Måste ju berätta hur det gick till när Katten försvann.
Katten, som försökte flytta in hos oss.
Det höll på ganska länge, det där. Lyfta ut Katt, hålla koll på öppna fönster och mota ut inslinkande Katt med foten, när någon kom eller gick. Passa Hemmahundens matskålar (fast katten verkade kräsen och tog inte av torrfodret) och gå ett varv innan läggdags, för säkerhets skull. Katt hittad i säng - check!
Varje morgon stod den där på baksidan och ville in när man skulle skjutsa till skolan. Varje kväll var det nya försök. Man såg dessutom att den började bli rund om magen, så värsta scenariot hade varit om den hunnit lägga en kull kattungar i nån mysig garderob, innan vi hann lyfta ut den. Då hade man ju blivit tvungen att serva kattmamman med kattlåda och mat.
Men... nu var det såhär....
Jag och Hemmahunden brukar alltid gå ut genom framsidesdörren när vi går ut på första morgonrundan.
Barnens Far tar alltid baksidesdörren, av någon anledning.
Så en morgon när jag verkligen inte ORKADE gå upp och ut, tog de två gubbarna baksidesdörren. Och VEM stod där och väntade på att vi skulle öppna?
Katten förstås.
Hemmahundens tålamod måste ha tagit slut där och då. Dörren öppnas, Hund ser Katt och blir ASFÖRBANNAD: "Är du här nu igen? Fattar du ingenting? Det här är MITT HUS! Passa dig noga! NU skall jag visa dig!!!! Katten sprang iväg, Hemmahunden skällde lite extra för att visa vem som bestämde, och sedan höll han svansen högt, högt resten av turen.
Sedan har vi inte sett till Katten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar