Du Nya, Sköna Värld

Jag har det bra. Jag tänker ofta, när jag tassar omkring hemma i raggsockor med en nyfixad kopp kaffe i handen, att jag har det bra. Och så tänker jag, att om någon skulle tagit med den 18-åriga Mikan till ett framtidsfönster och visat, skulle hon häpnat över alla tekniska framsteg!

Då hade jag precis börjat programmera och själv stött emot begränsningarna i vad som var möjligt och inte möjligt. Minneskapaciteten hos en riktigt kraftfull dator hade inte räckt ens till att i ett spel, i realtid, räkna ut vektorer och anpassa grafiken. Nej. Där var det fasta scenerier som gällde!

Och i en tid då mobiltelefonen var en tung väska som man kunde använda att ringa från – om man satt i bilen – hade jag skakat på huvudet åt att det skulle finnas en liten enhet som skulle kunna 1) innehålla världens alla kartor 2) Visa var man själv var på kartan 3) Kunna följa med – i realtid! - under förflyttning och dessutom 4) Kunna visa en bästa vägen till ett önskat mål.

Bara minneskapaciteten!

Och om den lilla enheten dessutom skulle innehålla Telefon, Kamera, Telegramfunktion, Almanacka och Walkman, med Radio och All Musik I Hela Världen Att Välja Från…. Nejnejnej. Totalt orealistiskt!

Då får man alltså tänka på att den 18-åriga Mikan varje morgon hade stora problem att välja vilket kassettband på 2*45 minuter, som skulle få följa med i Walkmannen. (Tills den rationella sidan tog över och bestämde ett veckoband. Som sedan blev månadsbandet. Och som sedan blev säsongsbandet. Hela den vintern lyssnade jag ENDAST på Pink Floyd… Och inspirerades till att måla mitt rum helt svart och ligga där och lyssna i timmar.)

Men nu lever den 46-åriga Mikan i allt detta nya och tycker det är helt naturligt. I have got 100 channels of shit on TV to choose from. Jag kan skicka ett mail till vem som helst på Jorden och det är framme på ett kick – det är en makalös manick. All världens samlade kunskap och irrläror finns i mitt knä. Jag tycker inte det är Science Fiction.

MEN när den nya torktumlaren spelar Schuberts ”die Forelle” med plingplongljud när tvätten är torr, DÅ är det som att vara med i en framtidsvision, påhittad av TV2-teatern på 70-talet!

Jag ser mig själv utifrån, med raggsockar och kaffekopp. Den moderna karriärkvinnan som kreerar hemifrån samtidigt som hushållsarbetet sköter sig själv och aviserar sina framsteg medelst melodisnuttar tagna från den tidlösa, klassiska musiken.  Jag touchscreenar lite och tvätten tas omhand, så jag kan återgå till att planera föredrag om Det Vetenskapliga Arbetssättet, resp. Hållbar Utveckling. Det var väl hit vi ville komma?

Den förspillda kvinnokraften är ett minne blott! (För nog är oändligt, trist maintenancearbete mera förspilld kraft och kapacitet än kreativt och skönhetsskapande handarbete? Papperspyssel och broderi är själens vila och glädje!) Nu tas våra hjärnor i anspråk på det sätt det var tänkt från början.

Detta var, vad Ellen Key, Ellen Key

tänkte sig.