Luktloben

Hata AI-bilder! Såhär fel kan det gå, om man ber AI att göra en schematisk bild över hur doftdetektering går till. Om man själv inte riktigt har koll, kan man tro att AI har rätt, och så kan skit spridas till ännu fler som LÄR SIG felaktigheter. AI ljuger och hittar på. Bilder genereras, men det är minsann inget facit. 

 

Alla luktar så mycket.

Det är en massa doft hela tiden. 

Jag känner på lukten vilka människor som passerar och vilka som varit före mig i kopieringsrummet.

När jag kommer hem har jag olika dofter på olika delar av min påklädda kropp. 

Olika människor tar på olika delar av mig.

Ena ärmen luktar herrparfym och den andra doftar kryddad kyckling, efter någon som ville ha kroppskontakt under lunchen. 

Ryggen och armbågarna har tagit åt sig av någon som parfymerade sig hårt, innan den satte sig i stolen jag senare använde.

Mina skor luktar inte rosor. Det är en blandning av läder, skoputsmedel och skitstad som kletat sig under sulorna. 

Det är överväldigande. Jag hade glömt hur det är att ha ägglossning och superskärpt luktsinne.

Perceptionssensation

 

Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.

Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information. 

Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet". 

Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.

Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli. 

Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt. 

Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!

Extremt roligt

Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.

Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".

Hudkostym.

Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!

Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.

Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av. 

Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com

LUCKA FYRA 2024

 

Exakt såhär blir det. AI är min vän.

Om man blundar och spelar riktigt högt, händer grejer i huvet.

Klicka Här!

Och här!

Näe, det är inget sånt flum med någon speciell frekvens som ska öppna tredje ögat, eller ge en lucid dreams, eller transformera en till ljusvarelse eller... Nejnej. Det här är två fina exempel på Ädel-electronica. På samma sätt som traditionell Kinesisk musik stimulerar andra ställen i hjärnan än vår vanliga, taktdrivna tonartsbundna musik, öppnar denna electronicamusik upp för helt nya upplevelser vid lyssning.

Varsågoda, Kliv in i nya ljudlandskap. 

Vill man, finns det massor med electronica att upptäcka! 

Splendor

 

Detta är ingen recension.

Det är samlade saker som måste ut efter att jag läst Splendor av Stefan Lindberg.

Först ut är det märkliga, att boken får en att minnas hur Stockholmsluften känns mot benen när man går i sommaren mellan olika adresser, serveringar och fester. Trappuppgångarnas marmorkyla, samma året om, som kontrasterar mot ljum eftermiddagsluft utomhus. Minnen av hur man rör sig i okända lägenheter och kanske lagar mat man köpt på närmsta ICA.

Stefan verkar bo vid Fridhemsplan. Jag bodde på S:t Eriksplan. Mina kvarter. Mitt närmaste bibliotek. 

Även Stefan verkar ha lagt ner sitt Palmeprivatspanande, men landat i en helt annan tunna än jag. Jag måste alltså läsa "Nätterna på Mon Cheri" för att se vilka uppgifter han bygger sina slutsatser på. Fast de kanske är fiktiva, hans uppgifter. Om man försöker hitta förhörsprotokollsutdragen han hänvisar till, kanske man märker att ens egna kopior av samma, skiljer sig från hans litterära?

Jag har, som sagt, pressat in min skalenliga pappmodell av Sveavägen och alla mappar i klädkammaren. Orkar inte mer. Men måste ändå läsa Nätterna. Man får inte cykla genom tunneln vid Dekorima. Måste leda cykeln. Jag cyklar ändå. Ha!

Annars var det inte hälsosamt att läsa Splendor just när man efter tung medicinering, nedsövning och hallucinationer med inslag av tidshopp och en känsla av att veta mer än man borde, just börjar få tillvaron på rätt köl. Det är ju meningslöst att läsa en bok där det är meningen att ens världsbild skall utmanas, när man är i stadiet "allt är ändå svårförståeligt just nu så jag accepterar allt absurt utan att ifrågasätta". Det är också lite skrämmande när det egna, nyss lagda pusslet av verkligheten, visar sig vara gjort av lätt bortfläktade bitar av silkespapper. Splendor var alltså den där fläkten. Var tvungen att pausa lite och pussla ihop min verklighet innan jag kunde läsa vidare. 

Jag har slutat med alla mediciner nu, förresten. Vissa är beroendeframkallande och kan i kombination med alkohol leda till utlevande aktivitet och minnesluckor. Ingen bra kombo. "Vakna" i bilen, körande från ett nedsprejat riksdagshus med en piketbuss efter sig... Man stannar och måste argumentera med en ung attitydpolis om att man ALDRIG skulle skriva "Talmannen = Kafferepshitler" med rosa på väggen. Jag har inte märkt några utsättningsbesvär. Förutom extrem trötthet och oföretagsamhet, förstås. Jag tror inte jag tagit ett eget initiativ på över en månad. Orkar knappt gå och kissa även fast jag är jättekissnödig. 

Jag tänker också på hur jag skall tackla min psykolog nästa gång jag går dit. Vi har tillsammans arbetat hårt med min generaliserade ångest: Kategoriserat den i kropps/döds-ångest (vilken är reell och förståelig, med tanke på att jag nästan dog och fram till typ nu varit i något slags osäkert läge. Strategi: Rehaba på alla sätt som går, medicinera, gå på kontroller, åka röntgenrör etc. etc.) och Omvärldsångest (vilken är av typen Detta KAN hända, men det är inte säkert och för det mesta är det mest skruvade tankekedjor som drar iväg och eftersom jag, i mitt tillstånd, inte kan påverka Växthuseffekten, Covidmutationer, Extremism etc. kan jag försöka stoppa tankekedjorna och avleda med trevligheter istället.)

Men hur skall jag nu göra när jag jazzar in på mottagningen och händelser som jag radat upp sedan September som dominobrickor som faller på varandra, och som min fina, unga psykolog tålmodigt tillbakavisat med: "Finns det några tecken på att detta skulle kunna hända? Vad är det som säger att ALLA dessa saker skulle leda fram till just detta? Varför skulle allt det värsta hända i en lång sekvens? Förstår du att detta bara är saker som är sanna för dig just när du tänker på dem? Detta behöver inte alls ha med verkligheten att göra." verkligen inträffat?

Det ÄR ju krig i Ukraina nu. Ryssland GICK verkligen in i Ukraina. Hur osannolikt det än verkade vara i September. En överhettad och neddrogad hjärnas paranoia. Vilket hon fått mig att förstå och acceptera. Bara ogrundade fantasier att lägga på hyllan.

Det var inte helt hälsosamt att läsa den där boken samtidigt som verkligheten är skör och Putin gör verklighet av mina fantasier, just som jag börjat släppa dem. Omorientering.

Jag tänker köra en Splendor. Le och tala om att jag sett framtiden i mina hallisar. Att jag vet allt. Och då är det ju inte så jävla konstigt att jag har ångest. Hoppas att jag smittar henne med sviktande verklighetsuppfattning innan hon beslutar sig för att jag behöver semester på någon psykavdelning. 

 

Swwwwwosh!

 Det är ljudet då jag sitter vid köksbordet och på radiolan hör en ganska smetig, traditionellt arrad dansbandslåt. 

Fast den är ju bra. Speciellt i slutet av versen och när refrängen drar igång. Men vad långsamt den går... Det skall ju vara... galna, distade gitarrer här! Och en nasal engelsk röst som sjunger! Och så skall man stå och hoppa upp och ner och skrika rakt ut!

Varför känns det som om jag är typ 22 år gammal och superhip? Varför vill jag gå på klubb och ha på mig kläder som bara går att köpa i London?

Jo, talar Erik Blix, om för mig, efter låten. "Det här var Arvingarna med Prinsessan, alltså deras variant av Popsicles Hey Princess."

WHAT?!!!

DEN såg jag inte komma.

Nu är det overkligt, här. Osannolikhetsdriften är i full gång och jag sitter i köket och det allra mest osannolika har just inträffat:

Det där bandet som Popsicle önskade livet av, har gjort en cover på en Popsiclelåt. Och den spelas idag, 2021, i radio. Det är ju 30 år sedan de där banden aktivt stod på var sida om diket som skiljer svensktopp från indie. Jag tror, ärligt talat, att jag faktiskt dog eller ligger i koma och att min hjärna spinner loss och blandar och ger. Det här finns ju inte.

***

Efter lite research:

Se efter 5:39

Kusliga Dalen

I den verkliga världen är det upp och ner, barr och moln, "goddag goddag" och post i brevlådan.

Världen vi alla känner igen.

Vill man ha lite spänning i sin tillvaro kan man gå och se en skräckfilm eller hoppa fallskärm. Självvald adrenalinhöjning. Det trista är när man inte kan välja och stressnivån är lågintensiv under lång tid, eller kommer som ett plötsligt trauma. Med en bitterljuv rysning kan man minnas kalla krigets ständiga atombombberedskap...

Det saknas inte sådana omvärldsliga lågintensiva stressorer nuförtiden, heller, direkt. Jag orkar inte räkna upp dem alla. 

Fast i vardagen är det oerhört obehagligt att råka ut för saker man inte riktigt förstår. Vad är detta? Jag vet inte vad jag ser...

Såhär skriver Wikipedia:

Kusliga dalen eller kuslighetens dal, på engelska uncanny valley, är en hypotes relaterad till mekaniska, men verklighetstrogna avbildningar av människor. Hypotesen säger att sådana försök till exakta avbildningar av människor – exempelvis i form av robotar – leder till att mänskliga iakttagare finner dem motbjudande. Begreppet myntades av robotteknikern Masahiro Mori.

Moris hypotes säger att allteftersom en robot blir mer människolik i sitt utseende och sina rörelser, blir en människas emotionella respons till roboten mer positiv och empatisk, ända till en vändpunkt där reaktionen snabbt övergår i avsky. Men allteftersom utseende och rörelser blir mindre särskiljbara från en mänsklig varelses blir responsen positiv igen.

Det motbjudande området mellan "knappt människa" och "helt och hållet människa" är det som kallas för kusliga dalen. Namnet fångar upp idén att en robot som "nästan" är en människa kommer att verka kuslig, och därför misslyckas med att väcka den empati som krävs för produktiva människa-robot-interaktioner.

Joråsåatte...

Jag vet inte om jag är överkänslig just nu, men jag tycker att den ovan beskrivna känslan numera uppkommer allt oftare. Tyvärr inte bara när man ser på robotar eller nästanverkliga animationer eller sådana rörliga filterbilder där människor liknar kändisar. Nej, numera känns det som om vissa människor, alltså RIKTIGA MÄNNISKOR, hamnar i den där kusliga dalen och jag undrar vad det är jag ser. Hallå? Ser ni andra också det där docklika, svagt motbjudande?

Leenden som är av/på. Inget mellanting.

Ryckiga gester.

Död, nyansfattig hud.

Glasartade ögon.

Hu.

Hoppsan, så det kan bli.

 

- När ska du ta tag i de här lådorna, egentligen?

Tänk dig att du har fått hem en massa flyttlådor från din ena förälder. Föräldern var 40-talist, med allt vad det innebar. Tempus i förra meningen hintar alltså om att flyttlådorna innehåller gamla grejer som förälderns partner inte längre vill ha att göra med, efter din förälders död. Dina egna gamla minnen, släktfoton, vuxenviktigt; typ lagfarter, reverser, postväxlar och kuvert med saker som skall lämnas till angivna människor när de blivit vuxna eller när ett visst datum passerats. Sånt.

Sedan får du tänka dig att du blir alldeles överväldigad av mängden lådor och allt som måste gås igenom, samtidigt som du bearbetar sorgen efter din bortgångne förälder, så lådorna blir stående ett tag, innan du tar tag i upp-packandet på riktigt.

Tänk dig nu riktigt många lådor. Från förälderns vind och källare. En hel del konst och lösöre från bodelen av huset också.  

Har du tänkt färdigt? Visualiserat ditt hem och placerat lådor på var ledig yta och ännu fler lådor ovanpå lådorna? Bra.

Då får du också tänka dig att du tar ett djupt andetag och att du till sist tar tag i skiten. Du öppnar låda efter låda och slänger en del, sparar en del och lägger undan en del till människor som är berörda. Du öppnar en låda med leksaker din förälder lekt med, ler åt slitaget och minns att du själv fått leka med sakerna när du var liten. I en låda ligger dina egna gamla leksaker och i en annan ligger skolkataloger, festivalarmband, stulna askkoppar och ölglas. Ja, sånt.

Du håller på tills du inte orkar längre.

Nästa dag är du full av lust att ta tag i resterande kollin. Snart är du framme vid ungdomstidens teservis, som skall diskas och användas till vardags! 

Fast... i lådan, märkt "fest" du just öppnat finns saker som du inte förstår. Där finns:

* Åtta par Crocs, i olika storlekar och färger

* Åtta Duschmössor, såna heltäckande, med genomskinligt, rektangulärt tittfönster. Även dessa plastmössor i olika färger.

* En påskfjäder

Näe, tänker du. Det här är inget du känner igen eller vill ha. Duschmössor? Så många?

Och i botten på lådan ligger en liten lapp.

Nu får du tänka dig rubriken på lappen: Fjäderleken

Och så får du fundera lite på hur sakerna du funnit i lådan kan användas i ovan nämnda lek.

Under rubriken står, punkt för punkt, hur det är tänkt att duschmössorna, Crocsen och fjädern skall användas. Det framgår tydligt att det inte skall vara några andra attiraljer till. Inte ens kläder skall man ha på sig. Nähä. 

Och du får nu tänka dig att det liksom sjunker in i ditt sinne att dessa prylar och spelreglerna på lappen  indikerar någon slags folkhemsvariant av Eyes Wide Shut, partnerbyte och sjuttiotalsporrestetik.

Vad händer inne i dig?

Först kanske du värjer dig och tycker det är konstigt och perverst. Sedan kanske du påminner dig om att EN orsak till att du aldrig gästat klubben Adam och Eva i Norrköping, är att du haft på känn att du riskerat att träffa på dina föräldrars bekanta där. Du kanske tycker det är lite skönt att du haft rätt känsla kring vissa i umgänget och påminner dig om att även föräldrar har ett sexliv, även om man helst inte vill tänka på det.

Sedan börjar du gapskratta! Du kommer på att den HÄR lådan kommer att saknas hemma hos den överlevande partnern och att denna kommer att FÖRSTÅ att du packat upp den och läst lappen!

Men... skall du ta kontakt med partnern och lämna tillbaka lådan? Deras parmiddagar lär ju fortsätta och de kommer att sakna sina lekar efter kaffet. Jodå. Det kan dessutom vara lite kul att se minen i ansiktet, när hon förstår att du sett och förstått.

Så. Efter ytterligare ett djupt andetag, slår du numret och repeterar tyst för dig själv: "Jag tror att vi fick med oss en låda för mycket..."

Nu får du tänka dig att det gått ca 6 månader sedan din förälder försvann och lämnade hus, handlingar, partner och barn efter sig. Det är fortfarande färskt. Du vill alltså inte vara för brysk och rakt på sak. Samtidigt är ju detta ett kliv rakt in i deras gemensamma, privata sfär. Kanske bäst att inte nämna lådans innehåll alls. Bara säga att du förstod att det var partnerns privata? Nej, inte privata, det blir för intimt... eller?

Flera signaler går fram. Efter ett tag går telefonsvararen på.

Nu får du tänka dig att du hör din förälders partners röst tala om att det inte går att ta samtalet, eftersom det är mobilfri Bröllopsresa i veckorna två. Nygift, happy, happy och lite småfull anger partnern ett kontonummer att sätta in grattispengar på.

Nu kan du, om du vill och orkar, tänka dig att de sista illusionerna du haft, liksom bara faller. Allt är möjligt. Inget är för lågt. Det finns inga spärrar.  

Nu är ditt uppdrag att leva vidare med denna insikt.

Den dag du packade upp den där lådan...

 

 

Mulm

 

Jag tycker mycket om ordet "mulm". Jag gillar också materialet mulm.

Den här texten är hämtad från Wikipedia och handlar om mulm. Jag fick glädjerysningar av textens torra saklighet och självklarhet. Läs långsamt och låt leendet bli större!

Denna text är som ASMR, fast litterärt. Allt som står där stämmer och presenteras logiskt. Den sista meningen är som att stryka över redan finborstad päls.

Mulm

Mulm är det lösa material som ansamlas inuti ihåliga träd. Den består framförallt av lös, murken ved. Där finns också ofta exkrementer från vedlevande insekter, fåglar och fladdermöss, gamla fågelbon samt rester av döda djur. I mulmen lever en artrik och särpräglad fauna, bestående av bland annat skalbaggar, tvåvingar och klokrypare. Välkända arter är bland annat läderbagge, matt mjölbagge, mulmknäppare och gammelekklokrypare.

Träd med mulm kan kallas mulmträd.

Aaaaah!

När man undrar...

 ... om man blivit mer än vanligt förvirrad.

Var det inte Bono som skrev den officiella Fotbolls-EM-låten?

Vinjetterna i TV hade ju med hooken:

Lyssna, det är viktigt att du gör det: 

Fast sedan blir man förvirrad när Benjamin Ingrosso verkar vara mån om att åka med på tåget...

Hur var det nu? Lyss!

Jag tycker att Benjamin Ingrosso verkar vara en mycket talangfull ung man. Men är inte detta lite rennomesnyltning?

Parallellmännen

  

                                                                                                               

                                                                                     

 Det verkar som om människors behov är sig lika världen över.

Ta bara detta med musiken och de trubadurer som tar på sig, eller ges rollen som ”folkets röst”, rebellen, gatornas poet. Sanningssägaren. Ofta som en nagel i ögat på de styrande i mer repressiva samhällen, ibland som salt i de etablerade sammanhangen i de mer demokratiska.

Oavsett – älskade av folket och med en självklar tillhörighet i de skuggiga delarna av samhället. Gärna med diverse preparat och destillat som bränsle.

Det finns exempel från flera olika länder under samma tidsperiod. Vad var det som gjorde att de här männen kom fram och fyllde detta behov av ställföreträdande rucklare?

Det ligger i tiden, som man säger.

Vi har, från gamla Sovjet, Vladimir Vysotskij:

Från Wikipedia:

Vladimir Semjonovitj Vysotskij,

född 1938 i Moskva. Död 1980. Skådespelare, sågare och poet. Han var en av Sovjetunionens mest kända gitarrpoeter, komponerade sina sånger och framförde dem till ackompanjemang av sin sjusträngade gitarr.

Enligt en enkätförfrågan från Ryska institutet för opinionsundersökningar (VTSIOM) år 2010 intog Vysotskij andra plats på listan över 1900-talets idoler, efter Jurij Gagarin. Enligt en rundfråga från gallupinstitutet FOM i juli 2011 kände 98 procent av ryssarna till namnet Vladimir Vysotskij, och 70 procent svarade att de tycker om hans sånger och ansåg att hans verk är en viktig del av den inhemska 1900-talskulturen.

Hans sånger var ”förbjudna” och spreds via piratkopierade kassetter från hand till hand. Sångerna är ”gatusånger” och handlar om vänskap, gatorna och människorna där. Det tuffa livet där polisen hämtar in en för någon förseelse, livsbetraktelser och med en udd riktad mot regimen. Sången om vargjakt, till exempel, verkar på ytan handla om jägare som skjuter djur, men är egentligen en betraktelse över Sovjets repressiva system.  

 

Jaha, så har vi skandalrucklaren från Frankrike, Sergan!

 

Från Wikipedia:

Serge Gainsbourg, född som Lucien Ginsburg i Paris, död 1991, var sångare, kompositör,   författare och poet.

Serge Gainsbourg är en av de mest betydande franska populärmusikerna i sin generation. Med ursprung i fransk varieté och chanson började han tidigt att blanda friskt med influenser från jazz, bossa nova, rock, funk och reggae.

