Det finns några säkra sätt.
Redan innan allt detta med död och nästandöd och trauma, fanns det saker som till 100% fick mig att börja gråta. Nuförtiden behöver jag bara tänka på de här grejerna för att jag skall börja hulka.
Tänkte jag skulle bjuda på några av mina bästa populärkuturella gråt-triggers.
Först är det förstås när någon förmedlar en text så att den riktigt går fram. Personen, uppläsaren, skådespelaren, sångaren glömmer bort sig själv och det enda viktiga är textens inre mening. Det blir ett skälvande NU. Bäst är det när den som förmedlar även är tekniskt skicklig och utnyttjar detta just för att förmedla; inte för att briljera. När allt bara stämmer. Känsla och Perfektion.
Äldre människor talar om Jussi, förstås. Att det var helt fantastiskt att få höra Jussi sjunga. Jag fattar. Men i min värld är det alltid Tommy Körbergs röst som fungerar som Valium och Speed på samma gång. Och så börjar jag gråta.
Exempel 1: Lyssna igenom hela. Koncentrerat. Det är guld rakt igenom. Aldrig slentrianupprepning. Varje vers är sin egen.
Exempel 2: Detta är så fint. Björn och Benny behövde någon som kunde sjunga på demotapen och frågade Tommy Körberg om han kunde komma in och lägga på sången. "Visst..." Så kommer Tommy in från gatan i jeans och skjorta och bara sätter det. Bäst är Bennys min på slutet, när han får bekräftat att det här, det är en hit. Och att Tommy bara gick in och gjorde magi. Sedan hittade de ingen som kunde toppa, så Tommy fick följa med till London och göra rollen som Anatolij i Chess.
Sedan är det vissa röster och låtar som triggar nostalgin.
Hela denna konsert är som en godispåse med bara goda bitar. Först hedrar de Freddie Wadling som dog alldeles innan. Bara det ger ju tårar som kommer. Alla låtar är som en tidsmaskin för mig och Håkan sjunger fram mitt Göteborg. Gatorna, parkerna, spårvagnarna, morgnarna och kvällarna, festerna, småbarnsåren, filmfestivalen, restaurangerna, konserterna, biblioteket.
Gråten kommer när Sven-Bertil Taube gästar, för då knyts så mycket ihop. Förr och nu.
Gråten kommer också när Miriam Bryant ligger på scenen tillsammans med Håkan Hellström mitt i ett fullsatt Scandinavium och sjunger "Det är så jag säger det". När man vet att hon som ung suttit timmar med Håkan i lurarna och haft honom som idol. Och nu står hon helt självklart där. Miriam Bryant kan mer än hon visar. Hon är SÅ bra. Ge henne vilka noter som helst och hon fixar det.
Gråten kommer förstås även när Håkan sjunger "Känn ingen sorg" och han har hållit igång i nästan tre timmar. Sjungit sig från dag genom skymning till mörk kväll. Sådan energi fram och tillbaka mellan publik, orkester och artister. Magi.
Och till sist. Den klassiska scenen ur Sound of Music, där kapten von Trapp sjunger Edelweiss som en motståndshandling och publiken vågar sjunga med.
Ja, mitt mansideal är förstås präglat av att jag sett Sound of Music tusen gånger sedan späd ålder. Christopher Plummer och Opsis Kalopsis är för mig de ideala männen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar