Luktloben

Hata AI-bilder! Såhär fel kan det gå, om man ber AI att göra en schematisk bild över hur doftdetektering går till. Om man själv inte riktigt har koll, kan man tro att AI har rätt, och så kan skit spridas till ännu fler som LÄR SIG felaktigheter. AI ljuger och hittar på. Bilder genereras, men det är minsann inget facit. 

 

Alla luktar så mycket.

Det är en massa doft hela tiden. 

Jag känner på lukten vilka människor som passerar och vilka som varit före mig i kopieringsrummet.

När jag kommer hem har jag olika dofter på olika delar av min påklädda kropp. 

Olika människor tar på olika delar av mig.

Ena ärmen luktar herrparfym och den andra doftar kryddad kyckling, efter någon som ville ha kroppskontakt under lunchen. 

Ryggen och armbågarna har tagit åt sig av någon som parfymerade sig hårt, innan den satte sig i stolen jag senare använde.

Mina skor luktar inte rosor. Det är en blandning av läder, skoputsmedel och skitstad som kletat sig under sulorna. 

Det är överväldigande. Jag hade glömt hur det är att ha ägglossning och superskärpt luktsinne.

Tår-tricket, tårt-ricket, tårtricket

Det finns några säkra sätt.

Redan innan allt detta med död och nästandöd och trauma, fanns det saker som till 100% fick mig att börja gråta. Nuförtiden behöver jag bara tänka på de här grejerna för att jag skall börja hulka.

Tänkte jag skulle bjuda på några av mina bästa populärkuturella gråt-triggers. 

Först är det förstås när någon förmedlar en text så att den riktigt går fram. Personen, uppläsaren, skådespelaren, sångaren glömmer bort sig själv och det enda viktiga är textens inre mening. Det blir ett skälvande NU. Bäst är det när den som förmedlar även är tekniskt skicklig och utnyttjar detta just för att förmedla; inte för att briljera. När allt bara stämmer. Känsla och Perfektion.

Äldre människor talar om Jussi, förstås. Att det var helt fantastiskt att få höra Jussi sjunga. Jag fattar. Men i min värld är det alltid Tommy Körbergs röst som fungerar som Valium och Speed på samma gång. Och så börjar jag gråta. 

Exempel 1: Lyssna igenom hela. Koncentrerat. Det är guld rakt igenom. Aldrig slentrianupprepning.  Varje vers är sin egen.   

Exempel 2: Detta är så fint. Björn och Benny behövde någon som kunde sjunga på demotapen och frågade Tommy Körberg om han kunde komma in och lägga på sången. "Visst..." Så kommer Tommy in från gatan i jeans och skjorta och bara sätter det. Bäst är Bennys min på slutet, när han får bekräftat att det här, det är en hit. Och att Tommy bara gick in och gjorde magi. Sedan hittade de ingen som kunde toppa, så Tommy fick följa med till London och göra rollen som Anatolij i Chess. 

Sedan är det vissa röster och låtar som triggar nostalgin.

Hela denna konsert är som en godispåse med bara goda bitar. Först hedrar de Freddie Wadling som dog alldeles innan. Bara det ger ju tårar som kommer. Alla låtar är som en tidsmaskin för mig och Håkan sjunger fram mitt Göteborg. Gatorna, parkerna, spårvagnarna, morgnarna och kvällarna, festerna, småbarnsåren, filmfestivalen, restaurangerna, konserterna, biblioteket.

Gråten kommer när Sven-Bertil Taube gästar, för då knyts så mycket ihop. Förr och nu. 

Gråten kommer också när Miriam Bryant ligger på scenen tillsammans med Håkan Hellström mitt i ett fullsatt Scandinavium och sjunger "Det är så jag säger det". När man vet att hon som ung suttit timmar med Håkan i lurarna och haft honom som idol. Och nu står hon helt självklart där. Miriam Bryant kan mer än hon visar. Hon är SÅ bra. Ge henne vilka noter som helst och hon fixar det. 

Gråten kommer förstås även när Håkan sjunger "Känn ingen sorg" och han har hållit igång i nästan tre timmar. Sjungit sig från dag genom skymning till mörk kväll. Sådan energi fram och tillbaka mellan publik, orkester och artister. Magi.

