Läsning

 Jaha, jaha.

Jag tror, ärligt talat inte att detta lite småkusliga minne från 1970-talet, kommer med i Creepypodden, dit jag skickat det. 

Så... om det intresserar någon är det kul. Annars får det ligga här under etiketten Alster, för min egen skull.

Objektofili och Animism

Hur den mänskliga hjärnan fungerar, förvånar en ibland. Till exempel har jag märkt, att min hjärna verkar vilja skydda mig från obehag, genom att glömma bort saker. Inga stora, viktiga saker förstås, men som exempel kan nämnas den där mellanchefen som jag aldrig kunde minnas namnet på. Jag kunde stå och prata med en kollega och bli helt blank i huvudet när jag skulle säga namnet på mellanchefen. Jag såg henne framför mig och hade arbetat under henne i ett halvår, men icke! Kollegan fyllde i med namnet – Javisstja! - men i nästa minut, när jag skulle referera till samma mellanchef var namnet borta igen.

Antagligen var det något slags försvar som kopplades på. Total motvilja mot denna person – och så blankt.

Och så är det ju den där lådan.

Det har hänt flera gånger att jag gått upp på min vind för att hämta ner jullådorna med allt pynt, letat efter något saknat eller gått upp till vinden med säsongskläder. Och då får jag syn på den: Lådan. Det är en helt kubformad låda i papp, med ett avtagbart lock. Ungefär 30 cm hög, mönstrad med Pierrot-rutor i lila och guld. Den ser väldigt spännande ut. Lockande. Och jag tänker varje gång: “Vad är det nu som finns i den där lådan?”

Och varje gång försöker jag gissa och tänka ut vad det var nu igen, och varje gång måste jag förstås öppna locket och titta efter, och varje gång slutar med att jag ser ner i lådan, känner igen vad som finns där - Javisstja! - börjar må illa, skaka, frysa, lägga på locket och fly ner för trapporna. Det är som att hjärnan trycker på Escapeknappen , så jag fort skall ta mig därifrån och när jag lugnat mig, trycker på Deleteknappen, lite i smyg, så jag inte ska märka att minnet är borta till nästa gång.

Så jag skriver ner detta nu när jag precis kommit ner från vinden. Jag vill inte bli överraskad igen. Jag vill minnas vad som finns i asken så jag inte blir lockad att öppna den igen.

För att du skall förstå vad det är som gör att innehållet i lådan får mig att förtränga det, samtidigt som jag mår så dåligt av det, måste du först veta vad Wikipedia säger om Objektofili och Animism:

Objektum sexualitet eller objektofili innebär att en person attraheras både sexuellt och romantiskt av ett specifikt föremål, och ska ej förväxlas med fetishism som innebär att en person attraheras sexuellt av vissa typer av objekt... Individer som attraheras på det här sättet kan känna en stark kärlek till saker eller byggnader. För vissa av dem är sexuella eller känslomässiga relationer till människor svårbegripliga. En del objektofiler tror också på animism, och har en känsla av att deras känslor för objektet är besvarade då de anser att alla objekt har en själ, intelligens och känslor, samt har förmågan att kommunicera.

I vuxen ålder har jag sprungit på begreppet, googlat mig vidare och förstått att det måste varit det som låg bakom det som hände med moster Lucy. Hon hette egentligen Lillemor, men ville att alla skulle kalla henne Lucy.

Hon var spännande, Lucy. När jag var barn, på 70-talet, var alla föräldrar präktiga och foträta. Kläder efter väder. Vindjackor och jeans. Mössa och vantar. Men Lucy var annorlunda. Hennes kläder verkade vara från en annan värld. Mer som på TV. Om mina föräldrar hade badtofflor och morgonrock, hade Lucy ljusblå innetofflor med fjäderboll fram och negliché.

Lucy bodde ensam i en tvåa på Högbergsgatan. Min mamma skojade ofta med henne om att hon borde bestämma sig för någon man, någon gång. Lucy var ofta ute och dansade – inte disco, som började bli populärt i Sverige; hon dansade “Mogendans”. De kvällar hon skulle ut och dansa, kunde man få sitta och titta på när hon valde kläder och kastade plagg efter plagg på sängen. Sedan satt hon vid sitt sminkbord och sminkade sig länge. Min mamma hade sitt smink i badrumsskåpet. Lucy hade ett helt bord med spegel, lådor, hårtorkshuva, rullar och massor med spännande burkar, stift, penslar, nagellack, halsband, örhängen, ringar...

