Skymning över landet

Hedengrens är förpassad till en källare i Sturegallerian, utan skyltfönster ut mot gatan. So much for that culture, Kulturkanon eller ej.

Glöm inte att all kultur växer underifrån. Utan näring blir det till sist inga äpplen att plocka. För nya träd tillåts aldrig slå rot.

Satsar man enbart på A-laget, finns till sist ingen bredd att plocka nya A-lagsspelare från.

Sverige är ett litet land, så vår USP är att vi satsat på bredden. Givit ALLA en god chans att testa på det mesta och kunna hitta sin nisch. Alla skall ha möjlighet att studera och utöva idrott och konst. Så får vi också en spets, jämförbar med andra mycket större länder.

Komplettera gärna en Kulturkanon med att återställa anslagen till de institutioner som säkerställer fortsatt utveckling här och nu, speciellt alla kulturskolor runt om i Sverige, där barn och ungdomar får utvecklas inom sång, musik, ensemblespel, instrumentspel, teater, dans och bild. Speciellt alla ställen som ger möjlighet att bilda band, ha en replokal och arrangera konserter. Årets budget drog ner. Tyvärr i många fall ner till under gränsen för genomförande och bärighet.

Typ, om du ska åka tåg en gång om året för något superviktigt uppdrag, och biljetten kostar 200:- och du får ett resebidrag på 300 spänn varje år. 

Biljettpriset höjs lite varje år.

Det fungerar i några år, fram tills dess du får skippa kaffet och bullen, för då räcker det till biljetten.

Fast efter ytterligare år är biljetten så pass dyr att det nu saknas 25:- för att du skall kunna åka.

Så då larmar du till resebidragsgivaren att nu har du fått 300:- i alla år, men att du nu behöver liiiiite extra för att du skall kunna fortsätta göra det där superviktiga som de givit dig i uppdrag att göra.

"Nämen! Har du fått 300 spänn i så många år! Fattar du hur mycket pengar vi har givit dig? Nu får du allt klara dig själv! Vi drar ner lite till, här!"

Så istället för att ge precis så mycket som behövs för att verksamheten skall kunna fortsätta - en pytteliten del av budgeten - ser man det mer som en utgift som varit "onödig" hela tiden. För kulturen skall ju vara "självbärande". Man ser det inte som att man först sår, och sedan får skörda. Man ser det som att skördebiten är lukrativ och spännande. Såbiten är bara kostsam och onödig. Usch. Varför skall man behöva finansiera något så onödigt? 

Gärna en Kulturkanon, men slå inte undan benen för det som om 100 år skall utgöra 2125 års Kulturkanon. Snälla.

Bifynden

 

Jag har hittat saker som inte platsar i mina skriverier, men som ändå borde komma andra till del. Hade det varit en polisutredning hade detta varit "slasken"; information man grävt upp i sin research, men som inte är relevant i det man skriver om. Sådana här bifynd är så intressanta!

Nu vet jag - och snart du - vilka Sveriges första poddare var. 

Nu får man tänka sig tillbaka till 1930-40-talet. På den tiden var radiomediet ganska nytt. I Sverige började Radiotjänst sända 1925, i en kanal. Redan då var Sven Jerring igång, och han skulle hänga sig kvar i riksradiosändningar ända till 1972. 

Men under andra världskriget såg en vanlig radiovecka ganska trist ut i våra ögon. Folkbildningsperspektivet var framträdande, samtidigt som Sverige var präglat av protestantisk kyrklighet. Det var Högmässa, Nyheter, Radiokören och klassisk musik. Och så Barnens Brevlåda, förstås. 

Sport tog en relativt stor plats i tablån. Man sände direkt från större evenemang, som Finnkampen och Vasaloppet. Kulturen, såsom diktuppläsning och radioteater ansågs vara viktig för folkbildningen och man var tidig med Skolradio (Som mycket senare skulle bli TRU och UR). Tolvslaget och dagens dikt var en viktig milstolpe i radio varje dag, precis som idag.  En timme i veckan fick man bänka sig vid rörradioapparaten om man ville höra ny, "populär" musik. Det kunde vara shillingtryck, dragspelsmusik, Bing Crosby och Evert Taube. Annars var det Sune Valdimirs underhållningsorkester som stod för musikillustrationer och inslag, både i andra program och i egna underhållningstimmar. Det var Radiotjänsts ständiga husband. 

Tilltalet var väldigt formellt. Inget småprat. I radion skulle det vara ordning och reda. 

Man sände 8 timmar om dagen, med två nyhets- och vädersändningar under dessa 8 timmar. Dagens Eko kommenterade och fördjupade nyheterna. 1938 var första gången en kvinnlig röst läste nyheterna. Detta sågs som något oerhört! Inte kunde väl en kvinna förmedla så allvarliga saker som nyheter? Hur skulle man kunna lita på att en kvinna hade koll på händelser, in- och utrikes? Folkstorm!

Kvinnor kunde ha sin plats som schlagersångerskor, i radioteaterroller och som hallåor - på sin höjd - men man tyckte att den sakliga och allvarliga tonen i Radio bäst upprätthölls av en man.

Under andra världskriget insåg både axelmakterna och de allierade, radions räckvidd och propagandapotential. Förutom FM-sändningar, var det många länder som använde kort- och mellanvågvågssändningar för att nå landsmän utomlands och för att sprida sin information. Vi som haft gamla rörradioapparater av trä, minns hur spännande det var att läsa alla namn på städer, trycka på kortvågsknappen och ratta in Luxemburg, Paris, Hilversum, Stavanger och Riga... Sverige startade sina utlandssändningar 1939. Tyvärr kunde den tyska befolkningen inte nås av dessa, eftersom det var förbjudet att inneha radioapparater som kunde ta emot annat än FM, i Tyskland.

Däremot sändes det extremt mycket propaganda på mellanvåg, FRÅN Tyskland. Det fanns en hel propagandaradiostation i Königsberg, som sände på många språk, däribland Svenska. Det var inte bara vinklade nyheter och judehat -  då hade propagandan varit för uppenbar - utan också önskemusik, husmorstips och reportage. Man förstod att Svensken i gemen var skeptisk till NSDAP, så man ville framstå som ett trevligt, normalt parti för trevliga, normala människor. Ungefär 10 % (hundratusentals) av Svenskarna vid denna tid, lyssnade regelbundet på sändningarna. 

Göbbels hade värvat protyska svenskar som gärna ställde upp för att sprida en nazistisk världsbild. Det roliga är att man från början proklamerar att detta är SANNINGEN. Alla andra nyheter är vinklade, men detta är bara fakta, "för att du själv skall kunna bilda dig en uppfattning och ta ställning". (Samtidigt som man utmålar Judar som paria, lägre stående och ett problem, och samtidigt som man förtiger allt som kan ses som negativt för Tyskland som nation och Regimen i synnerhet...) Man betonade Sveriges och Tysklands historiskt och kulturellt starka band och utbyte, så att det skulle kännas som en självklarhet att vara på Tysklands sida i kriget. 

