Vrål i vinden

Augusti är minsann också en sommarmånad!

Just idag är det blåsigt och mulet, för den där stormen pågår över Sverige. Jag är inne i en hälsodrive som inbegriper Folsyra, B12 och Järn, samt såna kapslar med Omegaoljor. Jag går drygt en mil varje dag i alla väder och springer 5 km en gång i veckan. Nästa vecka tillkommer simning också. 

Oväntad effekt: Mens. Regelbunden menstruation. Jag är fertil. 

Om jag låter mig bli befruktad nu, kommer jag att vara 75 när det nya barnet tar studenten. 

Fast, jag vet inte, jag. Vägvalet. Familjeliv i 20 år till, eller en andra period av äventyr?

Jag har hittat en fin sten. Jag stannar och luktar på nyklippt gräs. Jag fyller på igelkottens vattenfat.

Det är viktigt i mitt liv. För på samma gång som jag är supervuxen och övermogen så pazz att jag blir förvånad över kroppens intakta funktioner, har sommarens lugna lunk tagit mig tillbaka till femåringens enkla förundran över de små sakerna: en liten vacker sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och frihetens luft.

Jag pekar ut små mirakel för mina barn när de väljer att hänga på ut till skogen. "Kolla! En groda!" Men de är blasé och ointresserade. De har installerat en elektronikverkstad i köket, programmerar mystiska små lådor och kollar signaler med oscilloskop. Åker till studieorten för att förbereda studentkårsjox inför det nya läsåret. De är inte fem år längre. De är vuxna och på väg ut i sina egna liv. Det är så härligt!

Men jag har regredierat till femåringens sommartillstånd, nu när jag inte längre behöver vara ansvarig småbarnsförälder eller skjutsande tweenieförälder eller stöttande gymnasieförälder. 

När hösten drar igång på riktigt måste jag nog växla upp lite. Förhandlar med verkligheten: "Om jag leker vuxen på 50%, får jag vara typ 12 på halvtid? Leka, vara med kompisar, gå till badhuset, hänga i stallet, sjunga i kör och samla på Sanriogrejer?"

Detta mellantillstånd är helt nytt för mig. 

Om man börjar från noll med all den kunskap och erfarenhet man har med sig - hur skall man då bygga sig ett liv? Vill man verkligen satsa på att samla Merch? 

Refrängen i min nya låt:

Handlar det mera om OCH, än om ELLER?

Man kan inte göra ALLT, på samma gång, heller.

Klart Slut från Ströms Vattudal, från Morgonrodnadens Portar och från under yllefilten. En liten stund till blir jag här. Sedan ett andetag. Sedan allt det nya!

Toppa Formen

 

Detta är den där veckan då Jesus var död, innan han återuppstod.

Detta är nåjdens ensamvandring innan han kommer tillbaka, transformerad.

Detta är ett andetag innan nästa andetag.

Och man undrar om det räcker med en vecka.

Fast - å andra sidan blir inget gjort om man flyttar fram en deadline.

Jag vill klistra in texten till Erik Norbergs låt "Här", här, men jag hittar den inte på nätet,

Så då drar vi lite brottstycken ur minnet:

Det finns ingen början och det finns inget slut. 

Inuti finns bara det som alltid längtar ut.

Och Här. Vad händer se´n? Hur ska vi fortsätta berättelsen?

Här. Vi slutar Här. Och börjar om.

Jag har i alla fall Duschat. Bra sak om man skall börja ett nytt liv.

Eller som Bella och Gustav skulle uttryckt det: "Om en liten vecka..."

Mycket att ta tag i. Många att ringa. Mental omställning. Lite otäckt men också lite spännande.

Allt avslutas samtidigt. Många cirklar sluts.

Vad händer med det som blir över om saker inte går jämnt ut?

Samtidigt finns min största glädje och stolthet  - barnen - alltid med som en pågående konstant. Deras utveckling och egna vägar, som jag får följa nära och på avstånd. Då kan ingenting bli riktigt hemskt, vad som än händer.

Love, Love, Love.

Intermezzo

 Det är den där vanliga lördagslunken.

Man har sprungit 5 kilometer, ätit frukost och städar loss, med P2 på.

Då kommer grannkatten in genom vädringsfönstret. Den kommer förbi ibland. Kollar läget. Alltid snabbt in, går runt och hälsar på alla och hoppas att det skall finnas något för den att äta. Och så snabbt ut.