Det tog lång tid. Man fick inte störa, men det var spännande, för färdiga Lucy såg alltid olika ut varje gång. Postisch, hette det, löshåret. Inga andra vuxna ändrade hårfärg och hårlängd så ofta som Lucy. Som barn satt jag många kvällar och såg på när hon “fixade sig” inför kvällen. Blev jag otålig, fick jag låna Lucys Svarta Katt. Det var en svart katt i plast som satt på sminkbordet. Kroppen var som en pelare och katthuvudet var format som en stor lakritsbåt, med för och akter som öron. Ögonen var gula och när man vred på katten, såg det ut som om pupillerna rördes från sida till sida. Lucy hade gjort hål så man kunde prova olika örhängen på katten. Det brukade vara pärlörhängen när jag kom, men jag älskade att byta. Bäst var de långa örhängena som klirrade mot kattkroppen.

När Lucy var “fixad”, tittade hon sig noga i spegeln och godkände sig själv med två långsamma nickar, tände en cigarett och pustade ut. Sedan tog hon en tablett. “För att vara på topp!”

Så var det med Lucy. När jag ibland fick sova över i kökssoffan var det frukost på morgonen. Sedan tog Lucy en tablett “För att vara på topp!” Och när vi skulle sova, tog hon en tablett: “Godnatt, godnatt, Lucy”, sade hon till sig själv. Och så sade hon, med en finurlig min, till mig: “Nu kan flodhästarna komma, för mig väcker de inte!”

Som vuxen misstänker jag att Lucy fick något slags amfetaminderivat utskrivet från sin läkare, eller från annat håll - “Smal, glad och energisk skall kvinnan vara” - och på det, något sömnmedel så hon kunde somna till kvällen. Som barn accepterade man det mesta vuxna gjorde: En tablett på morgonen, en extra om det var dans, och så ett knockoutpiller till natten. Inget konstigt.

Lucy verkade trivas med sin tillvaro. Hon arbetade på “byrån” med “flickorna”, dansade och “fixade” sig. Ibland var hon hemma hos oss och åt och skvallrade med mamma, ibland fick jag sova över hos henne.

Lucy hade många kavaljerer som kom och gick. Några hängde hon ihop med en period, men sedan tröttnade hon snabbt. “Karlar är ett nöje, men inte vill jag ha en i hasorna hela tiden.”

Mamma fortsatte att skoja med henne om att hon bara skulle vänta tills hon blev kär på riktigt. “Kär? Vad är det?” frågade Lucy, och så skrattade hon högt.

Men så kom dagen då hon och en av “flickorna” skulle resa till Paris. Hon var uppspelt och kostade på sig Taxi hela vägen till Arlanda. Det damp ner ett vykort från Paris efter knappt en vecka, och efter ytterligare en vecka var hon tillbaka hemma. Hon verkade drömsk. Lite frånvarande, lite tankspridd, men uppåt. “Vänta bara, tills fotona är framkallade!”

Hon hade hämtat ut hela 8 rullar foton hon tagit i Paris. I början var det typiska turistbilder: Eiffeltornet, Triumfbågen, Caféer, Parker, Seine, Notre Dame... Men vid tredje bildbibban var det en bild på en bro. Tydligen fanns det en massa broar i Paris, och detta var då (inandning): Pont des Invalides. Lucy lät... stolt. Sedan följde många, många bilder på bron. Uppifrån bron, bron från sidan, detaljer på bron, bild på brons namnskylt. “Ser ni hur TUNG den är?” Lucy suckade. Det fanns bilder på andra broar också, lite pliktskyldigt, men sedan återkom Pont des Invalides på bilderna från alla möjliga vinklar. “Flickan” som rest tillsammans med Lucy hade tagit bilder på Lucy vid bron, ovanpå bron och vid Namnet på bron. Lucy verkade besatt av den där bron.

Och det var hon verkligen. I över ett år satt hon och suckade över fotona som satt på hennes kylskåp, på spegeln vid sminkbordet och i hallen.

Mamma skrattade som vanligt, och skämtade om att Lucy kanske skulle gifta sig med Pont des Invalides i stället för med Curre, som var Lucys kavaljer för tillfället.

Lucy skrattade inte med, som hon brukade. Hon blev tyst och inåtvänd. Fundersam.

Nästa gång vi kom hem till henne, hade hon tagit ner alla bilder på Pont des Invalides. “Äktenskap är en allvarlig sak”, sade hon. “Man måste vara säker. Jag är inte helt säker på Pont des Invalides, för jag har börjat tänka mera på Markuskyrkan i Skarpnäck. “

Mamma skrattade, och tog det som ett skämt: Ja, byggnation som byggnation, liksom. Kan man gifta sig med Pont des Invalides, kan man gifta sig med en kyrka. Hahaha!

Men jag tyckte att det verkade som om Lucy menade allvar. Fast jag förstod att det måste vara skoj. Eller? Vuxna visste nog bäst. Man kan väl inte vara kär i en kyrka eller en bro?

Det gick en tid, och en dag var Lucy överlycklig: “Jag har aldrig fastnat för en så snabb och smidig förut!” Det visade sig att hon sett en grön, engelsk racercykel i ett skyltfönster och blivit förtjust. Hon hade tömt sitt sparkonto och köpt hem cykeln. Det var verkligen en fin cykel med lädersadel och läderlindade handtag. “Nu behöver jag inte dela dig med någon och vi kan vara tillsammans varje dag och natt!” sade hon till cykeln.

Jag visste inte om hon menade allvar, men när jag sov över nästa gång, rullade hon in cykeln i sitt sovrum för natten. Hon tog sin tablett: “Godnatt, godnatt, Lucy.” Och till mig: “Nu kan flodhästarna komma, för mig väcker de inte!” Jag drog täcket över mig i kökssoffan och Lucy stängde sin sovrumsdörr. Halvt i sömnen kunde jag höra ljud från cykeln: En kedja skrapandes mot kedjeskyddet, en eker som knäppte till, hjul mot täcke och madrass och så ett dämpat plingande från ringklockan. Om och om igen med allt längre mellanrum…. Som om Lucy plingade sig själv till sömns med cykelstyre och ringklocka under täcket. Men man kan väl inte sova med en cykel i sängen..?

Det gick en tid. Lucy var hemma hos oss några gånger, rökte och skvallrade med mamma. Jag sov över en gång. Samma ritual: Cykeln in till sovrummet, Godnatt Lucy, Flodhästarna, Cykelljud, ringklockan, tystnad.

Det gick ännu en tid. Mamma började undra varför Lucy inte hörde av sig. Det var konstigt att hon inte svarade i telefon. Hade hon träffat en ny karl? Till sist gick mamma och ringde på hemma hos Lucy. Inget svar. Mamma åkte T-banan hem och så tillbaka till Lucy med extranyckeln i fickan. Hon berättade efteråt att det varit alldeles tyst i lägenheten. Hon hade tittat in i köket och i vardagsrummet först, eftersom sovrumsdörren var stängd. Hon hade knackat på sovrumsdörren och när hon inte fått något svar, hade hon gläntat på dörren.

Lucy låg i sängen, med en cykel bredvid sig, halvt under täcket. Hela sängen var full av intorkat blod. Det var det värsta och konstigaste mamma hade sett. Varför låg det en cykel i sängen? Och var kom allt blod från? Hon ringde ambulansen och ambulansmännen ringde Polisen. Först trodde de att det var ett sexmord. En man kunde ha mördat Lucy efter samlag, slängt cykeln på sängen i vrede, stängt sovrumsdörren och lämnat lägenheten. Ytterdörren var självlåsande, såsom vanligt var på 70-talet.

Fast en närmare undersökning visade, att Lucy måste ha varit så pass påverkad av sömntabletter att hon inte hunnit reagera adekvat när någon vass del av cykeln trängt igenom den tunna huden, klämt och skurit upp en stor blodåder. Det måste varit extrem otur.

Och ingen vuxen förstod hur cykeln hade hamnat i sängen på det där sättet.

På kvällarna när jag skulle sova, kom tankarna om vassa cykeldelar och en säng full med blod och om min glada, spännande moster som dog där i sängen. Jag mådde illa, jag frös och skakade.

Efter Lucys begravning kom mamma med ett avlångt pappersbylte till mig. “Hon ville att du skulle ha den här! Ditt namn stod under.”

Jag vecklade upp pappret som mamma rullat in Lucys Svarta Katt i. Den hade på sig örhängen jag aldrig sett förut; stora prästkragar i plast.

Jag minns att jag fick mitt livs första panikångestattack. Bilderna kom tillbaka igen, ännu starkare och mamma såg till att katten stoppades undan så att jag skulle slippa påminnas om Lucy, hennes sminkbord och hennes död.

Först i vuxen ålder fick jag tillbaka katten. Mamma skulle flytta och tog med saker från min barndom hem till mig. Denna gång hade mamma stoppat ner katten i en kubformad låda i papp, mönstrad med Pierrot-rutor i lila och guld.

Så varje gång min hjärna lurar mig genom att trycka på Delete, och jag senare tvångsmässigt måste kolla i lådan, kommer bilderna tillbaka. Sängen, Lucy, cykeln, blodet.