Tiden flyr mig, och jag är trög och seg.
Jag missar alla tåg, även de jag skulle ta eftersom jag missade de förra.
Jag kollar på matchen Norge-Italien, och tycker domaren har dåliga ögon. Italiens taktik är att gå in våldsamt i situationer så att det gör ont på norskorna och sedan kasta sig på marken och rulla runt, så att det ser ut som om DE är skadade och har råkat ut för fubb. Domaren ger då Italien frisparkar och Norge gula kort.
Jag har annars inte ens en situation att befinna mig i, som di Leva skrev.
Jag har varit och tappats på blod som samlats upp i massor av provrör med olika färger på propparna. Så har det testats i något labb. Min läkare kryssade i alla rutorna, så jag är nu besiktigad helt och hållet. Fick hem ett brev som jag ska rama in. Nu är det noll. Varken sjuk eller på topp. En ny början från origo. Härifrån kan det gå åt vilket håll som helst.
Men ändå - isen håller! På med skridskorna!
(Och i huvudet spelar Anslagstavlans signatur upp, och jag kommer förstås ihåg den där ramsan som skulle påminna en om var långfärdsskridskoåkningen kunde sluta med blöta kläder: "Vass, råk, brygga, bro, udde, avlopp, utlopp, inlopp, sund, grund och vindbrunn".)
Men som sagt: Dagarna rinner mellan fingrarna som vatten. Och vi gör vad vi kan för att hålla dem kvar. Stannar uppe längre och längre så att dagen skall räcka lite till. Det är en superdålig taktik, för vi sover till sent och äter frukost vid 14.00.
Tidningsbilen stannar utanför och lämnar DN i brevlådan. Vi är alltid vakna när de kommer.
Konturerna är sig lika, men världen sjunger en annan sång.
Om man inte tar ut en egen kurs, blir man en omständigheternas lekboll, så det är karta, kompass och kronometer som gäller nu. Kängor, Ränsel och Kronans choklad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar