Man gör som man vill

 

 

Eget alster. Finn fem fel!

Saker som jag INTE tänker beröra:

Tranströmer
Åkesson hos Skavlan
SVT
Saudiarabien/Kina

Å ena sidan...å andra sidan... å tredje å en halv.

Sådär, nu vet ju redan alla vad man HADE kunnat skriva och spelade alltså upp det hela inuti sina hjärnor och inte blev någon gladare av det, eller hur?

Och inte hade något nytt blivit sagt, heller.

Jag har inga originella infallsvinklar på dessa ämnen och inget att tillägga. Jag tänker inte heller skriva om något av ovanstående för att visa att jag är samtidstillvänt duktigt uppdaterad mediekonsument. Så som man skall, om man skall vårda sitt varumärke och appellera den tilltänkta målgruppen. Vilken jävla målgrupp?

De som vill vara i min målgrupp vill jag ändå inte ha som läsare. (Fritt efter Marx)

Jag skulle förresten bli personligt förolämpad om jag upptäckte att jag ingick i någon annans tilltänkta målgrupp. Tror de att de vet vem jag är och vad jag skall gilla? Jag klarar väl att hitta bättre saker på egen hand!

Nu skall jag gå och måla en jättestor tavla med acrylfärg (bättre än olja) som jag inte tänker visa för någon. Om man tänker bort alla målgrupper och alla ögon överhuvudtaget, tror jag att man kan nå mycket längre än om man omedvetet lägger till och drar ifrån folk från målgruppen i takt med att man lägger in referenser som "vissa" kan humma instämmande och igenkännande åt. Det är ett sånt spel som pågår hela tiden, medvetet eller omedvetet. ("Ah, jag ser att hon använder en färgskala från Schjerfbeck för att understryka en sinnesstämning" Ja, och jag gjorde det just för att DU skulle få känna dig lite smart och initierad så du känner att du har på Kultursidorna att göra. För om jag talar med din chef och nämner att du såg det, får du en Guldstjärna hos honom och så får du fler jobb och så ses vi nästa gång jag har vernissage - deal?)

Nu stänger jag in mig och kommer att tillbringa min lördagkväll med att måla en skitstor tavla i acryl, med en färgskala som jag säkert snott av nån sextiotalssnubbe jag inte minns namnet på, men som jag vet kommer att understryka min sinnesstämning perfekt.
 
Folk får kolla på mina tavlor när jag och alla andra initierade är döda. Det är enda sättet att få en rättvisande bedömning eller impuls eller känsla eller vad man nu får ut av att lukta på plast på en duk. Och om framtidens konstkritiker sågar eller talar om banbrytande, intresserar mig inte.