Och. 

Bland dessa propagandaspån, fanns det då ett program som var flera årtionden före sin tid. Istället för rappa män som läste nyheter eller dikter - framförde en SAK, sändes regelbundet från Königsberg ett program som byggde på att man fick lyssna på två "Fruar" som drack kaffe och småpratade om ditt och datt på ett hemtrevligt och skojigt sätt, precis som en podd från vår tid! Som lyssnare bjöds man in i deras samtal och man lärde känna de två Fruarna som om de var ens egna väninnor. Så: Fru Wolf och Fru Schlach (Ja, de hade båda gift sig med tyskar) var faktiskt Sveriges första kvinnliga poddare!

Och - det är klart - börjar man gilla de där väninnorna, identifiera sig med dem och längta efter nästa program, är man nog lite mindre kritisk gentemot dem, när de mellan kakrecept och skojiga iakttagelser, sticker emellan med "...och han var förstås jude, den där tjuven..."

Mer här!

Och en bok som handlar om den där radiostationen: Tyskland Talar

Artikel från 1944

Kanariefågeln är redan död, så ingen larmar om vi går ännu längre

 Experiment. Jag vill att du tar dig tid att läsa och begrunda.

Reflektera över denna bild:

Vilka känslor väcker den? Vilka konnotationer för den med sig och vilka konnotationer har den fått nu? 

Följ denna länk och läs det som står där: Empati

Och svara sedan på hur illa ute vi är som mänsklighet, om en uråldrig medfödd överlevnadsegenskap som Empati, ses som en psykisk störning.

Om ett inkluderande och vänligt program som Sesame Street ses som hjärntvätt av barn; 

Vilket samhälle är det man vill bygga?

Undantagstillstånd

 

AI är nästan otäckt bra. Såhär ser det ut hemma hos mig. 

Det finns mycket att skriva om läget i världen just nu. Det kommer nytt hela tiden. Men om jag börjar undersöka och dra paralleller, blir det en hel essä. Och så måste jag kolla upp allt också, så jag inte svamlar loss. Tycka går ju, men det är dumt om man springer på en boll som aldrig fanns, när det verkar som om tillräckligt med människor fattar beslut utifrån rena irrpåståenden. Det är som en soppa, alltihop, redan som det är.

Jag är mest trött nu.

Ja, trött. 

Huvudlösa utspel.

Fast jag tänker "Gish Galopp", och tänker inte springa mig trött. 

Så i det där rummet på bilden härovan, utropar jag härmed undantagstillstånd! Från och med nu, och fram till Måndag morgon, skall enbart P2 höras i högtalarna. Kanske the Cures nya album, då. Inga skärmar, förutom på lördag kväll, då det kommer folk hit, för att kolla på mello och äta gott. På söndag kommer nya husdjuren och skall installeras. Tiden däremellan skall ägnas åt familjeaktiviteter, böcker, pussel och skrivande. 

Nyhetsdetox. Beredskapsdetox. 

Hitta balansen-tid, i en tid då människor försöker skaka om hela världsordningen. Viktigt.

Sova och vakna i förtröstan. Sol och te. Senare kaffe med grannarna. Viktiga saker.

Lucka 19 i nådens år 2024

Foto: hytographics, Schutterstock

 

Nu är det bara 5 dagar kvar till jul.

Då är det väldigt lätt att snöa in på allt man själv måste hinna med inför julen. Allt man ska köpa; mat och presenter... Allt man ska göra: Julkonserter, julbord och sammankomster, avslutningar och avtackningar... Allt logistikroddande för att få ihop allas kalendrar inför helgerna...

Jodå. Det är fint.

Men vi får inte glömma att Ukraina behöver vårt stöd. Vi måste stå fast och inte känna att "nu har vi givit så mycket och engagerat oss nog, så nu får de klara sig själva". Det är uthålligheten som försvagar Putins ekonomi i längden. För kriget förs inte bara med vapen i Ukrainas olika regioner. Kriget förs ekonomiskt - denna ryska mobilisering äter sakta upp Rysslands ekonomi - , via desinformation på internet och genom villiga Putinmedlöpare som mer eller mindre medvetet bidrar till att märkliga beslut fattas i olika länder. Beslut som gynnar Putin. Och det behöver inte vara sofistikerat heller. Bara det bidrar till kaos i väst, gynnar det Putin. 

Så nu är det superviktigt att vi inte lyssnar på desinformation, inte vacklar i vårt beslut att stödja Ukraina. Uthållighet. Den vanliga människan på gatan i Moskva, märkte i början inte mycket av Kriget (eller specialoperationen, som propagandan vill kalla det), men nu märks det att ekonomin inte är vad den varit. Uthållighet. Ryssland är en kärnvapenmakt på lerfötter. Att sända in outbildade Nordkoreanska soldater in i Ukraina, tyder på desperation. Nu är inte tid att börja argumentera för att Ukraina skall sätta sig i "förhandlingar" med diktatorn, wannabekejsaren, Tsar Putin, för att kapitulera och ge bort halva landet som "fredsgåva". Ja - kanske fred, men då har man visat svaghet, och Putin fungerar som en varg som vittrar svaghet. Då konstaterar han att han kom ut med vinst efter ett anfallskrig. Och det som fungerade en gång kan fungera ytterligare en gång. Tro inte att han nöjer sig.

Så dagens lucka handlar om att höja blicken och fråga sig vad man kan göra för att stödja motståndet i Ukraina. Det allra minsta spelar roll. 

Så. Idag. Följ denna länk och välj ett sätt att stödja, som passar dig. Du kan åka dit och strida som frivillig (men bara om du är utbildad och vet vad du håller på med, annars blir du en börda i fält), du kan åka till Ukraina med hjälpsändningar, du kan volontärarbeta i Sverige med de Ukrainare som hamnat i Sverige, du kan skänka pengar eller engagera dig i någon av alla organisationer som har etablerat stödarbete gentemot Ukraina. 50:- är lite för mig, men om många skänker 50:-, gör det stor skillnad. 

Kalenderns Viktigaste Länk

Слава Україні! Героям слава! Разом, до перемоги!

Fjorton, fjorton, fjorton... fjorton! 2024

I serien långsökta samband, har vi nu kommit fram till den dagen (14 December) då man kan gå runt och småmysa över någon slags ödets humor.

Såhär...

Just detta datum, år 1900, presenterade Max Planck sin teori, att Energi bara kan sändas ut i multiplar av en enhet, bestämd av aktuell frekvens. Och som multipel används då Plancks konstant. Man anser alltså att just detta datum, 14 december, är födelsedatumet för den "nya" Fysiken; hela den gren som idag kallas Kvantfysik.

