Nej, inte privata, det blir för intimt... eller?

Flera signaler går fram. Efter ett tag går telefonsvararen på.

Nu får du tänka dig att du hör din förälders partners röst tala om att det inte går att ta samtalet, eftersom det är mobilfri Bröllopsresa i veckorna två. Nygift, happy, happy och lite småfull anger partnern ett kontonummer att sätta in grattispengar på.

Nu kan du, om du vill och orkar, tänka dig att de sista illusionerna du haft, liksom bara faller. Allt är möjligt. Inget är för lågt. Det finns inga spärrar.  

Nu är ditt uppdrag att leva vidare med denna insikt.

Den dag du packade upp den där lådan...

 

 

Punchvisa en torsdag på Gyldene Freden

 

Melodi: Jungfru Skär

Abdul-razak; Postkolonial

Kinderägg i smeten -  legitimiteten:

Professor för de lärde och flykting för de små

Zanzibar, Paradis - allt är med på något vis!

"För klyftor-na, mellan kontinenter-na"

sa Runesson, Bo Ralph och Ingrid Carlberg och ja´!

"För medkäns-la, utan kompromisser-na"

sa Espmark, Engdahl, Englund och Per Wästberg och Ja´!

Puuuuuunch!

(Citaten skall sjungas med Karl Gerhardsk diktion, och öppna "a":n, förstås)

Cirkeln

Vi andas in och andas ut. Villkor för livet.

Biologin. 

Fysiologin. 

Medicinen. 

Lungorna. 

Syret. 

Atmosfären. 

Biosfären.

Jag andas in och andas ut och deltar än så länge i livet på planeten.

Sannerligen är jag återuppstånden

Av ren tristess eller av nöd eller lust?

Kommer framöver att lägga ut texter här, som något slags arkiv. Bilder och Projekt.

Here comes the sun.

 

Nu har jag landat på jorden igen

... men jag är fortfarande väldigt trött efter Nyår och veckan som följde på den.

En film jag gjort, hittades på en hårddisk och jag fick se den efter många år. Skoj!



Kolla här:

När allt sammanfaller

Julkalenderlucka sju!

I veckan hade jag ett jobbrelaterat möte. För att göra det hela skojigare, tog jag med mig en hel låda skumtomtar så att alla kunde ta så många de ville utan att känna sig som roffare. 
Det blir lite spänt när alla egentligen vill frossa och chompa, men måste hålla igen för att bibehålla en seriös framtoning.

Inte ta för många så att någon blir utan, eller får färre än någon annan.

Men har man en hel låda, kan ingen hålla räkning och så länge man inte ser botten, får man TA!


Jag lämnade dessutom lådan där när jag gick, och såg inom mig hur alla bara kastade sig över tomtarna när dörren gick igen bakom mig. Helt skamlöst proppade de munnarna fulla med tomtar, kastade upp dem i luften och fångade med munnarna, matade varandra, lade upp linjer på konferensbordet att ÄTA sig fram efter. Känslan av att bita itu en tomte genom att hålla fast tomten mellan sina tänder och samtidigt vrida på huvudet och dra i tomten med handen. Ett ymnighetshorn av skumtomtar!

I min fantasi upplät de så ett litet sammanträdesrum enbart för att fylla med skumtomtar, som ett bollhav eller Farbror Joakims kassavalv att ta tomtebad i. Rulla runt i. I vällust.

Min låda skulle förstås inte räcka för att täcka rummets kvadratmeter med ett tomtedjup på en meter, men de skulle bli så pass inspirerade, att de valde att lägga hela sin trivselbudget på ett tomtehav i lilla sammanträdesrummet. Självklart.

Efter mötet har jag liksom haft den där barnrikedomskänslan i huvudet. När man fick pressa munnen full av saker man annars var tvungen att snåla med.