Sin internationella berömmelse fick Gainsbourg främst genom sina för sin tid provokativa och sexuellt utmanande texter. Hans mest kända låt " Je t´aime - moi non plus", som han sjöng in tillsammans med Jane Birkin 1969.

Gainsbourg gjorde under sina sista år ibland spektakulära framträdanden i TV.

När han dog : Den franske presidenten Francois Mitterand sade om honom: "Han var vår Baudelaire, vår Appolinaire... Han lyfte sången till en konstnärlig nivå"

 

Även Sergan var en gatupoet. Sångerna handlar om livet på cafeer, dansställen, konduktörer…och kvinnor. Ofta med en ironisk twist och över gränsen till vulgärt, men ändå med en viss elegans. Legenden säger att Paris taxichaufförer såg som en ära att få skjutsa hem en söndersupen Serge – gratis, när han inte klarade att ta sig hem själv.

 

Men vi i Sverige, då? Jo vi hade ju Cornelis!

 

Från Wikpedia;

Cornelis Vreeswijk född 1937 i Nederländerna, död 1987 i Stockholm, var trubadur, kompositör, poet och skådespelare verksam i Sverige. Här blev han en folkkär vissångare och räknas i Sverige som en av landets största trubadurer. Han slog igenom i Sverige på 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare och var sedan produktiv fram till sin död.

Vreeswijk gav många konserter och levde ett hårt turnéliv och även hans privatliv var periodvis stormigt. Cornelis Vreeswijk kan sägas ha levt upp till bilden av konstnärsgeniet som brände sitt ljus i båda ändar. Hans privatliv färgades delvis av dessa mörka sidor, med skatteproblem, misshandel och droger som inslag, men som trubadur var han en av sin tids största i Sverige.

Begravningsgudstjänsten, som TV-sändes, ägde rum i Katarina Kyrka med Lennart Koskinen som officiant och han gravsattes på Katarina kyrkogård bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius.

 

Och, förstås… Läs Cornelis texter…samma gatuperspektiv, samma kvinnor, samma sjaviga elegans (”Medborgare!” (Hönan Agda) ”blev blåst på ovan sagda”))

 

Likheterna är slående!

 

Och i Danmark hade de Kim Larsen, förstås… men DET är en annan historia.

Nej, det är det inte. Den är precis likadan som ovan skrivna.

Jag var i Danmark samma dag Kimpan dog. Det var landssorg. Människor samlades utomhus och mindes och sjöng tillsammans. På TV satt hallåorna och grät när de presenterade nästa program. Det var tungt.

 

Vad var det som låg i tiden och förde fram den här typen av trubadurer i sinsemellan väldigt olika länder?

Spännande.

 

 

 

 

Fantomkladdet

Body Shop saluför nu en glycerintvål som skall dofta Mango.

Men för oss som hade vår ungdom under 80-talet, då håret skulle vara stelt och styrt på olika vis, ger doften helt andra associationer. Tvålen luktar exakt som frisyrgelén från Lóreal. Stu-stu-stu-studiolajn!

När man duschat går man och luktar på sina händer och känner igen precis! Fast, det är ju det där att om man kände den lukten från sina händer på den tiden, betydde det också att man borde tvätta sig om dem. För då var det som en kladdig hinna kvar från stylingen, eller från om man bara råkat dra handen genom håret eller känt lite försiktigt ovanpå det.

Det är svinskumt att istället ha en alldeles nyduschad, torr och ren känsla till doften. Jag har helt betingat gått och tvättat händerna fastän de är helt rena, bara för att det känns som om jag borde. För även om det inte ÄR kladdigt, är det som om doften lockar fram KÄNSLAN av kladd ändå.

Och gissa vilken tvål man då använder... Det blir som en ond cirkel.

Musik skall byggas utav glädje

Lucka Aderton

Favoritbilden på Franz och Kim

Ligger i feberdvala och fantiserar vilt.
Mest om fåglar och ljud.
Jag tänker på ljud och rytmer
och så somnar jag.
Drömmen tar vid när de medvetna tankarna släpper
och det bildas ljudlandskap
med symfonirock och ödsliga pukslag.

Otäckt. Då vaknar jag till, lite.

Försöker tänka på bjällerklang och triangel.
Kanske Bing Crosby.
Men det blir bara smetigt och utdraget i drömmen
och när jag vaknar 
smakar det nougat i munnen.

Jag vaknar på riktigt,
går upp och dricker vatten.
Passar på att skriva detta innan klockan blir 12
som en askunge
innan förtrollningen bryts.


Gunatt!

Tidsmaskin!

Julkalenderlucka elva!

Tips för alla oss som minns extremt myggrika somrar på 60-70-talet:

Ramlösas nya smak Fläder Lime, är god. 

Bonusen är, att om man luktar vid mynningen, luktar det exakt som sånt supergiftigt myggmedel man smetades in i som barn. Ljuva minnen! Man dras tillbaka och minns allt.

Sagor för Ångestdrömmare

Julkalender! Lucka 8

Julkalender som präglat mig. Förvånansvärt ofta (vid feber och stress) utspelar sig mina 

mardrömmar i just denna färgglada värld. Sagorna nedan skall läsas och tänkas utspelas

i just denna bildvärld. 

