Jag jobbar 100% nu.
Jag kan, jag orkar.
Barnen är stora och är stabila och har sina egna liv. Studier och studentboende.
Men innan kriget eller katastrofen kommer, skulle jag vilja ha en solig eftermiddag vid havet, med alla omkring mig, för att kunna konstatera att det blev såhär bra till sist. Att alla nödutryckningar genom årtionden, alla nästandödar och alla sår, kunde tacklas och läkas.
Att bara få andas i det tillståndet. Sedan kan helvetet få braka lös, fast helst inte, förstås.
Och så har jag reviderat min begravningsönskelista. Efter hela ceremonin i kyrkan och när allt är klart, skall man resa sig upp och lydde til Shu-bi-dua, skithögt. Den röde tråd. Och så får någon klippa lite, så att man tågar ut till en slinga förlängt outro. För det måste ju sluta i lite jävlaranamma, så folk orkar leva vidare lite till.