Och till sist. Den klassiska scenen ur Sound of Music, där kapten von Trapp sjunger Edelweiss som en motståndshandling och publiken vågar sjunga med.

Ja, mitt mansideal är förstås präglat av att jag sett Sound of Music tusen gånger sedan späd ålder. Christopher Plummer och Opsis Kalopsis är för mig de ideala männen.

 

 

Trick or Sprit

Foto: Jonas Ekströmer

Snart är det Halloween. Jag, som är Nordisk Anglofil, gillar inte plastpumpor och detta "Trick-or Treatande". Räcker det inte med att ge kladdigt målade, tiggande barn godis vid Påsk?

Det är fint att gå till kyrkogården första lördagen i November och tända ett ljus i skymningen. Allhelgonahelgen är en tid för tyst funderande på liv och död, samtidigt som även naturen går in i sömn.

Jag tycker på allvar att det är STÖTANDE med billiga effekter, skrikande svävande spöken, självlysande skeletthänder och färgen orange överallt, i denna tid. Granris, kottar och en sober lykta är mera min melodi.

Men i år tänker jag omfamna denna nyimporterade variant av högtiden. Fast på mitt sätt-. Jag tänker gå runt grannskapet, helt omaskerad, och fråga efter sprit. Och ger de mig inte vad de har i skåp och källare - då blir det jävlarimej konsekvenser. Audi och BMW-ägare är larvigt måna om sina bilar.... Brevlådor är tacksamma mål, liksom fönsterrutor och praktrosenbuskar.

Så kanske de tänker sig för nästa gång de skickar ut sina ungar för att tigga godis. Vad är det för fostran?

I början av November får man bete sig som värsta ligisten om grannarna inte ger en godis. Får man en tråkig apelsin är det fritt fram att kasta ägg på trästaket (ett helvete att få bort) och äkta mattor på vädring (kemtvätt är krångligt och dyrt). Men vad väntar man sig av föräldrar som på veckorna kör sina BMW:s till jobbet, klagar på skatten, renoverar kök.... dvs. beter sig fullt normalt, men om det är DERBY blir det plötsligt okej att kissa på gatan, dänga flaskor i huvet på folk, kasta smällare på barnvagnar och skandera "låt han dööööööö", när en kille ligger medvetslös på plan.

Samme man åker en helt vanlig tisdag på väg till jobbet, iklädd skjorta och slips, förbi en bilolycka. Inte fan saktar han ner, vevar ner rutan och brölar åt ambulanspersonalen vid båren: "Låt han döööööö!"
Men är det MATCH får man bete sig hur vidrigt som helst.
Och på Halloween är det deras ungars tur att få känna på laglöshetens sötma.

"5000 spänn för att kemtvätta mattan? Hur vet du att det var min son? Han hade ju mask på sig! Det är ju bara Halloween en gång om året, kom igen nu!"

Som om 5000 spänn inte är 5000 spänn att lägga ut, bara för att det är en viss dag i November?

Så i år skall jag lära föräldrarna till skitungarna att 20 000:- för en repad framdörr är lika mycket pengar, oavsett när den repades, och oavsett om förövaren var iklädd batmandräkt eller ej.

För dåligt för Creepypodden, men duger här...

Foto: Pia Molin

Jag undrar – KAN ett litet stängt utrymme ha en helt egen tid, skild från resten av världen? FINNS sådana stängda rum, där tiden hackar, går baklänges eller alldeles för snabbt?

I början av 1990-talet bodde jag i Atlasområdet i Vasastan i Stockholm. Lägenheterna var rymliga, med öppna spisar och tilltagen takhöjd, men köken var små och renoverade senast på sjuttiotalet, med bruna, medaljongmönstrade plastgolv. Spisen måste ha varit från 50-talet, men eftersom kvarteret fortfarande hade stadsgas var jag lycklig över att spisen inte var utbytt.

Det var en klassisk gasspis med fyra gaslågor på ovansidan och en ugn med tjock, dubbelplåtad, ogenomskinlig lucka nedtill. Den satte man fart på genom att sätta på gasen och sedan föra in en tändsticka i ett rör i ugnens övre del. Flom, sade det och så blev det varmt snabbt.

Det första märkliga som hände med ugnen, hände en sen kväll då jag bakade kanelbullar. Bullarna hade fått stå och jäsa en stund ovanpå den ugnsvarma spisen. Jag hade penslat, pärlsockrat och kollat att temperaturen var den rätta i ugnen. Jodå. Om 10 minuter skulle jag ha mina bullar klara!

Jag stoppade in bullarna, tog tid på 10 minuter både med väggklockan och med äggklockan. Vid 8 minuter gläntade jag på luckan för att kunna ta ut dem i tid om de såg ut att bli brända. Nejdå. Det såg bara fint ut. Gyllenbruna bullar med bubblande socker, smör och kanel spred en hemtrevlig doft när luckan öppnades. Två minuter till så skulle det bli perfekt!

Minutvisaren gick två minuter till och äggklockan pinglade till. NU!

Men när jag öppnade ugnen låg där 16 stycken bleka, nypenslade och degiga knyten på plåten. Det såg ut som om de inte hade varit inne i ugnen alls! Inte heller doftade det gott inifrån ugnen, trots att lukten från min första lucköppning fortfarande hängde kvar i köket.

Jag kollade ugnen. Jo – gasen var på och lågan brann hårt. Konstigt,

Men jag ville ju ha bullar, så jag tog tid på ytterligare 10 minuter och därefter hade jag mina varma bullar att njuta till kall mjölk.

Visst tänkte jag på det märkliga, och tänkte att jag nog hade microsomnat vid köksbordet och drömt att jag öppnat luckan första gången – men då borde klockan varit tio minuter mindre, eller…? Och doften i köket?

Nästa gång det hände något oförklarligt med ugnen, handlade det istället om att jag skulle värma en form med ”Flygande Jacob”.

Från kylskåpskall till närmast brandkårsutryckning på mindre än fem minuter – det hade jag trott skulle vara omöjligt om jag inte varit med själv. Prova själv att dra på fullt spett i ugnen! Det värsta som kan hända är att ovansidan blir bränd innan resten blir ätbart. Man märker dessutom om det börjar lukta skumt, så då kan man dra ner.

Detta var annorlunda. Det började ryka som Lützen från ugnen. När jag fick ut formen, efter bara tre-fyra minuter, hade allt det goda gucket som skvalpat över tummen när jag ställde in den, liksom torkat in. Det var snustorrt. Svartnad banan klibbade mot botten och kycklingbitarna var som fnöske. Det rykte från kanterna där såsen förkolnats. Hade någon frågat mig om en diagnos på kycklingrätten hade jag sagt: ”Ja, alltså, låter man maten stå och värmas på högsta medan man är på jobbet, får man skylla sig själv. Om man sedan får lägga ut sura 80 spänn på en nödpizza, kan man ju glädja sig åt att huset står kvar…”

Det såg alltså ut som om formen stått inne i flera timmar – så torr hade den kalla rätten blivit på bara tre minuter!

Det som till sist gjorde att jag misslyckades med att försöka hitta ”en naturlig förklaring” till denna istadighet hos gasspisens ugn, hände alldeles innan min flytt till Kiruna.

Jag vet att jag inte somnade, jag vet att temperaturen i ugnen var perfekt, jag vet vad jag såg och kände.

När jag skulle plocka ut min nyvispade citronskals-sockerkaka var gaslågan på, precis som den skulle. Kakan borde vara färdig – brun och bubblig. Värme strömmade ut genom ugnsluckan.

När jag greppade formen med mina ugnsvantar, kände jag ingen värme genom dem.

Jag stjälpte upp formen på en tallrik, knackade lätt på den för att kakan skulle falla ner och tog tag i formen och lyfte upp den. Kakan ångade inte. Jag tog av vantarna och kände ovanpå kakan. Den var kall!

Tillbaka till ugnen för att känna:  Den var fortfarande varm!

Jag skar en bit av kakan. Den smulade sönder i kalla smulor, som om den stått ute i köket och torkat i en vecka. Smulbitarna var dessutom inte goda att äta. Bara torrt tråk.