1. En Diofant gick Eulervägen fram. Den behövde Bevis, och inte vilka bevis som helst - här dög bara sådana som kunde hjälpa Fermat att utöka sin lilla, lilla sats till minst ett par po-mängder!
Diofanten sökte bland de rotade och de uppspännande träden, men fann ingenting. 
Surjektivt!
Bipartit!
Diofanten beslöt att ringa Zermelo-Fraenkel, dra i nödkardinaliteten eller fråga publiken.
Isomorfismen hängde i luften....


2. "Vem har sagt att det skall vara pentapodi? Är det inte ett tecken på grav Zeugma, att tro att det skall vara snyggt och nystevat hela tiden?" Akatalexis stampade med ordfoten för att understryka sina accentkongruenta ord. Nu var hon ett relativt resonabelt och dipodiskt djur, men idag gick hon på i sina terziner: "Dessa synalefa fonem! Nu får ni se till att packa era runometrar och ge er av!"


3. Det var en gång en Unox som hette Wellman-Lord. Han hade varit ute länge i venturin och behövde nu ett riktigt betbad i BDT-vatten från en riktigt stor fyllkroppskolonn. Ju närmare han kom dammen, desto starkare blev doften av kammarfilter och katox. "Aaaah!" Wellman-Lord drog in luften genom Unox-Snabeln och njöt av venturins dofter. Vid dammens strand hälsade han på två Zeoliter som stod och ANAMETADE innan han tog sats, hoppade i och påbörjade såväl flotation som pyrolys. Vad skulle nu hända? Slamsvällning? Avdrivning? Katalys?



Ja, sådär kan man hålla på och tramsa och tycka det är jättekul. Men jag minns de där hemska nätterna innan tentor eller inför inlämningar då man sovit alldeles för lite och hetsdrömmer i skarven mellan sömn och vaka. Och man FÅR INTE gå upp förrän man löst en (i vaket tillstånd helt omöjlig) ekvation eller ett problem, eller fått ihop allt i någon skruvad sonettcykel, eller kommit på en lösning på världens alla avfallsproblem.

Det här är verklig ångest.

Så ser den nakna skräcken ut.

Sex och våld

Den som tycker detta är osmakligt får skylla sig själv. Detta är helt oavsiktligt.

Overklighetskänslan som sägs skall föregå ett fascistiskt styre, kom ju redan när Liberalerna lanserade sin nya partisymbol. Antingen SÅG de inte, eller så VÅGADE ingen protestera eftersom ingen annan protesterade (utspätt ansvar är ingens ansvar), eller så SÅG de, men brydde sig inte. Värst är om De arrogant VILL utöva dickpickterror varhelst det är partimöten och valrörelse. JB myser över att han lite subtilt tvingar folk att förhålla sig till sitt eget symboliska kön, utan att någon ”kan säga något”. Skulle man antyda, åker man på ”den som sa´t han va´t”-shaming, för att man i ett helt vanligt ”L”, läser in sexuella övertoner.

Men det är överspelat och normaliserat nu. Det är bara chockerade turister och hitresta korrespondenter som reagerar över detta helt vanliga ”L”.

Och det är inte speciellt roligt heller. Det går inte att krama mer humor ur rådande läge utan att känna sig som sist i hela världen på den övergivna och punkterade plastbollen.

Nej. Härom veckan var det hanteringen av overklighetskänslan, sprungen ur Kavanaughaffären, som var svår.

En kvinna vittnar om sexuella övergrepp. Man tror henne, men det får inga konsekvenser för förövaren. Om hennes vittnesmål ändå inte skulle spela någon roll för utfallet – varför lät man henne gå igenom detta?

USA:s president hånar henne offentligt efteråt. Han antyder dessutom att hon på något vis är kopplad till en makthungrig och konspirerande Judelobby.

Hon blir förföljd och får ta emot hat.

Till dagens 17-åriga kilar signalerar USA:s högsta politiska ledning att sexuella övergrepp är OK att begå när man är 17, ung och dum. Det var väl inte så farligt?

Mannen det handlar om blir också intervjuad och förhörd. Han beter sig obalanserat och koleriskt. På vilken annan anställningsintervju som helst skulle han strukits direkt. Speciellt om ämbetet som skall tillsättas kräver eftertanke och korrekthet. Men här spelar det ingen roll alls.

Bra. Då vet vi.

Men hallå? Vad är det vi ser här? Hur kan det bli såhär?

Jag hoppas på att Socialpsykologin kan ge mig svar. Där finns en massa skojiga teorier som kan appliceras på en massa till synes ologiska handlingar.

Och - Bingo! – jag hade en svag aning om en uppsättning mekanismer under en större rubrik, och nu har jag funnit dem alla!

Albert Bandura har forskat om det som han kallar Moraliskt Disengagemang.

De där mekanismerna kan användas för att rättfärdiga sina handlingar då man egentligen vet att man handlar omoraliskt och inhumant, och i förlängningen också se till att man faktiskt inte uppfattar sina handlingar som klandervärda.