Den "nya" fysiken, till skillnad från den "gamla", handlar om fysik på mikronivå och är inte lika tydlig och lätt att räkna på som t e x parabelrörelser och kaffe som kallnar. Nej, den bygger mera på sannolikheter. 

På 1890-talet, efterträdde Max P. gubben Kirchhoff (han med Kirchhoffs lag!) som professor vid Berlins Universität, och när han slutade där, 1926, kom Schrödinger in och ersatte honom. Inte för att Max var en föredetting, (utan för att han hade en braaaa daaag...), utan för att både Max och Schrödinger behövde nya utmaningar. 

Utvikning, som inte har med detta inlägg att göra, men som kan vara fint att veta: Max Planck dog 1947, 89 år gammal. Han var superaktiv som fysiker långt upp i åren. Han tyckte det var idiotiskt att sparka de allra skickligaste fysikerna från Universiteten, enbart p g a att de var judar, och fick problem med Nazistregimen i Tyskland. En annan sak han störde sig på var att trots att Einsteins läror visat sig hålla, och att Einstein fått Nobelpriset 1921, blev Max P. tillsagd att inte undervisa om dem, enbart för att Einstein var Jude. Hallå! Fysik är Fysik! Det blir väl inte mindre sant om det är en Jude som hittat sambanden? Maxan kanske var ointresserad av politik, men att börja peta i verkligheten för att den inte "passar", var inget han kunde ställa upp på. Han fortsatte i smyg att hålla kontakt med sina kollegor, även fast han inte fick. En av Max Plancks söner avrättades eftersom han var inblandad i en mordkomplott riktad mot Hitler. 

Meniallafall (som Hasse Alfredson skulle säga), Schrödinger var den som i denna "nya" Fysik, utvecklade en differentialekvation som i sig själv ser solid ut, men vars lösning används för att i sin tur räkna ut sannolikheten för tillstånd på mikronivå. Den ger alltså inte ett rakt svar som i klassisk fysik, där man matar in de parametrar man har, och får ett klart svar. Det finns alltid en osäkerhet, men man kan uttala sig om sannolikheten för tillståndet. Ekvationen fick namnet Schrödingers ekvation, som ju ofta illustreras med en katt i en låda. Innan man kollar efter kan katten vara både levande och död. Man vet inte säkert.

Och det är nu det blir sådär mini-skoj. 

För jag tror verkligen inte att det var uttänkt, utan bara att det slumpade sig så (vad är sannolikheten?), att just denna dag, den 14 december 1969, sändes Monty Pythonsketchen "Dead Parrot" för allra första gången. 

Och i den snackas det fram och tillbaka om den där stackars papegojan verkligen är död. Eller ej.

Katt och Papegoja. Död eller Ej. 14 December. Alla djur borde få någon slags existentiell kris det datumet, eller varför inte vi alla? Vi är väl alla däggdjur? Vad säger Haaaaaj-Pojken?

Hajpojken 1

Hajpojken 2

2024 års nionde lucka

 

Idag börjar det! Dygnet runt på SR och på SVT Play. Din musik räddar liv. Såäre. Årets finaste, snällaste vecka där man kan välja att engagera sig supermycket eller bara önska en låt. Varje krona räknas. 

Läs mera Här!

Fast i år skaver det lite med temat: "Alla har rätt att överleva sin graviditet". 

Fakta: Varannan minut dör en kvinna i världen, kopplat till graviditet och förlossning. 

Det är hemskt, förstås. Det kan handla om brist på kunskap, brist på mödravård, brist på förlossningsläkare, långa avstånd och dålig infrastruktur, (speciellt i krigsdrabbade länder där vägar och sjukhus kan ha bombats) brist på mat och medicin, vidskeplig praxis, oönskade graviditeter p g a ingen sexualupplysning och förbjudna preventivmedel, farliga hemmaaborter p g a abort-tabu, missfall och fosterskador som innebär livsfara för mamman om eftervård inte finns eller nekas.

Det är klart man vill hjälpa till.

Och då tänker man sig en fattig ung tjej i något fattigt land. Hon står barfota, höggravid, på något sandigt underlag. Hon visste inte att hon kunde bli med barn och hennes religiösa tillhörighet gör att hon aldrig ens vetat att preventivmedel finns. Abort är inget alternativ, för det räknas som mord, även om hon måste sluta skolan och säga hejdå till en bättre framtid när barnet kommit. Det går en buss i veckan till en stad, fyra timmar bort, och där ligger en tillfällig vårdcentral i ett skjul. Dit tänker hon ta sig när det blir dags att föda. Men hey - barnet föds för tidigt och hon håller på att förblöda! 

Då kan man förtvivlas och tänka att JÄVLAR vilken hemsk sits denna unga tjej befinner sig i. Fattigdom, långa avstånd, kunskapsbrist = ingen upplysning om hur man blir med barn och om preventivmedel, religiösa uppfattningar som styr över hennes kropp... 

Med riktade insatser kan man hjälpa. Man kan utbilda människor. Öppna fler kliniker på närmre håll. Om hon bara hade kunna ta sig till läkare, hade hon sluppit förblöda!

Men om människor inte VILL bli hjälpta, då? Om pengar och upplysning ses som onödigt, rentav farligt?

Just nu dör unga mammor i delstater i det rika USA, för att läkare riskerar att hamna i fängelse om de utför rutinåtgärden att skrapa rent efter ett missfall, eller att de hjälper mamman att föda fram ett dött eller skadat barn som man vet kommer att dö efter förlossningen.  Det räknas som abort, och abort är numera olagligt. Läkare tvingas att vänta tills mamman håller på att dö av sepsis, istället för att behandla direkt. I detta helt onödiga vågspel, stryker människor med. Det är t o m olagligt att hjälpa kvinnor att ta sig till andra delstater där abort är lagligt.

Man vill banna all form av sexualupplysning i skolorna, eftersom man eftersträvar "purity" och tror att ungdomar och barn kommer att uppmuntras till sexuella aktiviteter, även fast all statistik visar att i länder där man har skolupplysning, som i Sverige, är förekomsten av tonårsgraviditeter, övergrepp och grooming extremt mycket lägre. "Stopp min kropp!" 

Responsen på att fler och fler kvinnor dör helt i onödan i de delstater man infört hårda abortregler i, är att man från och med nu inte skall föra statistik längre. Så bra. Då är problemet borta. Då blir varje död kvinna ett eget tragiskt fall. Inte ett tecken på att något är riktigt fel. En opinion kan inte bildas, eftersom problemet är "osynligt".

Jag undrar om Musikhjälpen vågar lyfta att problemet med att kvinnor inte överlever sin graviditet, är en realitet även i ett rikt västland, eller om man lite bekvämt väljer att ställa sig på "hjälpsidan" gentemot ett fattigare land på andra sidan jorden. Det är liksom lite enklare om man tänker sig att alla vill väl, men att omständigheter och fattigdom ställer till det. 

