Filmtips!

 Det är faktiskt ingen skam att bromsa, när alla vill peppa en att gasa.

Nu säger de att det är vår, och då ska man må bättre genom att påbörja en massa nytt. Folk är fan som det där återkommande uppslaget i KP inför varje sommarlov:

"Har du svårt att hitta på något att göra? Här är 50 tips! Skrev ner alla tips på små lappar och dra en lapp när du har tråkigt!"

Nej. Mitt problem är inte att jag inte har skojiga saker att göra. Problemet är att ha tid att överhuvudtaget göra något, när alla måsten är avklarade. Tid och ork. För jag orkar inget mer när all energi är slut efter alla måsten.

Och då kan det ju vara skönt att bara sitta och doomscrolla på sin telefon. Men inte ger det något.

Bättre då att ickemultitaskande verkligen koncentrera sig på en film. Är det en bra film, blir hjärnan glad.

Men om man nu bestämt sig för att se en film, kan man leta i 2 timmar på olika strömningstjänster innan man hittar den bästa. Om man är fler än en som ska se, kan det bli ännu svårare.

SÅ för min egen skull, och för alla andra som vill slippa leta, kommer här länkarna till saker som man borde se. Länkarna kommer att bli gamla och trasiga, förstås, men allt och alla är färskvaror i ett längre perspektiv. 

Film:

Fröken Chic (Sickan Carlsson)

Kortfilm:

Sallys Film

Dokumentär:

En sista Kväll...

Slow TV:

U6 - Finaste linjen!

Konsert: 

The Sparks hemma hos

Serie:

Hugh Grant

Fjorton, fjorton, fjorton... fjorton! 2024

I serien långsökta samband, har vi nu kommit fram till den dagen (14 December) då man kan gå runt och småmysa över någon slags ödets humor.

Såhär...

Just detta datum, år 1900, presenterade Max Planck sin teori, att Energi bara kan sändas ut i multiplar av en enhet, bestämd av aktuell frekvens. Och som multipel används då Plancks konstant. Man anser alltså att just detta datum, 14 december, är födelsedatumet för den "nya" Fysiken; hela den gren som idag kallas Kvantfysik.

Den "nya" fysiken, till skillnad från den "gamla", handlar om fysik på mikronivå och är inte lika tydlig och lätt att räkna på som t e x parabelrörelser och kaffe som kallnar. Nej, den bygger mera på sannolikheter. 

På 1890-talet, efterträdde Max P. gubben Kirchhoff (han med Kirchhoffs lag!) som professor vid Berlins Universität, och när han slutade där, 1926, kom Schrödinger in och ersatte honom. Inte för att Max var en föredetting, (utan för att han hade en braaaa daaag...), utan för att både Max och Schrödinger behövde nya utmaningar. 

Utvikning, som inte har med detta inlägg att göra, men som kan vara fint att veta: Max Planck dog 1947, 89 år gammal. Han var superaktiv som fysiker långt upp i åren. Han tyckte det var idiotiskt att sparka de allra skickligaste fysikerna från Universiteten, enbart p g a att de var judar, och fick problem med Nazistregimen i Tyskland. En annan sak han störde sig på var att trots att Einsteins läror visat sig hålla, och att Einstein fått Nobelpriset 1921, blev Max P. tillsagd att inte undervisa om dem, enbart för att Einstein var Jude. Hallå! Fysik är Fysik! Det blir väl inte mindre sant om det är en Jude som hittat sambanden? Maxan kanske var ointresserad av politik, men att börja peta i verkligheten för att den inte "passar", var inget han kunde ställa upp på. Han fortsatte i smyg att hålla kontakt med sina kollegor, även fast han inte fick. En av Max Plancks söner avrättades eftersom han var inblandad i en mordkomplott riktad mot Hitler. 