(Barndomsminne: När jag och mitt slyngelgäng RYMDE från Fritids, gick hem till alla i tur och ordning för att länsa gömställen på lösa mynt och småsedlar, för att sedan gå till OK och köpa massor med godis! Blåa klubbor och RIFF med lakritssmak. Sedan satte vi oss på en klippa och ÅT, medan vi såg hur polisbilar och föräldrar började cirkla kring fritids. Vi tänkte INTE ge oss till känna. Vi var OUTLAWS och fick proppa munnarna fulla med RIFF!)

Så idag fick man reda på att Pete Shelley har dött.

 Genast började en melodislinga spela upp i huvudet. Och så började hjärnan göra en dålig text till, som man kunde gå och sjunga på. Efter ett tag liksom självlagades texten, så det blev lättare att sjunga, men riktigt bra blev det inte.

Fast skråla denna högt går ju:


Alla frågar hur stor den verkar
Alla frågar hur stor
Hur stor den verkar
Alla frågar: Hur stor
mängd tomtar av skum
kan du få plats med i munnen?

Barn i andra länder

Julkalendern, lucka 1

Man hatade ju barnprogram som handlade om "Barn i andra länder"

när man var liten. Det var barn i hyddor och barn som åt ris och barn 

som byggde leksaker av plåtburkar och barn som hette konstiga namn.

Man ville ju ha fantasi och helst tecknat! Nuförtiden känns det som om 

vi fått som vi ville. Allt är fantasigalet och världsledare kan vara 

animerade och grällt färglagda i orange. Och tro mig när jag säger att 

det känns som om jag sparkar in redan insparkade dörrar, MEN 

alternativet; att inte ens reagera, vore värre, eftersom man då vant sig, 

resignerat, accepterat och slutat hoppas på förnuftets återkomst.

Barnens högtid, Julen, är här

Och Frankrike lagstiftar så

att FN:s gamla Barnkonvention 

nu tolkas som stopp för att slå.

På jorden har alla länder sagt ja

Till allt vad som däri är sagt

Sakta men säkert får barnen det bra

när länderna går mer i takt.

En treåring vittnar för sittande rätt  

En annan förvaras i bur  

En tredjes ögon brinner så hett 

Ett utslag av landets kultur?

Of course! Det är fortfarande ETT land som ej

Skrivit under; att barn ta om hand

”Pro Life” är för ”fel” barn ett tydligt: ”Nej!”

i ett primitivt, dogmatiskt land.

För dåligt för Creepypodden, men duger här...

Foto: Pia Molin

Jag undrar – KAN ett litet stängt utrymme ha en helt egen tid, skild från resten av världen? FINNS sådana stängda rum, där tiden hackar, går baklänges eller alldeles för snabbt?

I början av 1990-talet bodde jag i Atlasområdet i Vasastan i Stockholm. Lägenheterna var rymliga, med öppna spisar och tilltagen takhöjd, men köken var små och renoverade senast på sjuttiotalet, med bruna, medaljongmönstrade plastgolv. Spisen måste ha varit från 50-talet, men eftersom kvarteret fortfarande hade stadsgas var jag lycklig över att spisen inte var utbytt.

Det var en klassisk gasspis med fyra gaslågor på ovansidan och en ugn med tjock, dubbelplåtad, ogenomskinlig lucka nedtill. Den satte man fart på genom att sätta på gasen och sedan föra in en tändsticka i ett rör i ugnens övre del. Flom, sade det och så blev det varmt snabbt.

Det första märkliga som hände med ugnen, hände en sen kväll då jag bakade kanelbullar. Bullarna hade fått stå och jäsa en stund ovanpå den ugnsvarma spisen. Jag hade penslat, pärlsockrat och kollat att temperaturen var den rätta i ugnen. Jodå. Om 10 minuter skulle jag ha mina bullar klara!

Jag stoppade in bullarna, tog tid på 10 minuter både med väggklockan och med äggklockan. Vid 8 minuter gläntade jag på luckan för att kunna ta ut dem i tid om de såg ut att bli brända. Nejdå. Det såg bara fint ut. Gyllenbruna bullar med bubblande socker, smör och kanel spred en hemtrevlig doft när luckan öppnades. Två minuter till så skulle det bli perfekt!