För hur fan hjälper man de som inte vill bli hjälpta?

Trots och jävlaranamma

 

Ibland kan det vara en motståndshandling att stiga upp på morgonen, tidigt, fastän kroppen och själen verkligen inte vill göra annat än ligga kvar i sängen under det där svarta molnet.

Ibland kan det vara en ren demonstration av frihet, att inte låta sig dras med i hjärnans strid med yttre och inre demoner; att inte fastna, paralyserad, utan att istället leta fram sina allra finaste, skönaste kläder ur garderoben och sätta på sig dem.

Ibland kan frukost och en kopp kaffe vara ett långfinger åt död, krig och diktatorers isande likgiltighet inför människovärdet.

Att gå ut i sin trädgård i fula Crocs för att le åt de första blomknopparna är att släppa in mera glädje i världen. Sånt måste finnas. Vad är det annars man måste försvara?

Att skriva ett långt, snällt mess till sin mamma är att kramas på avstånd. 

Att lyssna på Radiofredag när de avslutar med John Lennon, är att öppna ett fönster och kisa mot solen.

Det är svårt, men jag måste våga leva.

Att gradvis regrediera

Vill man leka lite mera med bokstäverna i rubriken, kan det bli Dagdrivarestrategier.

För det handlar om strategier för att hantera en lång sjukskrivning där jag mer och mer inser att jag inte kommer att vara operativ på mycket länge. Jag orkar inte ens tänka. 

Jag levde länge på glädjen att få vara hemma, och att ha överlevt. Tankar på nya, roliga projekt att sätta igång med, så snart jag kunde, fungerade som morot.

Fast nu förstår jag att jag faktiskt inte kan. Än. På ett bra tag.

Och jag är så trött på alla filmer, poddar, nyheter och böcker. Och på att jag inte orkar resa mig och ta tag i saker jag ser måste göras. Kroppen trilskas. Huvudet behöver vila.

Och kommer ryssen är jag totalt värdelös i fält. Det är nog mest stressande just nu. Hur fan skall jag kunna skydda mig och mina barn när jag är hjälplös redan i fredstid?

Mina tankar går till de många i Ukraina som fått sina liv ändade, sönderslagna och totalt förändrade från en dag till en annan. Chocken. Omorienteringen. Den primitiva styrkedemonstrationen som, oavsett mål, slår hårt mot civilt liv. Infrastruktur, kultur, civilisation. Vad är vunnet när så mycket är förlorat? 

Krig känns väldigt gammaldags. Det måste finnas andra vägar att nå sina mål. Dessutom kanske målen inte delas av så många. Vad är då vunnet?

Jag har tid att sitta och fundera över krigets mekanismer, läsa på om utrikespolitik och uppdatera mig via alla tillgängliga kanaler. Det är inte sunt. Jag blir bara bedrövad. Förtvivlad. Rädd. 

Så jag försöker hitta strategier för att strukturera mitt dagdrivarliv på ett sundare vis. Det går inte.

Jag fastnar i tankar om Prepping och förberedelser som jag ändå inte kan genomföra, vilket är stressande i sig. Sedan försöker jag fokusera på de små sakerna i tillvaron som gör mig glad och som jag kan hämta energi från. Inte har jag ro till det.

Så jag regredierar. Lägger mig under en filt och låter stressen komma ut som tårar. Fantiserar om att någon snäll kommer och tar mig i handen och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra.

"Allt kommer att bli bra."

Jag hoppas på att få sova lite.

 

Splendor

 

Detta är ingen recension.

Det är samlade saker som måste ut efter att jag läst Splendor av Stefan Lindberg.

Först ut är det märkliga, att boken får en att minnas hur Stockholmsluften känns mot benen när man går i sommaren mellan olika adresser, serveringar och fester. Trappuppgångarnas marmorkyla, samma året om, som kontrasterar mot ljum eftermiddagsluft utomhus. Minnen av hur man rör sig i okända lägenheter och kanske lagar mat man köpt på närmsta ICA.

Stefan verkar bo vid Fridhemsplan. Jag bodde på S:t Eriksplan. Mina kvarter. Mitt närmaste bibliotek. 

Även Stefan verkar ha lagt ner sitt Palmeprivatspanande, men landat i en helt annan tunna än jag. Jag måste alltså läsa "Nätterna på Mon Cheri" för att se vilka uppgifter han bygger sina slutsatser på. Fast de kanske är fiktiva, hans uppgifter. Om man försöker hitta förhörsprotokollsutdragen han hänvisar till, kanske man märker att ens egna kopior av samma, skiljer sig från hans litterära?

Jag har, som sagt, pressat in min skalenliga pappmodell av Sveavägen och alla mappar i klädkammaren. Orkar inte mer. Men måste ändå läsa Nätterna. Man får inte cykla genom tunneln vid Dekorima. Måste leda cykeln. Jag cyklar ändå. Ha!

Annars var det inte hälsosamt att läsa Splendor just när man efter tung medicinering, nedsövning och hallucinationer med inslag av tidshopp och en känsla av att veta mer än man borde, just börjar få tillvaron på rätt köl. Det är ju meningslöst att läsa en bok där det är meningen att ens världsbild skall utmanas, när man är i stadiet "allt är ändå svårförståeligt just nu så jag accepterar allt absurt utan att ifrågasätta". Det är också lite skrämmande när det egna, nyss lagda pusslet av verkligheten, visar sig vara gjort av lätt bortfläktade bitar av silkespapper. Splendor var alltså den där fläkten. Var tvungen att pausa lite och pussla ihop min verklighet innan jag kunde läsa vidare. 

Jag har slutat med alla mediciner nu, förresten. Vissa är beroendeframkallande och kan i kombination med alkohol leda till utlevande aktivitet och minnesluckor. Ingen bra kombo. "Vakna" i bilen, körande från ett nedsprejat riksdagshus med en piketbuss efter sig... Man stannar och måste argumentera med en ung attitydpolis om att man ALDRIG skulle skriva "Talmannen = Kafferepshitler" med rosa på väggen. Jag har inte märkt några utsättningsbesvär. Förutom extrem trötthet och oföretagsamhet, förstås. Jag tror inte jag tagit ett eget initiativ på över en månad. Orkar knappt gå och kissa även fast jag är jättekissnödig. 

Jag tänker också på hur jag skall tackla min psykolog nästa gång jag går dit. Vi har tillsammans arbetat hårt med min generaliserade ångest: Kategoriserat den i kropps/döds-ångest (vilken är reell och förståelig, med tanke på att jag nästan dog och fram till typ nu varit i något slags osäkert läge. Strategi: Rehaba på alla sätt som går, medicinera, gå på kontroller, åka röntgenrör etc. etc.) och Omvärldsångest (vilken är av typen Detta KAN hända, men det är inte säkert och för det mesta är det mest skruvade tankekedjor som drar iväg och eftersom jag, i mitt tillstånd, inte kan påverka Växthuseffekten, Covidmutationer, Extremism etc. kan jag försöka stoppa tankekedjorna och avleda med trevligheter istället.)

Men hur skall jag nu göra när jag jazzar in på mottagningen och händelser som jag radat upp sedan September som dominobrickor som faller på varandra, och som min fina, unga psykolog tålmodigt tillbakavisat med: "Finns det några tecken på att detta skulle kunna hända? Vad är det som säger att ALLA dessa saker skulle leda fram till just detta? Varför skulle allt det värsta hända i en lång sekvens? Förstår du att detta bara är saker som är sanna för dig just när du tänker på dem? Detta behöver inte alls ha med verkligheten att göra." verkligen inträffat?

Det ÄR ju krig i Ukraina nu. Ryssland GICK verkligen in i Ukraina. Hur osannolikt det än verkade vara i September. En överhettad och neddrogad hjärnas paranoia. Vilket hon fått mig att förstå och acceptera. Bara ogrundade fantasier att lägga på hyllan.

Det var inte helt hälsosamt att läsa den där boken samtidigt som verkligheten är skör och Putin gör verklighet av mina fantasier, just som jag börjat släppa dem. Omorientering.

Jag tänker köra en Splendor. Le och tala om att jag sett framtiden i mina hallisar. Att jag vet allt. Och då är det ju inte så jävla konstigt att jag har ångest. Hoppas att jag smittar henne med sviktande verklighetsuppfattning innan hon beslutar sig för att jag behöver semester på någon psykavdelning. 

 

Kusliga Dalen

I den verkliga världen är det upp och ner, barr och moln, "goddag goddag" och post i brevlådan.

Världen vi alla känner igen.

Vill man ha lite spänning i sin tillvaro kan man gå och se en skräckfilm eller hoppa fallskärm. Självvald adrenalinhöjning. Det trista är när man inte kan välja och stressnivån är lågintensiv under lång tid, eller kommer som ett plötsligt trauma. Med en bitterljuv rysning kan man minnas kalla krigets ständiga atombombberedskap...

Det saknas inte sådana omvärldsliga lågintensiva stressorer nuförtiden, heller, direkt. Jag orkar inte räkna upp dem alla. 

Fast i vardagen är det oerhört obehagligt att råka ut för saker man inte riktigt förstår. Vad är detta? Jag vet inte vad jag ser...

Såhär skriver Wikipedia:

Kusliga dalen eller kuslighetens dal, på engelska uncanny valley, är en hypotes relaterad till mekaniska, men verklighetstrogna avbildningar av människor. Hypotesen säger att sådana försök till exakta avbildningar av människor – exempelvis i form av robotar – leder till att mänskliga iakttagare finner dem motbjudande. Begreppet myntades av robotteknikern Masahiro Mori.

Moris hypotes säger att allteftersom en robot blir mer människolik i sitt utseende och sina rörelser, blir en människas emotionella respons till roboten mer positiv och empatisk, ända till en vändpunkt där reaktionen snabbt övergår i avsky. Men allteftersom utseende och rörelser blir mindre särskiljbara från en mänsklig varelses blir responsen positiv igen.

Det motbjudande området mellan "knappt människa" och "helt och hållet människa" är det som kallas för kusliga dalen. Namnet fångar upp idén att en robot som "nästan" är en människa kommer att verka kuslig, och därför misslyckas med att väcka den empati som krävs för produktiva människa-robot-interaktioner.

Joråsåatte...

Jag vet inte om jag är överkänslig just nu, men jag tycker att den ovan beskrivna känslan numera uppkommer allt oftare. Tyvärr inte bara när man ser på robotar eller nästanverkliga animationer eller sådana rörliga filterbilder där människor liknar kändisar. Nej, numera känns det som om vissa människor, alltså RIKTIGA MÄNNISKOR, hamnar i den där kusliga dalen och jag undrar vad det är jag ser. Hallå? Ser ni andra också det där docklika, svagt motbjudande?

Leenden som är av/på. Inget mellanting.

Ryckiga gester.

Död, nyansfattig hud.

Glasartade ögon.

Hu.

Tår-tricket, tårt-ricket, tårtricket

Det finns några säkra sätt.

Redan innan allt detta med död och nästandöd och trauma, fanns det saker som till 100% fick mig att börja gråta. Nuförtiden behöver jag bara tänka på de här grejerna för att jag skall börja hulka.

Tänkte jag skulle bjuda på några av mina bästa populärkuturella gråt-triggers. 

Först är det förstås när någon förmedlar en text så att den riktigt går fram. Personen, uppläsaren, skådespelaren, sångaren glömmer bort sig själv och det enda viktiga är textens inre mening. Det blir ett skälvande NU. Bäst är det när den som förmedlar även är tekniskt skicklig och utnyttjar detta just för att förmedla; inte för att briljera. När allt bara stämmer. Känsla och Perfektion.

Äldre människor talar om Jussi, förstås. Att det var helt fantastiskt att få höra Jussi sjunga. Jag fattar. Men i min värld är det alltid Tommy Körbergs röst som fungerar som Valium och Speed på samma gång. Och så börjar jag gråta. 

Exempel 1: Lyssna igenom hela. Koncentrerat. Det är guld rakt igenom. Aldrig slentrianupprepning.  Varje vers är sin egen.   

Exempel 2: Detta är så fint. Björn och Benny behövde någon som kunde sjunga på demotapen och frågade Tommy Körberg om han kunde komma in och lägga på sången. "Visst..." Så kommer Tommy in från gatan i jeans och skjorta och bara sätter det. Bäst är Bennys min på slutet, när han får bekräftat att det här, det är en hit. Och att Tommy bara gick in och gjorde magi. Sedan hittade de ingen som kunde toppa, så Tommy fick följa med till London och göra rollen som Anatolij i Chess. 

Sedan är det vissa röster och låtar som triggar nostalgin.

Hela denna konsert är som en godispåse med bara goda bitar. Först hedrar de Freddie Wadling som dog alldeles innan. Bara det ger ju tårar som kommer. Alla låtar är som en tidsmaskin för mig och Håkan sjunger fram mitt Göteborg. Gatorna, parkerna, spårvagnarna, morgnarna och kvällarna, festerna, småbarnsåren, filmfestivalen, restaurangerna, konserterna, biblioteket.

Gråten kommer när Sven-Bertil Taube gästar, för då knyts så mycket ihop. Förr och nu. 

Gråten kommer också när Miriam Bryant ligger på scenen tillsammans med Håkan Hellström mitt i ett fullsatt Scandinavium och sjunger "Det är så jag säger det". När man vet att hon som ung suttit timmar med Håkan i lurarna och haft honom som idol. Och nu står hon helt självklart där. Miriam Bryant kan mer än hon visar. Hon är SÅ bra. Ge henne vilka noter som helst och hon fixar det. 