Ibland får man klappa.

Men idag, när jag har mycket att städa inför ESC-festen härhemma, tvingar den mig att sätta mig  bredvid den i soffan. Så blir det ju, om den ligger och tigger klapp med magen upp. Bättre att sitta ner och klappa istället för att stå ansträngt halvböjd, bredvid soffan. Och när jag då sitter bredvid, ställer den sig på mina ben, trampar runt, lägger sig, spinner och somnar.

Och då sitter man där, skitlänge, utan att röra sig, för man vill inte svika förtroendet. Och så är det rätt mysigt också. Jag klappar på den tjocka pälsen och undrar om jag har några ebonitstavar härhemma. Kanske i förrådet? Jag har gnidit ebonitstavar med kattskinn, men jag har aldrig gnidit ebonitstavar mot en levande katt.

Men så har råttorna sovit klart och ger sig ut för att dricka, äta och klättra. De vill ut ut buren.

Katten vaknar och blir helt fokuserad på de pälsiga djuren som i sin tur vädrar ut mellan burens spjälor. Ögonkontakt. Ömsesidig vaksamhet.

Och jag blir kvar.

Nu är jag intresserad av hur detta möte skall förlöpa. Dessutom måste jag ingripa om det blir kritiskt läge och trauma för något inblandat djur. 

Jag skulle ju städa! 

NU

Nu krymper vi världen till det allra, allra minsta.

Vi stänger dörren och städar loss. Vattnar blommorna och sorterar in alla kläder i lådor och garderober.

Lagar mat. 

Äter maten.

Lyssnar på Jazzradion i P2, eftersom det är lätt åtkomligt på Sveriges Radios hemsida.

Vi ringer till nära och kära och pratar om minnen och skvallrar om gemensamma bekanta. 

Men det räcker inte!

Vi måste krympa ännu mera!

Vi måste göra världen begriplig och lättfattlig. Vi måste ha kontroll över vad som händer i den, så vi kan slappna av. I alla fall litegrann. Ett litet tag.

Så vi bygger ett bo i sängen. En kopp te på sängbordet. En bokreabok och en filt. Sänglampa. 

Jag skall vara här nu. Tyst.

Fasta.

Undantagstillstånd

 

AI är nästan otäckt bra. Såhär ser det ut hemma hos mig. 

Det finns mycket att skriva om läget i världen just nu. Det kommer nytt hela tiden. Men om jag börjar undersöka och dra paralleller, blir det en hel essä. Och så måste jag kolla upp allt också, så jag inte svamlar loss. Tycka går ju, men det är dumt om man springer på en boll som aldrig fanns, när det verkar som om tillräckligt med människor fattar beslut utifrån rena irrpåståenden. Det är som en soppa, alltihop, redan som det är.

Jag är mest trött nu.

Ja, trött. 

Huvudlösa utspel.

Fast jag tänker "Gish Galopp", och tänker inte springa mig trött. 

Så i det där rummet på bilden härovan, utropar jag härmed undantagstillstånd! Från och med nu, och fram till Måndag morgon, skall enbart P2 höras i högtalarna. Kanske the Cures nya album, då. Inga skärmar, förutom på lördag kväll, då det kommer folk hit, för att kolla på mello och äta gott. På söndag kommer nya husdjuren och skall installeras. Tiden däremellan skall ägnas åt familjeaktiviteter, böcker, pussel och skrivande. 

Nyhetsdetox. Beredskapsdetox. 

Hitta balansen-tid, i en tid då människor försöker skaka om hela världsordningen. Viktigt.

Sova och vakna i förtröstan. Sol och te. Senare kaffe med grannarna. Viktiga saker.

Vår äldsta råtta

Karin är gammal

urverket dras

visaren visar, timman ilar.

Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas

kring buteljen strött sina pilar.

Karin har överlevt sina systrar med råge. Hon är fortfarande pigg och vill vara med i soffan när man sitter och skriver. Springer på ryggstödet och vill krypa intill. Nosa i öronen. Äta bitar av kex och lax om hon får. Bli kliad och klappad. 

Tänk om hon får en vår till?

Hilja, hilja

Julkalenderns

Lucka nr. 12

Nu stillar sig hormonerna i kroppen och allting lägger sig tillrätta; de inre organen skaver inte mot varandra och de tar precis den avvägda plats de skall ha. De starka känslorna lägger sig tätt intill x-axeln som sjön blir blank när det mojnar.

Låt det vara länge.

Peta inte på ytan.

Gör inte bomben från hopptornets tremetersavsats.

Kasta inte macka.

Kör inte brölande omkring i fågelskyddsområdet med din vattenskoter.

Andas försiktigt.

Vill du förundras – tag ett litet, litet dun som någon sjöfågel tappat och lägg på ytan. Det räcker.

Stäng av bjällerklangen. Sök inte aktivitet eller konfrontation. Om du är van att varva ner genom strömmande input, prova med ingen input alls.

Tag en egenpaus.

Låt det vara tyst.

Gå försiktigt.

Nu.

Insektsmagi!

Julkalender! Lucka 2

Julklappstips som passar precis alla: Nya Shaun Tan-boken Cikada.

Läs högt för ett barn, titta på bilderna och prata om hur livet är för olika människor.

Läs själv och gläds åt ditt eget liv eller få en spark i baken, beroende på vem du är och hur du vill ha det.

Ge bort till din kollega som du i hemlighet givit max tre år innan utbrändheten hinner ifatt.

Ge bort till alla dina vänner.

Ge till dina föräldrar.

Köp en extra bok att klippa i! Rama in de bästa bilderna och häng upp!

Slutpausat!

Jag är tillbaka efter en lång resa.

Under havets yta får jag akut klaustrofobi så där är inte rätta stället att låta själen komma till ro. När jag kom hem fick jag dessutom veta att det där med u-båtsturer kan sluta i själens totala utslocknande och styckning av kroppen, så det var tur att jag inte ens övervägde möjligheten.

Nej.

Jag ville vaken invänta lugnet när alla korta tankar och sociala medier slutar påkalla omedelbar uppmärksamhet.

I karavan på kamel ut i öknen fick jag uppleva dagarnas varma tystnad och den märkliga smaken i munnen. Även nätternas kyla och varma te.

Det är tyst under stjärnorna.

Det tog tre veckor innan allt var lugnt.

Jag minns allt nu. Alla minnen åtkomliga i hjärnans olika fack.

Fouriertransformeln – check!

Hur hästarna stod i stallet när jag var tio. Från dörren räknat: Valetta, Trubadur, Bello, Jim, Moonlight, Araminta, Orient, Den stora Bruna – check!

Jag minns dofterna på alla ställen jag bott – check!

Jag minns alla telefonnummer till alla barndomsvänner – check!

Jag kommer ihåg alla tyska starka verb – check!

Så kan man hålla på att utmana sig själv när man är alldeles ensam i tre veckor med endast två kameler som sällskap. Fast man vet förstås inte om man minns rätt, så det får man kolla upp när man väl är hemma, och visst fan hade man koll på det mesta.

Problem när man skall socialiseras in i samhället igen:

Människor är fulla av trassel. Deras krångel letar sig in i kommunikationen och stör. Jag tittar in i deras ögon och de är på en annan plats. Fullt upptagna med att dölja att de håller på att börja gråta eller att de hatar någon som står i närheten.

Någon letar efter någon annan som skall ge dem uppmärksamhet.

Någon tänker mera på hur den ser ut på utsidan och jämför sin hy med min. Jag vinner förstås, för efter tre veckor i skuggan av markiser och tvätt i mjukt, uråldrigt oasvatten är min hud som kaffe latte. Inga rynkor syns på hyn och brun är hudens färg.

Om man ser in i människors ögon när man passerar dem på stan säger de hej, och undrar var de sett mig någonstans. Förlåt, jag är bara socialt otränad och har glömt att man inte gör så. Håller kvar blicken lite för länge. Du känner inte igen mig – du fungerar bara socialt på stimuli. Kollega som går med mig på stan undrar om jag är med i något hemligt sällskap, eftersom alla hälsar lite hemligt och tyst. Nickar och går vidare.

Nej, jag är inte med i något hemligt sällskap, men nu vet jag hur det känns att vara tillbaka från månen. Jag och Buzz Aldrin. Allting ser likadant ut som innan, men är samtidigt helt förändrat.

Stina vet hur det känns:

Lyssna här!