Sex och våld

Den som tycker detta är osmakligt får skylla sig själv. Detta är helt oavsiktligt.

Overklighetskänslan som sägs skall föregå ett fascistiskt styre, kom ju redan när Liberalerna lanserade sin nya partisymbol. Antingen SÅG de inte, eller så VÅGADE ingen protestera eftersom ingen annan protesterade (utspätt ansvar är ingens ansvar), eller så SÅG de, men brydde sig inte. Värst är om De arrogant VILL utöva dickpickterror varhelst det är partimöten och valrörelse. JB myser över att han lite subtilt tvingar folk att förhålla sig till sitt eget symboliska kön, utan att någon ”kan säga något”. Skulle man antyda, åker man på ”den som sa´t han va´t”-shaming, för att man i ett helt vanligt ”L”, läser in sexuella övertoner.

Men det är överspelat och normaliserat nu. Det är bara chockerade turister och hitresta korrespondenter som reagerar över detta helt vanliga ”L”.

Och det är inte speciellt roligt heller. Det går inte att krama mer humor ur rådande läge utan att känna sig som sist i hela världen på den övergivna och punkterade plastbollen.

Nej. Härom veckan var det hanteringen av overklighetskänslan, sprungen ur Kavanaughaffären, som var svår.

En kvinna vittnar om sexuella övergrepp. Man tror henne, men det får inga konsekvenser för förövaren. Om hennes vittnesmål ändå inte skulle spela någon roll för utfallet – varför lät man henne gå igenom detta?

USA:s president hånar henne offentligt efteråt. Han antyder dessutom att hon på något vis är kopplad till en makthungrig och konspirerande Judelobby.

Hon blir förföljd och får ta emot hat.

Till dagens 17-åriga kilar signalerar USA:s högsta politiska ledning att sexuella övergrepp är OK att begå när man är 17, ung och dum. Det var väl inte så farligt?

Mannen det handlar om blir också intervjuad och förhörd. Han beter sig obalanserat och koleriskt. På vilken annan anställningsintervju som helst skulle han strukits direkt. Speciellt om ämbetet som skall tillsättas kräver eftertanke och korrekthet. Men här spelar det ingen roll alls.

Bra. Då vet vi.

Men hallå? Vad är det vi ser här? Hur kan det bli såhär?

Jag hoppas på att Socialpsykologin kan ge mig svar. Där finns en massa skojiga teorier som kan appliceras på en massa till synes ologiska handlingar.

Och - Bingo! – jag hade en svag aning om en uppsättning mekanismer under en större rubrik, och nu har jag funnit dem alla!

Albert Bandura har forskat om det som han kallar Moraliskt Disengagemang.

De där mekanismerna kan användas för att rättfärdiga sina handlingar då man egentligen vet att man handlar omoraliskt och inhumant, och i förlängningen också se till att man faktiskt inte uppfattar sina handlingar som klandervärda.

Människan hatar ju att handla mot sina principer och övertygelser. Detta erbjuder alternativa förklaringar och uppfattningar, för att mildra den upplevda dissonansen och till sist helt eliminera den inre konflikten. Sedan kan man rentav gå ännu längre i fråga om fruktansvärda handlingar riktade mot andra.

Vill man bygga en armé av omänskliga mördarmaskiner är det inte alls svårt. Vill man piska upp stämningar mot vissa utpekade människor; grannar i bostadsrättsföreningen eller folkgrupper i samhället är det lätt som en plätt.

”Inte skulle väl vi, välutbildade och civiliserade människor i ett fungerande, upplyst och modernt samhälle…” Nej, det var vad de välutbildade samhällsmedborgarna i Tyskland sade till varandra på trettiotalet. Inte trodde man att detta med att man var jude skulle spela någon roll, heller. ”Nej, vi bidrar ju till samhället. Jag är en aktad medborgare i samhällets övre skikt. Inte skulle mina kollegor plötsligt…”

Nejdå. Var lugn. Ingen fara. Man vi kan väl kolla lite på vad Bandura hittat, när han undersökt den mänskliga naturen. Så vi vet. Så vi känner igen. Så vi kan benämna. Så vi kan skydda oss mot att dras med. Så vi kan peka på vad som händer så att vi inte blint börjar sjunga: ”Tja la la la laaaaa!”

Ok.

Moraliskt Disengagemang.

Dessa fyra sociala och psykologiska processer kan fungera var för sig, eller kombineras för önskad effekt. För tydlighetens skull, skall påpekas, att detta sker inne i människan av egen maskin, men att man naturligtvis utifrån kan påverka så att denna inre process underlättas eller drivs på. Men har man väl börjat blir det lite som en lavin. Man måste ju rättfärdiga det man gör.

1)      Kognitiv rekonstruering. Här har man gjort något, eller tänker göra något som är otvetydigt jättefel. Men sådan är man ju inte. Man är ju moraliskt högstående. Eller hur? Bara DET visar ju att det där man gjort/tänker göra inte är så fel ändå. Om man dessutom tänker att man agerar i ett högre, gott syfte med höga moraliska övertoner, är man inne på vad Bandura kallar Moraliskt Rättfärdiggörande. (Ändamålen helgar medlen) Man FÅR mobba ut någon som man tycker inte bidrar till det gemensamma målet och/eller stämningen på arbetsplatsen. För sånt är ju viktigt!

Här kan man också passa in detta att liksom benämna saker på ett sätt så att det inte verkar så farligt: ”Amen, det var ju bara skojbråk” eller ”Det är väl inte så konstigt att man glömmer säga till” när man egentligen sett till att någon utesluts från en aktivitet.

Om man blir konfronterad med att man betett sig illa, kan man börja jämföra: ”Men att göra XXXXX är ju ingenting jämfört med om man skulle YYYYYYY!”

2)      Minimering av det egna aktörskapet. Man gör dåliga saker, MEN det egna ansvaret för det vill man göra mindre än det egentligen är. Och HAR man överhuvudtaget något ansvar? Nejnej. För ”man följde bara order” eller ”han sade, och han borde ju veta” (ansvarsförskjutning) eller ”jag gjorde ju bara som alla andra” eller ”ingen annan gjorde ju något, så varför skulle just jag” (ansvarsdiffusion).

3)      Förbise eller förvränga konsekvenserna. Man vill inte se hur ens handlingar påverkar människan som är utsatt. ”Äh, det var väl inte så farligt”, ”Amen, tjut, då!” Även om konsekvenserna blir riktigt allvarliga – man har t e x förtalat någon och den har hamnat i en förtroendekris med någon annan – kan man tycka att ”det är ingen skada skedd”. Personen kan få en personlig kris, bli grubblande och sjukskriven, men då kan man ta till nr 4:

4)      Skylla på offret. ”Han är för känslig” eller i ett annat sammanhang än i trean tycka att offret får ”skylla sig själv” av en massa anledningar. Man kan alltså i ett skede tycka att det är ”rätt” att behandla någon illa, därför att… ”hon började”, ”han har säkert förtjänat det”, ”Vad hade hon på sig när hon blev våldtagen?” I detta ingår också att dehumanisera offret. Att se till att det blir svårt att identifiera sig med offret gör också att det blir lättare att ge den personen olika typer av hemskheter. Gärna tortyr. Det allra värsta. Men det fungerar, för ”de är inte som oss”, de ”känner inte smärta som vi” etc. etc.  Som åskådare är det ju jobbigt att kolla på, så det är lätt att själv intala sig att det verkligen stämmer. Och när detta väl är igång finns det ju ingen hejd.

Veckans uppgift:

Spana och försök hitta exempel på Moraliskt Disengagemang

a)       I din närhet b) I världen c) Historiskt