Strax därpå tog jag tåget upp till Kiruna med mina viktigaste prylar nedpackade i en stor militär trälåda. Länge lät jag bli att tänka på det där konstiga med ugnen på S:t Eriksplan. Anomalier i verkligheten är besvärliga om de inte kan förklaras. Besvärande, dessutom, om de kan så tvivel om min mentala status. 

Skämshistoria. Knaskalas. Idiotskröna. Storögon med andan i halsen. 

Men ändå...

Fiktion

Nina Hemmingssons bild!

Rent litterärt är det en Nyckelscen. Hade man skrivit den, hade läraren på skrivarkursen sagt: 
"Det är för uppenbart, övertydligt! Det finns ingenting kvar för läsaren att tolka in. Du överdriver. Jag förstår att du vill markera könsmaktsordningens hierarki med att offret, för konventionens skull, väljer att inte "ställa till en scen", eftersom det då skulle vara OFFRET som skuldbeläggs. Reaktionen på ett övertramp kommer att straffas hårdare än övertrampet. Där är jag med dig. Men... är du tvungen att ytterligare understryka detta genom att låta det allra, allra högsta, en PRINSESSA, kontrastera mot en slemmig fransman som tagit sig in i salongerna på andras meriter? Stryk! Det är väl ändå ingen jävla SAGA du skriver! Är det ens trovärdigt? Skulle verkligen den slemmige fransmannen vara så förslagen att han i skydd av ceremoniella konventioner vågar ta chansen mot en objektivt sett hierarkiskt högre person? Och du - mannen som ser detta hända, ser den slemmige fransmannen föras bort av prinsessans adjutant och sedan får en tillsägelse att hålla fransmannen borta - hur trovärdigt är det att han efteråt säger att han aldrig sett fransmannen göra något otillbörligt? ÄR det verkligen så, att NÅGON kan spela ner detta, bagatellisera genom att kalla det för vivörliv och uppvaktning? Han antyder ju dessutom att hon egentligen inte ogillade det - "...inte alltid ovälkommet..." 
Ja, det understryker din point - män håller varandra om ryggen och skyddar samtidigt Status Quo - det skall hädanefter fortsätta vara möjligt att utan konsekvenser ta sig friheter på kvinnors bekostnad, men .. du driver din point åt det absurda. Vem i mannens ställning skulle riskera sin status genom att gå ut och säga sådant offentligt, om han själv inte var desperat. Du anger inte i din text något som skulle kunna förklara denna desperation. Å andra sidan har du då inte en scen - då har du ett psykologiskt porträtt och ett Drama. STRYK! 
Den slemmige fransmannens hustru skymtar å andra sidan bara lite i din text. Vill du skriva till en förklarande epilog? Vilken är hennes roll? Är hon den förtryckta kvinnan? Är hon uppfostraren som bannar sin man som ofta hoppar över skaklarna? Är hon möljiggöraren? Är hon utforskaren som i litteraturens namn tillsammans med sin man iscensätter drama?" 
Jag hade gått hem och funderat lite. Sedan hade jag lagt till en advokatutredning där man mellan raderna och på ett ställe explicit kan se vad som får vaktmannen så desperat. Jag hade undrat om det varit allt för banalt att lägga till en fin omskrivning för den gamla visdomen "inget hor på kontor" - då kan bastioner falla. Och så funderar jag på om det passar i texten, eller om jag skall skriva en annan text, om den berusande maktkänsla människan kan känna när den manipulerar sin omgivning. Att den kan få en att gå från "ingen vet att jag sitter på tunnelbanan utan underkläder" över "ingen vet att jag ollat allas kaffekoppar" till regelrätta övergrepp. Sätter ingen stopp i tid kan det gå hur långt som helst. Och vid det laget kan flera människor rentav vara inblandade, beundrande denna modiga undersökande verksamhet, oavsett vilka offer man lämnar bakom sig.

Glufs, glufs

Typ såhär, fast utan patriark i fåtölj

Jag bor under samma tak som en man som tycker att det roligaste som finns är att ordna med Julbordet.