Människan hatar ju att handla mot sina principer och övertygelser. Detta erbjuder alternativa förklaringar och uppfattningar, för att mildra den upplevda dissonansen och till sist helt eliminera den inre konflikten. Sedan kan man rentav gå ännu längre i fråga om fruktansvärda handlingar riktade mot andra.

Vill man bygga en armé av omänskliga mördarmaskiner är det inte alls svårt. Vill man piska upp stämningar mot vissa utpekade människor; grannar i bostadsrättsföreningen eller folkgrupper i samhället är det lätt som en plätt.

”Inte skulle väl vi, välutbildade och civiliserade människor i ett fungerande, upplyst och modernt samhälle…” Nej, det var vad de välutbildade samhällsmedborgarna i Tyskland sade till varandra på trettiotalet. Inte trodde man att detta med att man var jude skulle spela någon roll, heller. ”Nej, vi bidrar ju till samhället. Jag är en aktad medborgare i samhällets övre skikt. Inte skulle mina kollegor plötsligt…”

Nejdå. Var lugn. Ingen fara. Man vi kan väl kolla lite på vad Bandura hittat, när han undersökt den mänskliga naturen. Så vi vet. Så vi känner igen. Så vi kan benämna. Så vi kan skydda oss mot att dras med. Så vi kan peka på vad som händer så att vi inte blint börjar sjunga: ”Tja la la la laaaaa!”

Ok.

Moraliskt Disengagemang.

Dessa fyra sociala och psykologiska processer kan fungera var för sig, eller kombineras för önskad effekt. För tydlighetens skull, skall påpekas, att detta sker inne i människan av egen maskin, men att man naturligtvis utifrån kan påverka så att denna inre process underlättas eller drivs på. Men har man väl börjat blir det lite som en lavin. Man måste ju rättfärdiga det man gör.

1)      Kognitiv rekonstruering. Här har man gjort något, eller tänker göra något som är otvetydigt jättefel. Men sådan är man ju inte. Man är ju moraliskt högstående. Eller hur? Bara DET visar ju att det där man gjort/tänker göra inte är så fel ändå. Om man dessutom tänker att man agerar i ett högre, gott syfte med höga moraliska övertoner, är man inne på vad Bandura kallar Moraliskt Rättfärdiggörande. (Ändamålen helgar medlen) Man FÅR mobba ut någon som man tycker inte bidrar till det gemensamma målet och/eller stämningen på arbetsplatsen. För sånt är ju viktigt!

Här kan man också passa in detta att liksom benämna saker på ett sätt så att det inte verkar så farligt: ”Amen, det var ju bara skojbråk” eller ”Det är väl inte så konstigt att man glömmer säga till” när man egentligen sett till att någon utesluts från en aktivitet.

Om man blir konfronterad med att man betett sig illa, kan man börja jämföra: ”Men att göra XXXXX är ju ingenting jämfört med om man skulle YYYYYYY!”

2)      Minimering av det egna aktörskapet. Man gör dåliga saker, MEN det egna ansvaret för det vill man göra mindre än det egentligen är. Och HAR man överhuvudtaget något ansvar? Nejnej. För ”man följde bara order” eller ”han sade, och han borde ju veta” (ansvarsförskjutning) eller ”jag gjorde ju bara som alla andra” eller ”ingen annan gjorde ju något, så varför skulle just jag” (ansvarsdiffusion).

3)      Förbise eller förvränga konsekvenserna. Man vill inte se hur ens handlingar påverkar människan som är utsatt. ”Äh, det var väl inte så farligt”, ”Amen, tjut, då!” Även om konsekvenserna blir riktigt allvarliga – man har t e x förtalat någon och den har hamnat i en förtroendekris med någon annan – kan man tycka att ”det är ingen skada skedd”. Personen kan få en personlig kris, bli grubblande och sjukskriven, men då kan man ta till nr 4:

4)      Skylla på offret. ”Han är för känslig” eller i ett annat sammanhang än i trean tycka att offret får ”skylla sig själv” av en massa anledningar. Man kan alltså i ett skede tycka att det är ”rätt” att behandla någon illa, därför att… ”hon började”, ”han har säkert förtjänat det”, ”Vad hade hon på sig när hon blev våldtagen?” I detta ingår också att dehumanisera offret. Att se till att det blir svårt att identifiera sig med offret gör också att det blir lättare att ge den personen olika typer av hemskheter. Gärna tortyr. Det allra värsta. Men det fungerar, för ”de är inte som oss”, de ”känner inte smärta som vi” etc. etc.  Som åskådare är det ju jobbigt att kolla på, så det är lätt att själv intala sig att det verkligen stämmer. Och när detta väl är igång finns det ju ingen hejd.

Veckans uppgift:

Spana och försök hitta exempel på Moraliskt Disengagemang

a)       I din närhet b) I världen c) Historiskt

För dåligt för Creepypodden, men duger här...

Foto: Pia Molin

Jag undrar – KAN ett litet stängt utrymme ha en helt egen tid, skild från resten av världen? FINNS sådana stängda rum, där tiden hackar, går baklänges eller alldeles för snabbt?