Meniallafall (som Hasse Alfredson skulle säga), Schrödinger var den som i denna "nya" Fysik, utvecklade en differentialekvation som i sig själv ser solid ut, men vars lösning används för att i sin tur räkna ut sannolikheten för tillstånd på mikronivå. Den ger alltså inte ett rakt svar som i klassisk fysik, där man matar in de parametrar man har, och får ett klart svar. Det finns alltid en osäkerhet, men man kan uttala sig om sannolikheten för tillståndet. Ekvationen fick namnet Schrödingers ekvation, som ju ofta illustreras med en katt i en låda. Innan man kollar efter kan katten vara både levande och död. Man vet inte säkert.

Och det är nu det blir sådär mini-skoj. 

För jag tror verkligen inte att det var uttänkt, utan bara att det slumpade sig så (vad är sannolikheten?), att just denna dag, den 14 december 1969, sändes Monty Pythonsketchen "Dead Parrot" för allra första gången. 

Och i den snackas det fram och tillbaka om den där stackars papegojan verkligen är död. Eller ej.

Katt och Papegoja. Död eller Ej. 14 December. Alla djur borde få någon slags existentiell kris det datumet, eller varför inte vi alla? Vi är väl alla däggdjur? Vad säger Haaaaaj-Pojken?

Hajpojken 1

Hajpojken 2

Julkalender 2024, Andra Luckan

 Då har årets Julkalender på SVT dragit igång.

Vi befinner oss i fjällvärlden, men trots att det är december har ingen snö kommit. Det är barmark kring anläggningen som huvudkaraktärsfamiljen driver. Där är hela premissen: Utan snö - inga turister - ingen ekonomi. Om man nu skulle följa decembernarrativet med extremt uppretade röster som varje år tycker att det är för lite snö, ingen julstämning och alldeles för WOKE, med inkvoterade representanter för alla etniciteter och sexuella inriktningar, ser jag för min inre syn hur fåtöljtyckarna gemensamt reser sig och liksom låter Jul-harmen fylla sina kroppar, så bringorna spänns ut, ögonens blodkärl blir synliga och handens grepp kring 50-centilitaren hårdnar, när de kopplar: "Vafan, ska årets julkalender handla om samer och klimathysteri!" "NU JÄÄÄÄÄÄVLAR!"

Men kollar man vidare handlar det om spännande väsen och någon slags magisk förklaring till att just deras fjälltopp lämnats bar. Puh. 

Foto: Johan Philips

Då huvudpersonen drömmer att hennes avlidna aahka har ett viktigt budskap - call of adventure - tillsammans med tecknet: Tre svarta fjädrar, vaknar hon med ett ryck. När hon senare i skogen ser samma svarta fjädrar, förstår hon att drömmen är sann: Hon är utvald att genomföra uppdraget för att ställa iordning naturens obalans, så att snön kan komma och familjen kan fortsätta att bo och leva i området. 

Kul. Spännande. Magi. 

Men jag funderar på alla de gångerna då man själv vaknat med ett ryck, borstat av sig drömmen och gått till skola och jobb som vanligt. Och när man då fått en bekräftelse: Man MÖTER samma person som i drömmen, man HITTAR den konstigt formade stenen och man HÖR samma melodi som i drömmen, inifrån en öppen dörr... Då säger man till sig själv att inte vara barnslig nu, och går vidare i sitt vanliga liv. 

Kan du relatera?

Skall vi bilda en klubb?

Vi kamrerssjälar. 

Vi som aldrig vågade kolla bakom tillvarons kulisser. Vi som inte trodde att uppmaningen till äventyr gällde oss. Den Bilbon som i en alternativ tidslinje stannade hemma i sitt trivsamma hem och fortsatte brygga gott te och gillade det. Förnöjt. 

Kanske skall man inte, som i Martina Haags bok "Från och med Nu", skriva ner en massa önskade äventyr och upplevelser att beta av under ett år som en Bucket List. Kanske det räcker med att hålla ögon och öron öppna och att inte säga till sig själv att inte vara barnslig. Och att skriva ner EN önskan som man verkligen arbetar på att förverkliga under året som kommer.

Då väljer jag att se årets julkalender som ett rejält tecken och en hint om vad som är viktigt att ta tag i: I år skall vi banne mig dra igång den där återträffen i Kiruna, som vi började fixa med INNAN PANDEMIN och som har legat och puttrat i grytan sedan dess. Kokat torrt. 

