Jag och Sibelius är inte bästa vänner.
I omgångar har jag verkligen försökt lyssna in mig och sökt olika ingångar, men nej. Det vill sig inte.
Jag kan inte dela Esa Pekkas stora förundran och fascination. Finlandia talar inte till mig. Jag kommer inte in i hans värld. Han släpper inte in mig!
Först på 80-talet, sedan någon gång 97, sedan under min Finska jobbperiod, då jag firade Nationaldag och lilljul och påsk på finskt vis, OCH satt med på högtider där Sibelius var det självklara valet.
Näe. Jag bjuder till, men... jag hör musiken, men den öppnar sig inte, den ger inget mer. Var är Nyckeln?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar