 |
| "Ja, stor är den. Men DÖD. Och den måste vara fejk..." |
Man går på bio.
I ca 120 minuter går man med på att tro på den verklighet filmen redovisar just nu är den verklighet som gäller. Ser man Börje Ahlstedt som Rövarhövdingen Mattis, tror man inte på fullaste allvar att Vänsterpolitikern Hanna Zetterberg är Börjes och Lena Nymans barn, och att de strax efter samlaget vid slottet i "Nyfiken Gul", flyttade från Stockholm till en grotta i Dalsland för att ge sin dotter en frihetlig (och något utdragen) uppväxt.
Nej, man går med på filmens premisser så länge filmen pågår. Annars blir det helt orimligt.
Men INOM filmens universum måste historien och premisserna hålla ihop. Det måste finnas en trovärdig logik. Vi VILL låta oss dras in i en annan värld, med andra premisser, MEN vi går inte på vad som helst. Faller logiken ser vi kulisserna. Allt blir skräp och skit.
Visst VET man att Melodifestivalen är ett sätt att lansera nya artister, relansera gamla artister och ett sätt att placera dem på försäljnings- och spellistor. Visst. Visst VET man att Christer Björkman har mera makt än han vill låtsas om, och att de flesta låtarna är "beställda" av de mest kända låtskrivarna. OK. Christer Björkman har också känsla och kunskap för att göra RIKTIGT bra underhållning med klass och underhållningsvärde. Det fungerar!
Så man går med på att under melodifestivalen låta sig förtjusas, förfasas, roas och dras med i tyckarkluster för och emot klänningar och brandstaklappar. Det är ju detta underbara som är Mello!
Men snälla, snälla, snälla - sluta slå sönder vår illusion av att det inte BARA är en show och ett geschäft. Vi vill så gärna fortsätta tro att det finns en tävling och ett regelverk som följs. Att vi tittare kan påverka med våra telefonröster och att det är en riktig diskussion om "Vann rätt Låt?" som redovisas i kvällstidningarna dagen efter. "Svenska folkets röster..."
Detta med hjärteappen har tre nivåer av orimlighet, som man bara inte kan köpa. Jag kan inte behålla illusionen längre! Jag går inte på vad som helst!
1) I första deltävlingen fungerade inte appen förrän det första bidraget var färdigsjunget, om man inte laddat hem den innan programmet. Många kunde inte rösta på bidraget, eftersom man efter låtens slut, inte kunde "hjärta" låten mera. Det överlägset bästa bidraget i deltävlingen, eller om man vill vara objektiv, det första bidraget i deltävlingen HADE INTE samma chans som de andra.
Trots detta uppenbara, hävdar man att det inte spelade någon roll för resultatet. Men man redovisar inte rösterna och förtiger att apprösterna var betydligt, betydligt flera än telefonrösterna, och har större genomslag.
2) Man kan bara rösta på låtarna så länge de spelas. Eeeeeh? Hur skall jag kunna avgöra vilken låt som är bäst, om jag inte får höra alla låtar innan jag röstar? Och om man skall göra som de säger; "Rösta med hjärtat", måste man sitta och korrigera antalet hjärtan under tävlingens gång. Om hon fick fyra, måste han åtminstone få åtta... Och till sista låten är ens hjärtan SLUT (Man får ett maxantal att fördela per deltävling.)
3) Det är så tydligt att detta med hjärterösterna bara är ett sätt att göra det svårkontrollerat och godtyckligt, så att festivalledningen kan gå in och gripa in när dramaturgin så kräver. Målet är inte längre att genomföra en tävling. Målet är att göra en bra show, som SER UT som en tävling. Det är helt okej, men snälla, be oss inte att gå på så taffliga trix med oputsade speglar. Man går inte på vad som helst, och tappar intresset när det blir för uppenbart. Man LURAR oss att donera pengar till produktionen (ja, en del går till behjärtansvärda ändamål) under förespeglingen att vi kan påverka. Nej. Det kan vi inte. Vi skänker pengar medan Christer Björkman gör som han vill.
I och för sig, kanske det varit så förut, mer eller mindre, men det gick att låtsas. Nu går det inte längre!
Och detta med Molly och Polly och Volley... En akt som Christer Björkman dissade, men sedan gav nån Nisse i uppdrag att skapa en kopia av.
Och detta med Kvinnaböskes låt, som redan var en hit i Japan.
Nu kan man ju inte ens låtsas att REGEL-verket är något som följs. Nu VET man ju att allt är helt godtyckligt.
Illusionen är sönderslagen. Melodifestivalsuniversats egenlogik är självförstörande. Premisserna håller inte längre. FAN, FAN, FAN - det skulle varit ytterligare en månad av tramsig upptagenhet vid kläder, röster, rivalitet, stjärnskott och silverrävar. Lusläsning av festivalbloggar och kvällstidningsbevakningar...
Det enda jag känner är tomhet och totalt ointresse.
Inte för att jag inte tror på att Börje Ahlstedt verkligen ÄR Mattis, utan för att Mattis plötsligt går utanför rollen och SJÄLV HÄVDAR att han är Barbapappa - i Ronjafilmen! Och tycker att jag skall fortsätta tro på Ronjaillusionen i Skogen.
Nu är det inget roligt längre.