Kollatips: Årets Julkalender

Fin dikt till Polismyndigheten som trots kontaktuppgifter och allt, lade ner utredningen:

 

Bouppteckningar är sånt jobbigt man måste igenom.

Vid arvsskiftet skall så alla skulder hit och dit, regleras.

Lösöret skall fördelas.

Om man är en sådan person

som inte bryr sig så mycket om prylar och pengar

borde det vara enkelt.

Det finns inte så mycket att bråka om

och varför skulle man vilja bråka

när det är någon viktig, omtyckt, som dött?

Fast om det står i testamentet

att man ärvt ¼ av ett hus

och den som äger ½, försöker lura en att skriva på ett papper

där man avstår från sitt arv,

och man upptäcker att det inte var en formalitet

utan ett bedrägeriförsök -

Då blir man så ledsen.

För det var inte

vad den döde ville.

Och man får hjälp av en jurist att reglera det hela så att det blir bra.

Om man får en lista på sånt som man ärvt

med alla lådor man fått hem

och märker att värdesakerna fattas när man packar upp lådorna

tänker man

att de nog skall överlämnas separat,

kanske med kvitton på överlämnandet.

Så väntar man till arvsskiftet

och får höra att de är borta

och att det säkert är man själv som stulit dem -

Då blir man undrande.

-Varför skulle man stjäla

saker man ändå skulle ha?

Jo, för tror man det - då kan den som skulle ta hand om

och förvalta värdesakerna

vägra lämna tillbaka dem, eller vägra ersätta värdet av dem.

Då står ord mot ord

och saker med affektionsvärde

och ett värde på tiotalstusen är bara – borta!

Och man tänker att man inte orkar göra en grej av det. Vill skriva på och göra klart.

Fast så vill man kolla upp värdet av det försvunna

och hittar liknande saker på en köp- och säljsida.

Liknande? Nej! Exakt samma!

Vilken tur!

Fast annonserna är 12 månader gamla,

så man ber admin att låsa upp dem, så man kan se.

Och då ser man att säljarens namn

är samma namn

som den som ville att man skulle skriva på det där bedrägeripappret.

Då vill man bara gråta.

Splendor

 

Detta är ingen recension.

Det är samlade saker som måste ut efter att jag läst Splendor av Stefan Lindberg.

Först ut är det märkliga, att boken får en att minnas hur Stockholmsluften känns mot benen när man går i sommaren mellan olika adresser, serveringar och fester. Trappuppgångarnas marmorkyla, samma året om, som kontrasterar mot ljum eftermiddagsluft utomhus. Minnen av hur man rör sig i okända lägenheter och kanske lagar mat man köpt på närmsta ICA.

Stefan verkar bo vid Fridhemsplan. Jag bodde på S:t Eriksplan. Mina kvarter. Mitt närmaste bibliotek. 

Även Stefan verkar ha lagt ner sitt Palmeprivatspanande, men landat i en helt annan tunna än jag. Jag måste alltså läsa "Nätterna på Mon Cheri" för att se vilka uppgifter han bygger sina slutsatser på. Fast de kanske är fiktiva, hans uppgifter. Om man försöker hitta förhörsprotokollsutdragen han hänvisar till, kanske man märker att ens egna kopior av samma, skiljer sig från hans litterära?

Jag har, som sagt, pressat in min skalenliga pappmodell av Sveavägen och alla mappar i klädkammaren. Orkar inte mer. Men måste ändå läsa Nätterna. Man får inte cykla genom tunneln vid Dekorima. Måste leda cykeln. Jag cyklar ändå. Ha!

Annars var det inte hälsosamt att läsa Splendor just när man efter tung medicinering, nedsövning och hallucinationer med inslag av tidshopp och en känsla av att veta mer än man borde, just börjar få tillvaron på rätt köl. Det är ju meningslöst att läsa en bok där det är meningen att ens världsbild skall utmanas, när man är i stadiet "allt är ändå svårförståeligt just nu så jag accepterar allt absurt utan att ifrågasätta". Det är också lite skrämmande när det egna, nyss lagda pusslet av verkligheten, visar sig vara gjort av lätt bortfläktade bitar av silkespapper. Splendor var alltså den där fläkten. Var tvungen att pausa lite och pussla ihop min verklighet innan jag kunde läsa vidare. 

Jag har slutat med alla mediciner nu, förresten. Vissa är beroendeframkallande och kan i kombination med alkohol leda till utlevande aktivitet och minnesluckor. Ingen bra kombo. "Vakna" i bilen, körande från ett nedsprejat riksdagshus med en piketbuss efter sig... Man stannar och måste argumentera med en ung attitydpolis om att man ALDRIG skulle skriva "Talmannen = Kafferepshitler" med rosa på väggen. Jag har inte märkt några utsättningsbesvär. Förutom extrem trötthet och oföretagsamhet, förstås. Jag tror inte jag tagit ett eget initiativ på över en månad. Orkar knappt gå och kissa även fast jag är jättekissnödig. 

Jag tänker också på hur jag skall tackla min psykolog nästa gång jag går dit. Vi har tillsammans arbetat hårt med min generaliserade ångest: Kategoriserat den i kropps/döds-ångest (vilken är reell och förståelig, med tanke på att jag nästan dog och fram till typ nu varit i något slags osäkert läge. Strategi: Rehaba på alla sätt som går, medicinera, gå på kontroller, åka röntgenrör etc. etc.) och Omvärldsångest (vilken är av typen Detta KAN hända, men det är inte säkert och för det mesta är det mest skruvade tankekedjor som drar iväg och eftersom jag, i mitt tillstånd, inte kan påverka Växthuseffekten, Covidmutationer, Extremism etc. kan jag försöka stoppa tankekedjorna och avleda med trevligheter istället.)

Men hur skall jag nu göra när jag jazzar in på mottagningen och händelser som jag radat upp sedan September som dominobrickor som faller på varandra, och som min fina, unga psykolog tålmodigt tillbakavisat med: "Finns det några tecken på att detta skulle kunna hända? Vad är det som säger att ALLA dessa saker skulle leda fram till just detta? Varför skulle allt det värsta hända i en lång sekvens? Förstår du att detta bara är saker som är sanna för dig just när du tänker på dem? Detta behöver inte alls ha med verkligheten att göra." verkligen inträffat?

Det ÄR ju krig i Ukraina nu. Ryssland GICK verkligen in i Ukraina. Hur osannolikt det än verkade vara i September. En överhettad och neddrogad hjärnas paranoia. Vilket hon fått mig att förstå och acceptera. Bara ogrundade fantasier att lägga på hyllan.

Det var inte helt hälsosamt att läsa den där boken samtidigt som verkligheten är skör och Putin gör verklighet av mina fantasier, just som jag börjat släppa dem. Omorientering.

Jag tänker köra en Splendor. Le och tala om att jag sett framtiden i mina hallisar. Att jag vet allt. Och då är det ju inte så jävla konstigt att jag har ångest. Hoppas att jag smittar henne med sviktande verklighetsuppfattning innan hon beslutar sig för att jag behöver semester på någon psykavdelning. 

 

Osannolikhetsdriften

-Var har jag läst den där artikeln, förut, någonstans?

Sannolika saker hända 

än i våra dar, minsann.

Sannolikast är dock denna

om Elvira Madigan.

Tage Danielssons sannolikhetsmonolog och de egna matematikstudierna inom området, öppnar upp för nya aspekter på detta med sannolikhet. Ändå är det Douglas Adams som sätter mig på spåret. Rymdskeppet Hjärtat av Guld, i Adams "Liftarens guide till galaxen",  tillryggalägger extrema avstånd med hjälp av skeppets Osannolikhetsdrift. Man kommer fram dit man skall, snabbt och smidigt, men man får räkna med att helt osannolika saker händer, som bieffekt.

Och nu händer många, helt osannolika saker, inom väldigt kort tidsrymd. Hittills. För vem vet - det kanske fortsätter såhär osannolikt, länge till? Det kan bara betyda att någon, någonstans har tryckt på en röd knapp och att Osannolikhetsdriften har satts igång.

Bevis för denna tes finns i överflöd i min absoluta närhet. Helt ointressant för gemene man, förstås, men ett exempel finns i denna text.

Men i världen, då?

Det räcker väl med att påminna om Dansken som i Norge sköt med pilbåge på folk. Vad är oddsen för att Nordisk Film i Danmark lige nu skulle ha premiär på en film med liknande premiss?   

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/a/x8eQqV/danska-komedin-vildmnd-skjuts-upp-efter-pilbagsdadet

Och vad är sannolikheten för att någon blir olyckligt vådaskjuten under en filminspelning av en film som bygger på att någon av misstag råkat döda någon?

https://edition.cnn.com/2021/10/21/entertainment/rust-film-accident/index.html

Sedan kan man ju, om man vill, diskutera hur nära nedanstående artikel i DN, ligger ovan länkade artikel och om det är sannolikt eller ej, att de TVÅ artikelförfattarna bara skrivit om artikeln och lite pliktskyldigt angett CNN som källa till en DETALJ i artikeln, inte hela. 

https://www.dn.se/kultur/kvinna-skots-till-dods-av-alec-baldwin-under-filminspelning/

Överkurs blir att ange sannolikheten för att de två artikelförfattarna diskuterat just sannolikheten för att någon nörd läst CNN:s artikel och känner igen den om den råkar dyka upp i DN, på svenska. De måste ha kommit fram till att sannolikheten var väääääldigt liten, och bestämt sig för att köra slappjobb innan kaffet.

Då är ju sannolikheten för att den nörden skulle råka vara just jag, extremt liten. 

Ändå är det så nu. 

Osannolikhetsdriften är aktiverad.

P.S. Ja, jag vet. Ni andra matematikmänniskor och sannolikhetsjonglerare vet också att premissen är fel, här. Det är som att blanda en Rubiks kub helt slumpmässigt. Sannolikheten för att bitarna efter slumpblandningen skall sitta EXAKT så som de sitter just nu på kuben, är precis lika stor som sannolikheten att alla bitarna skall sitta så som de sitter när kuben är löst. Så är det, även fastän det intuitivt kan verka fel. Och är kuben redan arrangerad på detta vis, är sannolikheten 1. Sedan är det förstås väldigt liten sannolikhet att en annan kub skulle råka få exakt samma mönster eller bli löst efter en räcka slumpmässiga vridningar. Men det är ju i sig en lustighet att böja på sannolikhetsbegreppet och att man räknar med att andra förstår vad man gör. Men det är väl lika bra att jag skriver ut det i klartext, för jag orkar inte förklara i efterhand för folk som tror att de sätter en på plats, när de egentligen inte förstår att man skojar.

Uppdatering: Bonusmaterial!

Det är som klassiska exemplet med Pansarkryssaren Potemkin. Man uttalar det inte "Patjomkin", eftersom det skulle kännas som om man i ett vanligt samtal skulle låtsas vara lite kontinental och säga "Kobnhävn" när man menar Köpenhamn. Man skulle framstå som väldigt pretentiös och kanske lite manierad. Nä. Man kör på svenskan.

Man kör också på "Potemkin", och flinar lite menande, eftersom man räknar med att alla andra dels förstår vilken film man menar och dels inte heller skulle säga "Patjomkin". Fast då är det alltid NÅGON i sällskapet som på P1-skånska spetsigt påpekar att: "Det heter faktiskt Patjomkin!" 

Hur lätt är det då att förklara för den pretentiösa person som egentligen uttalar namnet rätt, att man med flit säger fel, för att undvika att uppfattas som pretentiös?

När man undrar...

 ... om man blivit mer än vanligt förvirrad.

Var det inte Bono som skrev den officiella Fotbolls-EM-låten?

Vinjetterna i TV hade ju med hooken:

Lyssna, det är viktigt att du gör det: 

Fast sedan blir man förvirrad när Benjamin Ingrosso verkar vara mån om att åka med på tåget...

Hur var det nu? Lyss!

Jag tycker att Benjamin Ingrosso verkar vara en mycket talangfull ung man. Men är inte detta lite rennomesnyltning?

Parallellmännen

  

                                                                                                               

                                                                                     

 Det verkar som om människors behov är sig lika världen över.

Ta bara detta med musiken och de trubadurer som tar på sig, eller ges rollen som ”folkets röst”, rebellen, gatornas poet. Sanningssägaren. Ofta som en nagel i ögat på de styrande i mer repressiva samhällen, ibland som salt i de etablerade sammanhangen i de mer demokratiska.

Oavsett – älskade av folket och med en självklar tillhörighet i de skuggiga delarna av samhället. Gärna med diverse preparat och destillat som bränsle.

Det finns exempel från flera olika länder under samma tidsperiod. Vad var det som gjorde att de här männen kom fram och fyllde detta behov av ställföreträdande rucklare?

Det ligger i tiden, som man säger.

Vi har, från gamla Sovjet, Vladimir Vysotskij:

Från Wikipedia:

Vladimir Semjonovitj Vysotskij,

född 1938 i Moskva. Död 1980. Skådespelare, sågare och poet. Han var en av Sovjetunionens mest kända gitarrpoeter, komponerade sina sånger och framförde dem till ackompanjemang av sin sjusträngade gitarr.

Enligt en enkätförfrågan från Ryska institutet för opinionsundersökningar (VTSIOM) år 2010 intog Vysotskij andra plats på listan över 1900-talets idoler, efter Jurij Gagarin. Enligt en rundfråga från gallupinstitutet FOM i juli 2011 kände 98 procent av ryssarna till namnet Vladimir Vysotskij, och 70 procent svarade att de tycker om hans sånger och ansåg att hans verk är en viktig del av den inhemska 1900-talskulturen.

Hans sånger var ”förbjudna” och spreds via piratkopierade kassetter från hand till hand. Sångerna är ”gatusånger” och handlar om vänskap, gatorna och människorna där. Det tuffa livet där polisen hämtar in en för någon förseelse, livsbetraktelser och med en udd riktad mot regimen. Sången om vargjakt, till exempel, verkar på ytan handla om jägare som skjuter djur, men är egentligen en betraktelse över Sovjets repressiva system.  

 

Jaha, så har vi skandalrucklaren från Frankrike, Sergan!

 

Från Wikipedia:

Serge Gainsbourg, född som Lucien Ginsburg i Paris, död 1991, var sångare, kompositör,   författare och poet.

Serge Gainsbourg är en av de mest betydande franska populärmusikerna i sin generation. Med ursprung i fransk varieté och chanson började han tidigt att blanda friskt med influenser från jazz, bossa nova, rock, funk och reggae.

Sin internationella berömmelse fick Gainsbourg främst genom sina för sin tid provokativa och sexuellt utmanande texter. Hans mest kända låt " Je t´aime - moi non plus", som han sjöng in tillsammans med Jane Birkin 1969.

Gainsbourg gjorde under sina sista år ibland spektakulära framträdanden i TV.

När han dog : Den franske presidenten Francois Mitterand sade om honom: "Han var vår Baudelaire, vår Appolinaire... Han lyfte sången till en konstnärlig nivå"

 

Även Sergan var en gatupoet. Sångerna handlar om livet på cafeer, dansställen, konduktörer…och kvinnor. Ofta med en ironisk twist och över gränsen till vulgärt, men ändå med en viss elegans. Legenden säger att Paris taxichaufförer såg som en ära att få skjutsa hem en söndersupen Serge – gratis, när han inte klarade att ta sig hem själv.

 

Men vi i Sverige, då? Jo vi hade ju Cornelis!

 

Från Wikpedia;

Cornelis Vreeswijk född 1937 i Nederländerna, död 1987 i Stockholm, var trubadur, kompositör, poet och skådespelare verksam i Sverige. Här blev han en folkkär vissångare och räknas i Sverige som en av landets största trubadurer. Han slog igenom i Sverige på 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare och var sedan produktiv fram till sin död.