Gråten kommer förstås även när Håkan sjunger "Känn ingen sorg" och han har hållit igång i nästan tre timmar. Sjungit sig från dag genom skymning till mörk kväll. Sådan energi fram och tillbaka mellan publik, orkester och artister. Magi.

Och till sist. Den klassiska scenen ur Sound of Music, där kapten von Trapp sjunger Edelweiss som en motståndshandling och publiken vågar sjunga med.

Ja, mitt mansideal är förstås präglat av att jag sett Sound of Music tusen gånger sedan späd ålder. Christopher Plummer och Opsis Kalopsis är för mig de ideala männen.

 

 

Septembersöndag

Idag är en grå dag.

Idag är döden nära.

Idag vandrar jag runt bland flyttkartonger fyllda med arvegods. Bland annat en massa militärhistoriska skrifter och ryska parlörer, avsedda att användas vid förhör med krigsfångar. 

Jag hittade i en låda en populärt skriven analys av det säkerhetspolitiska läget, skriven så sent som 2019.

Blev deprimerad.

Ett polariserat USA, ett försvagat NATO-samarbete, en Putin som tappar i stöd + ett nedmonterat svenskt försvar. I korthet menade man att Putin skulle kunna vinna mark både på hemmaplan och utrikespolitiskt genom ett överraskande anfall på Sverige. Skulle kunna. Frågan är om Sverige är förberett för ett sådant scenario.

Öppnar ytterligare en låda.

Hittar affischer och program från teaterföreställningar som påverkat mig och som än idag fungerar som gemensamma referenser när jag möter nya människor: "Såg du också..?" Internskämt med folk man nyss mött, är inte det sämsta sättet att få nya bästisar.

Kul att ens kvarlämnade grejer finns kvar efter så många år.

Men döden är nära. 

Det är ett under att jag finns här och kan packa upp lådorna. Jag kunde också varit död.

Tanken studsar runt i den grå hallen bland de bruna lådorna och ut i det grå vädret. Tiden står stilla och luften också. Damm och vindslukt. 

Men idag är det kyrkoval. Det är fint.

Vi trotsar gråvädret och går och röstar. Vi andas in och andas ut. Liv.

Koldioxid i blodet

Lucka 20

Bang bang balans

Hela världen håller andan. Allt står och väger. Vi befinner oss i Limbo. Vilken värld kommer vi att befinna oss i imorgon? 

Kommer Britterna att lämna EU? Det var värst vad det drar ut på tiden, det där. Det skulle ju gå så smidigt. Och nu kan det kanske bli en NY omröstning. För oss som håller andan känns det lite som om syret håller på att ta slut. Men vi måste hålla andan, så att vi kan pusta ut när vi VET hur det blir.

Kommer vi att få en regering, snart? Det var väldans, så svårt det verkar vara. Om alla envisas med att säga nej till allt som inte innebär att man får igenom ALLA sina krav, lär det ju inte bli någon regering. Om det nu vore så att det fanns ett parti som ALLA i hela Sverige stod bakom, hade det synts i valresultatet. Kanske lite...ödmjukhet vore på sin platz? Och nu kan det kanske bli ett NYTT val. För alla oss som håller andan känns det lite som om vi skulle kvävas om vi var tvingade att vänta över ytterligare en valrörelse och ett val.

Kommer de icke bindande avtalen från Klimatmötet i Polen, att leda till att alla länder börjar göra allt de kan utifrån sina förutsättningar? Det var satan vad långt inne det satt att ens enas om ett avtal. Och om det nu är lite frivilligt, så... det kan nog dröja innan man kan andas ut.

Kommer den dysfunktionella ledningen för världens största stormakt snart att bytas ut, efter otaliga skandaler och vederhäftiga vittnesmål? Vi håller andan och väntar... på att kvävningsdöden kommer som en barmhärtig befriare.



För övrigt har jag idag varit på  - nej varken julbord eller middag - affärslunch och ätit goda grekiska grejer mellan summeringar av detta halvår. Denna lunch avåts på en vanlig restaurang, samtidigt som vädret utanför var duggigt och grått. Inget skimmer. Ingen sprit! 


Jag vill vara farlig-romantiken frodas när jag plockar fram denna låt ur hjärnan och låtsas leva dålighetsliv i hemlighet när chefen naivt nöjer sig med att man alltid är i tid.

Te och handarbete i lobbyn

Fjortisluckan!

Sommarens verandastol har nu flyttat in i lobbyn.

TV:n visar scener och dilemman. Man kan virka amigurumis 

som en förnöjsam tant, medan man går sönder inuti.

Om man rusar in i ett projekt och börjar rådda, trassla in sig, kompensera, kompromissa, böja sig för än den ena och än den andra, så märker man kanske att resultatet kommer att bli mycket sämre än det man hade från början.

Ingen kommer att bli nöjd och man har inte åstadkommit någonting.

Utifrån förutsättningarna kanske man har uppnått det absolut bästa som gick att få – men om resultatet ändå får kritik från ALLA håll, kanske det är förutsättningarna som skall ändras, eller hela projektet som skall läggas ner.

Det är synd om Theresa May.

Detta med beaktande att det aldrig går att få alla nöjda. Aktuellt nu i luciatider.

Det skall också bli mycket intressant att se vilket regeringsalternativ som vågar sig på att regera med en budget vars ramar bestämts av M+KD. Jag trodde att regeringens politik skulle avspeglas i budgeten… och att övergångsbudgeten skulle gälla fram till ny regering. Men på detta vis blir det ju mindre betydelsefullt vem som officiellt styr. Då vet vi att M+KD ”vann” valet. Och demokratiskt – det var ju riksdagen som röstade igenom budgeten.

Men… S-väljarna kommer ju att bli SÅ besvikna. De röstade på en S-politik och en kommande S-budget. OM nu Stefan får bli stassminisser, lär han ju få besvär med att förklara varför hans styre innebär en reell högersväng. Vill han sätta sig i den positionen?

Det är synd om Stefan Löfven.

Det finns ett grekiskt ordspråk som går ungefär såhär: Ett samhälle blomstrar när gamla män planterar olivträd för att deras barnbarn skall kunna sitta under dess skugga.

De gamla män som styr världen just nu, skiter i hur det går när de är döda. De är mest intresserade av att slippa göra avkall på sina intressen, så de kan vinna NU.

Under klimatmötet i Polen ville inte USA, Ryssland, Kuwait och Saudiarabien ha den just nu bästa, mest omfattande och underbyggda klimatrapporten med som beslutsunderlag. Så kan man säga att ”man inte visste” bättre. Som att med flit inte kalla det vittne som sett allt, eftersom man då spikar utfall och påföljd. Bättre då, att inte höra alla, så det blir mera av en förhandling. Ord mot ord. Karaktärsbedömningar. Fula retoriska trick.

Det är synd om mänskligheten.