Minutvisaren gick två minuter till och äggklockan pinglade till. NU!

Men när jag öppnade ugnen låg där 16 stycken bleka, nypenslade och degiga knyten på plåten. Det såg ut som om de inte hade varit inne i ugnen alls! Inte heller doftade det gott inifrån ugnen, trots att lukten från min första lucköppning fortfarande hängde kvar i köket.

Jag kollade ugnen. Jo – gasen var på och lågan brann hårt. Konstigt,

Men jag ville ju ha bullar, så jag tog tid på ytterligare 10 minuter och därefter hade jag mina varma bullar att njuta till kall mjölk.

Visst tänkte jag på det märkliga, och tänkte att jag nog hade microsomnat vid köksbordet och drömt att jag öppnat luckan första gången – men då borde klockan varit tio minuter mindre, eller…? Och doften i köket?

Nästa gång det hände något oförklarligt med ugnen, handlade det istället om att jag skulle värma en form med ”Flygande Jacob”.

Från kylskåpskall till närmast brandkårsutryckning på mindre än fem minuter – det hade jag trott skulle vara omöjligt om jag inte varit med själv. Prova själv att dra på fullt spett i ugnen! Det värsta som kan hända är att ovansidan blir bränd innan resten blir ätbart. Man märker dessutom om det börjar lukta skumt, så då kan man dra ner.

Detta var annorlunda. Det började ryka som Lützen från ugnen. När jag fick ut formen, efter bara tre-fyra minuter, hade allt det goda gucket som skvalpat över tummen när jag ställde in den, liksom torkat in. Det var snustorrt. Svartnad banan klibbade mot botten och kycklingbitarna var som fnöske. Det rykte från kanterna där såsen förkolnats. Hade någon frågat mig om en diagnos på kycklingrätten hade jag sagt: ”Ja, alltså, låter man maten stå och värmas på högsta medan man är på jobbet, får man skylla sig själv. Om man sedan får lägga ut sura 80 spänn på en nödpizza, kan man ju glädja sig åt att huset står kvar…”

Det såg alltså ut som om formen stått inne i flera timmar – så torr hade den kalla rätten blivit på bara tre minuter!

Det som till sist gjorde att jag misslyckades med att försöka hitta ”en naturlig förklaring” till denna istadighet hos gasspisens ugn, hände alldeles innan min flytt till Kiruna.

Jag vet att jag inte somnade, jag vet att temperaturen i ugnen var perfekt, jag vet vad jag såg och kände.

När jag skulle plocka ut min nyvispade citronskals-sockerkaka var gaslågan på, precis som den skulle. Kakan borde vara färdig – brun och bubblig. Värme strömmade ut genom ugnsluckan.

När jag greppade formen med mina ugnsvantar, kände jag ingen värme genom dem.

Jag stjälpte upp formen på en tallrik, knackade lätt på den för att kakan skulle falla ner och tog tag i formen och lyfte upp den. Kakan ångade inte. Jag tog av vantarna och kände ovanpå kakan. Den var kall!

Tillbaka till ugnen för att känna:  Den var fortfarande varm!

Jag skar en bit av kakan. Den smulade sönder i kalla smulor, som om den stått ute i köket och torkat i en vecka. Smulbitarna var dessutom inte goda att äta. Bara torrt tråk.

Strax därpå tog jag tåget upp till Kiruna med mina viktigaste prylar nedpackade i en stor militär trälåda. Länge lät jag bli att tänka på det där konstiga med ugnen på S:t Eriksplan. Anomalier i verkligheten är besvärliga om de inte kan förklaras. Besvärande, dessutom, om de kan så tvivel om min mentala status. 

Skämshistoria. Knaskalas. Idiotskröna. Storögon med andan i halsen. 

Men ändå...