Vreeswijk gav många konserter och levde ett hårt turnéliv och även hans privatliv var periodvis stormigt. Cornelis Vreeswijk kan sägas ha levt upp till bilden av konstnärsgeniet som brände sitt ljus i båda ändar. Hans privatliv färgades delvis av dessa mörka sidor, med skatteproblem, misshandel och droger som inslag, men som trubadur var han en av sin tids största i Sverige.

Begravningsgudstjänsten, som TV-sändes, ägde rum i Katarina Kyrka med Lennart Koskinen som officiant och han gravsattes på Katarina kyrkogård bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius.

 

Och, förstås… Läs Cornelis texter…samma gatuperspektiv, samma kvinnor, samma sjaviga elegans (”Medborgare!” (Hönan Agda) ”blev blåst på ovan sagda”))

 

Likheterna är slående!

 

Och i Danmark hade de Kim Larsen, förstås… men DET är en annan historia.

Nej, det är det inte. Den är precis likadan som ovan skrivna.

Jag var i Danmark samma dag Kimpan dog. Det var landssorg. Människor samlades utomhus och mindes och sjöng tillsammans. På TV satt hallåorna och grät när de presenterade nästa program. Det var tungt.

 

Vad var det som låg i tiden och förde fram den här typen av trubadurer i sinsemellan väldigt olika länder?

Spännande.

 

 

 

 

Förtydligande

Skriver man en bok om en massmördare som heter Erik Svensson och allting i boken är FIKTIVT, kommer alltid NÅGON som heter Erik Svensson sättande och skall POLISANMÄLA en för FÖRTAL och kräver att boken skall makuleras och att filmatiseringen med Rolf Lassgård som kostat 5 mille redan, skall upphöra genast.


Men som någon sade: "Skriver man om en synål, är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad!"

Inte nära till hands...

Mikas Julkalender

 

Lucka 3!

Det skulle kunna vara så att din granne är en avbild av Sten Sture den äldre, in i minsta detalj.
Visst?
Men eftersom det inte finns några bevarade bilder av SS d. ä. och din granne inte är det minsta känd utanför sin närmsta krets, inkl. arbetskamraterna, kommer detta faktum aldrig att uppmärksammas.

Din granne kommer att dö som en avbild av der alte Reichsverweser, utan att han själv eller någon annan vetat om detta märkliga.

Sånt kan hända.

Det ligger inte heller nära till hands att jämföra dessa två män, men när man en gång hajat till när man ser "Sherlock", blir det nästan löjligt tydligt och svårt att släppa. Ungefär som med Orup och Palme.

 

 

 

  

 

 

Möbius

Båda är jag.

 

 

You think You´re so clever and classless and free…

Ja ack, vad man bedrog sig. För en vecka sedan var jag uppriktigt trött på att ingå i någon kultur överhuvudtaget. Se detta inlägg på bloggen : http://hitomhorisonten.blogspot.se/2015/03/man-gor-som-man-vill.html

 

Så läser man söndagens DN, (Artikel av Andreas Utterström) och får återigen se sig insnärjd och involverad och till och med ett explicit bevis för Den Nya Strömningen i Populärkulturen.

Se denna länk: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/svart-var-i-popkulturen/

Ur texten:   ”Därför är det, menar han, helt logiskt att nihilism också präglar populärkulturen. Critchley tycker sig se att de intellektuella och konstnärliga arenorna har fällt ut antenner som plockar upp varandras signaler.”

 Men..!

Jag som trodde att mitt blogginlägg var ett helt fristående avståndstagande. Nej. Det var bara ytterligare ett uttryck för hur superinvolverad jag är, som till och med plockar upp dessa signaler och omformar dem, gör dem till mina egna innan jag kommunicerar ut dem i annan form.

Dessutom är textens slutord ett eko av mina egna slutord i blogginlägget:

”Filosofen Eugene Thacker har aldrig haft några förväntningar på sina böcker. Nu när ”In the dust of this planet” blivit ett fenomen skulle han kunna åka runt i världen och föreläsa på heltid. Men det vill han inte. Den amerikanske filosofen tycker att blotta tanken på att uppmärksamheten kring en bok kan förändra författarens liv är absurd:

– Något sådant ska i så fall ske enbart av det faktum att boken i sig blivit skriven, inte på grund av försäljningssiffror, sociala medier, en idiotisk längtan efter kändisskap eller fåfänga, säger han.