Ironin

Lucka 6! 

Julkalender!

Dessa nyheter ligger under varandra på Sveriges Radios Hemsksida:

Frankrike höjer inte bränsleskatten p g a missnöje

Koldioxidutsläppen slår rekord

Det är för jobbigt att gå till vårdcentralen

Och kolla upp den där konstiga fläcken.

Jag tar hellre en fullt utvecklad hudcancer, 

tung medicinering

och en plågsam hospicevistelse

i framtiden. Och DÖR.

Och tjatar man på mig, för att en koll kan rädda liv

Tänker jag bli KRÄNKT för att man begär att jag skall ta eget ANSVAR.

Då tar jag på mig en gul väst

Och slår sönder alla fönster

På mitt hus.

Som straff.

Och ser till att alla dör med mig, när jag dör.

Det kan de ha, alla de som tjatar.

Barn i andra länder

Julkalendern, lucka 1

Man hatade ju barnprogram som handlade om "Barn i andra länder"

när man var liten. Det var barn i hyddor och barn som åt ris och barn 

som byggde leksaker av plåtburkar och barn som hette konstiga namn.

Man ville ju ha fantasi och helst tecknat! Nuförtiden känns det som om 

vi fått som vi ville. Allt är fantasigalet och världsledare kan vara 

animerade och grällt färglagda i orange. Och tro mig när jag säger att 

det känns som om jag sparkar in redan insparkade dörrar, MEN 

alternativet; att inte ens reagera, vore värre, eftersom man då vant sig, 

resignerat, accepterat och slutat hoppas på förnuftets återkomst.

Barnens högtid, Julen, är här

Och Frankrike lagstiftar så

att FN:s gamla Barnkonvention 

nu tolkas som stopp för att slå.

På jorden har alla länder sagt ja

Till allt vad som däri är sagt

Sakta men säkert får barnen det bra

när länderna går mer i takt.

En treåring vittnar för sittande rätt  

En annan förvaras i bur  

En tredjes ögon brinner så hett 

Ett utslag av landets kultur?

Of course! Det är fortfarande ETT land som ej

Skrivit under; att barn ta om hand

”Pro Life” är för ”fel” barn ett tydligt: ”Nej!”

i ett primitivt, dogmatiskt land.

Sex och våld

Den som tycker detta är osmakligt får skylla sig själv. Detta är helt oavsiktligt.

Overklighetskänslan som sägs skall föregå ett fascistiskt styre, kom ju redan när Liberalerna lanserade sin nya partisymbol. Antingen SÅG de inte, eller så VÅGADE ingen protestera eftersom ingen annan protesterade (utspätt ansvar är ingens ansvar), eller så SÅG de, men brydde sig inte. Värst är om De arrogant VILL utöva dickpickterror varhelst det är partimöten och valrörelse. JB myser över att han lite subtilt tvingar folk att förhålla sig till sitt eget symboliska kön, utan att någon ”kan säga något”. Skulle man antyda, åker man på ”den som sa´t han va´t”-shaming, för att man i ett helt vanligt ”L”, läser in sexuella övertoner.

Men det är överspelat och normaliserat nu. Det är bara chockerade turister och hitresta korrespondenter som reagerar över detta helt vanliga ”L”.

Och det är inte speciellt roligt heller. Det går inte att krama mer humor ur rådande läge utan att känna sig som sist i hela världen på den övergivna och punkterade plastbollen.

Nej. Härom veckan var det hanteringen av overklighetskänslan, sprungen ur Kavanaughaffären, som var svår.

En kvinna vittnar om sexuella övergrepp. Man tror henne, men det får inga konsekvenser för förövaren. Om hennes vittnesmål ändå inte skulle spela någon roll för utfallet – varför lät man henne gå igenom detta?

USA:s president hånar henne offentligt efteråt. Han antyder dessutom att hon på något vis är kopplad till en makthungrig och konspirerande Judelobby.

Hon blir förföljd och får ta emot hat.

Till dagens 17-åriga kilar signalerar USA:s högsta politiska ledning att sexuella övergrepp är OK att begå när man är 17, ung och dum. Det var väl inte så farligt?

Mannen det handlar om blir också intervjuad och förhörd. Han beter sig obalanserat och koleriskt. På vilken annan anställningsintervju som helst skulle han strukits direkt. Speciellt om ämbetet som skall tillsättas kräver eftertanke och korrekthet. Men här spelar det ingen roll alls.

Bra. Då vet vi.

Men hallå? Vad är det vi ser här? Hur kan det bli såhär?

Jag hoppas på att Socialpsykologin kan ge mig svar. Där finns en massa skojiga teorier som kan appliceras på en massa till synes ologiska handlingar.

Och - Bingo! – jag hade en svag aning om en uppsättning mekanismer under en större rubrik, och nu har jag funnit dem alla!

Albert Bandura har forskat om det som han kallar Moraliskt Disengagemang.

De där mekanismerna kan användas för att rättfärdiga sina handlingar då man egentligen vet att man handlar omoraliskt och inhumant, och i förlängningen också se till att man faktiskt inte uppfattar sina handlingar som klandervärda.

Människan hatar ju att handla mot sina principer och övertygelser. Detta erbjuder alternativa förklaringar och uppfattningar, för att mildra den upplevda dissonansen och till sist helt eliminera den inre konflikten. Sedan kan man rentav gå ännu längre i fråga om fruktansvärda handlingar riktade mot andra.

Vill man bygga en armé av omänskliga mördarmaskiner är det inte alls svårt. Vill man piska upp stämningar mot vissa utpekade människor; grannar i bostadsrättsföreningen eller folkgrupper i samhället är det lätt som en plätt.

”Inte skulle väl vi, välutbildade och civiliserade människor i ett fungerande, upplyst och modernt samhälle…” Nej, det var vad de välutbildade samhällsmedborgarna i Tyskland sade till varandra på trettiotalet. Inte trodde man att detta med att man var jude skulle spela någon roll, heller. ”Nej, vi bidrar ju till samhället. Jag är en aktad medborgare i samhällets övre skikt. Inte skulle mina kollegor plötsligt…”

Nejdå. Var lugn. Ingen fara. Man vi kan väl kolla lite på vad Bandura hittat, när han undersökt den mänskliga naturen. Så vi vet. Så vi känner igen. Så vi kan benämna. Så vi kan skydda oss mot att dras med. Så vi kan peka på vad som händer så att vi inte blint börjar sjunga: ”Tja la la la laaaaa!”

Ok.

Moraliskt Disengagemang.

Dessa fyra sociala och psykologiska processer kan fungera var för sig, eller kombineras för önskad effekt. För tydlighetens skull, skall påpekas, att detta sker inne i människan av egen maskin, men att man naturligtvis utifrån kan påverka så att denna inre process underlättas eller drivs på. Men har man väl börjat blir det lite som en lavin. Man måste ju rättfärdiga det man gör.