Planera, tillaga, prova nya recept. Sedan, när det är dags att äta, ställs det hela fram, snyggare än på restaurang, längs två hela väggar i vinkel och man får förse sig ur buffén.

I år var det ett överdåd utan like. Tre olika pastejer, fyra olika slags korv. Rådjur och annat kött. Tryffel i olika former. Lax i olika former, olika slags rökt fisk, fyra olika sillinläggningar, hemgjorda köttbullar, jansson, gratänger, räkröror….  Alltså, säg något och det fanns där. Inget saknades!

Ögonen tåras av ren lystnad när man stiger ner från övervåningen och möts av det lyxigaste julbord man någon gång skådat (näst ett helt fantastiskt på en gourmetkrog i Tanumshede) och slås av ynnesten att få ta del av detsamma – i det egna hemmet.

Nu har vi ätit julbord två dagar i rad. Det är dessutom två dagar kvar med nya släktingar och nya sittningar.

Jag har ätit och ätit och ätit.
Druckit julöl.


Börjat dagarna med Anthon Bergs chokladpuckar med jordgubbs- och champagnemarzipan…

På en vecka har jag säkert gått upp alla de där sju kilona jag och min PT firat av under hösten.

Jag vågar inte ställa mig på vågen och få det bekräftat.

Namaste är inte ett mantra för själslig frid. Det är bara början på ”Na maste jag spy!”

Supersinnet

Han luktar säkert jätteilla.

Mellan ägglossning och menstruation är det en period då alla lukter känns oerhört intensivt.
Man känner en lukt som av gummi, och ser att MacDonalds har ett ställ med ballonger en bit bort.
Människor har kväljande parfymer på sig, men det är bättre än otvättad hud och ingrodda textilier.
Morgonbussen är ett spöktåg med skräckupplevelser för hjärnans doftcentra.
Matsalens alla underliggande disktrase- och överlagrade brända toner gör att man nästan kräks.
Mattheten på väg hem, när man inte kan hitta okontaminerad luft att andas.
"Måste ni öppna kylskåpet hela tiden?" ropar jag genom en korridor och ner för en trappa.
Massor av kläder ratas - man kan inte går runt och lukta... såhär...
medan de nytvättade klädernas lukt framkallar huvudvärk.

Vägda och mätta

 

I Sverige har vi två rikstäckande dagstidningar.

Vad väljer de att presentera som UPPRÖRANDE nyheter på sin virtuella framsida, en lördag i November? Vad TROR de läsaren kommer att uppfatta som upprörande? Vad VILL de, i uppfostrande syfte, att vi skall uppfatta som upprörande? Vad TYCKER vi är upprörande? Skulle vi tyckt det för 50 år sedan?

Jag menar, samma sak kan uppfattas helt olika beroende på tidsandan.

 

”Domare betalar 3000 kr. för prostituerad”

Sent 60-tal: ”Det var det jäääävligaste! Så Dyrt! Man borde anmäla henne till Konsumentombudsmannen!”

Sent 80-tal: ”Det var det jäääävligaste! En DOMARE! Man borde anmäla honom!”

2014: ”Det var det jäääävligaste! Är man känd IDOL-domare skall man väl få knulla gratis?”

 

Okej, Dagens Nyheter känner sig harmsna över dessa Rubriker:

Sprängmedel stjäls från Svenska tunnelbyggen

Kometforskaren: Förlåt för skjortan! (Kille i kontrollrum hade skjorta med sexistiskt motiv)

SVT Romantiserar arrangerade äktenskap

Full Jonny Depp på filmgala

Kamera i krok i flickors omklädningsrum

Telenor misstänks för korruption

Dödade och flådde kanin inför klassen

Guldrush lämnar sår som inte läker.

 

Och Svenska Dagbladet vill väcka vårt sinnelag med dessa anstötligheter:

Spelade strandboll – dödades av kanonbåt (Gaza)

Falsk NIX-tjänst skor sig på de äldre

Svenska storbolag i gigantisk skattehärva

Friskoleföretagare drog av Prada-väska

”Bildvalet illustrerar problem” (Rapport gjorde Lena Andersson till brottsling)

Kvinnor kan ha fått farlig medicin (Indien, råttgift istf. smärtstillande)

500 år gammal ek fälldes

Vårt försvar är inte tillräckligt

 

Dessa rubriker är alltså plockade ur respektive tidningar SAMMA DAG, med ca 10 minuters mellanrum.  Bara rubriker man med gott samvete kunde sätta ”SKANDAL:” framför, platsade i min lista.