Eugene Thacker går ett steg längre:

– Det bästa kanske vore om författare inte visste om de hade några läsare. ”

 

Jag hatar när jag ligger så extremt rätt i tiden!

(Och ser såklart ironin i att det sagda bara understryker hur Mainstreamavantgarde jag är, fastän jag hatar det. Vad annat hade man kunnat vänta sig?)











 Så läser man om Nihilister på film, i en ruta bredvid artikeln. En av filmerna som nämns är "Frances Ha". Den har jag inte sett. Men beskrivningen av huvudpersonen Frances känns som en Dr Martens åt mitt håll:
"Drömmer om att bli konstnär, men har svårt att komma till skott. Kanske för att hon mest sover." 

 

Söndagens Text

 

Jos 1:10-11

Minns ni Josua?
Han som fick Jerikos murar att falla. Israeliternas mäktiga ledare i det Nya Landet. Men dessförinnan ingick han i den stora skara människor av 12 stammar som i åratal varit på väg till det av Gud utlovade landet.
När Moses hade lett hela människomassan nästan ända fram till Israel – de skulle bara gå över floden Jordan - dog Moses, och Josua fick ta över som vägvisare och motivatör. (Folket knorrade hela tiden, mer eller mindre, så Moses fick ideligen hitta nya sätt att motivera, peppa och påminna folket om Målet, när vägen var tung och lång.) Josua hade varit Moses nära förtrogne, så det var bara naturligt att han fick ta över. Han och Moses hade suttit många nätter vid elden, när alla andra sov, och lagt upp strategier och diskuterat fördelning av matransoner, så Josua var insatt och förberedd på det mesta.
Men trots att Gud efter Moses död talade direkt till Josua, och försäkrade honom att detta var Guds vilja: Landet var Deras, och givet av Gud. ”Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.”, tvekade Josua. 

Om tre dagar skulle de gå över Jordan. Han hade bett alla människor att hålla sig beredda, packa matsäck och peppat dem att sprida sig och ta marken i besittning, när de väl kom fram.

Men om det redan fanns människor där? Vad betyder egentligen ”ta i besittning”? Skall vi döda ursprungsbefolkningen, förtrycka dem och bli herrefolket, eller leva i fred sida vid sida med dem? Gud hade sagt: ”Ingen skall kunna hålla stånd mot dig så länge du lever” och Josua hade själv sagt till folket:”…alla tappra krigare, skall ställa upp till strid och gå över i spetsen för era bröder och hjälpa dem, tills Herren har låtit dem bli bofasta liksom ni själva och även de har intagit det land som Herren, er Gud, ger dem.” Folket hade svarat honom: ” Var och en som trotsar ditt ord och inte lyder dig i allt du befaller skall dödas!”

Det var det som fick Josua att tveka än mera. Skulle det bli en massa dödande nu? Döda människor som inte frivilligt ville lämna sina hem nu när Guds Folk kom? Det kändes lite… obekvämt. Och skulle Josuas människoflock börja döda varandra om de märkte minsta tvekan hos sina medresenärer? Och Josua själv? Var det hädiskt att sitta såhär och tveka? Skulle han visa den allra minsta tvekan själv, skulle han väl bli dödad på fläcken…
Nej, det var en dag imorgon också. Ingen idé att sitta och grubbla. Bäst att få det överstökat så smidigt som möjligt. Hur svårt kunde det vara? Med Gud som garant och som främste allierad skulle det bli en promenad i parken. Två år, max. Sedan skulle hela Israel vara deras. Och skulle det finnas några Tappra Galler som höll ut mot Romarna (Hans mamma brukade hitta på sagor om Asterix och Obelix när han var liten, så han tänkte i de termerna.) skulle de allt få veta vilka det var som bestämde! Om det så skulle ta över 2000 år.


(Tyckte det var lite roligt att Söndagens Text var just denna, samma vecka som Sverige erkänner Palestina som stat.)