I början av 1990-talet bodde jag i Atlasområdet i Vasastan i Stockholm. Lägenheterna var rymliga, med öppna spisar och tilltagen takhöjd, men köken var små och renoverade senast på sjuttiotalet, med bruna, medaljongmönstrade plastgolv. Spisen måste ha varit från 50-talet, men eftersom kvarteret fortfarande hade stadsgas var jag lycklig över att spisen inte var utbytt.

Det var en klassisk gasspis med fyra gaslågor på ovansidan och en ugn med tjock, dubbelplåtad, ogenomskinlig lucka nedtill. Den satte man fart på genom att sätta på gasen och sedan föra in en tändsticka i ett rör i ugnens övre del. Flom, sade det och så blev det varmt snabbt.

Det första märkliga som hände med ugnen, hände en sen kväll då jag bakade kanelbullar. Bullarna hade fått stå och jäsa en stund ovanpå den ugnsvarma spisen. Jag hade penslat, pärlsockrat och kollat att temperaturen var den rätta i ugnen. Jodå. Om 10 minuter skulle jag ha mina bullar klara!

Jag stoppade in bullarna, tog tid på 10 minuter både med väggklockan och med äggklockan. Vid 8 minuter gläntade jag på luckan för att kunna ta ut dem i tid om de såg ut att bli brända. Nejdå. Det såg bara fint ut. Gyllenbruna bullar med bubblande socker, smör och kanel spred en hemtrevlig doft när luckan öppnades. Två minuter till så skulle det bli perfekt!

Minutvisaren gick två minuter till och äggklockan pinglade till. NU!

Men när jag öppnade ugnen låg där 16 stycken bleka, nypenslade och degiga knyten på plåten. Det såg ut som om de inte hade varit inne i ugnen alls! Inte heller doftade det gott inifrån ugnen, trots att lukten från min första lucköppning fortfarande hängde kvar i köket.

Jag kollade ugnen. Jo – gasen var på och lågan brann hårt. Konstigt,

Men jag ville ju ha bullar, så jag tog tid på ytterligare 10 minuter och därefter hade jag mina varma bullar att njuta till kall mjölk.

Visst tänkte jag på det märkliga, och tänkte att jag nog hade microsomnat vid köksbordet och drömt att jag öppnat luckan första gången – men då borde klockan varit tio minuter mindre, eller…? Och doften i köket?

Nästa gång det hände något oförklarligt med ugnen, handlade det istället om att jag skulle värma en form med ”Flygande Jacob”.

Från kylskåpskall till närmast brandkårsutryckning på mindre än fem minuter – det hade jag trott skulle vara omöjligt om jag inte varit med själv. Prova själv att dra på fullt spett i ugnen! Det värsta som kan hända är att ovansidan blir bränd innan resten blir ätbart. Man märker dessutom om det börjar lukta skumt, så då kan man dra ner.

Detta var annorlunda. Det började ryka som Lützen från ugnen. När jag fick ut formen, efter bara tre-fyra minuter, hade allt det goda gucket som skvalpat över tummen när jag ställde in den, liksom torkat in. Det var snustorrt. Svartnad banan klibbade mot botten och kycklingbitarna var som fnöske. Det rykte från kanterna där såsen förkolnats. Hade någon frågat mig om en diagnos på kycklingrätten hade jag sagt: ”Ja, alltså, låter man maten stå och värmas på högsta medan man är på jobbet, får man skylla sig själv. Om man sedan får lägga ut sura 80 spänn på en nödpizza, kan man ju glädja sig åt att huset står kvar…”

Det såg alltså ut som om formen stått inne i flera timmar – så torr hade den kalla rätten blivit på bara tre minuter!

Det som till sist gjorde att jag misslyckades med att försöka hitta ”en naturlig förklaring” till denna istadighet hos gasspisens ugn, hände alldeles innan min flytt till Kiruna.

Jag vet att jag inte somnade, jag vet att temperaturen i ugnen var perfekt, jag vet vad jag såg och kände.

När jag skulle plocka ut min nyvispade citronskals-sockerkaka var gaslågan på, precis som den skulle. Kakan borde vara färdig – brun och bubblig. Värme strömmade ut genom ugnsluckan.

När jag greppade formen med mina ugnsvantar, kände jag ingen värme genom dem.

Jag stjälpte upp formen på en tallrik, knackade lätt på den för att kakan skulle falla ner och tog tag i formen och lyfte upp den. Kakan ångade inte. Jag tog av vantarna och kände ovanpå kakan. Den var kall!

Tillbaka till ugnen för att känna:  Den var fortfarande varm!

Jag skar en bit av kakan. Den smulade sönder i kalla smulor, som om den stått ute i köket och torkat i en vecka. Smulbitarna var dessutom inte goda att äta. Bara torrt tråk.

Strax därpå tog jag tåget upp till Kiruna med mina viktigaste prylar nedpackade i en stor militär trälåda. Länge lät jag bli att tänka på det där konstiga med ugnen på S:t Eriksplan. Anomalier i verkligheten är besvärliga om de inte kan förklaras. Besvärande, dessutom, om de kan så tvivel om min mentala status. 

Skämshistoria. Knaskalas. Idiotskröna. Storögon med andan i halsen. 

Men ändå...