En galen vecka, detta...

Hur man uppfattar saker beror mycket på vad man själv har för referenser och behöver inte alltid enbart ha med de faktiska förhållandena att göra, eller...?

Om vi snävar in perspektivet väldigt, hamnar alla Trumpgalenskaper utanför. Det blir ändå en hel massa kvar innanför.

Denna vecka har jag verkligen försökt fokusera på en sak i taget. Här och nu. Jordnära. OCH – viktigast av allt: Ingen multitasking!

Bästa meditationen i veckan var att se Gokväll med Jesper Rönndahl och följande program Sverige med Jonas Karlsson, UTAN laptop i knäet/prasselpress på bordet/barnrelaterade akututryckningar/SMS:ande med vänner/Telefonsamtal med föräldrar/jobbrelaterade måsten/annan distraktion.

Ett sådant lugn!

Och idag kunde jag sitta och läsa båda kvällstidningarna och dricka kaffe helt ostört i tystnad.

När hjärnan inte är upptagen med att parera och kompensera finns utrymme för nya tankar. Jag blir glad och kreativ igen.

Framförallt får jag syn på en massa absurditeter jag under en längre tid inte haft utrymme att reflektera över.

Jag vill inte lämna ut någon här, men i veckan har jag ofrivilligt befunnit mig i periferin av FYRA olika skeenden som vart och ett skulle kunna ligga till grund för en vetenskaplig studie, en roman, en mörk film utspelad i en skogsby alternativt en Trierburlesk, ett Uppdrag Granskning-reportage eller rentav en feministisk serie ritad i blod.

På EN vecka!

Och man undrar om det är något i vattnet, häromkring, som liksom vrider upp alla reglage till max, så att vardagliga händelser urartar till drama och långtgående konsekvenser. Eller så är det bara jag som ser detta lite tydligare, kanske.

Jag var bland annat på en högtidlig tillställning med frackar och långklänningar. Överdrivet stora glas med champagne (jag klagar inte, men champagne kan inte drickas i för stora klunkar och stora glas lurar en till detta – jobbigt under efterföljande middag när bubblorna kommer i retur…) och en hel massa tal innan man fick förrätten.

Ett av talen var så… extremt, att alla tystnade och höll god min just då, men efteråt frågade man sig och sina bordsgrannar om 1) man Hört rätt och 2) man Uppfattade andemeningen rätt och 3) Talet uppmanade till handling och 4) Personen som talet riktade sig till nu uppmanades till något och VAD i sådana fall och 5) Detta verkligen var helt rumsrent.

Väl hemma igen fick jag ett långt skrattanfall när jag återberättade talet och absurditeten i situationen slog till med full kraft. Mitt upprymda tillstånd kan ha berott på champagnen också, men idag är det kaffesöndag och jag tycker fortfarande att detta var långt över alla gränser.

Bara som exempel, alltså.

En annan situation inbegriper omotiverad aggression hos en man som visade sig vara andlig ledare för ett slutet sällskap som förespråkar asketiskt leverne och sinnenas tukt. Han luktade för övrigt starkt av Gula Blend, hur nu det går ihop med hans budskap…

Tyvärr kan jag inte återge varken tal eller sammanhang, för jag vill inte lämna ut någon. De kan ju tillfriskna och skämmas. Bättre att skämmas på kammaren än att bli påmind om det hela livet efter att en dassig blogg fått lite uppmärksamhet.

De övriga två händelserna skulle kunnat vara buskis om det inte vore för att det var på riktigt och inte inrepeterat av Stefan och Krister/ensemblen på Fredriksdalsteatern. Och om det inte handlade om människor man respekterar och tycker om.

Och om man inte själv varit med och sett. Live. Förnedringen. Klumpen i magen. Gråten som får släppas ut när man är hemma igen. Hänsynen. Inte göra saker värre.

Men, som sagt, man undrar ju om det handlar om att världen blivit galen, jag fått klarare ögon eller om det helt enkelt är så att jag blivit överkänslig och helst vill ha hela världen som den ser ut i min rosenmålade inre modell.

(Hade detta varit en skrivarkurs, hade förstås alla fått välja ett av uppslagen och själva fått skriva scenen med Talet, uppträdet med sektledaren eller någon av de förnedrande buskissituationerna. Testa! Det kanske blir något bra!)