Livet i Byn, del 2, eller Hasse Harjus Historier

Exempel på saker jag inte har nytta av att veta, inte har intresse av att veta, och som inte hjälper mig det minsta i mitt liv, men som jag ändå fått intryckt i min hjärna.

Jag räknar dessutom med att dessa poänglösa historier framstår som lika ointressanta som de är, speciellt om man inte känner de inblandade personerna.

Hasse Harju
 

Det är ju egentligen bara tragiskt, men jag måste berätta det som varning.

Ni minns väl när alla i killar i Byn var hemligt kära i Tuff- bruden och alla tjejer i Byn var kära i Lång-Killen, Sarenpääs grabb? Det är länge sedan nu, men än idag talar man om den där sommaren när alla killar och tjejer gick hem till sitt och grät, när de blev ihop, de där två.

Sedan gick man ju som där å glodde, för det stod inte på förräns det var smått på gång. Och på Hembygdsgården stod Tuffbruden och visade alla byns fruntimmer hur man stickade babykläder – som om de inte visste det förut…

Fast, när det tog slut nästan direkt, då var det som om Barbro och Lasse Sarenpää liksom kände på sig att lilljäntan fick för lite uppmärksamhet, så de började säga ja till allt flickan ville ha och påstod hon att det stod en jätte i skogen, fick de grannen att klä ut sig till jätte och äta sandkakor som flickan bakat i sandlådan. Hellre betalade de på Folktandvården för grannen än att säga nej till flickans fantasier. Ja, Barbro hade ju sitt att tänka på och Lasse hade sitt, så det fick gå så länge det gick.

Först verkade det gå bra. Jäntan var med i lokalrevyn och spelade teater och bra såg hon ut också. Nu var det Malin Sarenpää som grabbarna sprang efter. Allt hade nog gått som föräldrarna hoppades, om hon träffat en redig karl från byn. En som kunde spika ihop en ark och repa en skoter om det skulle knipa. Men då till midsommar, hade Hembygdsföreningen bokat en strupsångare från Riksteatern. Det skulle som vara lite mångkulturellt och alla trodde att det sku´ vara n´där Mongol som kom, men Fan i baljan – det var bara Tommy Juntti från Vittangi som sjöng till gitarr, fast från halsen på nå´ sätt.

Det var ju som om de drog ner varann i nån fantasivärld, de där två, Malin och Tommy. Först satt de och grät och fantiserade om att de levt tillsammans i ett tidigare liv, och Malin var van att världen formade sig efter vad hon sa, så för henne var allt normalt. Sedan skrev han en låt om hennes fitta och sjöng långt ner i halsen så alla kunde höra. Alltså, hade de vart ihop med några andra hade de väl fått höra ett å annat. Fast ingen av dem sa: ”Skärp dig!” till den andre, och så gick det som det gick.

Malin satt på Hembygdsgården och tog betalt för att folk skulle komma och titta på henne när hon berättade om Spöken och Andar hon mött. Hon kanske till och med trodde på det själv, men eftersom ingen nånsin satt stopp för hennes fantasier, märkte hon själv inte när det gick över styr. Till sist betalade ju folk för att få komma in och skratta åt henne i smyg.

Och Tommy började rita svart kring ögonen och kalla sig Gamle Svarten. Först trodde man att han blivit galen på riktigt, och man flinade nog lite åt han, och frågade om han blivit en gammal häst… Fast sedan kröp det ju fram att det var det som var meningen. Gubben Nissinen hade rensat ut de gamla växthusen och tänkte odla sockerbetor. Tanken var att Tommy skulle åka runt i byarna och sjunga strupsång och göra reklam för betorna: ”Gamle Svarten Gillar Socker!”

När det kom fram, blev det som officiellt att både Malin Sarenpää och Tommy Juntti hade tappat greppet helt och hållet. Så tog det ju slut också.

 Nä, fy Satan - Tur att man inte lever i nån jävla fantasivärld, ändå.