Livsmålen

Istället för ett kors 

Det är ingen ordning på min tidslinje.

Sedan April 2021 har det varit lite kaos. Akut livshotande sjukdom. Nedsövning och hallucinationer och drömmar som lade sig fel i minnet och hamnade i det "vanliga" minnet. 

Och i vilken ordning hände allt detta?

Och varför minns jag inte saker som bevisligen hänt?

Med hjälp av IVA-läkare och annan personal, kuratorer och psykologer samt närläsning av journaler, har jag börjat kunna skilja på drömmar och verklighet. Jag vet nu hur det är att ligga i en säng utan att kunna kommunicera alls. Respiratortrack i halsen så man inte kan prata, armar och fingrar som inte lyder. Resten av kroppen helt orörlig.

Rehab är bra. Idag kan jag stå och gå själv. 

Jag upprätthåller normaliteten och kontakten med ett vanligt liv genom att lösa Melodikrysset varje lördag och genom att skriva texter. Hjärnan fungerar. Fingrarna också. Jag kan skoja med pojkarna precis som vanligt. Skriver SMS till vännerna.

Om några dagar är det medicinskt igen. Det måste göras, men det kan gå hursomhelst.

Nu blir det tydligt att den där tidslinjen är trasig. Saker händer i fel ordning och jag är med och tar del i saker som andra inte får chansen att göra. Bonus. 

När jag låg och sov, bedömde läkarna att det var helt kört. Familjen fick komma och säga hejdå till den sovande, ännu varma Mikan. Dödsbud gick ut till mina kollegor, släktingar och vänner. Sedan skulle de stänga av alla apparater.

Fast de väntade lite. Såg en liten förbättring. Väntade lite till. Väntade. Avvaktade. Ville inte väcka förhoppningar hos familjen, som redan andats in och ut i en ny verklighet. En utan mig.

Hur länge kan man vänta? Vilket mod krävs för att ändra en definitiv dödsdom till ett svagt hopp?

Men jag är här nu.

Och saker händer i fel ordning. När jag vaknat och börjat förstå vad jag varit med om, fick jag läsa mina kondoleanser. Egoboost. 

Och idag skall jag planera min begravning, om det inte skulle gå bra med det där som måste göras.

Det är väl fint?

Jag får det som jag vill ha det. Familjen slipper gissa och undra. Framförallt kan jag styra lite över gästlistan. Påminna om folk som borde bjudas in. Porta sådana som gråter mest av alla för att visa hur fina de är, fast de knappt kände liket.

Jag vill ha denna som ingångsmusik: 

Och denna som sista låt:

Jag får själv vara med och välja bilden som skall stå på kistan. Det är bra.

Sedan får familjen ordna resten i samråd med prästen. Jag är supernyfiken på hur prästen kommer att beskriva mig och på hur människor kommer att minnas mig, men sådant ordnar man inte med förrän efter döden, så det kommer jag inte att få ta del av.

Såhär har min komihåglista sett ut sedan de väckte mig ur sömnen. Det är så trist att jag inte haft den med mig sedan 20-årsåldern, utan bara i några månader. Men den har varit till stor hjälp:

Livsmålen:

 1) Att göra sig vän med döden

2) Att fylla livet med det som egentligen spelar roll

3) Komma ihåg att Gud bor i musiken och i mötet mellan människor

Du får den av mig. Jag är klar nu.