Det man slås av, är att ingen av rubrikerna är rör SAMMA skandaler! (Jfr kvällstidningarna!) Man har en helt annan nyhets/skandalfaktorvärdering på de olika tidningarna, vilket är intressant.

Själv upprörs jag varken av killen med skjortan eller av läraren som avslöjade (Psst! Tomten finns inte!) att köttbullarna vi äter innehåller KÖTT från gulliga DJUR som någon har DÖDAT. Jag skulle hellre skriva en indignerad artikel om att barn av idag tror att köttet just DE äter, INTE ALLS kommer från djur. Och att människor utan koll kan RASA mot SLAKT samtidigt som de frossar i grillkött. Heder åt läraren som visade vad det konkret betyder om man väljer att äta kött. Dödandet ingår.

Vad vill DN genom att lyfta fram dessa två fånenyheter? Vill man orientera läsarna om vad människor i andra länder talar om (skjortan), försöka göra en höna av en fjäder för att intressera läsarna eller vill man tala om för oss att vi BORDE bli upprörda av detta? (När BBC och Times tar upp en ”snackis”, står det alltid hur nyheten tagits emot i olika länder och hur olika människor ser på saken – i DN redovisas bara nyheten.)

 

Om man försöker översätta rubrikerna till generella företeelser ser det ut såhär:

 

DN:

Stölder – kriminalitet

Sexism i oväntat sammanhang

Föråldrade värderingar i SVT

Kändisfylla

Peeping Tom med Peepteknik

Korruption i Norskt Statligt Aktiebolag

Barbari i skolan

Miljöförstöring i Afrika

 

SvD:

Civila offer i Krig

Bedrägeri riktat mot äldre

Svenska företag skattefuskar

Skattepengar finansierar privat konsumtion via felaktigt avdrag

Tendentiös bildproduktion i SVT

Bristande medicinsk kontroll i Indien

Naturvärden förstörda

Sveriges Beredskap är Inte God

 

Det känns som om DN presenterar Enkla bitar av verkligheten att uppröras av. Miljöförstöring är FEL. Kriminalitet är FEL. Sexism är FEL. Grymhet inför känsliga barnasinnen är FEL. Fylla och Tjejkollande gubbar är ANOMALIER, liksom SVTs konstiga satsning på att utmåla arrangerade äktenskap som en rolig happening. Korruption: USCH! Lätt att förstå – lätt att reagera på.

I SvD presenteras man inte för några enkla frågor, utsnitt av verkligheten där rätt är rätt och fel är fel.  Här antyder rubriksättning och tilltal, att vi som läsare presenteras för ett sammanhang. Upprörande är det, förstås, men man vågar ta grepp om större problemkomplex. Klart att det är tragiskt med civila offer i krig, men lösningen är inte så enkel att det räcker med att konstatera att det är FEL.

Det är intressant att båda tidningarna har med VARSIN känga mot SVT och VARSIN Miljörelaterad artikel. DN har Korruption i Näringslivet och SvD har Skattefusk, Bedrägeri och Avdragsrövare i samma kategori.

DN har Individer som huvudpersoner: Full kändis, smygtittande teknikfreak, kille i smaklös skjorta, lärare med dåligt omdöme.
SvD talar om Indiens Hälsovård, Sveriges Beredskap och om Civila Krigsoffer, utan att hänga upp ämnena på tydliga exempel.

Jag läser båda tidningarna och tycker om båda, men trist nog känns det som om SvD tror läsaren om mera än vad DN gör.

Vi kan sluta oss till att Svensken bryr sig om Miljön, samt engagerar sig i vad som händer i SVT. Som individer måste vi vara måttfulla och lagom (din skjorta och din exentricitet kan bli stora nyheter) och vi bryr oss om Krigets Konsekvenser och Hälsa. Fusk är inte okej.