Döden, Döden, Döden

Om man dör får man inte veta hur det går.

Lever man, kan man välja att sitta och dricka öl och skita i hur det går.

Likförbannat kommer man att stå där och försöka blidka döden när han kommer: ”Men scysstarå, kan jag inte bara få va´ me´ liiiiiite till? Så ja får se hure´ går?”

Det är som när jag var jättesjuk och hjärtat inte klarade av att hjälpa till med syret när jag skulle den korta biten till toaletten. Då kunde man ligga och fantisera om alla små, små saker man skulle göra om man blev frisk.

Jag som hade så mycket kvar att göra!

Om jag blev frisk, då skulle jag ALDRIG MERA slösa bort tid. När det fanns så mycket roligt att göra! Varför förneka sig själv alla små ögonblick av aktivitet?

Men när man då hamnar på sina fotsulor igen (haha – livet vänds 90°) och livet och man själv tuffar igång så sakteliga, tar vardagen över igen. Det är hämtning och lämning och uppdrag och deadlines och dessutom en kropp som straffar en med övervikt så snart man inte bygger muskler…

Man glömmer.

Man tar sig inte tid för förundran.

Men nu i påsk finns det plötsligt tid för begrundan. Från Död till Liv är hela påskens budskap.

Äldste sonen spelar teater med sina vänner och lägger ner tid och energi på att klä sig som en dansktalande zombie som bjuder på sprit till sina offer, så de skall bli lättare och godare att äta.

Yngste sonen löder och bygger elektronikprylar.

Pappan administrerar spelservrar och sitter på nätterna och spelar spel med stridsvagnar.

Jag förbereder en expedition ut till en mosse där vi skall undersöka årslagren med GM-rör. Deltagarna skall få göra kurvor över radioaktivitäten/år. Jag vet vad som händer vid 1986, men har ingen aning om senare år, så det skall bli spännande.

Jag är glad att jag får vara med lite till. Få veta hur det går, men framförallt vara med och skapa en liten bit av allt det som är liv.

Och så finns det stunder – som då man kokar dagens första kopp kaffe och ser att krokusarna kommit upp – som är ett långfinger åt döden.

Ha!

Jag är fortfarande här!