I am with the band

 

Om man för trettio år sedan (1985 – under värsta hetsen mot di hemska hårdrockarna) skulle berätta för den indignerade menigheten att ”Om trettio år, om trettio år kommer en av låtarna i Melodifestivalen att ha dessa textrader i sig, och alla kommer att sjunga med och låten bli en hit i på alla förskolor i landet!” – vad skulle hända då?

Tillsammans är vi alltid bäst
Ikväll så blir det fest så sjung
Hallå hallå hallå hallå

För vi ska ta en Groupie
Ja, vi ska ta en Groupie

Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Ingen vill ju vara helt själv, ta en Groupie ikväll

 

För vi ska ta en Groupie ikväll

Vi ska ta en Groupie
Ja, vi ska ta en Groupie

 

 Och det här dagisordet: Funkismello!

 För trettio år sedan hade Eurovisionsschlagerfestivalen inte börjat kallas Mello (Ah, jag hör Sven Stolpe i min hjärna, gasta om Svenskens Infantilisering!) och Funkis var bara en kortform av Funktionalismen.

 

Min gissning, för trettio år sedan, på vad ”Funkismello” är, skulle varit en gissning färgad av Alva Myrdals utopiskt kökslösa lägenheter – med ett storkök i källaren som via mathiss portionerade ut måltider on demand.  Funkismello måste vara nån typ av tidsbesparande femtiotalsaktigt färdigmellanmål i form av giftgön, illröd, illgul eller orange Jello, inköpt i portionsförpackning, på Snabbköpet.

 

Men så är det ju inte.