1)      Kognitiv rekonstruering. Här har man gjort något, eller tänker göra något som är otvetydigt jättefel. Men sådan är man ju inte. Man är ju moraliskt högstående. Eller hur? Bara DET visar ju att det där man gjort/tänker göra inte är så fel ändå. Om man dessutom tänker att man agerar i ett högre, gott syfte med höga moraliska övertoner, är man inne på vad Bandura kallar Moraliskt Rättfärdiggörande. (Ändamålen helgar medlen) Man FÅR mobba ut någon som man tycker inte bidrar till det gemensamma målet och/eller stämningen på arbetsplatsen. För sånt är ju viktigt!

Här kan man också passa in detta att liksom benämna saker på ett sätt så att det inte verkar så farligt: ”Amen, det var ju bara skojbråk” eller ”Det är väl inte så konstigt att man glömmer säga till” när man egentligen sett till att någon utesluts från en aktivitet.

Om man blir konfronterad med att man betett sig illa, kan man börja jämföra: ”Men att göra XXXXX är ju ingenting jämfört med om man skulle YYYYYYY!”

2)      Minimering av det egna aktörskapet. Man gör dåliga saker, MEN det egna ansvaret för det vill man göra mindre än det egentligen är. Och HAR man överhuvudtaget något ansvar? Nejnej. För ”man följde bara order” eller ”han sade, och han borde ju veta” (ansvarsförskjutning) eller ”jag gjorde ju bara som alla andra” eller ”ingen annan gjorde ju något, så varför skulle just jag” (ansvarsdiffusion).

3)      Förbise eller förvränga konsekvenserna. Man vill inte se hur ens handlingar påverkar människan som är utsatt. ”Äh, det var väl inte så farligt”, ”Amen, tjut, då!” Även om konsekvenserna blir riktigt allvarliga – man har t e x förtalat någon och den har hamnat i en förtroendekris med någon annan – kan man tycka att ”det är ingen skada skedd”. Personen kan få en personlig kris, bli grubblande och sjukskriven, men då kan man ta till nr 4:

4)      Skylla på offret. ”Han är för känslig” eller i ett annat sammanhang än i trean tycka att offret får ”skylla sig själv” av en massa anledningar. Man kan alltså i ett skede tycka att det är ”rätt” att behandla någon illa, därför att… ”hon började”, ”han har säkert förtjänat det”, ”Vad hade hon på sig när hon blev våldtagen?” I detta ingår också att dehumanisera offret. Att se till att det blir svårt att identifiera sig med offret gör också att det blir lättare att ge den personen olika typer av hemskheter. Gärna tortyr. Det allra värsta. Men det fungerar, för ”de är inte som oss”, de ”känner inte smärta som vi” etc. etc.  Som åskådare är det ju jobbigt att kolla på, så det är lätt att själv intala sig att det verkligen stämmer. Och när detta väl är igång finns det ju ingen hejd.

Veckans uppgift:

Spana och försök hitta exempel på Moraliskt Disengagemang

a)       I din närhet b) I världen c) Historiskt

Fotboll och Lex Brexit

Ullevis gräsdiktator sliter sitt hår...

Hur kan SMHI:s väderanalyser vara en politisk fråga?

Jag menar, de finns och de är gjorda av experter. Hur man sedan förhåller sig till dem kan vara politik, men att hävda att SMHIs prognoser och modeller I SIG bygger på en AGENDA, och att de därför är irrelevanta, känns mera som att skrika: ”Fake News!” så fort det inte passar.

Om nu IFK Göteborg vinner allsvenskan eller superettan eller elitserien (Vilket är högst och vilken spelar IFK Göteborg i?) är det ju flera i Sverige som sammanlagt INTE tycker att Göteborg vann. Egentligen. För alla som INTE är Blåvittfans är ju fler än de som jublar. Kan de gå samman och opiniona om att IFK Göteborg INTE ALLS VANN?

Då kanske någon Glenn kommer och påpekar att det där bara är trams, för IFK Göteborg vann ju faktiskt. Glenn var på matchen och såg. Det står i alla tabeller och i alla resultatrapporter att IFK Göteborg vann serien!

Amen, vafan, Glenn! Du talar bara i egen sak! Och förresten var domaren dålig och det var en frispark där som borde dömts annorlunda. Och så drar diskussionen iväg kring hur många matcher domaren dömt, om han överhuvudtaget skulle fått döma denna match och om hans familjeförhållanden och eventuella kopplingar till Göteborg.

Glenn och hans polare försöker igen: ”Vi kan sluta diskutera nu. Blåvitt vann. Punkt.”

Då kommer motelden: ”Jaha, men vi har faktiskt YTTRANDEFRIHET i det här landet! Vill ni ha censur, eller? Så länge man håller sig inom åsiktskorridoren får man tala, men om man nu säger SOM DET ÄR, då blir man tystad! Vi är faktiskt FLER som tycker att IFK Göteborg INTE vann!”

DN ser sig tvingade att i sin viralgranskning slå fast att IFK Göteborg faktiskt vann sin serie. Det har nämligen börjat spridas på nätet att 1) Alla resultat man ser är falska och att det är en del i en pk-konspiration 2) OM resultatet är sant, beror det på domarens, spelarnas och planens BIAS och därför inte kan ses som relevant. 3) Många kräver att matchen spelas om medan andra ropar på folkomröstning om resultatet.

I granskningen nämns också att en folkomröstning sannolikt skulle ta ifrån IFK guldet, men att det blir trixigare sedan – för vilket lag skall då tilldelas medaljen?

Inledande enighet (med Västkustbor som tillåtna hånobjekt) skulle bytas i uppslitande inbördeskrig mellan alla supportrar i ALLA deltagande lag, med en hel massa bevekelsegrunder och argument för och emot egna och andras lag. Det skulle aldrig ta slut.

Kan vi inte … SPELA… i en serie… om vilket lag som är bäst?

Detta självklara retar upp alla självutnämnda och erkända fotbollsexperter. Herregud! Hur lågt kan DN sjunka? Att ens TA UPP denna diskussion när det är SJÄLVKLART att sparkad boll rullar, domaren dömer och att slutsignal = slutdiskuterat!

Jo… så kan tyckas. Men när debatten drar iväg och folkvalda politiker i riksdagen på fullt allvar vill att människor skall ta till sig att SMHI är en propagandacentral och vill skära ner anslaget till dem med 11 miljoner, är det inte så dumt med en sansad röst.  Det är väl i tider med osäkerhet kring klimatmodeller och oro inför bönders framtida situation vi behöver mer kunskap – inte mindre.

Om då kunskapen inte passar ens egen önskevärld, kanske man får se önskevärlden som en utopi, medan man gör det bästa av verkligheten istället för att aggressivt försöka få så många som möjligt med sig på fantasitåget.

Hur kan SMHI:s väderanalyser vara en politisk fråga?